Lockerbie: Tro inte på Libyen-Hitlers hantlangare

Expressen gör ett stort nummer av att tidningens utsände i Libyen fått höra den avhoppade justitieministern, Mustafa Mohamed Abud al- Jeleil, hävda att det var Khadaffi som låg bakom sprängningen av Pan Am 103 över skotska Lockerbie i december 1988.

Men det finns ingen anledning att tro en man som under många år varit en av Khadaffis smutsiga hantlangare och som nu gör allt för att försöka rädda sitt eget skinn undan den revolutionära explosionen.

Expressens intervju med den avhoppade ministern är uppenbart gjord framför en folkmassa i staden Al Bayda, där han säger:

“Jag har information som är hundraprocent säker, om att Khadaffi ligger bakom tragedin i Lockerbie. /…/ Det är ingenting jag tror – det är någonting jag vet och är hundra procent säker på. Han gav order till underrättelseofficerare och till Megrahi (bombaren) att utföra Lockerbiedådet.”

Mer än så vill han enligt tidningen inte säga inför folkmassan, men antyder att han ska återkomma med bevisen. Men vem är den avhoppade ministern?

Enligt Expressen har han nu hoppat av för tredje gången från sin ministerpost, sedan han äntrade den tronen 2007. Han ska också ha haft en lång domarkarriär bakom sig. I höstas uppmärksammande både Human Rights Watch och Amnesty International al-Jeleil för att ha kritiserat sitt eget lands myndigheter för att vägra släppa personer som frikänts och att den interna säkerhetstjänsten har immunitet.

Men hur kommer det sig att han hoppat av flera gånger från sin post, för att senare återkomma? Det förblir en gåta i det som än så länge är diktaturens Libyen, om det nu ens är sant. Utan att vara alltför konspiratorisk kan man fundera över om al-Jaleil fick agera utåt som diktaturens egen kritiker, för att på så sätt försöka mildra den internationella kritiken mot de tusentals människorättsbrotten.

Men alldeles oavsett hans bevekelsegrunder, har han under många år tjänat som Libyen-Hitlers hantlangare, både som domare och justitieminister i en diktatur som saknar all form av rättsmedvetande hos Khadaffi och hans lakejer.

Det finns nu all anledning att starkt ifrågasätta al-Jaleils påstående om att Libyen låg bakom attentatet över Lockerbie strax före jul 1988.

Terrorattacken över Lockerbie var, före 11 september 2001, den värsta i modern tid då 270 människor ombord miste livet. Bland de omkomna fanns den svenske diplomaten Bernt Carlsson och en svenskfödd flygvärdinna. Planet sprängdes på 10 000 meters höjd och vrakdelar, söndertrasade människokroppar och bagage spreds över ett flera kvadratkilometer stort område.

När utredarna pusslat ihop så mycket som möjligt av resterna efter flygplanet fann de bland annat den väska där bomben hade placerats. Det var en Semtexbomb gömd i en radioapparat och alltsammans låg insvept i kläder som utredarna kunde spåra till en affär på Malta.

Utredningen pekade ganska snart i riktning mot, numera icke existerande, palestinska PFLP-GC med bas i Syrien. Attacken mot PAN AMs flight  skulle ha utförts på uppdrag av Iran som hämnd för att det amerikanska krigsfartyget USS Vincennes tidigare samma år, av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken på väg till Mecka. Efter den nedskjutningen lovade ayatolla Khomeini att ”hela himlen ska regna blod”.

Några månader efter Lockerbie-katastrofen sprängde västtysk polis en terroristcell utanför Frankfurt och grep 17 medlemmar av cellen. Man fann också fyra bomber som var identiska med Lockerbiebomben, medan en femte bomb saknades.

Cellens bombmakare, Marvin Kreesat, erkände senare i en intervju för amerikanska ABC News Europakorrespondent Pierre Salinger, gjord i tyskt fängelse, att det var Kreesats bomb som smugglats ombord på PAN AMs flight redan i Frankfurt.

Så långt fortsatte utredningen i spåret efter PFLP-GC, Iran och Syrien. Men på hösten 1990 då USA och dess allierade rustade för att köra ut ockupanten Irak ur Kuwait tog Lockerbie-utredningen en helt ny och oväntad vändning.

Spåret släpptes helt och hållet och istället pekade USA och Storbritannien ut Libyen. Landet tillhörde på den tiden dem som USA pekat ut som  skurkstat, samtidigt som den militära alliansen i Gulfen behövde både Syriens och Irans tysta välsignelse för att gå i krig mot Irak i januari 1991.

