Ny resningsansökan till Högsta domstolen i fallet da Costa

För artonde gången söker nu de båda så kallade styckmordsläkarna, Thomas Allgén och Teet Härm, att få sin sak prövad inför domstol. Den här gången handlar det om att få Kammarrättens återkallande av de båda läkarnas legitimationer från 1991 undanröjt.

Saken har prövats en gång tidigare av Högsta domstolen, som då avvisade kravet på att de båda skulle återfå sina läkarlegitimationer. De här gången hävdas i resningsansökan till Högsta domstolen att Kammarrättens hantering av saken i själva verket var ett grundlagsbrott.

Läkarna företräds nu som ombud av förre hovrättslagmannen, Lars-Erik Tillinger, och hans roll är i sammanhanget intressant. Tillinger som idag är 92 år, var som domare ordförande i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN, då nämnden i maj 1989 beslutade återkalla legitimationerna. Han hade då varit nämndens ordförande under 16 år och tillsammans med Landstingsförbundets chefsjurist, Jan Sahlin, var han skiljaktig.

Dagen efter HSANs beslut fick Lars-Erik Tillinger sparken av dåvarande socialministern, Sven Hulterström, utan någon vidare motivering.

Beslutet överklagades och de båda läkarna återfick sina legitimationer. Men det beslutet överklagade Socialstyrelsen till Regeringsrätten.

I den följande hanteringen återförvisade Regeringsrätten målet till Kammarrätten med anmodan att “hålla huvudförhandling i brottmål såsom i hovrätt” och att vid bevisprövningen inte ställa lägre krav “än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen”.

Men enligt grundlagen är det endast allmän domstol som kan pröva skuldfrågan rörande en brottslig handling. Men Kammarrätten höll en brottmålsförhandling som i allt väsentligt följde rättegångsbalken.

Det är just detta som Lars-Erik Tillinger nu hävdar var ett grundlagsbrott. Ett eventuellt brott mot griftefrid var dessutom preskriberat redan vid tiden för de båda mordrättegångarna i Stockholms tingsrätt.

Hela denna del av rättsrötan i fallet Catrine da Costa bygger på att tingsrätten under ledning av chefsrådmannen Carl-Anton Spaak, tillsammans med referenten Ingegerd Westlander i domskälen från 1988 skrev in att “det var ställt utom allt rimligt tvivel” att Allgén och Härm styckat da Costas kropp. De friades dock från mordåtalet.

Utan de förödande domskälen hade varken HSAN eller någon förvaltningsdomstol kunnat frånta de båda läkarna sina legitimationer. Till saken hör också att domskäl inte får ha någon rättsverken, men det var precis vad som skedde vid den rättsvidriga hanteringen i både Kammarrätten och Regeringsrätten.

Lars-Erik Tillinger hävdar i sin inlaga till Högsta domstolen att hanteringen i de båda förvaltningsdomstolarna inte tog hänsyn till att det påstådda brottet mot griftefrid var preskriberat. Enligt Tillinger är detta ett brott mot likabehandlingsprincipen i grundlagen.

De båda förvaltningsdomstolarna använde sig ömsom av brottsbalken, rättegångsbalken eller förvaltningsprocesslagen. Regeringsrätten krävde att Kammarrätten skulle använda straffprocessrätten, men när läkarna senare har överklagat eller sökt resning åtskilliga gånger har de mötts av förvaltningsprocesslagen, FPL. Till saken hör att resningsreglerna i FPL är tämligen svaga och ger utrymme för visst godtycke.

Förhållandet hör egentligen hemma i den värld som författaren Franz Kafka beskrev i sina verk.

I och med den här ansökan om resning till Högsta domstolen finns det nu två ansökningar i HD om resning, respektive prövningstillstånd. Ansökan om prövningstillstånd gäller det så kallade skadeståndsmålet, där de båda läkarna tillsammans krävde staten på omkring 40 miljoner för att de fått sina liv förstörda.

Det har uttryckts farhågor för att den nu aktuella resningsansökan skulle kunna störa eller vara kontraproduktiv i förhållande till frågan om prövningstillstånd. Men Lars-Erik Tillinger säger för sin del att hans resningsansökan snarare bör kunna tjäna som stöd för skadeståndsmålet.

Frågan om de båda läkarnas legitimationer avgjordes senast av Högsta förvaltningsdomstolen som i februari i år avvisade deras krav. Det är nu upp till Högsta domstolen att avgöra om läkarna har blivit utsatta för brott mot grundlagen.

Uppdatering: Högsta domstolen avvisade Tillingers resningsansökan och hänvisade till Högsta förvaltningsdomstolen. Ansökan är nu inlämnad där.

Kommunisten Daniel Ortega blir diktator en gång till

Så här skriver Time magazine idag om den gamle Kuba- och Sovjetkommunisten Daniel Ortega, som idag för tredje gången låter sig väljas till diktator i Nicaragua. Allt i strid med landets författning, men ändå godkänt av landets lydiga högsta domstol. Det är också landet som ssvenska socialdemokratiska regringar under flera decennier hållit under armarna med generöst bistånd.

Daniel Ortega's closet is filled with skeletons that would terrify the bravest of campaign handlers. The 65-year-old Nicaraguan President — once the mustachioed Marxist in olive fatigues who bedeviled the Reagan Administration in the 1980s — has admitted to murdering a National Guardsman in 1967, been convicted of bank robbery, accused by a stepdaughter of sexual abuse and by Miskito Indians of genocide. He's been denounced for confiscating private property and using public office for personal enrichment, and blamed for the systematic undermining of Nicaragua's constitutional order — including what many legal scholars call his illegitimate bid to win another five-year term this weekend.

With a resume like that, one might expect Ortega to have electability issues. But not in Nicaragua. Ortega, presiding over a record run of economic prosperity in his impoverished Central American nation, is expected to win re-election on Sunday, Nov. 6, by a landslide, even though critics say his candidacy is illegal, the elections are a sham and his victory will mean a return to dictatorship after more than 20 years of democracy. "You can say the Supreme Electoral Council has a dubious reputation and that the legality of Daniel Ortega's candidacy is also dubious, but what's undeniable is that [he] has more support than ever before," says Arturo Cruz, a political science professor at Managua's INCAE business school. "This is a total realignment."(See pictures from the historic Election Day.)

An M&R Consultores voter poll released last week shows Ortega at 58%, with a seemingly insurmountable lead of 40 points over his closest rival, octogenarian radio producer Fabio Gadea, who was a contra rebel supporter during Ortega's first presidency a generation ago. Former President Arnoldo Alemán — a conservative who was serving a 20-year sentence for a 2003 corruption conviction when it was overturned by the Ortega-controlled Supreme Court two years ago in what many called a political deal between him and Ortega — is polling a distant third.

Ortega has engineered a stunning consolidation of political and economic power since his 2006 election. That victory marked a comeback, if not revenge, after he and his revolutionary Sandinista government were voted out of power in 1990 following a decade-long civil war against the U.S.-funded contras. He lost two more presidential bids in 1996 and 2001, before finally regaining the presidency in 2006 with a twiggy 38% of the vote. Since returning to office, Ortega has worked hard to recover traditional Sandinista support and recruit new voters among disenfranchised youth. His selective crackdown on dissidents, while offensive by modern-day Facebook standards, has been tame compared to the Sandinista authoritarianism of the 1980s. And even his brazen assaults on rule of law — Ortega's questionable candidacy was born in a banana republic moment in 2009, when Sandinista judges amazingly ruled that the constitutional ban on consecutive re-election was unconstitutional — have been met mostly with indifference in Nicaragua.

The Sandinistas of course insist they're playing by democratic rules and deny Ortega is acting like a dictator. "Imagine, a dictator with no political prisoners — not one," Tomás Borge, the Sandinistas' last living founding member and Ortega's feared Interior Minister in the 1980s, said recently. "No one has been exiled during this 'dictatorship.'" Ortega has also gotten an assist from his feckless foes. For the first time ever, Ortega is winning support from independent voters who are traditionally anti-Sandinista, but who have now given up on the opposition. As Ortega's opponents continue to point fingers, squawk and trip over their egos, indy voters realize Ortega is no longer the worst option.(See pictures of people around the world protesting Iran's election.)

Nor do they seem too concerned that the $2 billion in aid poured into Nicaragua since 2006 by Ortega's chief patron, Venezuelan President Hugo Chávez, has arguably enriched the party far more than the country. Ortega and Sandinista leaders, in fact, have unabashedly used chunks of the money to purchase private ownership of Nicaraguan companies, sometimes as mixed Venezuelan-Sandinista business ventures, and to corner entire industries in Nicaragua. It's startlingly reminiscent of the personal fiefdom that the Somozas — the dictator family the Sandinistas overthrew in 1979 — made of Nicaragua during their long rule. What's more, say critics, Ortega has spent a modest remainder buying votes through social programs and party giveaways like food supplies, roofing materials, basic healthcare services, microcredit loans and other party perks.

Political patronage isn't economic development, but it has helped satisfy the immediate daily needs of the "50 percent of the population whose top priority is survival," says veteran pollster Raúl Obregón. And for Nicaragua's huddled masses, basic needs take priority over democracy. Obregón's M&R poll shows that 54.6% of the population thinks it's okay to sacrifice a little institutional democracy to resolve socioeconomic problems, while 33% claim they don't care how a leader gets into power, so long as he resolves peoples' hardships. "People are saying, 'Democracy doesn't feed me; it doesn't fill my stomach,'" says Obregón.

At the same time, Ortega has kept the wealthy happy by maintaining macroeconomic stability. Business profits are at all-time highs, and banks are rolling in dollars from the Chávez-led alliance of leftist Latin America governments called ALBA. On the streets of Managua, it's not uncommon to see an expensive BMW pass a rickety horse-drawn cart — both waving Sandinista flags.

Making matters more bizarre is the recent, theatrical conversion of Ortega and his wife, Rosario Murillo, to Christian fundamentalism, which at times seems to have the first lady speaking in tongues. And even though idealists like the international leftists who backed the revolutionary government of the 80s view Ortega's conversion to a Bible-thumping capitalist with sadness, Washington's old cold warriors are still disgruntled. "The developments in Nicaragua are a sad story from the perspective of human rights and respect for democracy," says Elliott Abrams, a controversial Assistant Secretary of State under Reagan. "Every human rights organization has reported on harassment of the press, curbs on freedom of assembly and expression, vast corruption, and manipulation of the courts and of the elections."

Still, few Nicaraguans care what U.S. neocons have to say anymore as Washington's influence flickers — and especially since Washington's arrogant negligence of their war-torn country after 1990 helped lead to the economic misery that in turn led to Ortega's 2006 comeback. Showing up Uncle Sam might not be Ortega's primary goal — and his escalating power is less the revenge of his leftist revolution than a confirmation of his caudillo bent — but it's still a payback that few U.S. adversaries have pulled off as well as the Sandinistas.

Tim Rogers is editor of www.nicaraguadispatch.com.

Ibland är juridiken rättvisans fiende

I senaste numret av rättsmagasinet Skurk har redaktionen valt att göra en särskild bilaga om fallet Catrine da Costa. Där finns dels en längre intervju med Thomas Allgén och Teet Härm, dels en intervju med författaren Per Lindeberg, plus denna artikel där jag gör en längre genomgång av skadeståndsmålet i fallet. Tidningen finns i handeln sedan någon vecka tillbaka.

”Ibland är juridiken rättvisans fiende.”

