Expressen gör ett stort nummer av att tidningens utsände i Libyen fått höra den avhoppade justitieministern, Mustafa Mohamed Abud al- Jeleil, hävda att det var Khadaffi som låg bakom sprängningen av Pan Am 103 över skotska Lockerbie i december 1988.
Men det finns ingen anledning att tro en man som under många år varit en av Khadaffis smutsiga hantlangare och som nu gör allt för att försöka rädda sitt eget skinn undan den revolutionära explosionen.
Expressens intervju med den avhoppade ministern är uppenbart gjord framför en folkmassa i staden Al Bayda, där han säger:
“Jag har information som är hundraprocent säker, om att Khadaffi ligger bakom tragedin i Lockerbie. /…/ Det är ingenting jag tror – det är någonting jag vet och är hundra procent säker på. Han gav order till underrättelseofficerare och till Megrahi (bombaren) att utföra Lockerbiedådet.”
Mer än så vill han enligt tidningen inte säga inför folkmassan, men antyder att han ska återkomma med bevisen. Men vem är den avhoppade ministern?
Enligt Expressen har han nu hoppat av för tredje gången från sin ministerpost, sedan han äntrade den tronen 2007. Han ska också ha haft en lång domarkarriär bakom sig. I höstas uppmärksammande både Human Rights Watch och Amnesty International al-Jeleil för att ha kritiserat sitt eget lands myndigheter för att vägra släppa personer som frikänts och att den interna säkerhetstjänsten har immunitet.
Men hur kommer det sig att han hoppat av flera gånger från sin post, för att senare återkomma? Det förblir en gåta i det som än så länge är diktaturens Libyen, om det nu ens är sant. Utan att vara alltför konspiratorisk kan man fundera över om al-Jaleil fick agera utåt som diktaturens egen kritiker, för att på så sätt försöka mildra den internationella kritiken mot de tusentals människorättsbrotten.
Men alldeles oavsett hans bevekelsegrunder, har han under många år tjänat som Libyen-Hitlers hantlangare, både som domare och justitieminister i en diktatur som saknar all form av rättsmedvetande hos Khadaffi och hans lakejer.
Det finns nu all anledning att starkt ifrågasätta al-Jaleils påstående om att Libyen låg bakom attentatet över Lockerbie strax före jul 1988.
Terrorattacken över Lockerbie var, före 11 september 2001, den värsta i modern tid då 270 människor ombord miste livet. Bland de omkomna fanns den svenske diplomaten Bernt Carlsson och en svenskfödd flygvärdinna. Planet sprängdes på 10 000 meters höjd och vrakdelar, söndertrasade människokroppar och bagage spreds över ett flera kvadratkilometer stort område.
När utredarna pusslat ihop så mycket som möjligt av resterna efter flygplanet fann de bland annat den väska där bomben hade placerats. Det var en Semtexbomb gömd i en radioapparat och alltsammans låg insvept i kläder som utredarna kunde spåra till en affär på Malta.
Utredningen pekade ganska snart i riktning mot, numera icke existerande, palestinska PFLP-GC med bas i Syrien. Attacken mot PAN AMs flight skulle ha utförts på uppdrag av Iran som hämnd för att det amerikanska krigsfartyget USS Vincennes tidigare samma år, av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken på väg till Mecka. Efter den nedskjutningen lovade ayatolla Khomeini att ”hela himlen ska regna blod”.
Några månader efter Lockerbie-katastrofen sprängde västtysk polis en terroristcell utanför Frankfurt och grep 17 medlemmar av cellen. Man fann också fyra bomber som var identiska med Lockerbiebomben, medan en femte bomb saknades.
Cellens bombmakare, Marvin Kreesat, erkände senare i en intervju för amerikanska ABC News Europakorrespondent Pierre Salinger, gjord i tyskt fängelse, att det var Kreesats bomb som smugglats ombord på PAN AMs flight redan i Frankfurt.
Så långt fortsatte utredningen i spåret efter PFLP-GC, Iran och Syrien. Men på hösten 1990 då USA och dess allierade rustade för att köra ut ockupanten Irak ur Kuwait tog Lockerbie-utredningen en helt ny och oväntad vändning.
Spåret släpptes helt och hållet och istället pekade USA och Storbritannien ut Libyen. Landet tillhörde på den tiden dem som USA pekat ut som skurkstat, samtidigt som den militära alliansen i Gulfen behövde både Syriens och Irans tysta välsignelse för att gå i krig mot Irak i januari 1991.
Året därpå lyckades USA förmå FN att införa omfattande sanktioner mot Libyen, samtidigt som två libyska säkerhetsagenter pekades ut som ansvariga för bomben. Det påstods bland annat att al-Megrahi var den som köpt kläderna i bombväskan i en butik utanför Valletta på Malta.
Sex år senare utlämnades de båda påstådda bombmännen till Skottland och en rättegång planerades. Av politiska skäl hölls den på en nedlagd amerikansk flygbas i Holland. Processen planlades till sin form av den skotske juridikprofessorn Robert Black, som senare har dömt ut rättegången som en skådeprocess. På plats fanns också representanter för en lång rad av världens säkerhetstjänster, inklusive CIA, FBI och brittiska SIS. Plus ett särskilt sändebud från FN, som senare också starkt har ifrågasatt processen.
Abdelbaset al-Megrahi dömdes 2001 till 27 års fängelse, medan hans påstådda kumpan friades och skickades hem till Tripoli. I samband med utlämningen av de båda libyerna hävdes sanktionerna och efter domen började Libyen betala ut skadestånd på sammanlagt 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga.
När skadeståndet väl betalats hävdade Khadaffi att al Megrahi var oskyldig och utsatt för ett justitiemord. Men man kan lika väl påstå att det kostade Khadaffi 2,7 miljarder att komma undan FNs sanktioner, plus att han offrade en av sina egna.
En skotsk juristkommission kritiserade senare rättegången på flera punkter. Bland annat att huvudvittnet, en affärsinnehavare på Malta, fick peka ut al-Megrahi efter att han först fått se en bild av den åtalade. Det har också påståtts att USA betalade vittnet två miljoner dollar för att han skulle träda fram.
Idag är al-Megrahi hemma i Libyen igen, efter ett finurligt rävspel mellan Storbritanniens högsta ledarskap och Libyen. I den potten fanns inte bara den påstådde bombmannen, utan också ett lukrativt avtal om prospektering av olja för brittiska BP, värt 900 miljoner dollar.
De som nu prisar de libyska ministrar, ambassadörer och höga officerare som hoppar av i strida strömmar och går över till andra sidan, kanske bör fundera över deras bevekelsegrunder när det bränner under fötterna.
Möjligen är de männen i allra högsta grad medvetna om att de egentligen hör hemma i häktescellerna hos Internationella domstolen i Haag. För det är just där de hör hemma. Allesammans!