Året därpå lyckades USA förmå FN att införa omfattande sanktioner mot Libyen, samtidigt som två libyska säkerhetsagenter pekades ut som ansvariga för bomben. Det påstods bland annat att al-Megrahi var den som köpt kläderna i bombväskan i en butik utanför Valletta på Malta.

Sex år senare utlämnades de båda påstådda bombmännen till Skottland och en rättegång planerades. Av politiska skäl hölls den på en nedlagd amerikansk flygbas i Holland. Processen planlades till sin form av den skotske juridikprofessorn Robert Black, som senare har dömt ut rättegången som en skådeprocess. På plats fanns också representanter för en lång rad av världens säkerhetstjänster, inklusive CIA, FBI och brittiska SIS. Plus ett särskilt sändebud från FN, som senare också starkt har ifrågasatt processen.

Abdelbaset al-Megrahi dömdes 2001 till 27 års fängelse, medan hans påstådda kumpan friades och skickades hem till Tripoli. I samband med utlämningen av de båda libyerna hävdes sanktionerna och efter domen började Libyen betala ut skadestånd på sammanlagt 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga.

När skadeståndet väl betalats hävdade Khadaffi att al Megrahi var oskyldig och utsatt för ett justitiemord. Men man kan lika väl påstå att det kostade Khadaffi 2,7 miljarder att komma undan FNs sanktioner, plus att han offrade en av sina egna.

En skotsk juristkommission kritiserade senare rättegången på flera punkter. Bland annat att huvudvittnet, en affärsinnehavare på Malta, fick peka ut al-Megrahi efter att han först fått se en bild av den åtalade. Det har också påståtts att USA betalade vittnet två miljoner dollar för att han skulle träda fram.

Idag är al-Megrahi hemma i Libyen igen, efter ett finurligt rävspel mellan Storbritanniens högsta ledarskap och Libyen. I den potten fanns inte bara den påstådde bombmannen, utan också ett lukrativt avtal om prospektering av olja för brittiska BP, värt 900 miljoner dollar.

De som nu prisar de libyska ministrar, ambassadörer och höga officerare som hoppar av i strida strömmar och går över till andra sidan, kanske bör fundera över deras bevekelsegrunder när det bränner under fötterna.

Möjligen är de männen i allra högsta grad medvetna om att de egentligen hör hemma i häktescellerna hos Internationella domstolen i Haag. För det är just där de hör hemma. Allesammans!

Iran har tekniken för kärnvapen

En purfärsk amerikansk underrättelserapport slår nu fast att Iran snart har all nödvändig teknik för att kunna tillverka kärnvapen. Men samma rapport spekulerar samtidigt kring en intern iransk debatt om landet verkligen ska gå vidare från kommersiell användning av uran i kärnkraftverk, till utveckling av egna kärnvapen.

Rapporten, som Washington Post, tagit del av åtnjuter större allmän trovärdighet därför att den bygger på en sammanvägd bild från hela det amerikanska underrättelse-etablissemanget. I motsats mot tidigare spekulationer sägs ingenting om när Iran kan tänkas ha tillgång till egna kärnvapen. Israels avgående underrättelsechef har tidigare sagt att omkring 2015 har Iran bomben.

Men nu tvekar andra bedömare i sina slutsatser. För några år sedan hette det att Iran hade stoppat sina forskningsambitioner om kärnvapen. Ingen tvekar längre om att Iran snart har möjlighet att tillverka kärnvapen. Men den stora avgörande frågan är om det iranska ledarskapet vågar och vill gå vidare. Enligt den nu aktuella rapporten pågår en omfattande intern debatt. Inte minst i ljuset av arabvärldens pågående politiska explosion, som vi också sett spår av i Iran nyligen.

Rapporten slår dock fast att landet bedriver tidig forskning och utveckling kring olika aspekter av en tillverkningsprocess. Vad man framför allt syftar på är Irans redan kända och pågående upparbetning av uran för kommersiellt bruk. Det är en process som senare kan ställas om för tillverkning av kärnvapen. Men ingen vet säkert om det är ambitionen. Möjligen har intresset svalnat på grund av västvärldens sanktioner mot Iran, samtidigt som revolutionerna i regionen kan påverka Iran i diametralt skilda riktningar.

De flesta bedömare hävdar nu att Iran, liksom Japan, tillhör gruppen tänkbara kärnvapenstater. De har, eller kommer snart att ha, den nödvändiga teknologin men förefaller att tills vidare avstå från tillverkning. Till skillnad från Israel, som säger 2015 för en eventuell första provsprängning, säger USA nu 2013 som en möjlig tidpunkt om det iranska programmet rullar vidare. Samtidigt är de flesta överens om att det iranska ledarskapet räds en eventuell israelisk attack mot en tänkt anläggning för tillverkning av kärnvapen. Det har också sagts att om Iran slänger ut inspektörerna från IAEA kan de bygga en bomb inom ett år.