Uttalandet kommer från ingen mindre än dåvarande Justitiekanslern, Göran Lambertz. Och han sa det apropå fallet Catrine da Costa. Idag är Lambertz justitieråd i Högsta domstolen. Det är den domstol som för närvarande sitter och funderar över om Thomas Allgén och Teet Härm ska beviljas prövningstillstånd i det omtalade skadeståndsmålet, då de båda läkarna tillsammans begärde omkring 40 miljoner i skadestånd för 25 års lidande. De förlorade i tingsrätten och Svea hovrätt vägrade dem prövning

Göran Lambertz har upprepade gånger sagt att läkarna bör få en förnyad prövning av fallet och det gör att han självklart är bortkopplad från Högsta domstolens bedömning. Men det finns ju både korridorsnack och kafferum i det gamla Bondeska palatset från 1673 vid Riddarhustorget där domstolen ligger, och där justitierådet Lambertz kan påverka sina kollegor. Men han kan dock försvara ett, för läkarna negativt, beslut med att de har fått sin sak prövad genom domen i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt från februari 2010.

Frågan om prövningstillstånd är den sjuttonde (!) gången saken prövas av olika domstolar i det här landet, där sammanlagt ett trettiotal domare har varit inblandade. Och det är värt påpeka att alla landets domare utses av regeringen efter förslag från den statliga myndigheten Domarnämnden, som består av fem av landets högsta domare, två riksdagsledamöter, Advokatsamfundets generalsekreterare, samt en byråchef hos Riksåklagaren.

Fallet Catrine da Costa utgör den värsta rättsrötan i modern svensk juridisk historia och är betydligt värre än fallet Thomas Quick, eftersom han har beviljats resning i två mordfall och ännu fler är att vänta, medan de båda läkarna bara har fått se rättvisans baksida.

Den värsta busen i skandalen kring da Costas död heter Carl Anton Spaak, som drev fram de omtalade domskälen i tingsrättens friande morddom från 1988, då man slog fast att läkarna hade styckat Catrine da Costas döda kropp. Han kallade själv skrivningen för ren ”konsumentupplysning”.

Referent i det målet var Ingegerd Westlander och tillhör också busarnas skara, eftersom hon var den som i praktiken skrev domen. Idag är det också intressant att Westlander senare och fram till sin pensionering blev justitieråd i Högsta domstolen. Båda två var säkert medvetna om vilka konsekvenser domskälen skulle få.

Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände när Kammarrätten tre år senare, 1991 slutgiltigt drog in läkarnas legitimationer. Den gången hette domarbusen Peter Wennerholm.

Både han och Westlander vittnade i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt och båda två gled på svaren på ett sätt som var rent stötande och med mycket selektiva minnesbilder, alternativt vägrade de svara med hänvisning till domareden, som bland annat förbjuder en domare att någonsin röja vad som förevarit under en domstols enskilda överläggningar.

Attunda tingsrätts hantering av skadeståndsmålet utgör i sig en väsentlig, om inte rent avgörande, del av rättsrötans skandalösa scener. Det började med att domstolens chef, Erik Ternert, i en mindre krets av kollegor krävde att få ta målet och han lovade samtidigt att det aldrig skulle gå till huvudförhandling. Vid en privat middagsbjudning spelade han dessutom under täcket med en av Justitiekanslerns byråchefer, som representerade staten i målet.

Mitt avslöjande i Expressen av hans partiskhet och avsevärda brott mot en domares etik ledde till att Ternert tvingades frånträda målet, men han lyckades samtidigt jäva bort den domare som efter en förberedande förhandling hade skrivit en så kallad mellandom som till stor del stödde läkarnas krav på skadestånd.

I det läget kallade man in lagmannen, Sten Falkner, från Uppsala, som rättens ordförande, plus en pensionerad rådman. Statens representant i målet blev den pensionerade chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, som när det begav sig i Stockholms tingsrätt var domarkollega med just Carl Anton Spaak.

Valet att kalla in Sten Falkner som rättens ordförande var Erik Ternerts självklart genomtänkta drag, då Falkner har ett förflutet som åklagare, har strafflagstiftat på Justitiedepartementet och varit biträdande chefsjurist på Rikspolisstyrelsen, plus att han har varit byråchef för brottmål i HD hos Riksåklagaren.

Falkner är ett klockrent exempel på det ytterst olyckliga i att högt uppsatta jurister vandrar fram och tillbaka mellan olika juridiska myndigheter och statsmakter. Därtill är risken för vänskapskorruption alltför stor.

Ena året sitter en högt uppsatt jurist eller tidigare domare och skriver lagförslag i Justitiedepartementet. Några år senare kan samma jurist ha bytt jobb och sitter då och dömer efter de lagar han själv skrivit. Han kan också bli högt uppsatt jurist hos någon annan statlig myndighet som ska tillämpa samma lagar. Därefter kan han återvända tilldomarbanan.

Därmed finns det inte längre några täta skott mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Om de någonsin har funnits. Och ju mindre land, desto större blir problemet.

Det ligger väldigt nära till hands att hänvisa till den gamle engelske 1800-talshistorikern och lorden, John Dalberg-Acton, som myntade begreppet "Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut".

Vid den månadslånga förhandlingen i Attunda tingsrätt presenterade läkarsidan hela 156 punkter inför rätten, där man hävdade juridiska felaktigheter eller försummelser från statens sida. Man hävdade också att felen varit kumulerade. Enkelt uttryckt innebär det att fel på fel har skapat helt nya fel. Det värsta felet var, enligt läkarnas båda advokater, att chefsåklagare Anders Helin över huvud taget väckte åtal.

Statens representant brydde sig inte ens om att inför huvudförhandlingen, i december 2009, svara på läkarsidans påståenden. Ingvar Gunnarson valde istället att i svepande ordalag och gester förneka samtliga skadeståndsgrundande krav.

Därefter följde en lista med 26 punkter där staten förnekade allt. Men då avbröts han mycket bryskt av både advokaterna och rättens ordförande, med hänvisning till att listan skulle ha presenterats för rätten långt tidigare.

Ordkriget som följde mellan de båda sidorna var som att följa ett parti schack med djävulen, där djävulen till sist tvingas offra sin viktigaste pjäs, damen. Efter en rad pauser där Ingvar Gunnarsson sökte råd och stöd hos sin uppdragsgivare, Justitiekanslern, drog han tillbaka huvuddelen av sin sakframställning i målet och konstaterade trött ”jag kan ju inte ta tillbaka allt det här”.

Det fick Sten Falkner att häpnadsväckande fråga läkarnas advokat, Carl-Johan Vahlén, ”vad vill ni att det ska stå i en kommande dom”. Vahlén höll på att tappa fattningen helt och hållet och i en paus hette det att något sådant som detta statens misstag får en jurist knappast uppleva en enda gång under hela sin karriär.

Vahléns kollega, Kajsa Blomgren, sa vid ytterligare en paus att ”vi har tjatat hål i huvudet på dem” för att förmå dem att lämna in sina invändningar. Men statens ombud var tydligen så övertygat om att man skulle vinna målet att man inte brydde sig om att följa sedvanlig juridisk praxis. Staten hade haft 18 månader på sig för att lämna in sina invändningar.

Vid sidan av det juridiska schackpartiet bjöd huvudförhandlingens 18 dagar bara på några få verkliga nyheter i den juridiska rättsrötan.

Den första nyheten kom när den pensionerade professorn i rättsmedicin Jovan Rajs vittnade. Han var skadeståndsmålets absoluta huvudvittne, såsom Härms chef på rättsläkarstationen i Solna.

Redan på ett tidigt stadium angav han sin adept Teet Härm i ett handskrivet brev till chefen för polisens tekniska rotel, Vincent Lange, i november 1984 där han bland annat skrev:

”Dessutom slår jag vad om att styckningen var filmad, samt att skallen finns redan preparerad hemma hos TH, eller på rättsläkarstationen, eller ev. nedgrävt under THs gräsmatta där spreds i somras ett par lastbilar jord”.

Han ringde också vid ett tillfälle kriminalpolisen och hävdade plötsligt att en namngiven kvinna styckat delar av kroppen.

Istället påstod nu Rajs inför Attunda tingsrätt 25 år senare att det enda han visste säkert var att da Costa hade mördats. ”Men vem som har mördat henne vet jag inte”, sa Rajs.

Alla som på allvar har satt sig in i fallet vet dock att det inte går att säga exakt när den unga kvinnan avled. Ingen vet heller säkert hur hon avled eller var det skedde. Vi vet bara helt säkert att den döda kroppen styckats.

Rajs var den som obducerade kroppsdelarna och hans tvärsäkra vittnesmål, mot framför allt Teet Härm, vid tidigare processer har varit helt avgörande. Det faktum att Rajs var Teet Härms mentor och chef borde på ett tidigt stadium ha kopplat bort honom på grund av jäv, men så skedde aldrig.

Advokat Kajsa Blomgren frågade Jovan Rajs om det är ”en rättsläkares uppgift att sätta dit en gärningsman”?

”Absolut inte”, kom det omedelbart från Rajs, som därmed försökte svära sig fri från brevet till Vincent Lange och sitt eget obduktionsutlåtande. Han påstod också att han inte längre kunde upprepa vad han sagt vid tidigare processer i fallet.

Jovan Rajs hamnade också i ett hett gräl i rättssalen med Kajsa Blomgren, då hon började läsa högt ur hans memoarer, där han beskriver Teet Härm som ”en Dr. Jekyll och Mr. Hyde”.

Rajs skrek då aggressivt över hela salen ”Inga citat, ska du läsa får du läsa upp hela kapitlet. Det här är inte Moskva 1936”. Med sitt verbala utbrott försökte Rajs jämföra målet med Josef Stalins utrensningar i det gamla Sovjetunionen.

Om nu Rajs en gång var en upphöjd professor i rättsmedicin och tidigare satt sin heder i pant på att Härm var både mördare och likstyckare, så lyckades han denna dag förlora all sin heder.

Det var en tydligt skakad man som efter vittnesmålet snabbt lämnade domstolen i sällskap med den kontroversiella ultrafeministen Hanna Olsson och hennes kvinnliga entourage. Det var hon som en gång och mest av alla drev både opinionen och mobben mot läkarna som ledde fram till den tidiga lynchjustis som i första vändan i Stockholms tingsrätt fällde de båda.

Den bilden förstärktes då en av nämndemännen från mordrättegången 1988 vittnade. John-Henri Holmberg berättade att han inte begrep vad innehållet i de förödande domskälen skulle leda fram till. Han hade heller ingen aning om hur domskälen skulle skrivas och den fullständiga domen fick han se först samma dag som den offentliggjordes.

Holmbergs vittnesmål ansågs så betydelsefullt att det togs om en andra gång för kompletteringar, men som egentligen bara motsade domaren Ingegerd Westlanders taffligt glömska vittnesmål.

Bland de sista att vittna i skadeståndsmålet fanns advokat Kerstin Koorti, som helt frankt avslöjade att hon har en uppsättning av de fingeravtryck som för bara några år sedan hittades på insidan av liksäckarna. Det var SKL i Linköping som fann avtrycken med hjälp av en helt ny metod.

Resultatet gick tillbaka till polisen som dock vägrade tala om vad man kommit fram till. ”Nej, det talar vi inte om, därför att då lämnar du bara in en ny resningsansökan”, berättade advokaten Koorti. Det spelade ingen roll att det var hon som hade tagit initiativet till underökningen hos SKL med den nya metoden. Hon fick dock så småningom veta att varken Thomas Allgéns eller Teet Härms fingeravtryck hade hittats.

