Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten

Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny, skriver journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren i Dagens Nyheter idag.

Den juridiska cirkusen kring fallet Julian Assange har nu fått proportioner som saknar motstycke i juridisk historia. Ingen annan man än just Julian Assange skulle bli jagad på detta sätt över flera kontinenter för de påstådda brotten våldtäkt och sexuellt ofredande.

Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen.

Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få.

En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken.

Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.

Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall.

Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada.

Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom.

Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel.

När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.

Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.

Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”.

I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.

Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet.

Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.

Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män.

Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.

På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna.

Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med.

Helene Bergman, journalist

Anders Carlgren, journalist

Fallet Assange: JO avskriver anmälan mot åklagaren

 

JO Hans Gunnar Axberger har idag, dagen efter att Julian Assange beviljades asyl avskrivit vår anmälan mot åklagaren Marianne Ny. Det är naturligtvis ett i vårt tycke märkligt beslut. JO hänvisar till den pågående rättsliga prövningen och då bör inte JO utreda parallellt. Men å andra sidan finns det ju alla möjligheter att återkomma till saken och JO då den rättsliga prövningen är avslutad

 

The Assange Case goes to JO,the Swedish Ombudsmen for Justice

 

To The Swedish Ombudsmen for Justice (JO)

Gothenburg and Stockholm August, 2, 2012

We most urgent requires that the ombudsmen for justice investigates the Swedish handling of the case of Julian Assange, by the prosecutor Marianne Ny, Director of the Public Prosecution Authority Development Center in Gothenburg.

1. Mr. Assange could have been investigated by the Swedish police before he left the country on September 27, 2010, and with the knowledge of the prosecutor Marianne Ny. At that date Mr. Assange had been available for an interwiev during five weeks.

2. Since Mr. Assange arrived in London, he has on several occasions offered to give his own version of what happened in Stockholm in August 2010, at the Swedish embassy, or being questioned by video link.

3. In late July, Mr. Assange offered to talk to the Swedish prosecutor, now at the embassy of Ecuador, where he has asked for asylum.

The prosecutor, Ms. Ny has at all different occasions neglected or rejected Mr. Assanges proposals.

Between August 13, and August 16 Mr. Assange had consensual sex with two different women.

On August 20, 2010, the two women went to a local police station in Stockholm in order to urge Mr. Assange to undergo an HIV-test. At that point the police choosed to start an investigation about rape, without the consent of the two women.

On the same day a prosecutor decided to issue an arrest warrant for Mr. Assange. At the time the newspaper Expressen, headlined a front page article “Assange accused of rape”.

The next day another prosecutor decided that there was no reason for the warrant.

On August 30, interrogates Julian Assange for the first time by the Swedish police, and denies all allegations.

The day after the lawyer of the two women, Mr. Claes Borgström, who also was a former Swedish Ombudsman for equality, requested that the case should be reopened by the prosecutor in Gothenburg, Marianne Ny.

Julian Assange is now again accused of rape, molest, and sexual harassment.

Mr. Assange stayed in Sweden until September 27 for further questioning.

We are, like his lawyer, Mr. Baltasar Garzón, serious concerned, regarding the lack of safeguards and transparency with which actions are being taken against Julian Assange, and the harassment he is being subjected to which has irreparable effects on his physical and mental wellbeing.

The threats against his person are further aggravated by the complicit behavior of the Swedish governmental authorities.

This has implied that Mr. Assanges civil rights, and his rights according to the European Convention have been violated.

Helene Bergman, journalist

helenebergman@me.com

Anders Carlgren, journalist

anderscarlgren@hotmail.com

HD agerar skamligt i fallet da Costa

Här på rättsläkarinstitutionen på Karolinska Institutet arbetade läkaren som i medier kallas "obducenten". Foto: BJÖRN LUNDBERG

 

J'Accuse...!

Med den lånade rubriken från Émile Zolas, världen över välkända, anklagelse 1898 i Dreyfus-affären anklagar jag nu det svenska rättssamhället för alla de juridiska övergrepp, felaktiga beslut, rättsvidrigheter, försummelser, misstro och nonchalans som under mer än 25 år har präglat fallet Catrine da Costa.

Senast gäller kritiken högsta domstolen som nu vägrat de två läkarna, allmänläkaren och ­ obducenten, att få sin sak prövad i det skadeståndsmål som pågått under snart fem år, då de stämde staten på 40 miljoner.

Saken gäller hur de båda anklagades för att ha mördat Catrine da Costa och därefter styckat den döda kroppen. De friades från mordåtalet, men i domskälen skrev tingsrätten in att de hade styckat kroppen.

Det påståendet är roten till fallets kompletta rättsröta och som sedan dess förpestat de bådas liv. Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var exakt vad som hände då de slutligen fråntogs sina läkarlegitimationer 1991.

Fallet har nu prövats närmare 20 gånger av skilda rättsinstanser i det här landet, som alla dömt till deras nackdel. Det är sammanlagt ett trettiotal domare som varit inblandade, som ridit högt på juridiska formaliteter, och beskydd av varandras vandel, i stället för att se till hur två oskyldiga män fått sina liv förstörda.

