Kultursidan är död

Många läsare frågar vad det var för förbrytliga artiklar i Moderna Tider, som fick Kulturnytt i Sveriges Radio att kalla mig för ”en korsfarare mot dumhet”, och det var inte avsett som en komplimang. Den första handlade om ett upprop i Dagens Nyheter till försvar för debattören Jesús Alcalá, anklagad för bedrägeri och som hade undertecknats av 24 kulturpersonligheter. Rubriken var ”De tjugofyras gäng”. Flera bland dem som stod bakom uppropet hade ingen aning om vad de skrivit under. Den andra artikeln hade rubriken ”Kultursidan är död” och publicerades i oktober 2001. Eftersom de båda artiklarna inte längre finns tillgängliga på nätet väljer jag nu att publicera den senare på nytt. Jag tycker nämligen att den än idag bär viss giltighet. Även om somt förvandlats till mediehistoria, medan annat blivit rena understatements.

Kultursidan som ett folkets universitet finns inte längre. Istället har vi fått en inställsam och nyhetsfixerad kulturjournalistik.

När Ordfront förlag tidigare i år lanserade Maria-Pia Boëthius ”Mediernas svarta bok” hade författaren själv lanserat den under flera år. Många gånger hade hon i intervjuer och egna artiklar berättat om sitt medieprojekt som enligt henne själv gick ut på en väsentlig och viktig kritik av journalistiken i Sverige. En sorts kritik som hon själv gav mycket uppmärksammade prov på genom inställsamma och okritiska intervjuer i Sveriges Televisions medieprogram under den gångna säsongen, med personer som den australisk födde filmaren John Pilger, den kanadensiska globalisten Naomi Klein och kulturminister Marita Ulvskog.

Det är därför inte särskilt förvånande att när boken väl gavs ut, efter år av egen lansering, kastade sig varje kulturredaktion med självaktning över den. Chefredaktörer, kolumnister, kulturskribenter – alla ville skriva om ”Mediernas svarta bok”. Och de flesta var mycket kritiska, en del rant av raljerande.

Dagens Nyheter ägnade 144 spaltcentimeter åt att sänka den under rubriken ”Ensam i bräcklig farkost”. Svenska Dagbladet lämnade utrymme för drygt en och en halv spaltmeter med en något mera modest, men ändå helt nedgörande kritik. Och den tidningens chefredaktör, Mats Johansson, skrev en halvmeter på ledarsidan under rubriken ”Alla är vi idioter utom Boëthius”.

Aftonbladets kultursida publicerade också en mycket omfångsrik, men betydligt mera välvillig recension, signerad Thomas Lappalainen. ”Det är alltså en genomskådande, radikal och modig bok”, hävdade Lappalainen för sin del. Den recensionen publicerades på samma kultursida som ofta ger mycket stort utrymme åt filmaren John Pilgers jakt på den rådande världsordningen, sedd genom ett enögt och ganska suddigt sikte. Samme Pilger ges också stort utrymme i Boëthius bok.

Bland annat hävdar hon helt felaktigt att det var han som fäste världens ögon på Östtimor och senare års händelser i Irak. Kopplingarna mellan Maria-Pia Boëthius, John Pilger och Aftonbladets kulturredaktion formar sig på sätt och vis till en sorts kulturens triumvirat, där dessa tre okritiskt ger utrymme åt varandra. På liknande sätt har Aftonbladets kulturredaktion nyligen köpt de svenska rättigheterna till Naomi Kleins kolumner.

Trots en tankemässig oskärpa och ett hafsigt hantverk fick Boëthius en alldeles oerhörd uppmärksamhet. Det kan delvis förklaras med att många redaktioner kanske kände behov av att försvara sina fögderier inför hennes kanoneld. Men samtidigt går det inte att svära sig fri från misstanken att vissa författare alltid får stor uppmärksamhet på kultursidorna, alldeles oavsett kvaliteten på deras böcker.

En av Sveriges mest erfarna litteraturkritiker är Ruth Halldén. Under decennier skrev hon i Dagens Nyheter, numera blir det mest i Sydsvenska Dagbladet. På många sätt kan hon beskrivas som svensk litteraturkritiks grande dame. Hon hävdar bestämt att inom kulturen finns det särskilda regler. ”Bland kulturskribenter finns det en hemlig litterär börs och det är de som noteras där som får förstadagsrecensioner och stort uppslagna artiklar, kvaliteten på materialet spelar ingen roll. Det är långa sammanfattningar, referat och citat; ibland avslutas artikeln med en liten brasklapp, där den negativa kritiken matas in.”

Ruth Halldén anser att svensk kulturjournalistik har blivit sämre. ”Det är en slags svaghet som breder ut sig, där intresset för allmänbildning försvagats. Kulturjournalistik ska orientera och introducera, men idag finns det ingen pedagogisk anda, den fungerade förr som ett folkuniversitet. Människor vänder sig bort från texter som är obegripliga eller bemängda med svordomar och könsord. Förr fick läsarna en karta över litteraturen, men den kartan är numera försvunnen. Hos många av dagens skribenter finns det tyvärr en sorts inställsamhet i förhållande till verket.”

En annan upphöjd personlighet med starkt kritiska synpunkter på dagens kulturjournalistik är Thure Stenström, professor i emeritus i litteraturvetenskap. Han har skrivit fler än 200 understreckare i Svenska Dagbladet och det var också han som skrev det första svenska standardverket om existensialismen och den franske filosofen Jean Paul Sartre. ”Kulturjournalistiken har förlorat det inflytande den en gång hade i samhällsdebatten. Förr fanns det skribenter som skapade dagens samtalsämne med sina artiklar. Det är borta idag och det är allvarligt, därför att det är inte bara journalistikens kris, utan hela kulturens kris, där allting blir till jippon, upplevelser och sensationer. Dagens skribenter har ingen konsistens i sitt skrivande. Kultur måste inte nödvändigtvis vara något lättillgängligt. Kultur är ibland ansträngande och kräver odling, men dess frukter äro ljuva”, säger Thure Stenström och tillägger ironiskt att ”snart är det väl också kultur att studera hur folk lyfter en ölsejdel”.

Det Stenström beskriver är en ökande klyfta mellan akademiker och kulturjournalister, där båda sidor misstror varandra i ökande omfattning. Akademikerna ifrågasätter grundkunskaperna hos journalister, och journalisterna tycker att akademiker är för trångsynta och just akademiska. Han påpekar också att idag ligger universitetsutbildningen i många ämnen närmast på vad som tidigare varen gymnasial nivå och att många unga kritiker är en produkt av nivån på utbildningen. Förr krävde till exempel litteraturvetenskapens historiska kurser genomläsning av hela verk. Idag räcker det med hundra sidor Homeros, hundra sidor Dante eller hundra sidor James Joyce.