Det så kallade fotohandlarparets inspelade konfrontation med Allgén och Härm spelades också upp inför rätten. Inspelningen visar med all önskvärd tydlighet att paret först pekade ut fel personer, men med hjälp från polisens sida lyckades paret till sist peka ut de båda läkarna.

Den konfrontationen var i själva verket betydligt värre än den som genomfördes med Christer Pettersson i fallet Olof Palme och som var huvudorsaken till att Pettersson senare friades av Svea hovrätt. Det var hovrättspresidenten Birgitta Blom som tillsammans med lagmannen Lennart Groll såg till att den konfrontationen underkändes.

Och det var samma Birgitta Blom som 1988 tvingade Stockholms tingsrätt att ta om rättegången i tingsrätten mot Thomas Allgén och Teet Härm efter att nämndemännen pladdrat i kvällstidningarna.

I domen från Attunda tingsrätt den 18 februari 2010 fick läkarsidan rätt på 26 av de 156 punkterna, men tingsrätten ansåg inte att någon av de 26 punkterna var grund för skadestånd. De hade nu förlorat för fjortonde gången i det land som vill kalla sig för en rättsstat.

Därefter följde överklagande till Svea hovrätt, som på svårförklarliga grunder avvisade överklagan på mindre än två sidor. Samtidigt lämnades en ny ansökan om resning i frågan om Thomas Allgéns och Teet Härms indragna läkarlegitimationer in till Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten). Men den domstolen avvisade ansökan, med hänvisning till att inget nytt kommit fram.

Sammanfattningsvis är det enkelt att slå fast att rättsrötan i fallet Catrine da Costa fortsätter som en präriebrand. Allt flera blir förvisso övertygade om att de båda läkarna är oskyldiga, men ändå fortsätter demoniseringen av de båda.

Det finns också ett växande antal jurister som numera hävdar att de båda läkarna är oskyldiga, men ingen i den skaran vågar uttala sig offentligt av rädsla för att förlora sina yrkesmässiga positioner.

Det är också bara ett fåtal bland de så kallade kulturpersonligheter som deltog i lynchjustisen har tagit tillbaka vad de sa eller skrev i sina böcker, teaterpjäser och på tidningarnas kultur- och debattsidor. Och knappast någon av dem står idag upp för läkarnas sak.

Möjligen har demoniseringen kunnat fortsätta därför att de båda läkarna under så många år valt att tiga offentligt. Idag vet alla att för att få en resningsansökan godkänd måste man ha massmedia med sig ombord på båten.

Det finns fram till idag egentligen bara en tv-intervju med Thomas Allgén från hösten 2008, en äldre och anonym tidningsintervju, plus en gammal anonym intervju med Teet Härm i Aftonbladet.

Det ligger nu i Högsta domstolens händer att kunna göra rätt där det blev så fel. Frågan är bara om justitieråden i Bondeska palatset vågar trotsa den juridiska nomenklatura som under så många år rent korrupt skyddat sina vänner inom domarkåren. Eller om rättsrötans präriebrand tillåts fortsätta.

Sakta i backarna beträffande William Petzäll!

Nu går det stora drevet mot Sverigedemokraternas unge William Petzäll efter att han varit på behandlingshem för missbruk och därefter förklarat sig bli politisk vilde i riksdagen. Ingen vet hur han kommer att agera i framtiden. Alla möjligheter står öppna för honom, från att lämna riksdagen till att ansluta till något annat parti. Ändå hojtade Lena Mellin i Aftonbladet igår att “det är otillständigt” att han kan kvittera ut lön och ändå samtidigt göra ingenting.

Men sakta i backarna ett tag! Om vi accepterar påståendet eller snarare antagandet att omkring tio procent av befolkningen antingen har ett etablerat missbruk av alkohol eller tabletter, alternativt har en överkonsumtion som ger dessa personer negativa konsekvenser – då är ingalunda den 23-årige Petzäll ensam i sitt privata helvete på Helgeandsholmen.

I så fall är det minst ett trettiotal av våra folkvalda som har samma problem. Och de flesta journalister vet att problemet är betydligt större än vad folket i riksdagen i allmänhet vill erkänna. Vi har haft minst ett statsråd som uppenbart var tablettmissbrukare. En riksdagsledamot som satte sig och pinkade i en biograffoajé. För att nu inte tala om det s-märkta statsrådets beramade kräftskivefyllor på medborgarnas bekostnad, eller borgarrådet i Stockholm som for på behandling till Nämndemansgården i Skånska Blentarp. Eller ta moderaten som joggade på fyllan med barnvagnen på Stadsgårdskajen och blev stoppad av en vakt.

Att erkänna ett missbruk eller att bli känd som alkoholist är det samma som att få ett Kainsmärke i pannan. Det vill säga att bli utesluten ur gemenskapen och alla tänkbara hyenor är genast framme för att tugga i sig. Inklusive mediernas dito.

Jag bara frågar, hur lätt var det för unge William Petzäll från Varberg att komma till riksdagen som 23-åring och representera Dalarna, därtill tillhörande ett parti som ingen bland de etablerade ville ta i med tång. Det är rent demokratiskt ganska föraktfullt att negligera den skara som trots allt har skickat partiet till riksdagen.

Hur var det med moderaten med barnvagnen? Jo, han tog timeout och kom tillbaka in i stugvärmen. Och damen i biograffoajén blev politisk  vilde och är accepterad av alla.

Sedan snart ett halvt sekel tillbaka är alkoholism klassat som en sjukdom. Möjligen obotlig, men numera fullt behandlingsbar. Men ändå är det så oerhört skambelagt att vederbörande ofta piskas in i en svart hörna som de “normala” drinkarna sitter och förfasar sig över. “Djävla alkis, som man inte kan lita på”, brukar det heta.

Alkohol är en legal drog, som staten tjänar miljarder på. Men fan ta den som inte kan hantera drogen.

Hundratusentals människor super mer eller mindre ofta skallen av sig, skakar sig igenom sin bakfylla hemma i soffan eller på jobbet. Men det är det bara få som observerar. Riksdagen inräknad i detta beteende.

Alkoholism är tystnadens och ensamhetens sjukdom och dit hör William Petzäll. Han kan tacka sin lyckliga stjärna för att han fick komma till Nämndemansgården för behandling. Sådant är nämligen ganska få förunnat i dagens Socialsverige, där egenmäktiga socialnissar sitter och sorterar människor och tycker att de flesta ska behandlas på hemmaplan av personal som ingenting kan om saken.

Därför kan det vara lämpligt att skruva ner retoriken åtskilliga snäpp. Ingen vet hur unge och ensamme Petzäll kommer att agera i riksdagen framöver. Att han har rätt att behålla sitt arvode kan ingen göra något åt, mer än ledamoten själv. Att avsätta honom kräver domstolsbeslut och ett brott som kan ge minst två års fängelse. För alkoholism finns ännu ingen straffskala.

I bästa fall leder baksmällan till att superiet i parlamentet får en mera omfattande granskning. Och mediehusen som nu kastar sten efter den Kainsmärkte borde vända blickarna inom sin egna glasväggar.

Share

Lockerbiemannen i koma

Tripoli, Libya (CNN) -- Lockerbie bomber Abdel Basset al-Megrahi is comatose, near death and likely to take secrets of the attack on Pan Am Flight 103 to his grave.

CNN found al-Megrahi under the care of his family in his palatial Tripoli villa Sunday, surviving on oxygen and an intravenous drip. The cancer-stricken former Libyan intelligence officer may be the last man alive who knows precisely who in the Libya government authorized the bombing, which killed 270 people.

"We just give him oxygen. Nobody gives us any advice," his son, Khaled al-Megrahi, told CNN.

CNN's Nic Robertson: 'Not what I was prepared for'

Al-Megrahi was freed from a prison in Scotland in 2009 after serving eight years of a life sentence for blowing up the Pan Am jet, killing all 259 on board and 11 in the town of Lockerbie below. Doctors who had been treating him for prostate cancer gave him just three months to live, and he was released on compassionate grounds.

He received a hero's welcome in Tripoli, enraging many in the United States and Britain. And with the recent overthrow of longtime Libyan strongman Moammar Gadhafi, politicians on both sides of the Atlantic have called for al-Megrahi to be sent back to prison.

Al-Megrahi has been subject of bitter dispute

But the National Transitional Council, the rebel movement that toppled Gadhafi, announced Sunday that it won't allow the dying al-Megrahi to be extradited.

"We will not give any Libyan citizen to the West," NTC Justice Minister Mohammed al-Alagi said.

Al-Megrahi lived far longer than expected. He made a public appearance with now-fugitive Libyan strongman Moammar Gadhafi in July, confined to a wheelchair. He always maintained his innocence.

With the fall of Tripoli to the rebels, his care has been left up to his son and his mother.

December 21, 1988: On the scene in Lockerbie

"There is no doctor. There is nobody to ask. We don't have any phone line to call anybody," Khaled al-Megrahi said.

Familjen Khadaffis lyxliv på insidan

Världens medier översvämmas nu av bilder av Khadaffis bunkersystem. Det kanske allra mest iögonfallande och stötande är bilderna från vad som nu kallas för diktatorns lyxliv. Liknande bilder kom när Saddam Hussein hade störtats, men det här är ändå annorlunda och står i bjärt kontrast mot Khadaffis strävan efter att visa upp sig som beduinen i sitt tält, där han brukade ta emot utländska dignitärer. Den här artikeln kommer från Newsweek och Daily Beast’s utsände.

Babak Dehghanpisheh visited a Gaddafi family home this morning and discovered a secret palace hidden behind an ordinary façade. Read about the garden labyrinth, 40-foot deep bunker, hot tub, waterfall, Playboy magazine collection, yachting brochures and an empty box of Coronas.

The neighbors always knew they would be surprised by what’s inside the house on Dhel, or shadow, street. But when they got the first glimpse of Muammar Gaddafi’s house in southeast  Tripoli last Sunday, they were in complete shock. “It’s amazing. We didn’t believe [it],” says Hassan Salem, a 46-year-old engineer who lives in the neighborhood. “We thought we are in a dream.”

There have been many rumors about the Saharan madman’s palaces and underground bunkers over the years, testaments to a dictator’s ego and paranoia that in some cases seemed to outdo his peers, like Saddam Hussein in Iraq. Well, as it turns, the rumors are true. “There are a lot of hidden things inside,” says Bahauldin Babai, 28, a doctor who also lives in the neighborhood and now helps guard the house from looters. In order to prevent further damage and looting to the compound, rebel military leaders have sealed the doors. The only way in or out is with a ladder, which some neighbors are happy to supply.

The house was built by Gaddafi in the 80s and later given to his son Mutassim. It looks inconspicuous enough on the outside with an ordinary gate and dun-colored walls, which blend with the surrounding houses. On the other side of the gate, it’s a step through the looking glass: an inner ring of 30-foot high walls surround a huge, beautifully manicured garden with trimmed hedges, small ponds, and pink bougainvilleas. The earthy smell of fresh grass fills the air in late afternoon.