På goda grunder kan man misstänka att åtskilliga domare i sammanhanget känt behov av att skydda kollegor som tidigare agerat felaktigt. Ingen domares renommé får nämligen fläckas.

Alla som satt sig in i fallet vet att de båda läkarna är oskyldiga. Det var en tidsmässig omöjlighet att genomföra brottet så som åklagaren påstod.

Rättsskandalen kring Catrine da Costa är i själva verket betydligt värre än den som omgärdat fallet Thomas Quick, senare Sture Bergwall, eftersom han nu får upprättelse i dom efter dom, medan allmänläkaren och obducenten förnekas rättvisa.

Eftersom de båda friades från mord­anklagelsen kan vi här tala om ett friande justitiemord som nu till sist högsta domstolen bekräftat, då man vägrar låta läkarna få sin sak prövad en sista gång.

De fem justitieråd som avslog begäran om prövningstillstånd hade den utmärkta möjligheten att röja upp i det juridiska träsk som fallet da Costa under så många år smutsat ner det land som så gärna vill kalla sig för en rättsstat. Men i stället valde de fem den fegt ynkliga vägen att fortsätta rida högt på formalia.

Det finns en ålderdomlig juridisk maxim som säger att man inte alltid kan få rätt. Ibland får man nöja sig med att veta att man har rätt. Men den maximen är för en rättsstat inget annat än gammal nattstånden advokatyr, som för länge sedan borde förpassats till historiens skräphög.

Allmänläkaren och obducenten fördömdes ursprungligen av en ultrafeministisk mobb, understödd av en rad så kallade kulturpersonligheter och alltsammans orkestrerades dessutom av en rad kända journalister.

Det var en mobb som bland mycket annat tilläts påstå att de båda drack da Costas blod och grillade hennes ögon på Rättsläkarstationen i Solna.

I fallet har egentligen ingenting kunnat bevisas. Ingen vet med säkerhet när, var eller hur Catrine da Costa avled. Ändå har förföljelse och avsaknad av rättvisa fått fortgå under mer än 25 år.

I den här saken har snåltänkt juridik tillåtits stå i vägen för rättvisa och därmed skapat den värsta rättsrötan i modern svensk historia. För de båda läkarna är alla svenska möjligheter nu uttömda.

Och de fem justitieråden i högsta domstolen känner sig säkert helt nöjda med att på mindre än tre sidor avvisat frågorna om 25 år lidande. I själva verket har de dragit skam över landets högsta juridiska instans, som inte vågade gå emot den juridiska nomenklatura som under decennier inbördes skyddat varandra.

Fotnot: Tyvärr valde Expressen att anonymisera, Thomas Allgén och Teet Härm, trots att de båda vid ett flertal tillfällen uppträtt med egna namn. Senast i tidskriften Skurk och tidigare i en egen debattartikel i SvD. Thomas Allgén har dessutom uppträtt i en tv-intervju jag gjorde med honom hösten 2008 och som repriserats fler än tio gånger.

Hur som helst har gensvaret varit enormt! Expressen publicerade artikeln den 6 augusti.

Catrine da Costa och rättsrötan

Skriver idag på nystartade magasinet Para§rafs sajt.

Så har då Högsta domstolen än en gång bevisat sin ynkliga feghet när det gäller en fråga om att göra rätt där det tidigare blivit så fel. Den handlar om fallet Catrine da Costa som under 25 år har hanterats i bortåt 20 gånger i olika domstolar. Alla gånger till de båda läkarna, Thomas Allgéns och Teet Härms, nackdel.

Frågan nu handlade ytterst om det skadestånd där de stämt staten på 40 miljoner. Och detta var den sista möjligheten att pröva saken i en svensk domstol. Högsta domstolen avvisade efter två års funderande saken på mindre än tre sidor text.

Rättsrötan i fallet är betydligt värre än den i fallet Sture Bergwall/Thomas Quick, eftersom han redan har fått upprättelse och säkert kommer att frias undan de domar som återstår. När det gäller Allgén och Härm har det inte spelat någon roll vad saken handlat om i skilda domstolar. Genom åren har det handlat om skadestånd, återfå sina läkarlegitimationer, eller försök att få de skändliga domskälen från 1988 undanröjda.

Friade men ändå inte

I den allra första domen friade Stockholms tingsrätt de båda för mord, men i domskälen slog man fast att läkarna helt säkert hade styckat da Costas döda kropp. Detta trots att ett eventuellt sådant brott vid tiden var preskriberat. Bevisläget är numera solklart. Att de skulle ha utfört styckningen som den beskrevs i tingsrätten var en tidsmässig omöjlighet.

Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som skedde när de båda slutgiltigt fråntogs sina läkarlegitimationer 1991. Därefter har rötan i det land som vill kalla sig för en rättsstat grävt sig så djupt ner i en juridisk härdsmälta att det till synes har blivit omöjligt för dem att få upprättelse.