En före detta chefredaktör på en av landets största tidningar, som får förbli anonym, säger att ”resultatet har blivit en väldig nyhetsfixering på kultursidorna, med den ytlighet som därmed följer. Det har blivit en uppslutning kring det flyktiga eller kulturjournalister som mest skriver om sig själva”. Ett sådant exempel är Nina Lekander som på Expressens kultursida i början av augusti, inte helt utan förakt, skrev om parfymbombande medelålders kvinnor som på teatern förpestar hennes eget luktsinne och som tvingar henne att stoppa papperstussar i näsan. Sådana kommentarer kan man förvisso tycka om eller tycka illa om, men det är ändå lika flyktigt som de parfymdamer hon försöker raljera över.

Idag befinner vi oss i en tid när det många gånger ska gå väldigt snabbt att rafsa ihop ett manus och flera personer Moderna Tider talat med säger mer eller mindre unisont att den rörliga bildindustrin helt och hållet har förändrat kraven på substans i skildringarna. Den goda berättelsen om vår egen samtid håller på att erodera bort. Utan att bli historienostalgisk går det att dra paralleller bakåt i tiden och jämföra med Zola eller Gustave Flaubert, vars litterära skildringar stod i ett absolut centrum för samhällsdebatten.

Den svenska kulturjournalistikens kris går tillbaka till den tid för några år sedan när tidning efter tidning började lägga samman kultur- och nöjesmaterialet. Det senaste exemplet på det fenomenet är Expressen, som under sommaren städade undan kulturen till en särskild bilaga tillsammans med nöjesmaterialet. Det har blivit en bilaga som det bara är alltför lätt för läsaren att lägga åt sidan. Men tidningens kulturchef, Maria Schottenius, är nöjd. ”Det är huvudsakligen positivt, alla måste skärpa sig”.

Samtidigt erkänner hon att kulturjournalistiken förlorat en stor del av sitt inflytande över samhällsdebatten. ”Medielandskapet är förändrat och kommersialiseringen har åstadkommit en vulgarisering, vilket gör att tidningar ibland väljer att lansera grova och populistiska debattörer, istället för att lyfta fram skribenter med en mer komplex världsbild. Så genomslaget för en riktigt intressant skribent är inte lika stort, eftersom konkurrensen inte sker med briljans utan med grövre doningar, sorgligt nog”, säger Schottenius.

Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör för kulturredaktionen, Arne Ruth, var den som först genomförde en sammanläggning av kultur- och nöjesmaterialet. Hans ambition var att samma intellektuella skärpa skulle användas vid behandlingen av såväl högt som lågt material – såväl kultur som nöje. Men idag erkänner Arne Ruth för första gången offentligt sitt misstag. ”Det var mitt misslyckande på Dagens Nyheter att det inte blev så. Idag är kulturjournalistiken på väg att förlora sin traditionella särprägel”, säger han och gör också en intressant internationell jämförelse. ”Svensk kulturjournalistik har halkat efter, därför att hos oss följer man för mycket i spåren efter förlagens lanseringsprojekt och där kändisaspekterna blir ett störande inslag.”

Kritiken mot populariseringen av kulturjournalistiken och sammanläggningen av tidigare åtskilt material späs på av Elisabeth Husmark, som under decennier introducerat konst, litteratur och teater i Sveriges Television. ”Sammanläggningen av kultur och nöje är helt katastrofal och därmed förintande eller kanske snarare decimerande för kulturens betydelse. Kulturjournalistiken har tagit på sig så mycket som den inte är mäktig bära. Att till exempel så ostentativt (något avsiktligt framhävt för att väcka uppmärksamhet) ta ställning i ämnen där kulturjournalistiken inte hör hemma. Det blir bara magistralt”, säger hon och pekar på en helsida i Dagens Nyheters kulturdel om fenomenet Lasse Berghagen som exempel på populariseringen.

En annan aspekt på kulturjournalistikens kris är storstadsfixeringen. För många skribenter tycks det vara så att det som inte händer i Stockholms innerstad, det har heller inte hänt. Professorn och ledamoten av Svenska akademien, Göran Malmqvist, pekar tydligt i riktning mot storstadens etablissemang. ”Kulturjournalistikens centrering kring storstäderna är mycket, mycket olycklig. Ta svenskt måleri eller konsthantverk utanför de tre storstäderna, det skrivs ingenting om det. Det finns många lysande konstnärer och konsthantverkare som är helt okända norr om Hallandsåsen. Man skriver bara om de i storstäderna etablerade”, säger Malmqvist.

Det är dock en kritik som framför allt drabbar Sveriges Radio och Sveriges Television, eftersom de båda företagen har en avtalsbunden skyldighet att spegla hela landet. Värsta syndaren i det fallet är radions Kulturnytt, som ger knapp eller ingen uppmärksamhet alls åt det som sker utanför storstäderna. Samtidigt är det ingen hemlighet att det i Radiohuset förs eviga diskussioner om hur bevakningen ute i landet ska kunna förbättras. ”Kulturradio för hela landet existerar inte längre”, säger Elisabeth Husmark.

Däremot existerar i radio den så kallade kulturdialekten. ”Överallt hörs denna skånska satsmelodi placerad över rikssvenska r”, skrev skånskfödda Karin Ström i en elakt rolig krönika i Svenska Dagbladet. Det handlar om lika uppblåsta som hippa, unga programledare utan någon större erfarenhet av livet självt. Och med sina texter försöker de apa efter en ungdomskult som de själva vill bli en del av, istället för att försöka förmedla något väsentligt gods till sina lyssnare. ”Många gånger handlar det om revirmarkeringar för att försöka ta sig in i det kulturella kretsloppet”, säger Mats Gellerfelt, som själv introducerat litteratur i Svenska Dagbladet under 25 år och många gånger retat gallfeber hos både publik och kolleger med en elegant floretteknik.

Samma fenomen återfinns också på kultursidorna. Som när Malena Rydell skrev i Dagens Nyheter om Absolute Kidz – The Tour, med bland andra Markoolio. Ett av hennes inledande omdömen var att ”det är otroligt sunkigt”, men hennes skräp om en skräpturné var ändå utlagt över sex spalters bredd i tidningen en söndag i augusti. ”Förmågan att skriva på ett medryckande sätt håller på att helt försvinna. Istället försöker många anpassa sig till såpornas värld eller någon sorts hipp ungdomskult”, säger Mats Gellerfelt.

Möjligen handlar det också om att samhället i vår tid har blivit mera högljutt och där olika särintressen tar sig in i skilda debatter. ”Man skulle önska att flera hade ett vittert krav på sig och det offentliga utrymmet. Det skulle göra kulturjournalistiken mera läslockande och uttrycksfull. Jag saknar ofta passion, att någon med stor kraft och ihärdighet vill något”, säger Bo Strömstedt, Expressens legendariske chefredaktör och tidigare tidningens kulturredaktör.