But the garden isn’t there only for aesthetic purposes. It’s also a labyrinth that hides and separates the various parts of the sprawling compound, including an elaborate 40-foot deep bunker. The main house is a 70’s-style one-story structure, built in an L-shape around a large pool with a hot tub. The pool is now half-filled with green water but the grey and black marble top bar beside the pool hints at the swinging parties that must have taken place there. Just beside the pool is a cocktail lounge with another bar and a five-foot bust of what appears to be a Greek goddess, perhaps Aphrodite, broken in half in one corner. A large pond, complete with a waterfall and small black fish, has been built a short distance away. The Gaddafi clan clearly liked to enjoy themselves. In a nearby annex, there is a color booklet for a 280-foot yacht called the Annaliesse. The flashy gym inside the house, decked out with the latest weight machines, looks unused.

Gaddafi's Compound: Swimming Pool, Mermaid Couch, Hidden Tunnel, More (Photos)

Libyan rebels take souvenir pictures on August 24, 2011 under the tent where Libyan leader Muammar Gaddafi used to receive foreign dignitaries and officials at his Bab al-Aziziya compound in Tripoli which was overrun by the opposition forces the previous day. , PATRICK BAZ Patrick Baz / AFP / Getty Images

About 40 yards away from the house, in the middle of a large grass lawn, is an ordinary looking rectangular hedge. What’s inside is far from ordinary. A set of stairs go down and down, about 40 feet altogether, into a heavily reinforced bunker with neon lights, a fire alarm system and wall-mounted telephones. Light green steel doors about a foot thick separate a complex series of tunnels and rooms, which seem to have been built as a last-ditch hideout. Neighborhood residents say they found a fully equipped operating room in the bunker which included an X-ray machine. Surgical masks are strewn around various rooms in the bunker, too. The usable medical equipment was taken out and donated to local hospitals. A couple of the rooms are decked out with bunk beds, perhaps for a security detail or other family members. Gaddafi, or his son Mutassim, did like to muse about self-defense in their underground lair. In one room, there is a 404-page book by Jane’s Consultancy called Protection of Libyan Military Assets.

Gallery: Dictator Porn

Enric Marti / AP Photo

But it’s not all business down in the bunker: there were a number of magazines in English, including Playboy, Vogue, and National Geographic, scattered around various rooms, along with an empty box of Corona beer. “He’s one freak,” says Ashraf al Khadiri, a 30-year-old doctor who also lives in the neighborhood. “He’s been preparing for this moment for a long time.” Neighborhood residents had long suspected there was an underground facility on the property because of the large amount of dirt that was trucked out during construction. “We always thought he could be walking under our houses,” says Khadiri with a smirk and a shrug. “We didn’t know.”

The first group of ordinary Libyans who came to see the Gaddafi compound had a natural reaction: they went on a rampage and trashed the place.

A rebel fighter enters a bunker of the main Muammar Gaddafi compound (not house reported in story) in Bab Al-Aziziya in Tripoli, Libya, Aug. 25, 2011. , Sergey Ponomarev / AP Photo

When the regime teetered earlier this week, the house was still watched over by eight guards who had no news of the dramatic events outside. Neighborhood residents were able to contact them by phone and convince them to turn over their weapons peacefully. The first group of ordinary Libyans who came to see the compound had a natural reaction: they went on a rampage and trashed the place. They smashed every window in the gym and kicked in doors. Down cushions in the living room were ripped open and the white feathers now roll across broken glass in front of the house at the slightest breeze. “This is the dictator that we have been living with for more than 40 years,” says Salem, the engineer, shaking his head. “This is what we want the world to know.”

Fotnot: Artikelförfattaren är sedan tio år tillbaka tidskriften Newsweeks byråchef i Beirut.

Lockerbiemannen hotas av utlämning till USA

BBC skriver idag att den så kallade Lockerbiemannen, Abdelbaset al Megrahi, hotas av utlämning från Libyen till USA den dag rebellerna har störtat Khaddafi-regimen. Och från USA rapporteras att man i så fall kommer att ställa honom inför amerikansk domstol. Om detta skulle bli verklighet är det ingenting annat än ett teaterstycke, därför att alla som i grunden satt sig in i fallet är helt övertygade om att Megrahi är oskyldig till bomben ombord på Pan Ams jumbojet i december 1988. Bomben exploderade på 10 000 meters höjd över skotska Lockerbie och dödade 270 människor.

För min egen del är jag helt övertygad om att det var palestinska PFLP-GC som agerade som ombud för Iran. Det spåret har aldrig utretts ordentligt och i grunden. Istället blev Megrahi Libyens bondeoffer för att slippa undan FNs ytterst omfattande sanktioner mot Libyen.

The Scottish Government says the release of Lockerbie bomber Abdelbaset al-Megrahi has been "vindicated" following two years of scrutiny.

The decision was made on compassionate grounds, and not on economic, political or diplomatic factors, it said.

Megrahi, diagnosed with prostate cancer, was freed from Greenock prison after being given three months to live.

A spokesman said senior figures in the US, British and Scottish jurisdictions have agreed it was taken in good faith.

Families of the 270 people killed in the bombing have criticised the move.

Megrahi was jailed in 2001 for the bombing of a plane over Lockerbie in 1988.

The decision by Scottish Justice Secretary Kenny MacAskill to release him on 20 August 2009 sparked international condemnation from some relatives of victims and politicians, including US President Barack Obama - but also attracted high-profile support from figures such as Nelson Mandela.

A spokesman for the First Minister Alex Salmond said: "Two years of extensive scrutiny, under three jurisdictions, vindicates the position that the justice secretary released al-Megrahi on compassionate grounds and compassionate grounds alone.

"Regardless of people's views, they can have complete confidence that it was taken on the basis of Scots law, and without any consideration of the economic, political and diplomatic factors that the then UK government based its position on.

"Whether people support or oppose the decision, it was made following the due process of Scots law, we stand by it, and al-Megrahi is dying of terminal prostate cancer."

A leading cancer specialist had said that it was likely the convicted bomber was being kept alive by pills not available in the UK.

“He is under threat because the rebels have promised to hand him over to the Americans apparently ” Prof Kirby, of The Prostate Centre in London, said he believed Megrahi was "almost certainly" being kept alive by a hormone-based therapy called abiraterone.

Meanwhile, the author helping Megrahi write his memoirs has told BBC Scotland that the convicted bomber wants the public to "know the truth" about the case.

Speaking ahead of the second anniversary of his release, British journalist John Ashton, who worked as a researcher alongside Megrahi's legal team, said the Libyan wanted evidence which would have been heard during his appeal to finally be made public.

Mr Ashton said: "His dream was always to overturn his conviction and to achieve freedom through that.

"When he made the decision to go home and abandon his appeal he called me in and said that he wanted me to write a book because he wanted the public to the know the truth.

"He wanted them to know the evidence that would have been heard during the appeal."

Megrahi was recently seen on Libyan television attending a gathering in Tripoli

The author also echoed concerns raised by others that Megrahi may be attacked by or handed over to US forces in Libya.

He added: "If we are to believe what we read then yes he is under threat because the rebels have promised to hand him over to the Americans, apparently, and the Americans have said they are going to take him back to America and try him there, which is ridiculous and illegal."

Relatives of victims of the Lockerbie bombing are still looking for clarity and answers.

Pamela Dix, whose brother Peter was killed in the bombing, said: "It's extremely frustrating that we're here, still talking about this.

"The fact that it's now years later means that the decision was probably made on a spurious basis.

"I'm sure Kenny MacAskill made it in good faith, but why are we having this discussion now? It's just another thing that remains unsolved."

Power to the Corporation!

Min favoritkolumnist i New York Times, Maureen Dowd, skriver idag elakt roligt om republikanernas presidentkandidat Mitt Romney. Kongresskvinnan Michele Bachman vann 4 800 av de 17 000 rösterna i lördagens “straw poll” i Iowa, tätt följd av Ron Paul. Mitt Romney kom först på sjunde plats. Samtidigt deklarerade Texas guvernör Rick Perry att han kandiderar. Valet i Iowa kan man kalla för en sorts undersökning av popularitet och hur stark organisation kandidaterna har. I slutänden är jag ganska övertygad om att valet av republikansk kandidat kommer att stå mellan Romney och Rick Perry. Och jag vågar redan nu satsa en slant på Perry.

By MAUREEN DOWD

DES MOINES, Iowa

I saw Mitt Romney’s hair move.

No really, I did. We were standing amid the soybean and corn fields in rural Iowa and a breeze lifted some of his salt-and-pepper mane out of its Brylcreem perfection.

The tenuous and scarce Republican front-runner, who hopes to do “darn well” in Iowa, was poking at President Obama. “I sure as heck wouldn’t be on a bus tour if I were president of the United States,” he said.

I tried to focus on his patter-on-a-stick in this rare encounter with the press, but I kept thinking about another tall, dark and handsome avatar of perfection known for holding back: Cary Grant. Like Grant, Romney is a fastidious dresser with an athletic build. But the 64-year-old former governor of Massachusetts doesn’t make you swoon, maybe because he looks like a statue of himself.

Grant came to mind because the setting for Romney’s press conference, outside the Vermeer agricultural manufacturing plant in Pella, recalled the famous scene in Hitchcock’s “North by Northwest”: Mad Man Roger O. Thornhill has to run for his life through Midwest cornfields when the bad guys chase him in a crop-duster. It’s an apt image for the riven Republican Party: Some maniacal Tea Party meanies fly in out of nowhere to spew poison, chasing the establishment guys out of their more refined natural habitats.

One pollster here wryly noted that the Republican presidential prospects divide into “the sane and the insane.”

Since the sane ones are boring as spackle and the insane ones have crackle, Republicans must hope that the mildly insane premise in Dr. Nassir Ghaemi’s new book about leadership and mental illness is correct.

In “A First-Rate Madness,” Dr. Ghaemi, the director of the Mood Disorders Program at Tufts Medical Center, asserts, “In the storm of crisis, complete sanity can steer us astray, while some insanity brings us to port.” I hope that means harbor instead of alcohol, since two Mormons are running.

Not only did I see Romney’s hair move, I saw him sweat. This must have come as a great relief to his handlers; when he was campaigning in 2007, some advisers worried that he looked too perfect in an ad showing him jogging through the woods.

Knowing that perfect can read as false, his ad team would try to shoot him with a hand-held camera using videotape, as opposed to film, which can create prettier, slicker images.

On the state fair soapbox, Romney put a loafer up on a bale of hay and perspired from the heat as some in the audience chatted about how his first name is Willard. While Democrats are amused that Romney shares a name with a famous movie rat, it is also disturbing that Mitt and Willard morph into Millard, the name of one of America’s most mediocre presidents.

In the debate in Ames on Thursday, Romney replied to a question from Fox’s Bret Baier about the debt deal by saying, “Look, I’m not going to eat Barack Obama’s dog food, all right?”

He was trying to be tough, but unfortunately may have reminded people of the infamous time he put Seamus, his Irish setter, in a dog carrier strapped to the roof of the family station wagon for a 12-hour drive from Boston to Ontario.

At the fair, Romney — whose net worth is between $190 million and $250 million — once again went manly by flipping a pork chop on a grill and facing down hecklers worried about cuts in Social Security. When a man in the audience yelled that corporations should be taxed more, Romney replied, “Corporations are people, my friend.”

Give “The Stormin’ Mormon,” as Neil Cavuto approvingly called him on Fox News, credit: never has the traditional Republican doctrine been so succinctly explained.

Of the corporation, by the corporation, for the corporation. We the corporation. Corporations who need corporations are the luckiest corporations in the world. Power to the corporation!