Alla som satt sig in i fallet på allvar vet att de båda är oskyldiga. Det enda vi vet med absolut säkerhet är att det inte går att fastställa var, när eller hur Catrine da Costa avled. Och utan de förödande domskälen hade rättsskandalen förmodligen uteblivit.

Vänskapskorruption

Genom alla år är det ett 30-tal domare som hanterat saken i skilda instanser. Och på goda grunder vågar jag påstå att bakom åtskilliga avslag på läkarnas krav ligger ren vänskapskorruption inom en svensk juridisk nomenklatura, där det handlat om att skydda varandra. Ingen skugga får falla över en svensk domare, hur fel han eller hon än har gjort.

Det bästa exemplet på detta är hur målet om skadestånd på 40 miljoner för de båda hanterades av Attunda tingsrätt 2008-2010. Under de förberedande förhandlingarna valde den utsedde domaren att skriva en mellandom som i vissa avseenden lutade mot att skadestånd kanske skulle dömas ut. I det läget valde tingsrättens chef, Erik Ternert, att jäva bort domaren och själv ta över målet. Samtidigt lovade han att saken aldrig ens skulle komma till huvudförhandling och underhandlade dessutom privat med en av statens representanter.

Usel förhandling

Jag avslöjade spektaklet i en serie artiklar i Expressen i augusti 2008 och Ternert tvingades avstå från målet. Och glöm för all del inte att samme Ternert en gång i tiden var kanslichef i Högsta domstolen.

När det så blev huvudförhandling året därpå hade man kallat in två högt uppsatta jurister utifrån. Men den förhandlingen var ungefär lika usel som den ursprungliga polisutredningen. Statens representant förmådde inte ens lämna in sina invändningar i tid, vilket ledde till att rättens ordförande, Sten Falkner, helt förvirrat, frågade läkarnas advokater ”Vad vill ni att det ska stå i domen”.

När så de båda värsta skurkarna i hela rättsskandalen skulle höras, den domare som ansvarade för att läkarnas legitimationer drogs in, Peter Wennerholm, respektive den domare som skrev de vidriga domskälen, Ingegerd Westlander, sköttes det hela så illa att rättens ordförande lät de båda komma undan med ständiga hänvisningar till domareden, undanglidande svar eller rena falsarier.

Och glöm för all del heller inte att hon med domskälen, Westlander, senare gjorde karriär som justitieråd i Högsta domstolen.

Juridikens irrvägar

Tyvärr är det precis så det går till inom den juridiska nomenklaturan, när samhället tillåter att man blandar bort korten mellan de verkställande och dömande maktsfärerna. Ena året sitter den högt uppsatte juristen på något departement och skriver lagförslag, nästa år flyttar hon till någon domstol för att döma efter sin egen lag. Nästa gång är det någon annan som flyttar från ämbetet som Justitiekansler till Högsta domstolen. Andra exempel är sidbytare, då en advokat plötsligt blir justitieråd i Högsta domstolen.

Det låg nu i Högsta domstolens händer att kunna göra rätt där det blev så fel. Men gänget på fem justitieråd vågade inte trotsa den juridiska nomenklatura som under så många år rent korrupt skyddat sina vänner inom domarkåren. Så rättsrötans präriebrand tillåts fortsätta, ty allt oftare står juridikens irrvägar i vägen för rättvisan.

Fallet Bradley Manning – målet försenas flera månader

Den amerikanska militärdomstol som handlägger fallet Bradley Manning försenar nu målet till november eller januari nästa år på grund av procedurfrågor. Samtidigt vägrar domaren att tillgodose försvarets krav på att hälften av de 22 åtalspunkterna ska plockas bort. Det skriver nyhetsbyrån AP.

FORT MEADE, Md. — A military judge refused on Friday to dismiss any of the 22 counts against an Army private charged in the biggest leak of government secrets in U.S. history.

Col. Denise Lind also indicated she will postpone Pfc. Bradley Manning’s trial, currently set to start Sept. 21, to November or January because of procedural delays.

Manning is charged with knowingly aiding al-Qaida in the Arabian Peninsula by causing the online publication of hundreds of thousands of classified State Department diplomatic cables and Iraq and Afghanistan war logs, along with some battlefield video clips. Authorities say the 24-year-old Crescent, Okla., native downloaded the files from a Defense Department network and sent them to the secret-sharing website WikiLeaks while working as an intelligence analyst in Baghdad in 2009 and 2010.

He hasn’t entered a plea to the charges.

On Friday, the third day of a pretrial hearing, Lind rejected a defense argument that the government used unconstitutionally vague language in charging Manning with eight counts of unauthorized possession and disclosure of classified information. The defense targeted the phrases, “relating to the national defense” and “to the injury of the United States or to the advantage of any foreign nation.”

Lind disagreed with a defense argument that the phrases are too broad to provide fair warning of what conduct is prohibited.

The judge also refused to dismiss two counts alleging Manning exceeded his authority to access computers linked to the Secret Internet Protocol Router Network, or SIPRNet, a Defense Department intranet system.