”En kulturredaktion ska vara som en teaterföreställning och den som ska leda den måste ha lust att vara teaterdirektör. Passion, temperament och en vilja att sticka ut hakan saknas i Sverige”, säger Strömstedt och berättar med lustfull humor om den tid då han själv och mannen med guldpennan, Björn Nilsson, ledde kulturredaktionen. När de båda gick ut i Stockholmsnatten och var nöjda med sin dag på redaktionen citerade de Hjalmar Gullberg för varandra. ”Den som bygger en orgel åt Gud låter sin gård förfalla.” Om deras dag istället hade gått åt skogen fick det bli Werner Aspenström, ”Så föll även denna dag som en brinnande vinge i havet”.

Också filmkritikern, Nils Petter Sundgren, pekar ut ungdomskulten som ett problem, han anser att den kulten är betydligt starkare än i andra länder. Men Sundgren pekar även i riktning mot redaktionernas ledarskap. ”Det finns inga stora ledare inom kulturjournalistiken idag. Paret Bo Strömstedt och Björn Nilsson var som dirigenter för Expressens universitet. Det fanns en dialog med redaktörerna och det var kolossalt roligt. Idag har tyvärr många kulturredaktioner reducerats till postlådor, dit man som skribent skickar sina alster, därefter hör man inte ett ljud”, säger Nils Petter Sundgren, som vid 72 års ålder fortfarande är den svenska filmkritikens ledarfigur.

Ytterligare en aspekt av kulturjournalistikens kris handlar om pengar. Snart sagt varje kulturredaktion tvingas leva med diverse mer eller mindre drakoniska besparingsprogram. Det mest tydliga exemplet gäller Svenska Dagbladet, där tidningens ledning bara åtta månader efter lanseringen av det nya tabloidformatet och en tidning i tre åtskilda delar överväger att lägga ner kulturdelen och istället föra över det materialet till tidningens nyhetsdel. (När Moderna Tiders nätupplaga avslöjade planerna i början av augusti möttes avslöjandet av ihärdiga dementier från tidningens ledning.) Chefredaktören, Hannu Olkinuora, erkände att ”jag skulle helst inte vilja vara med om en sådan förändring”, medan verkställande direktören, Gunnar Strömblad, sa att ”man kan aldrig utesluta någonting”.

En nedläggning av kulturdelen som en självständig del av tidningen skulle naturligtvis vara en enorm prestigeförlust, men den norska ägaren Schibsted kräver nollresultat nästa år, samtidigt som årets förlust uppskattas till en nivå omkring 160 miljoner kronor. Var diskussionerna i tidningens ledning slutar vet den säkert inte ens själv, om det ska bli fortsatta osthyvelsprogram över hela linjen eller nya Alexanderhugg.

Men en iakttagelse i sammanhanget kommer från Arne Ruth, som säger att ”Svenska Dagbladets kultursida subventioneras sedan länge av de akademiker som skriver där, men som har sin huvudsakliga inkomst från universitet och högskolor”. Samtidigt har redaktionen tvingats skära ner honoraren till samtliga utomstående medarbetare. Å andra sidan hävdar Bo Strömstedt att förr hade de flesta kulturredaktioner betydligt färre anställda medarbetare och dessutom mycket mindre utrymme, vilket i så fall betyder att en kulturredaktions kvalitet ingalunda går hand i hand med dess storlek.

Alldeles oavsett kulturjournalistikens kvalitet finns det idag också helt nya vägar att söka information om litteratur och kultur i allmänhet. Det finns chattsajter, diskussionsforum och en mängd listor och länktips om litteratur. Det är i sig ett exempel på kultursidornas minskade inflytande och faktum är att idag säljer böckerna sig själva på ett helt annat sätt än förr. Genom pocketexplosionen och böcker som lockvara vid godisdiskarna i livsmedelsbutikerna behöver varken bokköpare, författare eller förläggare längre bry sig lika mycket om kultursidornas smakdomare. Idag vet varenda Konsumföreståndare att det går att tjäna pengar på att sälja böcker, även om kvalitetsbokhandeln som fenomen, tragiskt nog, samtidigt håller på att försvinna.

Förlagschefen, Dorotea Bromberg, säger också mycket riktigt att ”som förläggare ser jag att kultursidornas recensioner inte längre är något lika intressant som det tidigare var. Bokens tillgänglighet har ökat explosionsartat och därmed måste de traditionella kulturredaktionerna tänka om. Vad jag framför allt saknar är upplysning för läsarna och bokläsarna, det gamla traditionella vägledandet och introduktionerna. När jag jämför med alla hitlistor och den konsumentupplysning som cd-branschen lyckats åstadkomma kan jag som förläggare känna mig en aning avundsjuk”, säger Dorotea Bromberg.

Om kulturjournalistikens kris inleddes med sammanläggningarna av kultur- och nöjesmaterialet, samtidigt som det gamla traditionella kulturmaterialet trängdes undan av en framstormande storstadsfixerad ungdomskult, så finns det för närvarande bara två tänkbara utvecklingslinjer.

Antingen kommer så småningom en återgång till boskillnad under äktenskapet eller så smälter det traditionella kulturmaterialet helt och hållet samman med det lättare nöjesgodset. I vilket fall som helst måste kulturjournalistiken förnyas, därför att det offentliga samtalet behöver alltid återupprättas. Det är en gammal visdom.

Krisen och kraven på förnyelse kan beskrivas på många sätt. Kulturjournalisten och författaren, Ingmar Björkstén, som fram till början av 1990-talet var Svenska Dagbladets kulturchef väljer att parafrasera Marcel Proust. ”Kulturjournalistiken befinner sig i djup kris. Därför att den spanar icke i den tid som är och den tid som flytt ger den fan i.”

 

Fotnot: Ingmar Björkstén avled 2002 efter flera års kamp mot cancer. Från början av 90-talet, då han var kulturråd och vi var grannar i Georgetown i Washington, och fram till sin död var Ingmar min outtröttlige mentor och kritiker.

Medieprofilen som körde i diket

Grundaren av Dagens Media skriver idag på Expressens debattsida att det var rätt av SVT att sparka programledaren Karin Hübinette. Det är en tämligen ihålig argumentation, där han också drar fram några exempel från kommersiella medier, plus att han placerar journalisten Ingrid Carlberg på fel tidning. En kortversion av min artikel här, är planerad att publiceras i Expressen i morgon fredag.

Medieprofilen Rolf van den Brink är ute och cyklar i diket när han påstår att det var helt rätt att sparka Karin Hübinette från Aktuellt och Agenda. (Expressen 7/10) Han skriver ”Var ska vänskapskorruption börja städas bort om inte i toppen av trappan?” Men när van den Brink väljer Karin Hübinette som måltavla har han valt helt fel.