Romney may not have realized that he was articulating the same fundamental concept of the American right that Justice Antonin Scalia propounded in the Citizens United case, when the Supreme Court opened the way to Super PACs and a flood of surreptitious new donations in politics. (A former official at Bain Capital, Romney’s old private equity firm, admitted recently that he was the one who anonymously gave $1 million to a pro-Mitt Super PAC.)

The association of individuals in a business corporation, Scalia wrote in his concurring opinion, “cannot be denied the right to speak on the simplistic ground that it is not ‘an individual American.’ ”

The back-door money infused by Karl Rove, the Chamber of Commerce, the Koch brothers and others elected a slew of radical Republicans. Thanks to that Congressional wrecking crew, America’s credit rating has been downgraded and its economy has been hurt.

At least Republicans are getting most of the blame for that, my friend.

Murdoch, Guardian och New York Times

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver idag ganska intressant om framför allt Guardians, men också New York Times, kamp mot Rupert Murdoch och hans nu nedlagda tidning News of the World. Det handlar också om hur New York Times slåss mot New York Post. Mattsson frilägger nu delar i den kampen som tidigare varit tämligen okända för en svensk publik. Väljer därför att republicera hans artikel.

Tisdagen var en av de mer dramatiska man har upplevt som journalist. Det vore lätt att, okunnigt, avfärda News of the World-affären som bara en skandal om arbetsmetoder på brittiska tabloider eller som bara ett avslöjande om hur det går till på Rupert Murdochs tidningar. Inget vore mer felaktigt.

Veckans mest intressanta nyheter i NotW-såpan var ju inte utfrågningarna i går, utan reportaget i Newsweek om hur det egentligen gick till när Guardian till slut fick NotW på fall. Uppgifterna var sensationella och här fordrades ingen telefonavlyssning för att slå fast hur Guardian systematiskt kampanjat emot Rupert Murdoch: det var nämligen Guardians egen chefredaktör, Alan Rusbridger, som skrev.

Rusbridger, som de senaste dagarna snarast frenetiskt twittrat ut negativa nyheter om Murdoch-imperiet, medger i Newsweek-texten att han – när polisen och andra medier förlorat intresset för Guardians återkommande texter om NotW – ringde till sin chefredaktörskollega på New York Times, Bill Keller, för att förmå NYT att också jaga Murdoch.

Det var nog inte särskilt svårt. NYT har haft morgontidningsmonopol på den inflytelserika New York-marknaden så länge som någon kan minnas, bara Rupert Murdochs kvällstidning New York Post har utmanat på Manhattan, men i fjol hände plötsligt något: Wall Street Journal, världens mest ansedda affärstidning, numera ägd av Murdoch, lanserade den dagliga sektionen GREATER NEW YORK och plötsligt fick NYT konkurrens av en redaktion som både redigerade med friläggningar och kunde trycka färgsidor… typ.

Dagen efter den uppmärksammade lanseringen av GREATER NEW YORK satt jag i publiken när Wall Street Journals nye chefredaktör Rupert Thompson, rekryterad från The Times som är en annan Murdoch-titel, berättade om planerna. Han är säkert en utmärkt mediechef, men var ungefär lika inspirerande som Arthur Sulzberger när bland andra Expressens vd Bengt Ottosson och jag hörde NYT:s ägare och publisher på Sheraton Hotel i våras. På frågan om ”den andra tidningen i stan” svarade Sulzberger, lite kvickt måste man medge, ”Daily News?”. Men roligare än så blev det inte, och när man jämför produkterna är NYT fortfarande bredare nationellt och internationellt och, förstås, spetsigare lokalt. Dock: Wall Street Journal känns piggare, ser bättre ut – och för första gången i modern tid får NYT konkurrens av en etablerad kvalitetstidning som vann Pulitzer-pris senast och som, inte oviktigt om man ska analysera NotW-affären, drivs på av Rupert Murdoch.

Så: att det pressade NYT, som förra året tvingades minska bemanningen med cirka 100 journalister och sett aktievärdet rasa, känner sig hotat av Wall Street Journal är ingen hemlighet. Och att man därför, enligt Guardians chefredaktör i Newsweek, skickade tre reportrar till England för att i månader granska Murdoch är kanske heller inte oväntat.

Men det är fortsättningen som är mest intressant. Guardian är en vänster (Labour-)tidning som alltid varit motståndare till Murdochs (ofta Tory-)tidningar; det handlar om politik men också om ekonomi — Guardian har de senaste två åren förlorat nästan 700 miljoner kronor och lever bara vidare tack vare en stiftelse som ska ge ut Guardian, samtidigt som Murdoch successivt verkat på den fria marknaden och skapat ett mediekonglomerat som numera tjänar mer pengar på film och tv än på dagstidningar.

När Murdoch-kontrollerade News Corporation, som redan äger 39 procent av den brittiska tv-jätten, ville ta över hela BSkyB protesterade Guardian och den affären ska knappast underskattas när man nu analyserar vad som hände NotW: Guardian hittade Murdochs svaga länk och trots att NotW representerade mindre än en (1) procent av News Corporations verksamhet kunde man skapa en opinion mot Murdochs. Inte för att NotW själva inte bidrog till sina problem, missförstå mig inte – den som telefonavlyssnar brottsoffer och anhöriga till stupade soldater har agerat oetiskt och brottsligt, och det finns inget försvar för sådana arbetsmetoder.

Men NotW sålde 2 667 428 exemplar varje söndag och var förvisso inte längre, som tidigare, världens största dagstidning. Men väl störst i Storbritannien – och, ja, faktiskt cirka 1,5 miljoner exemplar större än nummer två bland söndagstidningarna. (Guardians egen söndagstidning, Observer, sålde i juni 288 928 exemplar…). Tror ni att Murdoch och News Corporation lägger ner en sådan marknadsledare på grund av kritik mot arbetsmetoder som den tidigare redaktions- och nyhetsledningen, av allt att döma, ansvarade för? Skulle inte tro det.

Nu talar alla om fallet med den kidnappade och mördade flickan, vars mobilsvar NotW skamlöst nog avslöjade. Det var fruktansvärt av NotW och i fredags träffade Rupert Murdoch personligen hennes föräldrar för att be om ursäkt. Milly-mordet återges hela tiden som ett exempel på NotW:s agerande, men vet du när detta skedde? Inte? Det var 2003. Alla kända exempel på olagligheter som nu dras fram är sex år gamla – eller äldre! Ett exempel sägs vara 13 år gammalt. När NotW nyligen lades ner var det en ny redaktions- och nyhetsledning på plats, de ansvariga för alla gamla skandaler hade slutat. Så tror du att Murdoch och News International lägger ner en marknadsledare för 6 till 13 gamla oetiska och olagliga arbetsmetoder? Skulle inte tro det.

Arbetsmetoderna, förresten. Hur tror fick Washington Post tillgång till bankutdrag i Watergate-affären? Hur kunde Fib/Kulturfront läsa spionorganisationen IB:s post? Hur kunde Jan Guillou bevisa att man inte kunde köra den sträcka som Keith Cederholm skulle ha åkt, om han nu hade varit skyldig till mordet? Och så vidare. Journalistikhistorien är fylld av exempel på reportrar som avslöjat missförhållanden och till och med justitiemord genom att begå brott, och det finns till och med i Sverige rättsfall där domstolarna har sett mellan fingrarna på journalisters agerande trots att de har varit på otillåtna platser eller gjort andra saker för att informera allmänheten. Det är inte alltid lagligt, nej, men det är kanske rimligt och relevant. Men framförallt: det måste vara proportionerligt.

Det NotW gjorde saknade proportion, och därför väljer Murdoch och News Corporation att försvara koncernens rykte genom att lägga ner en 168 år gammal tidning. Jag har tidigare sagt och skrivit att jag tvivlade på att det skulle rädda dotterbolaget News Internationals chef, Rebekah Brooks, tidigare chefredaktör för NotW och The Sun, och hon är nu har hon avgått. Till synes räckte det inte heller för att rädda BSkyB-budet, som har dragis tillbaka.

Alla kan nu rädda sina ansikten: de politiker – från höger till vänster – som uppvaktat och umgåtts med Murdoch och hans chefer kan i offentligheten kritisera NotW och alla, inklusive Murdoch själv, kan ta avstånd från det som hänt. BSkyB-budet är lägligt nog tillbakadraget. Men News Corporation äger fortfarande 39 procent och man hade 40 procent av tidningsmarknaden, så min gissning är att vi kommer att få se en ny söndagstidning efter NotW när dammet lagt sig – en sjudagarsutgivning av The Sun – och vad det lider kommer ett nytt bud på BSkyB med ännu tydligare friskrivningar för nyhetskanalen Sky News oberoende.

Guardian lär dock fortsätta sin kampanj mot Murdoch, och det kan man förstå. Det handlar inte bara om politik utan också om tidningsekonomi. Guardian säljer 256 283 exemplar per dag, jämför det med att Murdoch-ägda morgontidningen The Times säljer 440 581 exemplar.

Dessutom säljer Murdochs kvällstidning, The Sun, fortfarande hela 2 806 746 exemplar och för Guardians själva överlevnad är det viktigt att konkurrenterna försvagas. Nyligen meddelade stiftelsen som ger ut Guardiuan att man inte kan fortsätta att förlora 300-400 miljoner kronor per år, snart är pengarna slut. Så den nya stragein är ”online first”, alltså att sätta allt på ett kort och direktpublicera på nätet, och får man förmoda försöka ta en sådan webbposition att man om fyra, fem år kan dominera marknaden förutsatt att den då är helt digital.

En gång, det är länge sedan nu, var jag och Expressens numera biträdande chefredaktör, Per-Anders Broberg, i London och träffade en massa folk. Då fick vi höra Carolyn McCall, vd för Guardian, säga:

– Om ni ska falla, fall från toppen!

Det hade hon nog rätt i. Och samma insikt har säkert Alan Rusbridger och Bill Keller haft, när de låtit Guardian och New York Times bjuda upp Rupert Murdoch till dans. Attack är bästa försvar, som sagt, och det sägs ju att det enda Murdoch förstår är ”krig”. För oss som följer mediebranschen är det spännande, men det handlar alltså inte bara om avlyssnade telefonmeddelanden som man lätt kan tro.

(Ett inslag i denna kampanj, som Alan Rusbridger tillstår i Newsweek, var att han personligen talade med alla tre partiledare för de stora partierna i Storbritannien för att förmå dem att i n t e anställa NotW:s förre chefredaktör, Andy Coulson, på grund av hans inblandning i NotW-skandalen. Ett klokt tips, onekligen, erkänner nog även Rebekah Brooks vän premiärminister David Cameron nu, eftersom han nu får hård kritik för att Coulson blev hans informationschef och sedan tvingades avgå. Men som inslag i tidningskriget är det ju lite annorlunda för oss svenskar: som om Svenska Dagbladeys chefredaktör Lena K Samuelsson skulle varna partiledare för DN:s förre chefredaktör Thorbjörn Larsson eller som om Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skulle ringa runt och tala illa om Expressens förre chefredaktör Otto Sjöberg.)

Guardian och New York Times vill gärna hävda att skandalen nu bara handlar om arbetsmetoder, eftersom kritikstormen mot Murdoch då växer – få vanliga mediekonsumenter upprörs ju av upplageutvecklingen och spelet om marknadsandelar. Och Murdoch & Co tvingas spela med; ska man ha en chans att kunna bjuda på BSkyB igen och behålla relationen med alla ledande politiker så måste också dessa få skälla på nu. Plus att eftergifter göras i offentligheten… det var därför som James Murdoch, sonen och vd:n för koncernen, i går eftermiddag under parlamentsutfrågningarna vägrade att låta sig lockas till att konstatera att flera tidigare utredningar visat att andra tidningar och koncernen än NotW och News Corporation varit mer skyldiga till oetiska och olagliga arbetsmetoder.