The government alleges Manning used the computers to obtain information that was then transmitted to a person not entitled to receive them. The defense argued that Manning’s job description clearly entitled him to use the computers, and that his purpose in using them was irrelevant to the charge.

Lind agreed with the defense’s interpretation of the law but said she hadn’t seen enough evidence to decide whether to dismiss the charge. Her ruling raises the bar for what prosecutors must prove to win convictions on those counts.

Manning faces the possibility of life in prison if convicted aiding the enemy. He has been in pretrial confinement since he was charged in May 2010. He has been held since April 2011 at Fort Leavenworth in Kansas.

His purported motivation for the leaks, according to logs of his alleged online chats with a confidant-turned-government-informant, was that he wanted to expose the truth after becoming disillusioned about American military policies.

In previous proceedings, the defense, led by civilian attorney David Coombs, has highlighted Manning’s frustration with being a gay soldier at a time when homosexuals were prohibited from serving openly in the U.S. armed forces. Defense lawyers also have contended that Manning’s apparent disregard for security rules during stateside training and his increasingly violent outbursts after deployment were red flags that should have prevented him from having access to classified material. They also maintain that the material WikiLeaks published did little harm to national security.

Is U.S. Undermining the Manning Case?

När det mesta i affären Julian Assange är fokuserat på när han ska utlämnas till Sverige för att ställas inför en häktningsdomare, kan det vara intressant att ta del av hur rättegången mot Bradley Manning går till. Han försvarare kallar förberedelserna för kafkaisk.

__________________________________________________

Lawyers for alleged leaker Bradley Manning say the government is doing everything it can to subvert their ability to provide a fair defense to their client, reports Denver Nicks.

by Denver Nicks

First Quantico, then Fort Meade. Is the government bungling the prosecution of Bradley Manning?

Manning’s pre-trial confinement, at Quantico Marine Base in Virginia, became an international scandal after his unduly harsh confinement inspired outcry from Amnesty International, former State Department spokesman P.J. Crowley, and the United Nations’ Special Rapporteur on torture, among others. After Manning was moved to Fort Leavenworth in Kansas, an internal investigation by the Marines found that Quantico officials had erred in keeping him in conditions tantamount to solitary confinement.

Manning’s next hearing is June 6. The court is expected to consider a series of motions his defense team has filed suggesting that the government may be overreaching once again.

The 24-year-old soldier is awaiting court-martial on charges of leaking hundreds of thousands of pages of classified material to WikiLeaks, which ultimately released the information to The New York Times, The Guardian, and other major media organizations in 2011. The publication of the leaks rocked the U.S. national-security establishment, eliciting condemnation of and praise for Manning from around the world.

The peculiar circumstances of Manning’s case make his confinement at the Fort Leavenworth brig—a facility that, by all accounts, he finds otherwise agreeable—problematic as a place from which to conduct his legal defense, his lawyers say. Because so many of the documents under consideration are classified, the small defense team, led by civilian attorney David Coombs, has had to look over the evidence in a secure facility, requiring substantial travel for the attorneys spread around the country.

Due to these same restrictions, the defense says, “Private Manning has no opportunity to participate in his defense in a meaningful way.” One such secure facility exists at Fort Leavenworth, but the attorney stationed there was only assigned strictly to Manning’s case in April.

Army Pfc. Bradley Manning photographed last April (US Army / AP Photo)

Perhaps more disconcertingly, the defense complains that simply meeting with Manning is unjustifiably difficult. The facility provided in the brig for their meetings “is not soundproof and lacks Internet and printing capabilities,” presenting impediments in a case involving so much classified discovery. Requests to meet in a more suitable location have been repeatedly stymied, Coombs says.

Finally, the defense claims in its motions, the government is violating the law by delaying—or worse, withholding—Brady material, or evidence that could help Manning’s case.

Coombs describes Kafkaesque exchanges in which government attorneys dodge Brady requests with ever-shifting semantics; is the proper term “damage assessment” or “investigation” or “working paper”—or something else entirely?

Manning’s lawyers say they have spent months requesting access to reports from damage assessments conducted by various government agencies in the wake of the WikiLeaks releases. Coombs describes Kafkaesque exchanges in which government attorneys dodge Brady requests with ever-shifting semantics: Is the proper term “damage assessment” or “investigation” or “working paper”—or something else entirely?

The prosecution also complained that the initial defense request was overly narrow, and when the defense widened it the prosecution said it was overly broad. Citing a footnote in a government filing (the only court documents available to the public are those filed by the defense, because Coombs posts them in redacted form on his website), Coombs concludes there are at least a quarter million pages of documents in the government’s possession that relate to Manning’s case that the defense has not seen.

In an email to The Daily Beast, a military spokesman said, “The Government has complied with the discovery obligations and procedures for disclosure under the discovery rules including obligations according to [the rules for courts martial], Brady v. Maryland and other ethical obligations.”

That this discussion is happening right now may, in itself, represent a miscarriage of justice, Manning’s lawyers say. Manning’s court-martial is now just months away, with an expected start date in late September. According to a defense filing, Coombs recently learned that on July 29, 2011, the government sent a memo to the Department of the Army requesting that officials search for and preserve information to be given to the defense. Nine months later, according to an Army memo Coombs cites, no action had been taken.