Irans upparbetningsprogram har också haft sina bakslag. Det värsta representeras av viruset Stuxnet, som under de senaste femton månaderna slagit ut 10-12 procent av landets centrifuger för anrikning.

De 9 000 urancentrifuger som Iran förfogar över snurrar i överljudsfart och det rör sig om en synnerligen komplicerad procedur att anrika uran. Det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektörer har kunnat konstatera att mellan 900 och 1 000 av centrifugerna har kraschat som en följd av att Stuxnet invaderat de tysktillverkade styrdatorerna och helt enkelt lurat centrifugerna att snurra allt fortare till dess de går sönder. Inspektörerna har via övervakningskameror och folk på plats kunnat konstatera hur maskin efter maskin slängts ut. Stuxnet hade helt enkelt kidnappat styrdatorerna, samtidigt som centrifugerna kraschade fick datorerna besked från Stuxnet att allt fungerade som det skulle.

Man tror att styrdatorerna har invaderats först via andra datorer eller nätverk inom Iran. Idag finns i Iran omkring 60 000 datorer som är infekterade av Stuxnet, viruset som dessutom skrivits om minst en gång. Och man har funnit det på världens samtliga kontinenter.

Ingen vet med säkerhet varifrån Stuxnet kommer, men analysföretaget Symantec, som sett det säger att Stuxnet är så sofistikerat att det måste vara en eller flera stater som skapat viruset. Och man tror att det ursprungligen planterats med hjälp av ett enkelt USB-minne hos någon av de ryska entreprenörer som arbetar tillsammans med iranierna.

Det mest intressanta är att när Iran tvingades slänga ut de trasiga centrifugerna, var man mycket snabba med att ersätta dem och dra igång produktionen igen. Eftersom sanktioner är i kraft, misstänker analytikerna nu att Iran förfogar över egen teknik för att bygga nya centrifuger. Sådana maskiner är nämligen inte något som man importerar så där utan vidare. De har bara den enda funktionen att anrika uran och det är heller ingenting man kör över gränsen på ett lastbilsflak. Utbytet av maskinerna pågick så sent som i förra veckan.

I en rapport från IAEA som väntas bli publicerad före månadsskiftet talas om en stadig och till och med ökad produktion vid anläggningen, som ligger nära staden Natanz.

Det heter nu att angreppet med viruset Stuxnet i det långa loppet bara haft mindre betydelse. Det har varken stoppat, eller kanske inte ens försenat den iranska produktionen. Den största betydelsen anses ligga på ett psykologiskt plan. Det vill säga att ledarskapet nu vet att en eller flera andra stater vet ganska exakt hur anläggningen i Natanz är uppbyggd och hur den fungerar.

Mullorna i Teheran är nu mer än väl medvetna om att deras atombaby är sårbar. Därför att Stuxnet har attackerat anläggningen i Natanz inte bara en gång, utan också en andra gång och då i mera sofistikerad form. Och det är kanske just därför de tvekar om hur de ska gå vidare med sitt atomprogram.

Källor: Washington Post, BBC News, Wall Street Journal.

Det finns en tidigare artikel om Stuxnet. Här är direktlänken:

http://stadsholmen.blogspot.com/2010/09/superviruset-stuxnet-bar-spar-fran.html

Krönika: Var finns FN när Mellanöstern exploderar?

Tunisien och Egypten har rest sig och diktatorerna flytt fältet. Algeriet och Jemen tycks vara på väg att gå samma väg. I Kuwait och Bahrain lovar regimerna lättnader för att undvika upplopp. I Saudiarabien försöker oppositionsgrupper bilda partier. I Iran har mullorna förbjudit en planerad stöddemonstration för Egypten. Och vad som kan hända i Jordanien och Syrien har vi idag ingen aning om. Men var finns FN när Mellanöstern håller på att explodera?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Ingenstans. Därför att när demonstrationerna i Kairo var som mest våldsamma var den avskydde generalsekreteraren, Ban Ki-moon, i Lausanne för att träffa IOC-chefen, Jaques Rogge. Därefter åt han middag i Genève hemma hos paret Kofi och Nane Annan, berättar bulletinerna från FN-skrapan i New York.

Dagen efter for han till London för att träffa premiärminister David Cameron. När Ban Ki-moon kom ut från 10 Downing Street, var det en man helt utan resning som möttes av en störtflod av frågor som förblev obesvarade. Han påminde mest om en strykrädd hund.

Ungefär så där har det varit ända sedan han tillträdde 2007. Generalsekreteraren cirkulerar jorden runt och får ibland ur sig plattityder som ingen bryr sig om, eller så blir det verbala kullerbyttor eller rena dumheter.