Den första privatdetektiven som avslöjades hade ju inte NotW som största kund, värst var istället Mail och Mail on Sunday. Och en statlig utredning slog faktiskt fast att Daily Mail, Sunday People, Daily Mirror och Mail on Sunday mer frekvent använde oetiska och olagliga arbetsmetoder än vad NotW gjorde. Men detta hör man inte om i den engelska debatten, alla konkurrenter hoppar istället på NotW och dess ägare finner för bäst att inte ta den fajten.

Utomlands, också i Sverige, beskrivs hela NotW-affären som om det bara handlade om arbetsmetoder och som om NotW vore ensam eller åtminstone den värsta redaktionen. Här är nog problemet okunskap. De som rapporterar i media och de uttalar sig som experter kan helt enkelt inte historien.

Kanske är det nyhetsjournalistikens ständiga utmaning. I fredags avgick Rebekah Brooks efter, till synes, hård kritik från News Corporations näst största delägare. Det uttalande som spreds innehåll ett krav på att hon borde avgå på grund av problemen. Men i själva verket hade BBC klippt bort ”i” och ”f” i början av citatet, eller synken som man säger i tv. Och med ”if…” som inledande ord hade nog kritiken framstått som mildare. När citatet sedan hamnade i Svenska Dagbladet var det förkortat till detta:

– Det är klart att hon måste gå.

Sådana är kanske spelets regler, också i Expressen ibland, men dessa regler kan ju Rupert Murdoch bättre än någon annan. Så det är nog för tidigt att räkna ut honom – trots allt som Guardian och New York Times kan tänkas komma upp med.

Kanske är det mest intressanta med NotW-affären inte att det, egentligen, inte handlar om oetiska och olagliga arbetsmetoder som inte förekommer i Sverige. Utan att välrenommerade aktörer som Guardian och New York Times har börjat spels spelet, som Rupert Murdoch alltid har spelat det?

Tabloidisering, det med…?

Rupert Murdochs smutsiga pengar

Efter den brittiska avlyssningsskandalen som tvingade News of the World att stänga butiken för gott, har chefen för News International tvingats bort och nu senast också chefen för Dow Jones. Det blir säkert flera huvuden som kommer att rulla, när skandalen nu spiller över på andra sidan Atlanten. Murdoch-ägda Wall Street Journal vet inte riktigt hur tidningen ska förhålla sig till sin ägare, som sprutat in omkring 50 miljoner dollar bland amerikanska kongressmän och lobbyister, enbart under de senaste tio åren.

Mediemogulen Rupert Murdoch har alltid rört sig bland den politiska noblessen och umgåtts med högt uppsatta politiker i en lång rad länder. Så har till exempel Storbritanniens premiärminister, David Cameron, fått utstå en störtflod av kritik för att han ätit middag med far och son Murdoch.  Men hans inflytande och kontakter sträcker sig inte över länder utan hela kontinenter. Och det är inflytande som kostat pengar. Stora pengar.

Under de senaste tio åren har moderbolaget i imperiet spenderat nära 50 miljoner dollar för att köpa goodwill i USA. Det handlar om välgödda lobbyister, sjusiffriga politiska donationer och gåvor till inflytelserika så kallade nonprofit grupper. Spåren efter Murdochs pengar löper djupt in i kongressen; till och med in i de federala myndigheter som kontrollerar den medieindustri som skapat hans enorma förmögenhet.

OpenSecrets.org katalogiserar hur särintressena spenderar sina pengar och där tillhör News Corp de som spenderat allra mest för att smörja kongressfolk och federala myndigheter. Sedan 2001 har man spenderat 42 miljoner dollar enbart på den punkten.

Det började med relativt blygsamma 1,8 miljoner dollar under 2001. Det var det år Murdoch försökte köpa DirecTV, ett satellitbolag som skulle hjälpa News Corp att utöka sin amerikanska distribution.

Men det blev ingen deal, till stor del tack vare senator John McCain, som varnade för en besvärande konsolidering av mediemakt i ett enda bolags hand. Men två år senare hade Murdoch ökat sin amerikanska lobbybudget till 2,8 miljoner och då släppte också Federal Communications Commission, FCC, fram Murdoch till köpet.

År 2006 hade lobbybudgeten ökat till 4,2 miljoner. Det var det år FCC omprövade sitt tidigare förbud mot att ett enskilt bolag skulle få äga både tidningar och tv-stationer på en enskild marknad, vilket gjorde det enklare för Murdoch att existera på den nordamerikanska kontinenten. Redan på 90-talet utkämpade han en bitter kamp mot FCC för att samtidigt få äga både tv-bolaget Fox och New York Post. Han hade tidigare tvingats sälja tidningen.

I kongressen går lejonparten av hans pengar till republikanska kandidater och frågor. Så till exempel fick under 2010 Republican Governors Association 1,25 miljoner och handelskammaren en miljon.

Helt nyligen satsades hela 5,3 miljoner dollar för att uppmuntra republikaner i kongressen att hålla FCC sina fingrar borta från förhandlingarna med Cablevision i New York. Cablevision ville fördubbla avgifterna för att vidaresända Murdochs kanaler, vilket ledde till en temporär blackout i rutan för Murdoch. Men också den frågan löstes med plånböcker.

Bortsett från stora belopp till ren lobbyverksamhet har Murdoch och hans företag skänkt åtskilliga miljoner till politiska valkampanjer. Murdoch personligen har skänkt mer än 130 000 dollar och företaget New Corp har skänkt 1,7 miljoner för samma ändamål.

Även om det inte är någon hemlighet att han helst av allt stöder konservativa politiker på båda sidor Atlanten, så har han på senare år varit mera opportunistisk än ideologisk. På så sätt har han till exempel skänkt pengar till både John Kerry och Chuck Chumer, som båda tillhör de mest liberala i senaten. Han höll också en fundraiser för Hillary Clintons återvalskampanj till senaten, som totalt inbringade 60 000 dollar. För egen del betalade Murdoch den gången 2 100 dollar.

I samband med mellanårsvalet till kongressen 2010 var pengaflödet på nytt igång, så till den milda grad att en del aktieägare blev irriterade och krävde större transparens. Bland annat gick det pengar till organisationer som vill mjuka upp de federala regler för utländsk lobbyverksamhet i USA. I det paketet finns också en lag som amerikanska justitiedepartementet just nu kan använda för att utreda om den brittiska hackerskandalen spillt över från brittiska öarna till andra sidan Atlanten.

Organisationen Citizens for Rensibility and Ethics säger att Murdoch och hans New Corp helt tydligt ligger i topp när det gäller att betala för lobbyister och till politiska kampanjer. Och lägger man därtill hans medier i USA som megafoner blir både värdet och inflytandet betydligt större. En positiv framtoning på till exempel hans konservativa Fox News är värd väldigt mycket pengar.

Däremot är Rupert Murdoch riktigt snål när det gäller att skänka pengar till välgörenhet. För några år sedan hamnade han på femtionde och sista plats bland miljardärer som skänker till välgörenhet.

Ändå är han medlem av Bill Clintons Global Initiative, med en gåva på en halv miljon dollar. Han har också skänkt 3,3 miljoner till medicinska fakulteten vid Cornell University.

Sammantaget förefaller det som om Rupert Murdoch mycket noga överväger var och när han ska satsa sina miljoner. Eller kanske snarare köpa inflytande.

Men var så säker på att under den närmaste tiden kommer Rupert Murdoch och hela hans amerikanska verksamhet att nagelfaras mycket noggrant. Därför att vad News of the World ägnade sig åt i Storbritannien skrämmer närmast livet ur både lagstiftare på Capitol Hill och olika federala myndigheter.

En liknande avlyssningsskandal i USA skulle, vid en jämförelse, förvandla Watergate till en andra rangens affär.

Källor: The Daily Beast, The Guardian, Financial Times, CNN.

USAs jakt på whistleblowers

BBC publicerar idag en intressant featureartikel om hur man jagar läckor inom den amerikanska administrationen. Det handlar om hur man använder sig av den urgamla the US Espionage Act från 1917. När den skrevs avsåg den klassiskt spioneri och ingen hade en enda aning om begreppet “whistleblower”.  Än mindre fanns de lagrings- eller överföringsmöjligheter av dokument vi har idag. När Daniel Ellsberg stal de 7 000 Pentagonpappren bar han ut dem i många olika omgångar från sin arbetsplats. Men den gamla lagen har nu dammats av och använts  i flera fall. Det är också denna lag som Julian Assange är livrädd för att eventuellt i framtiden ställas inför. Republicerar BBCs artikel i sin helhet här.

 Bradley Manning

By Tom Burridge BBC News, Washington

The Obama administration is facing criticism for prosecutions brought under the US Espionage Act against government employees accused of leaking sensitive information. Some accuse the US government of over-reacting, following the release of files by Wikileaks.

When Steve Rosen spotted two men walking up his drive early one morning in August 2004, he thought they were evangelicals from a local church.

In fact, they were FBI agents who had come to his home in the US state of Maryland to inform him he was being prosecuted for receiving and passing on classified information.

''You could have knocked me over with a feather," Mr Rosen said. ''I hadn't the remotest clue what they were talking about.''

At the time he was working for the American Israel Public Affairs Committee (Aipac), a powerful Washington DC-based pro-Israel lobbying group.

The FBI had been following him for five years and monitoring his conversation

One of his sources, included in the charges against him, was Pentagon intelligence analyst Lawrence Franklin.

Thomas Drake, former NSA employee, was the latest to be prosecuted under the Espionage Act

Five years later, the Department of Justice's case against Steve Rosen and his Aipac colleague and co-defendant Keith Weisman collapsed. The prosecution was unable to show they had criminal intent.

"If we had had a trial we would have been able to show in great detail what a sham this prosecution was," he said.

"They tried to criminalise innocent, constitutionally protected activity and it was very wrong what they did."

Mr Rosen's prosecution came under the Bush administration.

But Mark Feldstein, professor of media at the University of Maryland, sees a worrying trend of espionage prosecutions since President Obama took office.

"To everyone's surprise, the Obama administration has escalated the war against whistleblowers and the attacks on information that journalists and the public were depending on to get evidence of wrongdoing by powerful institutions and individuals," Prof Feldstein says.

On Friday, Thomas Drake, a former senior official at the National Security Agency, a highly secretive US spy agency, was sentenced to one year's probation, after the Department of Justice's case against him collapsed.

He had been accused of passing on information to a journalist about a government computer programme he considered wasteful.

“So much information is improperly classified ”

After the government's case against him fell through, he pleaded guilty to a minor charge of overstepping his authorisation when using a government computer.

Outside court, Mr Drake said the government's prosecution had been "vindictive and malicious".

According his lawyer Jesselyn Radack, the charge that he passed on secret information was a ''bald-faced lie''.

Critics say the US classification system is often arbitrary, with documents often often stamped ''classified'' when the content is not secret or that sensitive. The system is now under review by the US government.

Last year Steven Kim, an employee with a US state department contractor, was accused of leaking top secret information about US policy toward North Korea to a journalist.