Coombs calls “the government’s position almost laughable,” and it would be if it weren’t beginning to look just sad. The evidence presented by the government at Manning’s Article 32 investigation, the initial public hearing at which he was formally charged, was extensive. It’s unlikely that the government needs to use the tactics it appears to be using to connect Manning to the leaks he’s accused of perpetrating.

When he was confined at Quantico, Manning was kept in conditions that seem clearly to have been punitive and unnecessary, and that ultimately undermined the government’s own position in the case, as Crowley said after he resigned following his condemnation of Manning’s treatment. The government’s current stalling tactics may be common in criminal cases, but its approach in prosecuting Manning may prove to be self-defeating. In trying too hard to undermine the defense’s position, the government may be undermining its own.

Denver Nicks is a writer based in New York and the author of the book Private: Bradley Manning, WikiLeaks, and the Biggest Exposure of Official Secrets in American History. Follow him on Twitter at @DenverNicks.

Artikeln är publicerad av The Daily Beast/Newsweek.

Fallet Catrine da Costa: Förbereder Högsta domstolen ett avslag i skadeståndsmålet?

Högsta domstolen har nu beslutat att frågan om prövningstillstånd i det skadeståndsmål där de båda läkarna, Thomas Allgén och Teet Härm, stämt staten på 40 miljoner ska avgöras av fem justitieråd istället för tre, som är den vanliga ordningen. Det väcker frågor om domstolen i själva verket nu förbereder ett avslag på begäran om prövningstillstånd.

Det har nu gått mer än två år sedan Attunda tingsrätts dom i målet, då läkarna fick rätt mot staten på ett tjugotal punkter bland de fler än 150 punkter som anfördes som fel eller försummelser från statens sida. Men trots det förlorade läkarna målet.

Målet har därefter passerat Svea hovrätt, med negativt resultat för läkarna och därefter legat i Högsta domstolen sedan december 2010.

I den domstolen har målet hittills handlagts av tre justitieråd, men för några dagar sedan beslöts att utöka till fem justitieråd, vilket är ganska ovanligt när det gäller frågor om prövningstillstånd.

Det är inte ens säkert att de tre som hittills hanterat målet kommer att delta då frågan slutgiltigt prövas om någon månad. Det gäller Severin Blomstrand, Ingemar Persson och Johnny Herre. De två sistnämnda tillhör domstolens yngre krets och det kan därmed på goda grunder antas att de båda inte är lika nedsmittade av rättsrötan i fallet Catrine da Costa.

Under de mer än 25 år som fallet har rullat på genom nästan tjugo processer i olika instanser, inklusive Europadomstolen, har det hanterats av ett trettiotal skilda domare och det finns åtskilliga exempel där domare i olika rättsinstanser har skyddat varandra på ett ytterst skamligt sätt. Det senaste exemplet kom vid Attunda tingsrätts förhandling, då de båda tidigare domarna, Peter Wennerholm och Ingegerd Westlander, kom mycket lindrigt undan i sina respektive vittnesmål på grund av en lam ordförande i det målet.

Då det begav sig satt Wennerholm i Kammarrätten och Westlander var den som tillsammans med Carl Anton Spaak skrev de förödande domskälen om att läkarna hade styckat den döda kroppen. Utan de domskälen hade den lögnaktiga bevisningen om påstått mord aldrig kunnat föras vidare och tingsrättens friande dom hade säkert stått fast.

Om Högsta domstolen nu väljer att föredra frågan om prövningstillstånd för fem helt nya justitieråd betyder det att i slutänden har hälften av domstolens sexton justitieråd varit inblandade i handläggningen. Det har nog aldrig tidigare hänt i Högsta domstolens historia. I vart fall inte när det gäller en fråga om prövningstillstånd.

En välvillig tolkning är att man vill ha saken så grundligt som möjligt genomlyst. Motsatsen är en hållning som antyds i flera skilda juridiska kretsar, nämligen att man förbereder ett avslag i frågan och att man vill grundlägga och förankra det så brett som möjligt i domstolen. Detta för att försvåra att ett kontroversiellt avslag ska kunna ifrågasättas.

Alla inblandade vet att det är ett mycket omfattande och komplicerat mål. Och egentligen ska enbart detta faktum leda till att Attunda tingsrätts dom får överprövas.

Efter avslaget i Svea hovrätt i oktober 2010 sa den ena av läkarnas båda advokater Kajsa Blomgren ”Hovrätten tycks huvudsakligen ha fokuserat på huruvida man anser att det bör utbetalas några pengar till läkarna eller inte, men det finns andra skäl att bevilja prövningstillstånd som man inte kan bortse från på [så] sätt som hovrätten gjort. Jag tänker i första hand på granskningsdispensen, att målet är mycket omfattande”.

Blomgren hävdade också att tingsrätten begått rena rättegångsfel. “Tingsrätten har tillämpat ‘visat’ vilket är lika med styrkt och därmed ignorerat bevislättnad i dylika skadeståndsmål.”

