A-traktorerna har blivit ett gissel och reglerna måste ändras

Debattartikel i nättidningen Bulletin den 9 augusti 2021.

 

                               En hånfull dekal i bakrutan på den här epatraktorn.

 "Den gamla tidens epatraktorer tjänade mest som ett nyttofordon, medan de nya yuppiebilarna mest förefaller vara nöjesfordon och som dessutom ofta framförs med för många passagerare."

Av Anders Carlgren, text och foto

I vår nya tid kallas lantbrukets gamla epatraktorer för a-traktorer. Det är ombyggda personbilar som får köras av blott 15-åriga ungdomar med mopedkörkort, så kallat AM-körkort. Till exempel en Porsche eller en monsterjeep typ Hummer, för båda bilmodellerna finns idag registrerade som a-traktorer.

Den gamla tidens epatraktorer togs fram redan på 1920-talet, som extra dragfordon i jordbruket. Under andra världskrigets beredskapstid gjorde de stor nytta och fick köras med traktorkort från 16 års ålder.

Idag kan i stort sett vilken personbil som helst registreras som a-traktor. Bilen ska spärras elektroniskt till en maxfart på 30 km/tim, får inte ha ett fungerande baksäte, ska ha dragkrok och ha maximalt två passagerare. Bak på bilen ska det finnas en röd triangelskylt som varning. Att skaffa ett så kallat AM-körkort för a-traktor är en ganska enkel procedur: en dags teorilektioner, en dags övningskörning på moped, teoriprov hos Trafikverket och därefter uppkörning på moped.

Idag finns det 38 500 a-traktorer, en ökning med 8 000 fordon sedan förra året. Men att döma av de fordonens framfart på vägarna är uttrycket yuppiebil för tonåringar en mera korrekt benämning, för det är så den explosionsartade ökningen har utvecklats.

På vägarna runt om i landet skapar de ofta rena monsterköer. Än värre är det med trafikolyckorna. Förra året orsakade de fordonen 190 personskador och enligt polisen runt om i landet är personskadorna betydligt värre när en a-traktor är inblandad.

Senast var det fyra ungdomar i en sådan yuppiebil som körde in i ett träd i närheten av Enhörna i Södermanland. En passagerare fick livshotande skador och föraren är misstänkt för både olovlig körning och rattfylleri. Alla fyra fördes i ambulans till sjukhus.

Att manipulera bilens elektroniska fartspärr är enligt trafikpolisen en ganska enkel manöver för den som vet hur man gör och därefter köra sin yuppiebil lika fort som en vanlig personbil. Polisen rapporterar också från flera regioner att skadorna på både fordon och passagerare är betydligt mera allvarliga, jämfört med när det gäller olyckor med vanliga personbilar.

De vanligaste modellerna av a-traktor är olika modeller av Volvo. Tvåa i statistiken över registreringar ligger idag Nissan, tätt följd av både BMW, Mercedes, och Audi. Där finns också mera exklusiva fordon som Land Rover, 181, eller Porsche, 76 stycken. På listan finns till och med två 3,2 tons monsterjeep av modell Hummer. Det är den civila varianten av USA:s militära Humvee, de förekommer i snart sagt varje modern amerikansk krigsfilm.

Under tidigt 1970-tal körde jag själv en traktorregistrerad amerikansk Willys Jeep årsmodell 1946, till och från skolan. Den modellen är väl mest känd från krigskomedin M*A*S*H. Idag rullar det fortfarande 242 Willys Jeepar som är traktorregistrerade. Min egen gamla Willys står sedan många år tillbaka på ett bilmuseum.

Yuppiebilarna är numera vanligast i Västra Götaland och Skåne, men sett i förhållande till folkmängd är de absolut vanligast i Dalarna och Västernorrland. Uppåt landet är de äldre epatraktorerna vanligare, och som dessutom är svårare att manipulera fartmässigt eftersom fartspärren på de fordonen ska vara mekanisk inne i växellådan.

De 38 500 a-traktorerna i den totala vagnparken på bortåt fem miljoner personbilar, kan kanske tyckas vara strunt. Men de orsakar många gånger kilometerlånga monsterköer på både riksvägar och länsvägar. På motorvägar och motortrafikleder är de självklart förbjudna, men det händer att de upptäcks också där.

Några självupplevda exempel på sådana extremt långa bilköer från södra Sverige denna sommar är länsväg 136, som löper längs i stort sett hela Ölands längd, från norr till söder, inklusive den östra kustvägen. Väg 195 från Jönköping till Karlsborg och vidare upp till Askersund. Hallands kustvägar från Kungsbacka och hela vägen ner till Halmstad. Eller ta de mindre vägarna till och från norra Upplands kuststräcka. Listan på sådana absoluta problemvägar med yuppiebilar kan göras betydligt längre.