His lawyer, Abbe Lowell, says the information his client is accused of passing on wasn't eye-catching, let alone secret.

US Espionage Act

• Set up in 1917, the statute is US equivalent of UK's Official Secrets Act
• The law was designed to prohibit wrongful distribution of information related to national defence
• Department of Justice, especially under Obama administration, has interpreted Espionage Act in broader terms
• Espionage Act was always meant to deal with classic espionage
• Unclear if Act was meant to deal with cases of benign leaks by whistleblowers

Source: Steve Vladeck, professor of law, American University

''The US government has a very legitimate interest in protecting the real national security secrets of our nation," Mr Lowell said.

"The problem is that so much information is improperly classified that you can't distinguish between the real national secrets and those that just have a stamp on it that says secret."

Even PJ Crowley, a former spokesman at the US state department says too much government information is classified.

In March, Mr Crowley resigned from the government after he publicly criticised the Pentagon for its treatment of Bradley Manning, a US soldier currently held in a military prison on charges he passed thousands of classified documents to Wikileaks.

Mr Crowley draws a strong distinction between Wikileaks, a website that has published tens of thousands of secret US diplomatic cables, and whistleblowing.

He believes Mr Assange's website irresponsibly published vast amounts of information and that much of it had no real purpose.

The whistleblowing issue is being discussed at the heart of the US government. In April Mr Obama held a meeting with several groups campaigning for greater transparency in government.

Espionage Act prosecutions

• 2004 Aipac officials Steve Rosen and Keith Weisman arrested, case later collapses
• 2005 Department of Justice official Thomas Tamm
• 2009 State Department analyst Steven Kim
• 2010 Former NSA employee Thomas Drake

Danielle Brian, executive director of the Project on Government Oversight, attended the meeting and said she was had felt generally positive about Mr Obama's tone.

But she said that when she raised her concerns about prosecutions against potential whistleblowers, he leaned forward and told her he disagreed.

The Department of Justice said government employees concerned about national security policies have official channels for complaint available to them.

But campaigners for greater transparency in government worry that legitimate leaking by government officials may be one of the unintended victims of the Wikileaks case.

Prof Feldstein of the University of Maryland says it has ''stoked the government's paranoia on national security'' and empowered the Obama administration ''to feel more justified in going after whistleblowers.''

Är Bradley Manning förrädare eller hjälte?

Evan Hansen, som är chefredaktör för Wired.com har publicerat ett längre inlägg på sin blogg om Bradley Manning, som ger en del nya insikter kring fallet. Igår lade man också ut fullständiga loggposter mellan Manning och Adrian Lamo, som var den som avslöjade Manning. Jag avstår från att bedöma sanningshalten i Evan Hansens kommentarer, men tycker ändå att det är värt att publicera här i sin helhet.

The U.S. Army intelligence analyst Bradley Manning is now entering his 14th month of incarceration on suspicion of passing classified U.S. government documents to WikiLeaks, and evidence supporting both sides of the argument has steadily mounted. It's spawned a divisive national debate about the role and legitimacy of whistleblowers in a democracy that's unlikely to subside no matter what the outcome of his pending court martial.

As editor of Wired.com, I've had a unique view of the debate. That's because, since June 2010, our news team has been in exclusive possession of online chat logs recording intimate conversations between Manning and an ex-hacker, Adrian Lamo, in whom he confided and who ultimately reported him to the authorities.

Today, for the first time, we're making the full Manning-Lamo logs available on Wired.com, with a few minor redactions to protect the identities of some private individuals identified in them.

We've held some of this material back out of respect for Manning's privacy. But now many of the personal facts of his life have come out independently, and the reasons for not publishing have considerably weakened. Inasmuch as the conversations shed light on the personal pressures in Manning's life at the time of his arrest, publishing the logs serves a valid news interest, and at this point we believe it will cause little additional harm to Manning.

In the logs, Manning's state of mind emerges as an important piece of evidence in understanding his alleged decision to transfer hundreds of thousands of secret documents to WikiLeaks, and -- as one of the most prolific information anarchists in history -- illuminates a growing global movement calling for greater government transparency and openness by any means necessary.

In the logs, Manning speaks candidly of his feelings of fragility, drug use and self-described breakdowns brought on by the multiple pressures of his situation, including a painful break-up with his boyfriend. He also describes coming to terms with his desire to live life as a woman -- something he says he'd struggled with for years but was finally embracing, just at the WikiLeaks furor was about to erupt around him.

Reading into the full logs, one is struck by Manning's sense of desperation, but also by a newfound sense of decisiveness after years of vacillation over his deepest feelings and beliefs. Despite the enormous pressures, he was, by his own account, making progress in coming to terms with his personal demons, appearing in public as a woman for the first time just weeks after his first WikiLeaks drop.

This thread in the chats belies the simplistic and perhaps tempting explanation that Manning was little more than a psychically damaged time bomb, a random loose cannon.

There is ample evidence here to suggest that Manning's motives were, if tangled with personal angst, at root a conscientious protest against what he saw as injustices in need of an honest public airing.

Some Manning supporters have compared him with Daniel Ellsberg, the White House lawyer who leaked the Pentagon Papers to The New York Times, changing the political debate around the Vietnam War. Some have credited the leaks with sparking democratic protests across the Middle East. And there is little evidence yet that the spills caused serious damage to the U.S.

Manning's form of protest, no matter how sincere, is miles from any classic whistleblower we've ever seen before.

The indiscriminate and irresponsible scope of his leaking puts him in the class of a new, and far more ambiguous species of global social and political protester that's finding expression in various degrees in groups ranging from WikiLeaks to Anonymous to Lulzsec -- global, anonymous and anarchistic.

His motives appear to spring from a far more complex place than a desire to right a clear wrong. At times he seems to verge on hopes for worldwide revolution.

Indeed, as Manning heads to trial, civil disobedience as a tool for social and political change is being challenged by a new strategy of info disobedience that is faster, farther reaching and far more unpredictable in its results than anything we've ever seen before.

There are no borders here, no heroes or traitors, no paths to self-realization: Just the information.

Fortsatt väntan på utlämning av Julian Assange

Efter två dagars förhandlingar i Londons High Court lämnades inget besked om när Julian Assange, grundaren av Wikileaks, kan utlämnas till Sverige. Beslutet kan dröja in i augusti. I Sverige är han häktad i sin frånvaro. Frågan kan dessutom överklagas till Storbritanniens Högsta domstol.


Sedan Julian Assange bytt ut sina advokater, efter beslutet om utlämning i en lägre instans i februari, har försvaret komplett ändrat sin taktik. Tidigare handlade det helt och hållet om Julian Assanges eventuella mänskliga rättigheter.

Nu handlar det istället om det rimliga i att luta sig mot en europeisk arresteringsorder för att få honom överlämnad till Sverige för rättslig prövning. Det gäller tre fall av sexuellt ofredande och ett fall av misstänkt våldtäkt.

Det nya försvarsteamets linje är att den europeiska förordningen ska tolkas som att det krävs ett åtal i Sverige för att han ska överlämnas hit, medan den svenska tolkningen är att det räcker med misstanke om brott som kan leda till minst ett års fängelse. Försvaret hävdar nu att den svenska begäran inte alls står i proportion till att Assange ännu inte är åtalad, utan bara misstänkt och i och för sig häktad i sin frånvaro.

Förhandlingen genomfördes inför en så kallad två-domar-sittning under tisdagen och onsdagen och det föreföll tämligen tydligt att domarparet inte var helt övertygade om försvarets argument. Domarna ville se proportionalitet också till de klagandes krav, vilket försvaret också medgav att det måste föreligga.

Det nya försvaret tycks driva linjen att regelverket ska ses med rent brittiska ögon, medan ombudet för den svenska åklagarmyndigheten, Clare Montgomery hävdade att det finns flera exempel på att förordningen om utlämning använts tidigare inom EU, trots att det inte har förelegat åtal, utan enbart misstanke om ett så kallat listbrott dit våldtäkt hör.

Och det kunde hon göra väl medveten om att lagstiftningen som styr ett sådant här fall är kristallklar. Nyckeln ligger i den europeiska arresteringsorder, EAW, som Sverige utfärdat och som i sina detaljer är ganska omfattande.

Det finns nämligen ett gemensamt europeiskt rambeslut om hur en arresteringsorder ska utfärdas och för vilka brott det gäller. I bilagan till det rambeslutet tillhör anklagelser om våldtäkt den typ av brott som är undantagna från det allmänna kravet på dubbel straffbarhet. Så kallade listbrott i bilagan till det europeiska rambeslutet. Det vill säga att i allmänhet krävs att det påstådda brottet ska vara straffbart både i det land som begär utlämning och det land som ska fatta beslut om en eventuell utlämning.

Det betyder att alldeles oavsett vad en brittisk domstol kan komma fram till i frågan om våldtäkt eller ej i fallet med kvinnan W, enligt brittisk lagstiftning, räcker det alltså med att den svenska åklagaren åberopat ett så kallat listbrott för att det ska föreligga ovillkorlig grund för utlämning.

Försvaret kan försöka tjata hål i huvudet på vilken brittisk domstol som helst, men det europeiska rambeslutet och dess stipuleringar i bilagan går före. Vilket gör att föreställningen som följs av medier världen över egentligen bara är en enda lång teaterföreställning i många akter.

Min kvalificerade gissning är att Julian Assange kommer att utlämnas till Sverige, när de rättsliga föreställningarna i London till slut går ner för ridå i Högsta domstolen, någon gång nästa år. Om han sedan kan åtalas och fällas för brott i Sverige är en helt annan sak.

Assange företräds nu av advokaterna Gareth Peirce och Mark Summers. När Mrs. Peirce tar sig an ett fall vet all världens medier att föreställningen blir både lågmäld, noggrann och får omfattande uppmärksamhet. Hon är närmast världsberömd för att ta den lilla människans parti mot rättssamhället. Hennes karriär inleddes när hon representerade ”Guildford Four”, de fyra män som 1974 dömdes för ett IRA-relaterat bombdåd. Det var Mrs. Peirce som efter 15 år lyckades få domen hävd och de fyra männen släpptes fria.

Men vid förhandlingen i High Court har Assange inte haft medierna med sig på samma sätt som tidigare. På flera håll går kommentarerna ut på att Julian Assange helt sonika borde fara över till Sverige frivilligt och argumentera för sin sak istället för att trilskas i det brittiska rättssystemet. Detta eftersom den europeiska förordningen om utlämning är närmast tvingande i detta fall och därmed kommer att sluta med utlämning hur som helst i slutänden.

Fallet har naturligtvis också orsakat Wikileaks enorma skador, inte minst eftersom det är oklart om organisationen som sådan betalar för det ytterst kostsamma försvaret.

Andra ifrågasätter också varför Wikileaks har lämnat sin läcka, eller kanske snarare “whistleblower”, Bradley Manning, i sticket, där han sitter helt isolerad på en amerikansk militärbas och med bara en före detta militär advokat som ensam försvarare. Många anser att Manning är den verklige hjälten, medan Julian Assange bara är en kringresande global “womanizer and media-fucker”.

Julian Assanges sökta rollspel solkas också av firandet av hans 40-årsdag under helgen som gick. Ett firande som skedde hemma hos hans värd, Vaughan Smith, på hans gods Ellingham Hall.

Drygt etthundra prominenta gäster var inbjudna och erbjöds att landa med chartrade privatplan på en privat flygplats i Norwich, alternativt att landa med helikopter direkt på ägorna kring Ellingham Hall. Vaughan Smith, är en tidigare krigskorrespondent och grundare av journalistklubben Frontline Club i London.