För tre veckor sedan lämnade staten genom Justitiekanslern in en så kallad svarsskrivelse som Högsta domstolen hade begärt. Det tolkades som att domstolen gav staten och JK en möjlighet att betala skadestånd utan vidare handläggning i domstol. Men istället blev det ett svar där allting viftades undan och där man bestrider att hovrättens avslag ska undanröjas.

Det är värt mer än bara en notering att Justitiekanslern numera heter Anna Skarhed och att hon tidigare under många år var justitieråd i Högsta domstolen. Hon bytte helt enkelt plats med förre JK, Göran Lambertz, som nu sitter i Högsta domstolen. Det är just sådana rockader som är så farliga för rättssäkerheten, risken för vänskapskorruption är helt enkelt uppenbar. Och i det fallet är det regeringen som har det yttersta ansvaret.

Lambertz kan förvisso de allra flesta detaljerna i fallet Catrine da Costa, men det är omöjligt att bedöma vilken eventuell betydelse det kan ha för domstolens beslut. När de fem justitieråden ska avgöra frågan om prövning är det dock helt säkert att Lambertz ställs åt sidan, helt enkelt därför att han så många gånger har debatterat saken offentligt. Allt annat vore en sensation.

Målet kommer hur som helst aldrig att avgöras genom empati med och rättskänsla för de båda läkare som fick sina liv förstörda av en domstol som en gång i tiden lät sig vilseledas av en feministisk mobb och som i sin tur understöddes av den så kallade kultureliten. Alltsamman orkestrerades framför allt av att kvällstidningarna så ryggradslöst öppnade spalterna för en lynchjustis.

Om nu också Högsta domstolen vägrar att låta saken prövas kan vi utgå från att målet förs vidare till Europadomstolen, vilket betyder många års kö för handläggning.

Idag vet de flesta att för att få slutgiltig rättvisa skipad i kontroversiella fall krävs att medierna är med på tåget. Och då uppstår nästa problem. De allra flesta journalister på nyhetsredaktionerna var inte ens födda då anklagelserna mot Thomas Allgén och Teet Härm haglade som värst.

Det betyder i förlängningen att om de båda läkarna valt att inte tiga under så många år, hade fallet varit betydligt mera känt och det hade då svårligen kunna sopas under smutsiga juridiska mattor. Tigandet har tyvärr mycket verksamt bidragit till att demoniseringen av de båda har kunnat fortsätta.

Det var först under hösten 2008 som Thomas Allgén valde att sätta sig framför min tv-kamera. Den intervjun sändes i SVT/Debatt och senare också i Veckans brott. Ett par år senare skrev de tillsammans en debattartikel, som dock inte gav några som helst avtryck. Under förra året publicerade så rättsmagasinet Skurk en längre intervju med de båda. Men Teet Härm vägrade envist visa upp sig i bild.

Sett i historiens backspegel har dessa fåtaliga framträdanden naturligtvis kommit allför sent och därmed fortsätter rättsrötan gräva sig allt djupare. Och med rötan också demoniseringen.

Juridiken har sin delikata dramaturgi och medierna sin. Och utan medierna kommer juridiken i det här fallet stå i vägen för rättvisan.

Jan Eliasson blir politisk överrock åt Ban Ki-moon

Den snart 72-årige Jan Eliasson blir vice generalsekreterare i FN. Den här gången ska han vara Ban Ki-moons högra hand och ställföreträdare. Men i själva verket blir han en politisk överrock åt den hårt kritiserade Ban Ki-moon.

Utnämningen väcker naturligtvis frågor om Ban Ki-moons ställning i världsorganisationen. Ban som nu är inne på sin andra mandatperiod har ända sedan han valdes varit utsatt för omfattande kritik för att samla koreanska jasägare omkring sig, rader av klavertramp och till och med för att tala dålig engelska.

Jan Eliasson har tidigare varit biträdande generalsekreterare. Mellan åren 1992 och 1994 ansvarade han för FNs humanitära hjälp och fick till sin hjälp då en helt ny avdelning inom FN.

Men Eliasson hoppade av efter bara två år. Det blev snart en offentlig hemlighet att att han lämnade FN i protest mot dåvarande generalsekreteraren, Boutros Boutros Ghali, som var närmast ökänt oduglig.

Jan Eliasson är en erkänt skicklig diplomat med en lång rad poster bakom sig. Han har varit svensk FN-ambassadör, ordförande i FNs generalförsamling. Tillsammans med Olof Palme var han medlare i kriget mellan Iran och Irak fram till mordet på Palme 1986. Detaljerna kring det medlingsuppdraget är fortfarande höljt i stort dunkel. Han har också varit särskilt FN-sändebud för Darfur.

Här hemma har han haft de tre viktigaste posterna på Utrikesdepartementet. Chef för politiska avdelningen, kabinettssekreterare och även under en kort tid socialdemokratisk utrikesminister, plus en lång rad posteringar på svenska beskickningar.