Hennes syster, Hillevi Engström, har suttit i riksdagen under många år och när hon blev taleskvinna för Moderaterna i arbetsmarknadsfrågor efter Littorins fall och i början av valrörelsen, var det ingen chef på Sveriges Television som krävde att Hübinette skulle sparkas. Men först när Engström trädde in i regeringen började de fega larmklockorna ringa.

De flesta tittare vet att Karin Hübinette är en av SVTs skickligaste programledare som agerar med stor oväld. Och de flesta skulle också omedelbart observera ett eventuellt övertramp eller politiskt gynnande från hennes sida. Publiken är nämligen inte ens hälften så korkad som många journalister, inklusive Van den Brink, tror. Hans syn bygger på ett publikförakt och en brist på respekt som under decennier förpestat svensk journalistik.

Det finns bindningar mellan höga chefer inom public service och det politiska etablissemanget som är betydligt mera allvarliga än en enskild programledares släktskap med ett statsråd.

Vi kan ta exemplet Christina Jutterström som under sin tid som vd på SVT hade ett omfattande socialdemokratiskt nätverk, som gick hela vägen upp till landets då högsta politiska ledning. Vid ett tillfälle, för inte så många år sedan, krävde hon och fick Göran Perssons personliga välsignelse för de omfattande nedskärningarna på företaget. Det var sådant som kallades för ”Fri television”.

Ett annat exempel gäller nuvarande programdirektören, Jan Axelsson, som en gång i tiden var Stig Malms pressnisse. Efter att ha gjort en spikrak karriär inom A-pressen och LO, anställdes han 1988 som inrikeschef(!) på Rapport och har därefter vandrat hela vägen upp till företagets direktion. Men den karriären har aldrig någonsin ifrågasatts. Är det också ”Fri television”, utan bindningar till det politiska etablissemanget?

Det är sådana bindningar och kontakter som sköts långt bortom studios och tv-kameror, det sköts istället bakom stängda dörrar och vid privata middagsbord. Jag påstår inte att det handlar om någon typ av korruption, utan snarare om bindningar och kontakter som i sin tur leder till hänsynstaganden som kanske inte är särskilt hälsosamma för public service-bolagens oväld.

Van den Brink är också ute och cyklar när han rafsar ihop exempel på bindningar inom några kommersiella medier och privata företag. Nu råkar det nämligen vara så att i den världen gör man precis hur man vill, utan att först fråga van den Brink om lov. Vad menar karln när han tjatar om att Rapports Mats Knutson är gift med Fritidsresors Lottie Knutson?

Att det finns olika former av formella bindningar, som till exempel släktskap, mellan enskilda journalister och människor som har betydelsefulla positioner i samhället är svårt att komma ifrån i ett så litet land som vårt. Och det är heller inte någon fara så länge det är öppet och redovisat, eftersom publiken har både ögon och öron. Till skillnad från de fega och räddhågsna tv-chefer som sparkade Karin Hübinette.

Om SVT vill putsa en smula på sitt skamfilade rykte finns det bara en väg att gå för vd Eva Hamilton. Det är att återinsätta Hübinette som programledare för Agenda. Och ge henne en pudel som maskot i studion!

Länk till van den Brinks artikel: http://www.expressen.se/debatt/1.2164392/rolf-van-den-brink-ratt-att-sparka-karin-hubinette

SVTs subjektiva bannbulla mot Karin Hübinette

SVTs enormt skickliga och pålästa programledare, Karin Hübinette, fick sparken när hennes syster, Hillevi Engström, idag blev statsråd. Det heter att Hübinette nu blivit jävig i förhållande till sin syster.

Beslutet som bygger på SVTs krav på objektivitet, tar sig ibland helt befängda proportioner därför att ingen enda tv-direktör sa ett enda pip under alla år som Hillevi Engström satt i riksdagen. Och Karin Hübinette satt också kvar på sin programledarstol när systern blev Moderaternas taleskvinna i arbetsmarknadsfrågor i samband med att Sven-Otto Littorin avgick i somras.

Men när Engström träder in i regeringen är det tydligen helt stopp på SVT för Hübinette. Om jag minns rätt drabbades Cecilia Bodström på Sveriges Radio av en liknande bannbulla, då hennes bror Thomas blev justitieminister. Och radions Eva Stenström blev helt sonika omplacerad då hon gifte sig med den socialdemokratiske politruken Hans Dahlgren. Och de fallen var lika fjolliga.

Därför att både Karin Hübinette och Cecilia Bodström har varit med tillräckligt länge för att kunna hålla isär arbete och släktskap. Hübinette var dessutom helt outstanding i SVTs valprogram och Bodström har stor respekt med sig som högsta hönset för P1.

Det är tyvärr lätt att misstänka att direktörerna helt enkelt inte litar på sina egna mest framträdande profiler och därför framstår hanteringen som en genuint subjektiv bannbulla som saknar förankring i verkligheten.

I det politiskt hyperkänsliga USA har man en annan syn på eventuella konflikter mellan journalistik och släktskap. Den firade NBC-stjärnan, Andrea Mitchell, är ett utmärkt exempel. Hon är idag kanalens chief foreign correspondent. Tidigare har hon sedan 70-talet täckt både Vita huset och kongressen, plus en hel hög valrörelser ända sedan Ronald Reagans dagar.

Sedan tidigt 80-tal lever hon tillsammans med förre fedchefen, Alan Greenspan, och 1997 vigdes paret av ingen mindre än domaren i Högsta domstolen, Ruth Bader Ginsburg. Men den täta kopplingen mellan Mitchell och en så betydelsefull maktsfär som Federal Reserve har aldrig ifrågasatts. Orsaken är glasklar. Andrea Mitchell kan hålla isär arbete och släktskap.

För några år sedan skrev jag en rapport med titeln “I statens och partiets tjänst – svensk public service under 80 år”. Rapporten frilade bland annat de ytterst täta och dolda bindningarna mellan SVTs ledning och socialdemokratin. Men sådana bindningar har aldrig ifrågasatts med hänvisning till kravet på objektivitet.

Jag hävdar bestämt att de bindningarna är betydligt mera allvarliga än de som finns mellan en programledare och en släkting som är politiker. Logiken är enkel och tydlig, därför att en programledares eventuella politiska övertramp, felsteg eller gynnande sker inför tv-kameror. Men tv-direktörernas övertramp sker helt i det tysta bakom stängda dörrar och vid privata middagsbord.

Det vore ganska klädsamt om företagen inom public service vågade erkänna åtminstone något av det politiska hyckleriet och samtidigt slutar med att närmast exkommunicera sina mest skickliga programledare.

Fotnot: Artikeln finns även på www.newsmill.se och en länk till min rapport om public service finns här på sidan, lite längre ner i vänsterspalten.