Men hundar som är rädda för stryk kan vara farliga. Och det har Ban Ki-moon visat tydligt på hemmaplan. På 38:e våningen i FN-skrapan huserar han med sin stab, som i allt väsentligt består av koreaner och andra asiater. Han har sparkat ut alla tidigare höga tjänstemän i staben och satt dit sitt eget folk. Alla sitter på ettårskontrakt, vilket betyder att de aldrig vågar framför kritik av rädsla för att snabbt förpassas ut.

Hans stab skyddar honom från allt yttre, som en sorts sentida oberörbar Buddha. Samtidigt är han internt klåfingrig ner på en rent löjeväckande nivå, där allsköns strunt måste passera hans händer.

Förenta Nationerna, som egentligen är världens viktigaste organisation, har förvisso under decennier varit tämligen impotent. Kofi Annans mandatperiod och eftermäle förpestades av olja-för-matskandalen i Irak, då bortåt 100 miljarder dollar försvann via mutor, kickbacks, eller rakt ner i Saddam Husseins fickor. Och det var just Kofi Annan som förhandlade fram det missbrukade programmet.

Idag är FN inte bara impotent, organisationen är kastrerad.

Ansvaret för att det gått så illa ligger framför allt hos USA och de fyra andra permanenta medlemmarna av FNs säkerhetsråd. Efter den karismatiske världsförbättraren, Kofi Annan, ville de fem inte se ytterligare en pratglad stormaktskritiker på 38:e våningen. De ville ha en administratör och valet föll så olyckligt på den sydkoreanske diplomaten Ban Ki-moon.

Nu är han inte det enda “stolpskottet” i FNs historia, som de fem stora medlemsländerna numera brukar benämna sin generalsekreterare. Organisationen har före Ban Ki-moon bara haft sju generalsekreterare och bland dem är det endast egyptiern Boutros Boutros-Ghali som inte har blivit omvald för en andra femårsperiod.

Den mannen har jag högst personlig erfarenhet av. Han hade nämligen ibland svårt att skilja mellan de kritstrecksrandiga ambassadörerna och oss mera kavajklädda utrikeskorrespondenter på plats i New York. Det hände att det hela blev ganska pinsamt. Inte för oss, som fick gratis nyheter direkt från hästens mun, men väl för ambassadörerna och honom själv. Boutros-Ghali var också den direkta orsaken till att Jan Eliasson hoppade av från jobbet som biträdande generalsekreterare 1994, efter bara två år. Han återkom dock senare som ordförande i generalförsamlingen.

Senare i år kommer Ban Ki-moon upp för eventuellt omval och vi kan bara hoppas att de fem permanenta medlemsländerna tar sitt förnuft till fånga och skickar hem honom till Seoul.

Orsaken är naturligtvis att när Mellanöstern exploderar behövs FN mer än på mycket länge. Det krävs massiva stödprogram till de länder där människor har vräkt, eller kommer att vräka, sina diktatorer över ända. Stöd för uppbyggnad av sådana demokratiska system som de länderna aldrig ens sett skymten av. Bara möjligen hört talas om.

Under det tidiga 1980-talet hade USA en färgstark biträdande FN-ambassadör som hette Charles Lichtenberg. Vid en av de sedvanliga debatterna om huruvida Yassir Arafat skulle få amerikanskt visum eller ej, för att kunna tala in för generalförsamlingen, sa USA blankt nej. FN började då hojta om flytta hela sekretariatet från USA. Då svarade Lichtenberg helt lakoniskt:

“The US delegation to the United Nations will stand by, down by the docks, and wave you a fond farewell when you sail into the sunset.”

Seglar in i solnedgången, är precis vad FN gör med en oduglig och färglös ledning.

Analys: Julian Assange kommer att utlämnas – men det dröjer

Efter dagens slutpläderingar i Belmarsh Magistrate Court i London framgår det ganska tydligt att Julian Assange kommer att utlämnas till Sverige. Därför att lagstiftningen som styr frågan är nämligen kristallklar. Men det kommer att dröja, därför att den nu avslutade rättegången avgörs med dom tidigast den 24 februari och därefter kommer saken naturligtvis att överklagas till High Court i London.

Försvarsadvokaten Geoffrey Robinson ägnade nästan två timmar åt att argumentera för Julian Assange. Att det som den svenska åklagaren rubricerar som våldtäkt, inte alls är det i Storbritannien. Han gick så detaljerat igenom det svenska vittnesmålet med kvinnan A. att domaren till slut tröttnade och avbröt Robertson med orden “You have made your point”.