Passage av en traktorbil på de mindre vägarna kan vara en våghalsig upplevelse, eftersom många av de unga förarna är helt obenägna att köra av vid en busshållplats eller en parkeringsficka och släppa förbi kön.

Att de bakomvarande personbilsförarna hänger sig på signalhornet och förbannar den där yuppiebilen lönar sig föga, eftersom det sällan överröstar musiken på högsta volym som ofta strömmar ut genom nervevade fönster. Ibland dessutom med någon hånfull dekal mot kön i bakrutan, typ ”Du är först i kön”. Förarna tycks ibland helt enkelt njuta av sin framfart.

En a-traktor har egentligen ingenting med en traktor att göra. Ordet kommer från latinets ”trahere”, som betyder dra. Men bara fåtalet a-traktorer är riktiga dragfordon. Den gamla tidens epatraktorer tjänade mest som ett nyttofordon, medan de nya yuppiebilarna mest förefaller vara nöjesfordon och som dessutom ofta framförs med för många passagerare.

Det måste nu till ett nytt regelverk för a-traktorerna. Framfarten på vägarna, manipulationerna av fartspärrar, och statistiken kring olyckor talar ett alltför tydligt språk. Det finns enskilda trafikpoliser som helt enkelt vill förbjuda dem helt och hållet. Det duger inte med att Trasportstyrelsen påstår att saken ska ses över, för det är så det brukar heta när olämpliga företeelser hamnar i långbänk och där resultaten brukar utebli.

När åsiktsjournalistik tränger undan nyheter

Digitaliseringen förändrar journalistiken – från raka nyheter till aktivism

Artikel i veckotidskriften Fokus den 30 juli 2021.

Av Anders Carlgren

När den digitala medievärlden sprängde sin fosterhinna kring millennieskiftet förvandlades papperstidningen till yesterday’s news både bokstavligt och bildligt. Fast det är inte första gången medieindustrin tar ett tekniksprång.  

Rudolf Wall revolutionerade den svenska tidningsbranschen när han startade Dagens Nyheter 1864. Likt en dåtida techentreprenör utnyttjade Wall den senaste tekniken – telegrafin och tåget – till att förbättra både innehållet, genom färskare nyheter, och distributionen. Dessutom var DN landets förs-ta morgontidning och såldes inte primärt av kolportörer utan levererades direkt hem till prenumeranterna av tidningsbud. 

Wall insåg också att han kunde tjäna ännu mer genom att ha annonser i tidningen. Därmed kunde prenumerationspriserna hållas låga, vilket gav fler läsare och som ledde till ännu fler annonser. Och så vidare. Långt senare blev det en tumregel att lönsamma svenska tidningsföretag hade ungefär hälften vardera av prenumerationsintäkter och annonsintäkter. 

Amerikanska tidningar och magasin var föregångare på området och på deras stora marknader blev annonsförsäljningen ännu viktigare. Kring millennieskiftet kunde den svara för 75 procent av omsättningen eller mer.  

När internet slog igenom kring millennieskiftet hoppades många tidningsägare att de skulle kunna publicera innehåll från papperet även på nätet och därigenom få lite extra digitala annonsintäkter, samtidigt som papperstidningarna fortsatte att leverera stadiga kassaflöden. 

Det fungerade hjälpligt några år, men i slutet av 00-talet satte digitaliseringen tre torpeder i branschens skrov. Den smarta mobilen med sina appar och sin förmåga att presentera text, ljud, bild och rörligt, de nya mobilnäten som erbjöd ständig uppkoppling och – till sist – sökmotorer och sociala medier som snodde publikens uppmärksamhet när den ville veta något eller underhållas. 

I denna osköna nya värld blev det snart omöjligt för medieföretagen att ta betalt för raka nyheter som att regeringen avgår, vad Donald Trump just hävde ur sig eller vem som vann fotbolls-EM. Sådan information blev tillgänglig för alla och envar. Vid fingertopparna. Omedelbart och gratis.  

Nu ökade pressen på papperstidningarna rejält. Expressen och Aftonbladet som under sin storhetstid tillsammans sålde omkring en miljon exemplar varje dag, föll handlöst. I dag är deras samlade pappersupplaga kanske en tiondel så stor. Kvällstidningarnas tapp har varit

extremt men även morgontidningar, stora och små, har mist över hälften av den tryckta upplagan.  