Nytillkomna länkar: http://www.dn.se/nyheter/sverige/petningen-av-hubinette-kritiseras-1.1183816

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/journalistforbundet-det-ar-helt-absurt_5457947.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7906172.ab

http://www.resume.se/nyheter/2010/10/06/hon-tar-over-agenda/

Superviruset Stuxnet bär spår från Gamla Testamentet

Det nyligen avslöjade dataviruset Stuxnet, eller kanske snarare masken, som experter tror är avsett att stoppa eller försena Irans första kärnreaktor, bär djupt inom sig hänvisningar till Esters bok i Gamla Testamentet. Det är hänvisningar som gör att många misstänker att det är den israeliska underrättelsetjänsten som ligger bakom cyberattacken mot Iran.

Avslöjandet presenterades idag i en förstasidesartikel i New York Times och hänvisningen till Esters bok rör en påstådd händelse år 480 f. Kr., då Persiens judiska befolkning skulle förgöras. Men judarna fick kännedom om den planerade förintelsen, beväpnade sig och dödade 75 000 perser. Händelsen firas än idag av judar världen över årligen, i mars månad, vid högtiden purim.

En av maskens filer bär namnet Myrtus, eller Myrten, vilket skulle alludera till Esters bok, även om en rad experter som tidningen intervjuat betvivlar kopplingen till Israel. Andra är dock övertygade om att det är antingen Israel eller USA som ligger bakom den ytterst komplicerade masken och som inte kan ha skapats av en vanlig hacker.

Myrten är en alludering till det hebreiska ordet för Ester, på så sätt att hennes ursprungliga namn på hebreiska var Hadassah som hänvisar till just växten myrten. I Jerusalem finns för övrigt ett sjukhus som bär namn efter Hadassah. En expert på Gamla testamentet säger till New York Times att det låter som om någon skapat en “lärd kors-lingvistisk ordlek”.

Både USA och Israel har sedan flera år tillbaka enormt stora avdelningar inom respektive underrättelsetjänster som arbetar med cyberspionage och cybersabotage. I USA ligger det under National Security Agency, vars storlek och budget är väl bevarade hemligheter. Avdelningen går under namnet Cyber Command.

I Israel heter motsvarande avdelning Unit 8200 och sägs ha enorma resurser för krigföring i cyberspace. Det är den avgjort största avdelningen inom Israels underrättelsetjänst. Den här typen av krigföring är särskilt intressant för stater, eftersom den som utför en attack bara sällan eller aldrig kan spåras. Av samma anledning är naturligtvis sådan krigföring också extremt farlig, eftersom ingen vet vem angriparen är.

I det här fallet tros Stuxnet ha placerats i ett vanligt USB-minne, som sedan planterats hos någon av de ryska entreprenörer som hjälpt Iran med bygget av reaktorn i Natanz. Reaktorns styrsystem har levererats av tyska Siemens, dock inte direkt till Iran utan via mellanhänder. Det är också styrsystem som finns i en lång rad länder och därför har Stuxnets skadliga kod också dykt upp i Indien, Kina och Indonesien. Styrsystemet heter Simatic S-7 och tidigare i år beslagtog tullen i Dubai en sändning med sådana system avsedda för Iran och som på sin väg hade passerat Kina.

Varken USA eller Israel har gjort någon hemlighet av att det är ett högt prioriterat mål att underminera Irans kärnkraftsprogram. Det är ju också just det programmet som är orsaken till de pågående internationella sanktionerna mot Iran, av pur rädsla för att iransk kärnkraft också ska förvandla Iran till ytterligare en av världens kärnvapenmakter.

Typiskt nog i sammanhanget har Iran inte släppt in en enda inspektör från IAEA i Wien i kontrollrummet i Natanz. Möjligen vill Iran inte avslöja hur långt man verkligen har kommit med reaktorbygget.

Sedan början av förra året har det cirkulerat allehanda rykten om Irans stora problem med de många centrifuger som krävs för att anrika uran och som kräver överljudsfart, det vill säga allt annat än vad vi vanligen förknippar med ordet centrifug.

I maj förra året förfogade Iran över 4 900 sådana maskiner, i augusti år i år hade antalet minskat med en femtedel ned till 3 700. Ingen vet säkert vad som ligger bakom tappet, men amerikanska bedömare misstänker nu att orsaken heter Stuxnet. I analogi med tappet i maskiner har Israel nyligen uppdaterat sina prognoser för när Iran tidigast kan ha tillgång till kärnvapen. Tidpunkten är nu ändrad till 2014.

Dataexperter säger idag att en första enklare version av masken dök upp redan tidigt 2009 och att den nu aktuella och mera sofistikerade versionen bär en intern stämpel från januari i år.

Enligt en israelisk expert på datoriserad krigföring finns det filer i Stuxnet, som snarare talar för att det skulle röra sig om någon sorts industrispionage eller sabotage, än om krigföring. Mr. Shai Blitzblau säger lakoniskt att vad som talar emot att en underrättelsetjänst ligger bakom attacken är att sådana organ brukar vilja veta resultatet av vad man åstadkommit och Stuxnet saknar kod för att leverera någonting tillbaka till sin avsändare.

Men hur som helst finns nu Stuxnet i de tyska styrsystemen i reaktorbygget i iranska Natanz, alldels oavsett vem eller vilka som skapat och skickat iväg den superlistiga masken.

Är Ahmadinejad på väg att störtas från tronen?

När Irans president Mahmoud Ahmadinejad i förra veckan och inför FNs generalförsamling än en gång anklagade USA för att ligga bakom attentaten den 11 september 2001, tågade en hel rad delegationer ut ur salen i protest. Hans utfall är fullt jämförbart med den gång Sovjetunionens Chrusjtjov dunkade sin ena sko i talarstolen, eller när Libyens Khadaffi förra året rev sönder ett exemplar av FN-stadgan inför sittande församling.

Ahmadinejads beteende inför generalförsamlingen har lett till spekulationer i internationell press om hans ställning på hemmaplan. Men den här gången handlar det inte om något folkligt uppror, utan när dammet har lagt sig efter de senaste oroligheterna handlar det i stället om presidentens konservativa rivaler i parlamentet, Majlis.

Det är en grupp som Ahmadinejad har försökt att isolera politiskt, men parlamentet har nyligen vunnit en rad strider mot honom och till och med kallat hans regering för diktatorisk.

Förra månaden blockerade parlamentet till exempel presidentens veto mot en utbyggnad av tunnelbanan i Teheran. Det har också nyligen handlat om allt ifrån anklagelser om korruption till kritik mot utnämningar på politiska topposter. Han har också anklagats för att driva en messiansk kult kring sin egen person. Å andra sidan är Iran kanske den mest utpräglade teokratiska statsbildning som världen någonsin har skådat.

Det allra mest tydliga exemplet på missnöjet med presidenten, under hans fem år vid makten, är att prominenta konservativa medlemmar av parlamentet har hotat med riksrätt. Orsaken är att Ahmadinejad anses ha sidsteppat eller helt enkelt struntat i parlamentets beslut, vilket enligt kritikerna skulle vara ett brott mot konstitutionen. Det heter att parlamentet, Majlis, kanske tvingas använda laglig makt för att avlägsna honom från posten som president.