Storslagenheten i det firandet stärker definitivt inte bilden av Julian Assange som en frivillig “underdog”, med ett budskap till världen. Bilden av honom blir tvärtom den rakt motsatta. I själva verket är det kanske till och med så att Julian Assange för evigt är förbrukad som ledare för Wikileaks, alldeles oavsett hur målet till slut avgörs i London och Stockholm.

Förläggarens haltande dans kring sin guldkalv

 

En stormblåsig vårdag i april och mitt i lördagsrusningen, i köpcentret Tippen i Saltsjöbaden utanför Stockholm, står författaren Björn af Kleen utanför bokhandeln och signerar sin senaste bok, ”P.S.” Därefter ska det bli möte med författaren i biblioteket, som är granne med bokhandeln.

Det är en uppföljare till ”Jorden de ärvde” och ännu ett försök att ta heder och ära av Carl Gripenstedt på Brevens Bruk och Bystads Herrgård.

Den här gången genom att i den nya boken ”P.S.” återpublicera delar av sitt manuskript från Sommarprogrammet 2010, där Gripenstedt fick löpa gatlopp därför att han behagat stämma både förlag och författare.

Han ville helt enkelt inte längre vara med i af Kleens bok om den svenska adeln. Nu blev det så ändå, men efter mycket omfattande strykningar och förändringar av manuset. Det ursprungliga manuskriptet kan med lätthet betraktas som förtal.

Förutom manuset från Sommarprogrammet är resten av boken en bunt korta samtal med några författare, en uppgörelse med födelsestaden Hedemora, plus en betraktelse över sin tid som ”sidekick” till Alex Schulman i dokusåpan Paradise Hotel.

Det rör sig helt om redan tidigare publicerat material, med undantag för hälsningen från paradiset. Förlaget, Svante Weyler Bokförlag, vill säkert göra om tricket med den första bästsäljande boken.

Samtidigt som Tippens systembolag stänger för helgen har ett 60-tal personer bänkat sig i biblioteket för att lyssna till af Kleen, den unge rumpmasen från Hedemora. Det är mest förväntansfulla äldre damer i poplinkappa och hatt, som kollektivt vrider sina huvuden åt gången till, då entrén annonseras.

Men först kommer förläggaren själv, Svante Weyler, medan huvudpersonen, Björn af Kleen, kommer in som nummer två. Mikrofonerna fungerar inte och måste läggas undan, så det blir bara Weylers gamla kärva radioröst som når fram till sista stolsraden.

Författaren själv är en betydligt mera lågmäld typ. Tydligt nyklippt och klädd i en sorts koftkavaj med en randig T-shirt under. Ljusa bomullsbyxor och mockaskor därtill.

Halsens senor är genom hela den timslånga föreställningen spända som fiolsträngar och inte en enda gång under hela tillställningen vänder sig författaren mot sin publik. Inte en enda gång. Det här är istället Svante Weyler som förhör Björn af Kleen.

Vad var det som gjorde baron Gripenstedt så arg? Tog Du baronen vid strupen? Sa Du, nu berättar Du? Är bönderna i hemma Dalarna stolta över att inte ha någon adel? Måste Ditt språk vara skönt? Den store polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński var känd för att skarva, har Du skarvat? Kan Du inte ljuga? Rodnar Du då? Kan Du ljuga? Varför fick jag bokstavligen slita ur Dig avsnittet om Paradise Hotel?

Fnittret sprider sig bland poplinkapporna. En herre i publiken, klädd i rutig tweedkavaj, skakar irriterat på huvudet, reser sig och går, medan lokaltidningens kamera blixtrar mot paret där framme.

Björn af Kleen tror att ”Gripenstedt blev arg därför att baronen fick en känsla av kontrollförlust när ’Jorden de ärvde’ gavs ut. Han var ju inblandad i ett familjegräl och ångrade sig nog när han såg texten”. Författaren tror nog också att adelsmännens ”egna utsagor har förskräckt dem”.

Och nej, han tog inte baronen vid strupen. Bönderna i Dalarna är inte stolta över att inte ha någon adel. ”De är glada över att vara självägande bönder.”

”Ja, mitt språk måste vara skönt”, säger af Kleen och tycks ha blivit lite lugnare av att ha sluppit undan förläggarens tydligt inrepeterade polisfrågor. Dagens föreställning på biblioteket i Saltsjöbaden är det femte eller sjätte av samma sort bara denna vecka.

Det talas om Thomas Mann och Tom Wolfe som litterära förebilder, även om af Kleen säger att han inte alls vill bli skönlitterär författare. Ryszard Kapuściński tycks vara en stor journalistisk förebild.

Han som var känd för att skarva och som enligt Svante Weyler ”dog bort ifrån ett Nobelpris”. Det ska han ha fått från hästens mun inne i Svenska Akademien.

”Det är klart”, kommer det plötsligt från af Kleen, ”är man långt borta hos gummorna i Sibirien, så kan de ju inte kolla i efterhand vad man skrivit”.

Två poplinkappor viskar häpet sinsemellan och undrar sedan halvhögt om Björn af Kleen från sin ”upphöjda position på Stockholms barstolar tycker likadant om grevarna och baronerna på den svenska landsbygden”.

Björn af Kleen mumlar något ohörbart där framifrån och påstår sedan att han inte är bra på att ljuga eller skarva. Men att färgen på ett intryck ”kan ändras när man sitter framför datorn”.

Egentligen skulle han vilja skapa en box med fyra böcker. En bok för varje stånd; adel, präster, borgare och bönder. Så berättar af Kleen att han gjort ett första försök med ”Göteborgsborgare i Göteborg” och nämner familjerna Olsson och Hjörne. Den ena är familjen med färjorna, den andra med tidningen.

Men så mycket mer än de båda familjerna blir det kanske inte i det fallet, eftersom det mesta av den gamla förnäma borgerligheten i Göteborg försvann i samma takt som dåvarande industriminister Nils G Åsling la ner varven. Det som faktiskt var hela stadens och dess arbetares stolthet och hela hjärtstock. Och inte bara ”Göteborgsborgarnas”.

Kvar från den gamla tiden finns mest de ljusa stenpalatsen längs Kungsportsavenyn, men de kanske inte passar så bra i boxen. För de kan ju inte tala med af Kleen på samma sätt som han just betraktat gummorna borta i tundrans Sibirien, eller adelsmännen på vår egen landsbygd.

Till sist handlar föreställningen om Paradise Hotel, som det var så svårt för Björn af Kleen att skriva om. I det fallet ska det ha varit svårt på grund av alla nödvändiga hänsynstaganden till de medverkande, inte minst på grund av deras sociala familjebakgrunder.

Nu lyser hyckleriet som en fullmåne i augusti!

Björn af Kleen har just försökt ta heder och ära av Carl Gripenstedt. Två gånger om dessutom. Först i ”Jorden de ärvde” och nu i den nya boken som en sorts Post Scriptum till den första.

Men nu talas det varligt om hänsyn till medverkande i en sjaskig dokusåpa, där deltagandet är frivilligt. Det hindrade emellertid inte förläggaren från att ”bokstavligen slita” avsnittet om Paradise Hotel ur händerna på Björn af Kleen.

Det är så förläggaren, Svante Weyler, haltande dansar kring sin bästsäljande guldkalv.

Khadaffis sjuksköterska berättar själv

Den ukrainska sjuksköterskan, Oksana Balinskaya, berättar nu själv för första gången om hur det var att arbeta som Moammar Khadaffis sjuksköterska i Tripoli. Hennes berättelse ger en viss och mycket sällsynt inblick i Khadaffis personlighet. Hon berättar också varför hon flydde från Libyen. Det handlade inte bara om att ta sig ut innan protesterna och revolten bröt ut. Artikeln är hämtad från The Daily Beast och Newsweek. De båda finns numera under samma publicistiska paraply.

“I checked the dictator’s heart and lived in luxury. But when revolution came, I realized the cost. In this week's Newsweek, Oksana Balinskaya talks about what it was like being the nurse for Libyan dictator Muammar Gaddafi.

I was just 21 when I went to work for Muammar Gaddafi. Like the other young women he hired as nurses, I had grown up in Ukraine. I didn’t speak a word of Arabic, didn’t even know the difference between Lebanon and Libya. But “Papik,” as we nicknamed him—it means “little father” in Russian—was always more than generous to us.

I had everything I could dream of: a furnished two-bedroom apartment, a driver who appeared whenever I called. But my apartment was bugged, and my personal life was watched closely.

For the first three months I wasn’t allowed to go to the palace. I think Papik was afraid that his wife, Safia, would get jealous. But soon I began to attend to him regularly. The job of the nurses was to see that our employer stayed in great shape—in fact, he had the heart rate and blood pressure of a much younger man.

We insisted that he wear gloves on visits to Chad and Mali to protect him against tropical diseases. We made sure that he took his daily walks around the paths of his residence, got his vaccinations, and had his blood pressure checked on time.

The Ukrainian press called us Gaddafi’s harem. That’s nonsense. None of us nurses was ever his lover; the only time we ever touched him was to take his blood pressure. The truth is that Papik was much more discreet than his friend, the womanizer Silvio Berlusconi.

Gaddafi chose to hire only attractive Ukrainian women, most probably for our looks. He just liked to be surrounded by beautiful things and people. He had first picked me from a line of candidates after shaking my hand and looking me in the eye. Later I learned he made all his decisions about people at the first handshake. He is a great psychologist.

Papik had some odd habits. He liked to listen to Arab music on an old cassette player, and he would change his clothes several times a day. He was so obsessive about his outfits that he reminded me of a rock star from the 1980s. Sometimes when his guests were already waiting for him, he would go back to his room and change his clothes again, perhaps into his favorite white suit.

When we drove around poor African countries he would fling money and candy out the widow of his armored limousine to children who ran after our motorcade; he didn’t want them close for fear of catching diseases from them. He never slept in a tent, though! That’s just a myth. He only used the tent for official meetings.

We traveled in great style. I accompanied Papik to the United States, Italy, Portugal, and Venezuela, and whenever he was in a good mood, he asked us if we had everything we needed. We would get bonuses to go shopping. And every year Papik gave all his staff gold watches with his picture on them. Just showing that watch in Libya would open any door, solve any problem that we had.

I got the impression that at least half the population of Libya disliked Papik. The local medical staff was jealous of us because we made three times more than they did—over $3,000 a month. It was obvious that Papik made all the decisions in his country. He is like Stalin; he has all the power and all the luxury, all for himself.

When I first saw television pictures of the Egyptian revolution I thought, nobody would ever dare to rise against our Papik. But there was a chain reaction after Tunisia and Egypt. If Papik had passed his throne to his son Saif when he still had a chance, I believe that everything would have been all right. People would not be dying right now.

I got out of Tripoli at the beginning of February, just in time. Two of my friends stayed behind, and now they can’t leave. I had a very personal reason for wanting to get out: I was four months pregnant, and I was beginning to show. I feared that Papik would not approve of my Serbian boyfriend.

Papik will probably never forgive me my betrayal. But I realize I did the right thing to flee Libya. My friends all told me I should think of my future baby and run. Now Papik’s closest partners are also running from him. And he is forcing his children and our two remaining Ukrainian colleagues to stay and die by his side.”

As told to NEWSWEEK’s Anna Nemtsova in Mogilnoye, Ukraine.