Utvecklingen gör att många vill spå papperstidningens snara och definitiva hädanfärd. Men Thomas Mattsson, som bland annat är rådgivare åt Bonnier News och tidigare chefredaktör på Expressen, är inte lika säker:  

– Jag tror snarare att i framtiden blir papperstidningen mera slimmad, den trycks på lite tjockare och bättre papper. Den kanske också ges ut färre dagar i veckan, inklusive ett helgmagasin. Det ger i sin tur nytt utrymme för flera och mera nischade tidskrifter, säger han. 

Parallellt med fallande upplagor dalade även annonsintäkterna i print i takt med minskande räckvidd. Tidningsföretagen hoppades i början att annonspengarna skulle flytta till deras digitala produkter, men annonsörerna fick ofta bättre effekt genom sökordsannonsering än på mediernas sajter. 

Den som googlar »köpa ryggsäck« inför sommarens fjällvandring får förslag från Fjällräven, Haglöfs och andra tillverkare som betalar Google för att exponeras. Den som betalar mest får bästa platsen. Annonsören slipper då det spill som uppstår i traditionella medier där man ju betalar för att nå alla dem som inte behöver en ryggsäck. Snart började även sociala medier som Facebook glufsa i sig av annonskakan. Där kan annonsörerna nå mycket specifika målgrupper, låt säga golfintresserade kvinnor i Örebro-trakten i åldern 25–44 år. 

Medieföretagen klämdes alltså från två håll men gjorde vad de kunde för att hålla näsan över ytan. Nedläggningar, sparpaket, sammanslagningar. Efterhand har branschen hittat ett nytt sätt att ta betalt. Vi ska återkomma till det, men först ska vi titta närmare på en annan stor, men inte lika uppmärksammad, förändring i medierna på senare år: förskjutningen av innehållet.  

Under 1800-talet var många tidningar en sorts pamfletter där utgivaren torgförde en blandning av nyheter och sina egna idéer och politiska tankar till likasinnade. Att skilja mellan news and views var det inte alltid så noga med. De moderna journalistiska idealen om opartisk nyhetsrapportering och åsikter förpassade till ledaravdelningen lät vänta på sig och slog igenom på allvar först efter andra världskriget. 

I sin strävan mot objektivitet och god pressetik – till exempel genom att låta en utpekad part bemöta kritik – inspirerades svenska medier av det bästa i den anglosaxiska traditionen, eftersom, bland annat, full yttrande- och pressfrihet inte fanns på så många andra håll före 1945.  

Men digitaliseringen har medfört att medieföretagen inte längre kan ta betalt för raka nyheter. Om Aftonbladet avslöjar att en partiledare avgår och skickar ut en pushnotis så dröjer det bara sekunder innan Expressen, DN, TT, SVT med flera har samma nyhet i sina flöden. 

Så vad kan då medierna ta betalt för online? Jo, material som är upphovsrättsskyddat och därför inte går att kopiera med hänvisning till citaträtten. Det kan röra sig om stora granskningar, berättande reportage, djupintervjuer, listor och kartläggningar. Eller specialiserad journalistik om vetenskap, hälsa, resor eller privatekonomi. Men framför allt är åsikter – ledare, kommentarer, analyser och krönikor – av etablerade skribenter och tyckare gångbara. Ju roligare, spetsigare, smartare eller elakare de uttrycker sig, desto mer klickas de. 

Namn som Alex Schulman, Linda Skugge, Malin Persson Giolito och PM Nilsson lockar tiotusentals läsare, ibland hundratusentals. Detta har blivit särskilt tydligt på senare år när läsarna får artikellänkar i sina flöden i mobilen, i stället för att själva aktivt söka upp artiklar på mediernas sajter. Fast åsiktstrenden är egentligen inte ny och som så mycket annat började den i USA, dock inom tv snarare än i tidningsbranschen.  

NÄR CNN GRUNDADES 1980 sågs kanalen som den moderna nyhetsjournalistikens urmoder och nådde snabbt en miljonpublik. CNN riktade sig till en urban och välutbildad medelklass, men talade förbi stora delar av USA:s befolkning, inte minst vit arbetarklass. Detta insåg Roger Ailes, tv-direktör och tidigare rådgivare till flera republikanska presidenter. Han fick finansiering av mediemogulen Rupert Murdoch, rekryterade aggressivt från de traditionella nätverken ABC och CBS och startade Fox News 1996. 