Försvaret hävdar också att Assange inte kan få en rättvis rättegång, eftersom till och med statsminister Reinfeldt har kommenterat fallet. Vilket för övrigt inte var särskilt klokt gjort av Reinfeldt. Geoffrey Robertson har också påpekat att svenska “lay judges”, alltså nämndemännen är politiskt tillsatta och att kvinnornas försvarare, Claes Borgström, inte bara är advokat, utan också socialdemokratisk politiker. Det påståendet är helt korrekt eftersom Borgström också är socialdemokraternas talesman i jämställdhetsfrågor.

Robertson gjorde också ett stort nummer av att det i Sverige inte finns något system för borgen i rättsliga frågor och att Assange kan bli sittande isolerad i månader i ett svenskt häkte, som upprepade gånger kritiserats av internationella organisationer.

Han hävdade också eftertryckligt att Sverige inte begärt Assange utlämnad för åtal, utan för fortsatt förundersökning. Något som Robertson anser är rättsvidrigt enligt engelsk lag. Enligt Robertson skulle den svenska förundersökningen mycket väl kunna fortsätta med Assange kvar i England.

Försvaret anser även att arresteringsordern utfärdats av fel myndighet i Sverige, men på den punkten hugger han i sten, därför att den frågan avgjordes av andra brittiska myndigheter redan på ett tidigt stadium och till åklagarsidan fördel.

Den brittiska åklagaren, Clare Montgomery, som företräder Sverige nöjde sig med mindre än halva tiden för sin plädering och satt mest och bläddrade lite förstrött i sina papper.

Och det kunde hon göra väl medveten om att lagstiftningen som styr ett sådant här fall är kristallklar. Nyckeln ligger i den europeiska arresteringsorder, EAW, som Sverige utfärdat och som i sina detaljer är ganska omfattande.

Det finns nämligen ett gemensamt europeiskt rambeslut om hur en arresteringsorder ska utfärdas och för vilka brott det gäller. I bilagan till det rambeslutet tillhör anklagelser om våldtäkt den typ av brott som är undantagna från det allmänna kravet på dubbel straffbarhet. Så kallade listbrott i bilagan till det europeiska rambeslutet. Det vill säga att i allmänhet krävs att det påstådda brottet ska vara straffbart både i det land som begär utlämning och det land som ska fatta beslut om en eventuell utlämning.

Det betyder att alldeles oavsett vad en brittisk domstol kan komma fram till i frågan om våldtäkt eller ej i fallet med kvinnan W, enligt brittisk lagstiftning, räcker det alltså med att den svenska åklagaren åberopat ett så kallat listbrott för att det ska föreligga ovillkorlig grund för utlämning.

Försvaret kan försöka tjata hål i huvudet på vilken brittisk domstol som helst, men det europeiska rambeslutet och dess stipuleringar i bilagan går före. Vilket gör att den nu tre dagar långa föreställningen som följts av medier världen över egentligen bara är en enda lång teaterföreställning i många akter.

Min kvalificerade gissning är att Julian Assange kommer att utlämnas till Sverige, när de rättsliga föreställningarna i London till slut går ner för ridå. Men det kommer att ta tid, säkert flera månader.

Och det var säkert åklagaren Marianne Ny mycket väl medveten om när hon rubricerade den återupptagna förundersökningen just som våldtäkt i fallet W. 

Å andra sidan är just fallet W. den svagare länken, i alla fall så vitt vi vet. Kvinnan bröt samman vid det första förhöret då hon fick klart för sig att Julian Assange hade anhållits i sin frånvaro och förhöret fick avbrytas. Om det finns ytterligare förhör med henne vet vi inte. Men hennes ombud, Claes Borgström, påstår envist att det finns ytterligare förhör.

Det återstår dock att se, eftersom Claes Borgström i det kanske mest uppmärksammade rättsfallet i svensk historia, fallet Thomas Quick, inte visade sig vara särskilt mycket att hålla i handen när åskan gick. Alla ska också veta att Marianne Ny och Claes Borgström känner varandra väl sedan lång tid tillbaka.

Det finns flertaliga uppgifter om att kvinnan W. inte vill att åtalet fullföljs och att hon inte längre samarbetar med polisen. Men över frågan om åtal eller ej har hon tyvärr inget inflytande eftersom våldtäkt faller under allmänt åtal. Hon kan dock välja att avstå från att vittna vid en eventuell rättegång.

Och om hennes utsagor i det första avbrutna förhöret håller streck, så är det nog inte särskilt mycket att lägga fram för en svensk domstol. Där säger hon nämligen så här:

“Han var redan inne i henne och hon lät honom fortsätta. Hon orkade inte säga till honom en gång till”. Det vill säga om att använda kondom.