I väst matas vi med bilden av en urstark ledare, som kväser all opposition och envisas med att bygga kärnkraftverk. Men att Iran skulle behöva kärnkraft förefaller för en utomstående som helt obegripligt, med tanke på landets roll som en av de ledande oljeproducenterna.

Det är också en ledare som inte bara tjatar om 11 september som USAs verk, utan också hävdar att Israel bör utraderas från kartan. Frågan är bara för vilka grupper sådant tal är avsett. Det kan knappast längre vara avsett för den hemmaopinion som i allt större utsträckning har tillgång till utländska medier.

I Majlis finns det två olika konservativa grupperingar som bekrigar varandra. Dels en grupp som söker sitt stöd hos det mäktiga revolutionära gardet och där också Ahmadinejad påstås ha sina rötter. Den andra grupperingen tillhör en äldre generation som framför allt hämtar sin auktoritet från ayatolla Khomeini. Och det är de äldre ledamöterna som nu lyckats köra över presidenten flera gånger. De sägs till och med ha framfört förtäckta böner till ayatolla Khamenei att tygla president Ahmadejad, eller till och med avlägsna honom från den islamiska republikens tron.

Den lika korkade som hotfulla retoriken till trots, säger han sig ändå vara beredd att förhandla både om den iranska kärnkraften och FNs sanktioner mot landet. Men hårdför retorik på bortaplan mot förmodade eller inbillade fiender och samtidigt politisk svaghet och opposition på hemmaplan är ett gammalt känt mönster från historien, som förr eller senare brukar leda till ganska omvälvande förändringar.

Kanske har den teokratiske despoten i Teheran sett sina bästa dagar och för hans kritiker på hemmaplan kanske det till och med är mer än bara ett önsketänkande.

K-G Bergström: Mobbingen av SD eldar bara på hatet

Rapports närmast legendariske politiske reporter och kommentator skrev på söndagen på Expressens debattsida om Sverigedemokraterna. Det är en unik artikel på så sätt att jag aldrig tidigare varit med om att en politisk reporter, verksam inom public service, går i offentlig debatt om ett enskilt parti och dess ställning. Dessutom klipper KGB välförtjänt till det företag där han dagligen var verksam under så många år. Därför väljer jag att huffa* hans artikel.

För både media och politiker blev valet 2010 en rysare. Båda maktgrupperingarna har goda skäl att rannsaka sin strategi.
Nu går det inte längre att försöka tänka och önska bort Sverigedemokraterna ur svensk politik. De är där. Vad man än må tycka om dem.
Själv anser jag att det är ett primitivare parti än Ny Demokrati. Ian och Berts parti var ett klassiskt populistiskt parti. De gick till storms mot allt som de trodde folk ogillade. Från lapplisor till invandringspolitiken.
Sverigedemokraterna är ett fanatiskt enfrågeparti. Praktiskt taget alla samhällsproblem skylls på invandrarna. Att dessa i hög grad bidrar till Sveriges höga levnadsstandard förtigs. Det är invandrare som utför jobb, som vi andra anser oss för fina att göra.
Det är utlandsfödda, som trots svårigheter att få låna pengar, startar och driver småföretag mot alla odds.
Invandrarhatet hos Sverigedemokraterna förtjänar att fördömas. Men det får ändå inte leda till att det politiska och mediala etablissemanget tappar förnuftet.
Nu har 339 600 väljare röstat in partiet i riksdagen. Det är naturligtvis inte utan skäl. Det finns integrationsproblem som har gött Sverigedemokraterna. Enklaste sättet att eliminera partiet är att lösa problemen, snarare än att mobba det. De politiska motståndarnas sabotage mot dess mötesfrihet är inget annat än en demokratisk skandal.
Partier i riksdagen har också uppenbart övervägt att ändra utskottens storlek för att stänga ute Sverigedemokraterna. Det vore milt sagt idiotiskt. Inte bara utmanande mot Sverigedemokraternas väljare, utan också kontraproduktivt för partierna själva. Det skulle bara göra slutbehandlingen av ärendena i plenisalen stökigare och fullständigt oförutsägbar.
Lyndon Johnson, USA:s president på 1960-talet, lär ha formulerat en grov men klok maktstrategi gentemot motståndare så här :
"Bättre ha dem inne i tältet och låta dem pissa ut, än att de står utanför och pissar in."
Så bör nog också Sverigedemokraterna behandlas. Till skillnad från Ny demokratis representanter, tror jag, sverigedemokraterna i högre grad är outsiders i samhället. De har inte varit framstående industriledare, skivbolagsdirektörer eller hjärtkirurger. De torde komma till Sveriges riksdag med sämre självförtroende. Utfrysning och isolering gör dem bara mer hatiska.
Det betyder inte att de ska ges politiskt inflytande. Det bästa är naturligtvis att deras enögda politik inte får något genomslag. Men de ska behandlas med all den formella rätt och mänskliga respekt som uppdraget medför. Att inte kunna vistas i samma sminkloge som dess ledare är bara barnsligt och omoget. För alliansen kan det också finnas taktiska skäl till en värdig behandling. Erfarenheten från populistiska partier är att partidisciplinen inte alltid håller. Alliansen behöver bara två mandat till för majoritet. Det ska inte uteslutas att någon eller några sverigedemokrater hoppar av sitt parti under mandatperioden. Det blir lättare att vinna över dem, om de inte behandlas som något katten släpat in.
Jag tvivlar inte på att mina politiska reporterkolleger kommer att behandla partiet proffessionellt. Däremot borde ledningarna för tv-bolagen skämmas lite. SvT har alla gånger en valrörelse lett till nya riksdagspartier, låtit uppstickarna delta i något eller alla särskilda valprogram som sänts. Det skedde med Miljöpartiet 1988, Ny Demokrati och KDS 1991 och Miljöpartiet fick också 1994, trots att det slagits ut ur riksdagen, delta i till exempel partiledarutfrågningen i SvT.
SvT och andra mediebolag blev en del av det etablissemang som partiet anser sig motarbetats av. Men det var inte mest synd om Sd utan om väljarna. De fick inte en rättvis chans att jämföra det nya riksdagspartiet med de andra. Det är inte självklart att det skulle ha gynnat Sd, även om det i sig är irrelevant för beslutet.
K-G Bergström
K-G Bergström är en legendarisk politisk reporter.

*Huffa betyder att republicera något som publicerats på annat håll. Uttrycket kommer från amerikanska Huffington Post, vars material till stor del är just huffat. Även Newsmill har experimenterat med att huffa.