Det betyder att ingen kan ifrågasätta hans kompetens på den internationella diplomatiska scenen. Jan Eliasson är närmast en julklapp för det sargade och ständigt kritiserade FN. Han får nu den näst högsta posten inom FN och blir Ban Ki-moons högra hand.

“Jag är hans närmaste man och blir hans ställföreträdare, och vice generalsekreterare. Vi kommer att vara flexibla gällande fördelningen av uppgifter, han har varit generös nog att säga att jag ska hjälpa honom på de punkter jag kan hjälpa honom”, sa han till Ekot på fredagskvällen.

Sydkoreanen Ban Ki-moon, som tillträdde posten som generalsekreterare 2007, brukar gemenligen kallas för FNs osynlige man. Kritiker världen över hävdar att han inte gjort någonting alls för att visa ledarskap i samband med världens mest allvarliga kriser. Och var fanns FN när Mellanöstern exploderade i februari förra året. Svaret är ingenstans. Just då, när det brann som värst for Ban Ki-moon runt på flotta middagar och ointressanta möten i Europa.

Han har kallat USA för en snyltgäst på grund av landets utestående skulder till FN. Veckan efter tvingades han be om ursäkt. Han har blivit knäppt på näsan av Burmas generaler som vägrade låta honom träffa Aun San Suu Kyi.

Och när han väl någon gång ska uttala sig blir det ofta något av grodornas strömhopp ur munnen. Som till exempel den gången han påstod att “Vi har bara fyra månader, fyra månader på oss att säkra framtiden för vår planet”. Det lät som en snabb nedräkning till jordens undergång.

Ban Ki-moon efterträdde den aktivistiske Kofi Annan, som gärna uppträdde som den internationella diplomatins egen rockstjärna. Flera bland de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet avskydde Kofi Annan. Och hans eftermäle fläckades svårt av olja för mat-skandalen till Irak som Annan själv hade förhandlat fram programmet för.. Rättegångarna i det fallet fortsätter än idag.

Så efter den självständige Annan ville USA och Kina ha en tydligt administrativ chef för FN-kolossen. Ban Ki-moon blev en kompromisskandidat som därför har fått nöja sig med att mer agera sekreterare än general åt stormakterna och dricka te med världens kvarvarande diktatorer.

Förenta Nationerna har efter nästan 70 år förvandlats till en sorts administrativ anomali, där generösa regelverk gjort att enskilda kunnat berika sig lika groteskt som skamlöst. Alla inblandade vet också att ingen annanstans i världen produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.

Och i den slutna världen på 38:e våningen i FN-skrapat har Ban Ki-moon samlat en hel bunt sydkoreanska jasägare och som skyddar sin chef undan all insyn utifrån.

Ingen ska nu försöka inbilla världen att valet av Jan Eliasson som generalsekreterarens ställföreträdare och högra hand är Ban Ki-moons eget beslut. Det är helt säkert så att beslutet kommit till efter allvarliga påtryckningar från ett eller flera av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.

Kanske är det så att inflytelserika stats- och regeringschefer nu i någon mån försöker rätta till vad man gjorde fel 2007, då den sydkoreanske diplomaten valdes till FNs åttonde generalsekreterare.

Då blir frågan vad Jan Eliasson kan åstadkomma. Tyvärr måste svaret bli inte särskilt mycket. Vad han kan göra är att vara en annan och bättre företrädare för organisationen. Hans vilja att reformera och skapa enighet inom FN är väl omvittnad. Och frågan om förnyad enighet, utan förlamande veton i säkerhetsrådet, blir helt säkert hans viktigaste målsättning.

De som ligger bakom utnämningen ser helt säkert Eliasson som en politisk överrock till den misslyckade Ban Ki-moon. Kanske är det till och med så att detta är första steget på vägen till att Ban Ki-moon avgår i förtid och att Eliasson då blir ny eller i vart fall tillförordnad generalsekreterare fram till att de fem mäktiga i säkerhetsrådet kunnat enas om en ny ledare för världsorganisationen.

Fotnot: Artikeln finns också här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/02/jan-eliasson-blir-politisk-verrock-t-ban-ki-moon

Texten korrigerades 20120309. Eliassons titel blir vice generalsekreterare - inte biträdande. Ban Ki-moon har haft två tidigare vice generalsekreterare. Först Louise Frechette från Kanada och därefter Mark Malloch från Storbritannien. Båda var tämligen utestängda från Bans inre krets av koreanska medarbetare.

Stratfor Is a Joke and So Is Wikileaks for Taking It Seriously

Apropå att Wikileaks djungeltrummor nu mullrar kring en stor mängd hackade mail från amerikanska Stratfor, kan jag inte låta bli att republicera en underhållande artikel från The Atlantic om Stratfor och därmed också om Wikileaks. Mullret från Julian Assange & Co leder också till frågor om vad det betyder för deras trovärdighet att man nu använder anonyma hackers med okänd agenda istället för riktiga whistleblowers.

The corporate research firm has branded itself as a CIA-like "global intelligence" firm, but only Julian Assange and some over-paying clients are fooled.