Det förhöret finns heller inte inspelat, utan bygger på anteckningar från den polis som höll i förhöret. Anteckningarna från förhöret har dessutom skrivits om minst en gång, flera dagar senare, därför att den första versionen “försvann” ur polisens dator. Förundersökningsledaren uppmanade då poliskvinnan att göra så gott hon kunde och plocka ihop anteckningarna på nytt, tillsammans med egna minnesbilder

Lagligheten i detta förfarande kan säkert ifrågasättas, eller om det ens följer god sed i sammanhanget. Det enda rimliga hade naturligtvis varit att göra om förhöret, men det digitala klippandet och klistrandet med hjälp av flera dagar gamla anteckningar och minnesbilder, pekar i riktning mot att kvinnan W. inte ville vara med längre.

Om vi alltså utgår från att Julian Assange kommer att överlämnas till svensk polis, kommer han omedelbart att  ställas inför en ny häktningsförhandling, eftersom han nu är häktad i sin frånvaro av Svea hovrätt. Det blir det första testet på om åklagarens argument håller.

Då blir den svenske försvararen, Björn Hurtigs, främsta trumfkort att det finns så många skiftande versioner av vad som egentligen hände, att ingen av de båda kvinnornas berättelser kan anses vara särskilt trovärdiga. Och hur kommer det sig att kvinnan A, har sparat en gammal trasig kondom efter ett samlag som hon först kommenterade med orden:

“Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet”.

Det kan bli nog så svårt att förklara, kanske förvandlades kondomen rent av till en skalp för en kvinna som över en natt förvandlades till en “starfucker”.

I en ledarartikel och ett par nyhetsartiklar har det påståtts att det finns stödbevisning för kvinnornas berättelser. Men det är helt fel. Det finns ingen stödbevisning.

Som det svenska bevisläget är just nu och så långt det är känt, kan det mycket väl bli så att Julian Assanges häktning upphävs och åtalet läggs ner.

I det läget finns det rättsvetare som anser att Marianne Ny bör åtalas för obefogat åtal. Det har, i och för sig, skett flera gånge tidigare. Men ingen åklagare har fällts för ett sådant brott sedan 1945.

Länk till en intressant nyhetsartikel i SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forhoren-i-assangeutredningen-kritiseras_5934515.svd

Fallet Assange: Läckta svenska förhör en juridisk bomb

Sedan kort tid tillbaka finns nu hela häktningspromemorian i fallet Julian Assange. Den inkluderar förhör med de båda kvinnorna, plus förhör med hela nio vittnen. Flera av förhören är en juridisk-politisk bomb, eftersom det finns minst tre, fyra olika versioner av vad som hände. Det kommer att göra det mycket svårt för en svensk domstol att döma i fallet och åklagaren står därmed med mycket svaga kort.

Materialet som nu läckt ut omfattar hela 100 sidor innehåller även förhör med Assange själv, inklusive hans personalia. Det är faxat från advokat Björn Hurtigs advokatbyrå i Stockholm till en av de engelska advokaterna. På försättsbladet skriver Hurtig att han kräver strängt konfidentiell hantering.

Det mest intressanta är ett timslångt förhör med journalisten och debattören, Donald Boström. I utskriften omfattar det förhöret 21 sidor. Enligt Boström finns det minst tre olika versioner av vad som hände. Han var med under det aktuella seminariet i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm, den efterföljande lunchen på en restaurang på Drottninggatan, samt hade flera samtal med målsägare A. Det var hon som hade ansvar för presskontakterna vid seminariet.

När så den stora globala mediestormen bryter ut om anklagelserna mot Assange säger A först till Boström att hon inte haft sex med Assange.

Avsikten var nämligen att han skulle låna hennes lägenhet, då hon skulle resa bort några dagar under valrörelsen. Men hon återvänder hem till Stockholm tidigare än planerat.

Dagen efter medger A inför Boström att hon verkligen haft sex med Assange, men säger inte ett ord om våldtäkt eller något liknande. Tidigare hade hon skojat med vänner om att han bodde hos henne och att han försökt ha sex med henne, men att hon avvisat det. Därmed har vi version två av sexanklagelserna, men fortfarande utan tal om våld eller tvång.

Vid nästa samtal mellan Donald Boström och A, berättar hon att målsägare W, ringt upp henne och berättat att W frivilligt haft sex med Assange två gånger hemma hos henne i en stad norr om Stockholm. Och därmed är en tredje version fastställd i förhören.

Därefter heter det vidare i förhöret med Boström att W berättat för A att Assange vid ett andra tillfälle tvingat sig på henne och antagligen tagit av kondomen. Det är version fyra, eftersom W tidigare sagt att de haft frivilligt sex två gånger hemma hos henne.

Därefter går de båda kvinnorna till polisen, uttryckligen inte för att anmäla, utan bara för att berätta, som de säger till Boström. Han är medveten om risken för anmälan på polisens eget initiativ, men det framgår inte klart om kvinnorna är medvetna om den risken.