Sveriges “silly season” står i full blom

Tilltaget att hyra in nöjesprofilen Kristian Luuk som larvig tamburmajor vid partiledarnas entré till SVTs valvaka var inget annat än rent folkförakt. Det var ungefär lika korkat som när TV4 dagen efter hängde på en sminkös en khimar-liknande slöja för att genera och provocera SDs Jimmy Åkesson inför hans framträdande i Kvällsöppet. Och nästa dag gjorde Aftonbladet stort nummer av TV4s fulfinger åt Åkesson.

“Silly season” är ett amerikanskt begrepp, som till exempel när republikanernas förre talman, Newt Gingrich, nyligen påstod att Barack Obamas politik ska förklaras med hans kenyanska antikoloniala bakgrund och att hans pappa var socialist. Sådant blir det rubriker och förstasidor av när det är valtider och då republikanerna är ute efter skalper vid bältet.

Listan över vår svenska “silly season” kan göras ganska lång, både bland politiker och i medier. På valnatten använde sig också TV4 av en nöjesprofil, Peter Jihde, i sin valvaka. Han tjänstgjorde också som studiofurir i flera andra av TV4s valprogram. Vid sin sida hade han Malou von Sivers och Jenny Östergren. Den ena avbröt ungefär varannat svar och den andra var rejält dåligt påläst. Fyran har också använt den s-märkta tidigare kolumnisten Lena Sundström som politisk analytiker i sina nyhetssändningar.

SVT, för sin del, använde sig också av sportreportrarna André Pops och Mats Nyström på två valvakor. Att använda sig av nöjesprofiler och populära sportreportrar i något så viktigt och betydelsefullt som ett val är egentligen helt obegripligt, men logiken bakom är naturligtvis att i konkurrensen mellan SVT och TV4 försöka locka så mycket publik som möjligt.

För TV4s del handlar det mesta den kanalen gör om att leverera publik till reklamen, som är deras viktigaste inkomstkälla.

För SVTs del handlar det om att alltid locka så stor publik som möjligt. Det kallas för publikmaximering och är en central doktrin hos det företaget. Därför att om programmens publikunderlag faller till, vad företaget självt(!), anser vara för låga nivåer urholkas public service legitimitet. Fan tro’t.

Samma sak är det med den närmast megalomaniska mediala cirkusen kring de 330 000 röster som förde Sverigedemokraterna till riksdagen med 20 mandat. Därför att den fria jakten på det partiet säljer som smör i solsken.

Jag försvarar inte alls SDs åsikter, men jag försvarar bestämt deras rätt att få uttrycka dem. Och det utan att hindras av en välorganiserad mobb. Dessutom är det både fel och respektlöst att utmåla deras väljare som en skock lallande arbetslösa idioter, eller i vart fall mindre vetande människor.

I själva verket är det mycket som talar för att lejonparten av de väljare som la sina röster på Sverigedemokraterna gjorde det som en ren missnöjesyttring mot det politiska etablissemanget. Det etablissemang som i skön förening med medierna vägrade att ta fighten med Jimmy Åkesson när de hade chansen långt innan valdagen.

Missnöjesrösterna passar som hand i handske med statsministerns upprepade uttalande under valkvällen att “vi har inte fått det resultat jag önskade”. Han hade lika gärna kunnat använda uttrycket begärde eller äskade, därför att det var något därhän han syftade på. Det var dessutom ett uttalande som fick passera helt utan ifrågasättande från medierna. Vad han egentligen sa till väljarna var att ni har inte gjort som jag sa till er att göra. Det vill säga, rösta inte på Sverigedemokraterna.

Maud Olofsson trampade rejält i klaveret när hon i valstudion förklarade resultatet med “det här spelet” kring Sverigedemokraterna. Men vilka är det som bär ansvar för just det spelet om inte det politiska etablissemang, som inte ens ville ta i Jimmy Åkesson med en långskaftad tång.

Lars Ohly tog gallskrikarnas förstapris när han hojtade om att “Sverige har smittats”. Men Ohly skulle nog tjäna en del på att välja sina ord lite bättre. I synnerhet som vi vet att han var ganska ledsen när Berlinmuren föll hösten 1989.

Dessutom vet vi nu ganska säkert att en stor del av socialdemokraternas fall utför och förvandling till ett helt vanligt parti bland alla andra, kan förklaras med att postkommunisterna välkomnades hela vägen in i de socialdemokratiska salongerna. Tidigare och under alla år fick de hålla sig i pigkammaren och tjäna sitt bröd i riksdagen som uppassare åt allehanda socialdemokratiska partiledare.

Det var först någon eller några veckor före valet som några få tidningar började syna Sverigesdemokraterna ordenligt och frilägga en del av det bruna ursprunget.  Och då kan vi i stort sett räkna bort tidskriften Expo med sin begränsade spridning. Men då var det för sent därför att redan då visade opinionsundersökningarna åt vilket håll det pekade. Det vill säga en borgerlig majoritet, plus att SD skulle ta plats i riksdagen.

För snart ett år sedan försökte Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, skapa debatt kring Sverigedemokraterna genom att publicera en stort uppslagen debattartikel, signerad Jimmy Åkesson. Men bums nedkallade, ett snart sagt enigt, mediesverige en publicistisk fatwa riktad mot Helins val att publicera.

Och därefter var det ganska tyst kring partiet i medierna. Partierna beslöt sig för att SD skulle tigas ihjäl och medierna traskade i patrull därefter.

Beteendet finner sin direkta motsvarighet under Olof Palmes tid, då svensk utrikesjournalistik var något synonymt med svensk utrikespolitik. De sovjetstödda kommunistiska sandinisterna i Nicaragua togs emot som statsmän i både regeringspalats och medier. För att nu inte tala om hur det gullades med Fidel Castro. Och när Sten Andersson hade slagit fast att de baltiska staterna tillhörde Sovjetunionen, blev det ganska tyst om våra grannar på andra sidan Östersjön.

Och Gud nåde den journalist som vågade ifrågasätta Palmes utrikespolitik. Det blev högerburen direkt. Punkt slut. Tyvärr hänger en del sådant skrot kvar än idag, fast nu är det Carl Bildt som håller i nyckeln till vänsterburen.

Ett annat exempel på vår svenska “silly season” kom ganska kort tid före valdagen, då pseudonymen “Den allierade journalisten” i en stort uppslagen kulturartikel i Aftonbladet beskyllde en hel hög journalister och redaktionella chefer för att gå alliansens ärenden. Och i en blogg med samma namn fanns mängder med exempel på påstådda övertramp i bildval och rubriker. Och publiceringen av den anonyma artikeln i Aftonbladet försvarade kulturchefen, Åsa Linderborg, i en särskild krönika.

Problemet var bara att en av skribenterna bakom både artikeln och bloggen var en lobbyist, knuten till Latinamerikagrupperna. Det är en gammal vänstergruppering som kämpat ända sedan Augusto Pinochets dagar.

Idag, när Sverigedemokraterna tvingas löpa gatlopp för att försöka undkomma drevet, är det som om medierna försöker ta tillbaka den mark man förlorade före valet genom att avstå från en mera genomgripande granskning av partiet.