Left, Stratfor chief George Friedman in his Austin office in 2004. Right, Wikileaks' Assange at a press conference today. / AP

On June 2, 2009, Anya Alfano of Stratfor, which describes itself as a private "global intelligence company," sent an email to a colleague requesting some global intelligence on a certain trans-national civilian group on behalf of a powerful international client. That email has now been released to the world, along with five million others like it, by global transparency group Wikileaks, thus revealing Stratfor's shadowy scheme.

According to Anya Alfano's email, Stratfor's target was PETA, the animal rights group, and its client Coca-Cola. Their top secret mission was to find out "How many PETA supporters are there in Canada?" and other tantalizing global secrets that could only be secured through such top-secret means as calling PETA's press office or Googling it. Alfano concluded her chilling email, "I need all the information our talented interns can dig up by COB tomorrow."

Shortly before the release, Wikileaks told the world to prepare for "extraordinary news." In announcing today's release, Wikileaks describes Stratfor as "a company that fronts as an intelligence publisher, but provides confidential intelligence services to large corporations." The group's announcement says that the released emails "show Stratfor's web of informers, pay-off structure, payment-laundering techniques and psychological methods" and calls the company "a money-making scheme of questionable legality." It adds, "The material shows how a private intelligence agency works, and how they target individuals for their corporate and government clients."

Maybe what these emails actually reveal is how a Texas-based corporate research firm can get a little carried away in marketing itself as a for-hire CIA and end up fooling some over-eager hackers into believing it's true.

The group's reputation among foreign policy writers, analysts, and practitioners is poor; they are considered a punchline more often than a source of valuable information or insight. As a former recipient of their "INTEL REPORTS" (I assume someone at Stratfor signed me up for a trial subscription, which appeared in my inbox unsolicited), what I found was typically some combination of publicly available information and bland "analysis" that had already appeared in the previous day's New York Times. A friend who works in intelligence once joked that Stratfor is just The Economist a week later and several hundred times more expensive. As of 2001, a Stratfor subscription could cost up to $40,000 per year.

It's true that Stratfor employs on-the-ground researchers. They are not spies. On today's Wikileaks release, one Middle East-based NGO worker noted on Twitter that when she met Stratfor's man in Cairo, he spoke no Arabic, had never been to Egypt before, and had to ask her for directions to Tahrir Square. Stratfor also sometimes pays "sources" for information. Wikileaks calls this "secret cash bribes," hints that this might violate the Foreign Corrupt Practices Act, and demands "political oversight."

For comparison's sake, The Atlantic often sends our agents into such dangerous locales as Iran or Syria. We call these men and women "reporters." Much like Statfor's agents, they collect intelligence, some of it secret, and then relay it back to us so that we may pass it on to our clients, whom we call "subscribers." Also like Stratfor, The Atlantic sometimes issues "secret cash bribes" to on-the-ground sources, whom we call "freelance writers." We also prefer to keep their cash bribes ("writer's fees") secret, and sometimes these sources are even anonymous.

So why do Wikileaks and their hacker source Anonymous seem to consider Stratfor, which appears to do little more than combine banal corporate research with media-style freelance researcher arrangements, to be a cross between CIA and Illuminati? The answer is probably a combination of naivete and desperation. Wikileaks chief Julian Assange, after all, felt comfortable taking credit for the Egyptian revolution; how good can his understanding of world events, and the actors shaping them, really be? Anonymous, which tried and failed to hack the Vatican's websites, doesn't appear to have much of an ideology beyond mischief-making. Wikileaks has been declining rapidly since first releasing Bradley Manning's trove of U.S. diplomatic cables; their finances are shrinking, their organization disintegrating (due in part to what former employees describe as Assange's poor leadership), and their credibility with his past media partners is mostly gone.

Assange would probably like to regain some of his former glory; Wikileaks' 2010 release of video from a U.S. army helicopter in Iraq sparked a small international incident and won praise from much of the media, including me. What better way to do it than by taking on an easy target and then claiming you'd exposed an international corporate-imperialist conspiracy? Stratfor is not the shadow-CIA that Wikileaks seems to believe it is, but much of the blame for this mistake actually lies with Stratfor itself.

The group has spent over a decade trying to convince the world that it is a for-hire, cutting-edge intel firm with tentacles everywhere. Before their marketing campaign fooled Anonymous, it fooled wealthy clients; before it fooled clients, it hooked a couple of reporters. A breathless October 15, 2001, Barron's cover story called Stratfor "a private quasi-CIA," the evidence for which appears to be this quote from Stratfor chief George Friedman: "The CIA has to spend thousands of dollars a month to have an agent in, say, Teheran or Peshawar to monitor local newspapers or political developments that we can find on the Internet within a few hours." In other words, they have Google. But Stratfor's first big break had come in 1999 with a spate of glowing articles such as this January piece in Time, which reported Stratfor's "striking" theory that the U.S. bombing of Iraq in December 1998 was "actually designed to mask a failed U.S.-backed coup." That theory, like so much of Stratfor's "intelligence," was discredited long ago.