Däremot konfronterar Boström mellan de olika varven Julian Assange och säger “Ungefär, vad i helvete försiggår”. Assange blir chockad och ställer sig helt oförstående och hävdar att han talat med W och att allt är överspelat. Enligt honom hade han och W “bara roligt”. Det är version fem inom loppet av ett timslångt förhör med en enda person.

Av materialet framgår också tydligt att det är W som insisterar på besöket hos polisen och det är hon som framför allt berättar om tvingande sex. A bidrar bara med en enda mening “att hon tror att det W berättar är sant därför att hon själv upplevt något liknande”.

Enligt förhöret med Boström finns nu ytterligare en version, eftersom A aldrig tidigare talat om tvingande sex.

Så följer en fråga om Donald Boström har någon kännedom om Assanges privatliv och hans förhållande till kvinnor i allmänhet.

“Så exakt vad han har gjort och med vilka, det vet jag inte, men det finns ett allmänt intryck såklart, och det är att han attraherar väldigt mycket kvinnor. Alltså, det är så anmärkningsvärt. Och det är på, ja det är väl lite rockstjärnefenomen så att säga.

Världens kändaste man, så att säga i en dels ögon, alltså under en viss period så var han ju det. Oerhört intelligent och det utmanar, alltså Pentagon och så. Det där imponerar på många, så jag har ju sett väldigt många kvinnor, jag kan säga den övervägande majoriteten av kvinnorna som har kommit i närheten av honom har fallit pladask.”

Det är ganska troligt, för att inte säga säkert, att det är just detta vittnesmål som är den springande punkten i hela affären Julian Assange. Grundaren av Wikileaks som far världen runt med status som rockstjärna. Och som dessutom har retat gallfeber på politiska ledare världen över.

Och det svenska beslutet om häktning ger dessutom rockstjärnan en martyrens gloria, som alldeles säkert gett honom än större dragningskraft. Att sedan Assange helt säkert är en womanizer av rang, spelar mindre roll i sammanhanget, därför att det brukar de flesta rockstjärnor vara.

Och det är just i den bilden de båda, i sammanhanget rent skvallriga kvinnorna A och W kommer in i bilden som groupies kring stjärnan. Kvinnan A som arbetar inom Broderskapsrörelsen ska vara pressansvarig vid seminariet, men välter över ansvaret på den mer erfarne Donald Boström. När helvetet brakar löst blir han inte bara talesman, utan också mellanhand mellan Assange och de båda kvinnorna.

Till Boström säger A till och med “Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet”. Det uttalandet verkar ha kommit i samband med att A erkänner för Boström att hon haft sex med Assange, sannolikt efter att A bjudit på en kräftskiva hemma hos sig.

Kvinnan W, som arbetar på ett museum, har ingen som helst anknytning varken till Wikileaks eller Broderskapsrörelsen. Men hon anmäler ändå sitt intresse för evenemanget, håller sig i Assanges närhet och lyckas också komma med på lunchen efteråt. Paret åker därefter till kvinnans arbetsplats, där de enligt hennes uppgift hånglar tämligen grovt på en något så när offentlig plats.

Två dagar senare upprepas detsamma på kajen vid Munkbroleden i Stockholm, som vid den tiden på året brukar vara tätt befolkad. Senare åker de tillsammans hem till kvinnans bostad norr om Stockholm. Där har paret först något som kan kallas för ett misslyckat samlag. Morgonen därpå genomförs ett samlag som W något motvilligt gick med på. “Han var redan inne i henne och hon lät honom fortsätta. Hon orkade inte säga till honom en gång till”. Det vill säga om att använda kondom.

Det andra riktigt intressanta förhöret i det omfattande materialet sker med Julian Assange, som envist förnekar alla anklagelser om våldtäkt eller sexuellt ofredande. Enligt honom handlade det aldrig om några övergrepp, utan helt frivilligt sex. Han förnekar också att skulle ha gjort sönder en kondom vid ett tillfälle.

Mellan Assange, förhörsledaren och Assanges dåvarande försvarare, Leif Silbersky, utbryter också  en längre palaver om hur polisen ska kunna garantera att förhöret inte läcker ut till massmedia. Förhörsledaren, Mats Gehlin, försäkrar att förhöret absolut inte kommer att läcka ut och efter en paus fortsätter förhöret. Det enda intressanta är att Assange hävdade att han blev “inbjuden till A:s säng” och att de hade sex vid ett flertal tillfällen. I övrigt är det ganska triviala frågor och lika triviala svar. Förhöret avslutas med att Julian Assange erbjuder sig att fortsätta förhöret.