Till spelets andra akt, efter valdagen, ser rollbesättningen ganska annorlunda ut. Det politiska etablissemanget vägrar fortfarande att tala med ledaren för ett parti som har runt 330 000 väljare bakom sig. Däremot har medierna tagit på sig den roll som politikerna borde haft före valet, nämligen debatten med Sverigedemokraterna.

Men tyvärr är mediernas rollfigurer både råare och kanske också mera skoningslösa än de varit någonsin tidigare. Och det sker när vi inte ens vet om vågmästarrollen består när alla röster är räknade. Till och med ärevördiga New York Times kallade Åkesson för “slick”, här i betydelsen hal eller slipprig. Men å andra sidan fick också Bill Clinton bära med sig sådana epitet.

Det finns bara en enda fördel med denna cirkus. Riksdagen har hamnat i det politiska centrum där den rätteligen hör hemma. Och var så säkra på att den fria jakten på Sverigedemokrater så småningom också kommer att spilla över på de sju etablerade partierna och deras företrädare.

Därför att jakten på Sverigedemokraterna kom igång på allvar först när den egentliga jaktsäsongen var avblåst och bytet funnit sitt gryt i Riksdagshusets kammare. Men det brukar inte jägare bry sig om, utan söker då andra byten. För all del, det finns ju också grythundar.

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se

Allmänläkaren och obducenten begär resning

De båda läkare som anklagades för att 1984 ha styckat Catrine da Costas döda kropp begärde idag resning i Regeringsrätten i legitimationsfrågan. I resningsansökan presenteras en hel del nya bevis som inte var kända då kammarrätten i Stockholm slutgiltigt drog in de båda läkarnas legitimationer 1991.

De nya bevisen kan betraktas som tämligen tunga sakskäl för att kammarrätten gjorde en felaktig bedömning. Det handlar bland annat om fingeravtryck på de plastsäckar, där delar av den styckade kroppen hade placerats, och som bevisligen inte härrör från någon av de båda läkarna. Det var då okänt.

Det handlar också om dåvarande rättsläkaren Jovan Rajs vittnesmål, som bevisligen inte var objektivt. I brev till Stockholmspolisen pekade han redan på ett tidigt stadium ut sin kollega och adept, obducenten, som skyldig till styckningen. Det kände inte kammarrätten till.

Uppsalaadvokaten Anders Frigell som är ombud för läkarna i resningsmålet, sågar också det så kallade fotohandlarparets vittnesmål. Deras utsagor i kammarrätten ansågs vara centrala för målets utgång, men har vid senare granskning strakt ifrågasatts.

Samma sågning drabbar de inspelade samtalen med allmänläkarens dotter, som vid tillfället bara var 17 månader gammal. Detsamma gäller det så kallade dagboksvittnet, vars dagbok som rörde hennes samtal med da Costa har avfärdats som ett falsarium.

Advokat Frigell skriver vidare i resningsansökan att domen från 1991 bygger på bevisning som saknar robusthet. Det finns inga bevis, bara indicier, skriver han. Enligt advokaten bygger domen på trovärdighet istället för tillförlitlighet.

De båda läkarna friades 1988 från mordet på Catrine da Costa, men i domskälen skrev Stockholms tingsrätt att det var klarlagt att de båda tillsammans hade styckat den döda kroppen. Det ledde till att läkarna 1991, slutgiltigt förlorade sina läkarlegitimationer.

Förra året förlorade läkarna ett skadeståndsmål, riktat mot staten, för en lång rad försummelser och felaktigheter i Attunda tingsrätt. Det målet har överklagats till Svea hovrätt.

Advokat Anders Frigells resningsansökan bygger till stora delar på professor Anders Agells mångåriga arbete med fallet, samt till vissa delar på vad som framkom under förra årets skadeståndsmål, där tingsrätten trots den friande domen för staten gav läkarsidan rätt på en rad punkter.

Även om mordet på Catrine da Costa numera är preskriberat, återstår det ändå att skipa rättvisa i en av de värsta svenska rättsskandalerna i modern tid. Det handlade om en väl organiserad feministisk mobb, orkestrerad av en rad kända journalister som starkt bidrog till att tingsrätten i domskälen skrev in styckningen. Ytterst ansvarig för det var dåvarande lagmannen Carl-Anton Spak, som mer eller mindre tvingade rätten till att skriva in styckningen i domskälen.

Enligt lag får domskäl inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som skedde i kammarrättens dom i legitimationsfrågan.

Fotnot: Resningsansökans huvuddokument finns här: http://www.andersagell.se/styck_skade_frigell.html

Ny katolsk pedofilskandal i Belgien

En belgisk kommission som samlat in uppgifter om misstänkta övergrepp inom katolska kyrkan har lagt fram sin rapport. Den vittnar om hundratals fall, i nästan varje församling i landet.

Kommissionen har arbetat med stöd av kyrkan och intervjuat 124 personer som uppger sig ha blivit utsatta. Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterar också att många av offren har begått självmord eller försök till självmord.

Kommissionen har fått in 475 anmälningar om övergrepp fram till halvårsskiftet i år. De flesta handlar om offer som var barn eller ungdomar och brotten ska ha begåtts mellan 1950-talet och slutet av 1980-talet.

Bland de utpekade förövarna finns präster, religionslärare och ungdomsledare med anknytning till kyrkan.

Ta gärna en titt på mina tidigare artiklar om övergreppen inom katolska kyrkan. Rulla ner en bit på sidan, eller klicka på taggen “Katolska kyrkan” i vänsterspalten.

Tillbaka igen

Efter att ha varit borta från den här sidan sedan början av april är jag nu tillbaka i Stockholm igen. Under tiden har jag ägnat mig åt helt andra saker.

Bland mycket annat har jag låtit mig föras från Uppsalaslätten till mellersta Skåne. Där nere satt jag många dagar och mediterade vid foten av en staty i en björkdunge, vars bestämda plats jag tänker behålla för mig själv. Den platsens koltrastar matade jag med äpplen så länge jag vågade, utan att de skulle bli stannfåglar. Glador och storkar fick jag möta varje dag. Och Charolais-djuren i hagarna glodde ganska godmodigt på mig.

Under en hel vecka hade jag också förmånen att få sitta i en gammal riddarsal och lyssna till en grupp kvinnors och mäns erfarenheter av både glädje och sorg.

Jag har rest längs Österlens kustvägar och rundat hela Öland från Långe Jan i söder till Långe Erik i norr.

Kort sagt har jag ägnat några månader åt mig själv. Jag behövde den tiden.

Så nu säger jag väl mött igen och stort tack till alla de läsare som trots avsaknad av nya inlägg gått in på min sida. Jag är djupt imponerad av det stora antalet!

Jobbar nu med research på några olika saker och återkommer snarast.