Men det är märkligt att i förhöret med Assange nämns inte ett ord om anklagelserna från kvinnan W. Antingen har något sådant förhör aldrig genomförts, eller så har det försvunnit i hanteringen då hela materialet faxades till London.

Sammanfattningen är egentligen ganska enkel. Wikileaks grundare, Julian Assange, med status som rockstjärna anländer till Stockholm för ett seminarium i LO-borgen. Två unga kvinnor som kommer i hans närhet attraheras på mer än ett sätt av stjärnan. Den ena kvinnan går i säng med honom ganska omgående. Den andra kvinnan gör detsamma några dagar senare. Det är ingen överdrift att påstå att de båda kvinnorna förvandlas till groupies kring stjärnan.

Den första kvinnan säger så småningom att hon känner sig “dumpad” av Assange till förmån för kvinna nummer två och det uppstår en outtalad rivalitet mellan de båda. De bestämmer sig senare för att tillsammans kräva att Assange ska låta HIV-testa sig, vilket han avvisar. I det läget går kvinnan W till polisen med A som stödtrupp.

Problemet är dock att det finns så många skilda versioner av vad som inträffat, att det rimligen kommer att bli ytterligt svårt, för att inte säga omöjligt, för en svensk domstol att döma i fallet. Det är just därför det läckta materialet är en juridisk-politisk bomb, som kommer att slå hårt mot framför allt det svenska åklagarväsendet.

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats på www.newsmill.se

Nytt bakslag för läkarna i fallet Catrine da Costa

Högsta förvaltningsdomstolen har idag avslagit resningsansökan från de två före detta läkare som tidigare misstänkts för styckmord. Det innebär att de tidigare läkarna inte heller denna gång får tillbaka sina legitimationer.

Läkarna stämde 2007 staten på 40 miljoner kronor i skadestånd för att de fått sina liv förstörda på grund av felaktiga myndighetsbeslut. Attunda tingsrätt avslog i februari förra året läkarnas krav vilket senare fastställdes av Svea hovrätt. De båda läkarna fick rätt i tingsrätten i 27 fall, bland fler än 160 exempel på felaktigheter. Men trots det vägrade Svea hovrätt dem prövningstillstånd i frågan och fastställde tingsrättens dom.

Resningsansökan till Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) byggde till stor del på samma bevisning som fördes i tingsrätten, fast nu med en annan advokat som ombud.

Avsikten med den senaste ansökan om resning var ingalunda att de båda i framtiden ska kunna praktisera som läkare, utan mera ett förnyat försök att till slut få upprättelse efter 25 års lidande.

Vad som nu återstår är en ansökan om prövningstillstånd i Högsta domstolen i skadeståndsdelen. Men i och med dagens utslag i Högsta förvaltningsdomstolen är det en kvalificerad gissning att också Högsta domstolen kommer att säga nej till en förnyad prövning.

Orsaken är att bevisningen i allt väsentligt är så likalydande i de båda skilda målen; skadeståndsmålet och resningsansökan i Högsta förvaltningsdomstolen.

Förvisso är förre justitiekanslern, Göran Lambertz, numera justitieråd i Högsta domstolen och han har vid flera skilda tillfällen sagt att de båda läkarna borde få en ny prövning. Men de uttalandena gör naturligtvis att han inte alls är inblandad i vad Högsta domstolen kommer fram till i sitt kommande beslut om att eventuellt ta upp målet. Dessutom kan Lambertz idag hävda att de fick en ny prövning, den i Attunda tingsrätt.

I skadeståndsmålet har läkarnas båda advokater pekat på att Svea hovrätt i sitt avslag begick ett ganska svårförklarat juridiskt fel, som möjligen kan ge HD anledning att ta upp fallet. Men det får nog ändå betraktas som ett halmstrå i sammanhanget.

Om också HD säger nej har nog det mesta av juridiska möjligheter tömts. Och därmed har svenska domstolar hela femton gånger vägrat erkänna begångna felaktigheter.

De båda männen frikändes från mord på Catrine da Costa, men i domskälen angavs att det var höljt utom allt tvivel att de båda styckat den döda kroppen. Ett brott mot griftefriden som vid den tiden var preskriberat. Domskäl får dessutom inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände tre år efter den friande domen. Efter en serie juridiska karuseller drogs de båda läkarnas legitimationer in 1991.

Hela falllet Catrine da Costa är en av de värsta rättsskandalerna i modern tid. Ingen kan med säkerhet säga var, när eller hur da Costa avled. Man vet bara att den döda kroppen styckades.

Läkarna är friade, men ändå fällda.

Samtidigt frånhänder sig en juridisk nomenklatura alla tänkbara möjligheter att göra rätt där det blev så fel.