Ailes lockade med enorma löner och snart fanns en stjärna som Brit Hume, och senare även Chris Wallace, i stallet. Bill O’Reilly, och hans lika konservativa som uppkäftiga 

The O’Reilly Factor hos Fox, var under 20 år det största programmet i amerikansk kabel-tv. 

O´Riley fick så småningom sparken, anklagad för sexuellt ofredande, men då hade Fox sedan länge kört om CNN och blivit den störta kabelkanalen i USA. Också Roger Ailes fick lämna Fox efter anklagelser om systematiska sexuella övergrepp. Det redaktionella arvet från Ailes och 

O´Riley förvaltas i dag av programledare som Sean Hannity och Tucker Carlson. 

Det mest omvälvande med Fox var att kanalen inte försökte låtsas vara opartisk utan att den var  tydlig med att den speglade världen ur en konservativ/republikansk synvinkel. Programledarna höll en hård ton och gjorde öppet narr av politiker från Demokraterna eller andra personer vilkas åsikter de ogillade. De drog sig inte heller från att själva kommentera nyhetshändelser utifrån sin egen konservativa värdegrund. 

Med Donald Trump i Vita huset ställdes kampen mellan CNN och Fox på sin spets. CNN hade sin största kritiker i presidenten, som snart sagt hade en egen lina rakt in i Fox 

direktsändningar, där han pratade på om ditt eller datt i 20 minuter eller mer. CNN svarade med att gå åt andra hållet och blev en mer eller mindre öppen motståndare till Republikanerna i allmänhet och Donald Trump i synnerhet. Samma sak på den tredje stora nyhetskanalen, MSNBC. 

I södra Florida finns numera Dagens Nyheters tidigare chefredaktör under många år, Hans Bergström. Där har han sin utsiktspunkt över det amerikanska medielandskapet. Om den viktigaste trenden i journalistiken på den sidan av Atlanten säger Bergström via datorn: 

– Det nya är den ohämmade sammanblandningen av nyhetsrapportering och åsiktsvinkling. På CNN pågår den nu från tidig morgon till sen kväll, inte enbart i kvällsprogram, som är tydligt åsiktsdeklarerade. Den dyker hela tiden upp till och med i artiklar från nyhetsbyrån AP. Till en del är den nog en försvarseffekt i förhållande till åren med Trump, hans lögner och hans attacker på medierna. Men vanan har fortsatt även efter Trump. Nu har det blivit mer legitimt att låta den egna åsikten överflygla professionella arbetsnormer. 

Hans Bergström tror vidare att detta får både allvarliga och långtgående konsekvenser för journalistiken: 

– Historier som inte passar in i redaktionens åsiktsmönster tas inte upp, medan högre syften, som klimatet och anti-rasismkampanjer, får stå över kritisk prövning. New York Times, har traditionellt haft en kraftfull intern granskning och redigering av texter, som nu fallerar. Värst är nog vad det här gör med allmänhetens förtroende för medierna, som är sänkt i botten. Många söker sig då till alternativa informationskällor, som ibland leder in i konspirationsteorier. Just nu har det bidragit till att 30–40 procent av befolkningen inte litar på informationen om covid-vaccinet och vägrar vaccinera sig. 

JUST NEW YORK TIMES är sedan i vintras föremål för en intensiv debatt i mediebranschen. Då sa  debattredaktören Bari Weiss upp sig från tidningen genom att publicera ett öppet brev på internet som väckte stor uppmärksamhet. Hon rekryterades till tidningen då Donald Trump blev president, med det uttalade uppdraget att bredda opinionssidorna och ta in fler röster, även republikanska sådana. Redaktionen hade överraskats totalt av Trumps valseger och insåg att den levde i en bubbla där stora delar av det amerikanska samhället inte speglades och vars åsikter inte fanns representerade i tidningen. 

Men enligt Weiss gick det inte att göra det jobb hon var anställd för. De tongivande på redaktionen var så rotade i sin världsbild att det var omöjligt att ta in andra röster och perspektiv i tidningen än de liberala eller progressiva som redan hördes där. Det väckte hårt internt motstånd. När en debattartikel från en republikansk senator publicerades skrev 800 medarbetare under en protest som hävdade att artikeln hotade svarta anställdas säkerhet. Den redaktör som beställt artikeln - det var inte Weiss - fick sparken. 

Som mycket annat i amerikansk media letar sig trenderna till Sverige förr eller senare. Mats Svegfors har varit både chefredaktör på Svenska Dagbladet och vd på Sveriges Radio. Han har under vintern tillsammans med Hans Bergström, skrivit boken På andra sidan, en brevväxling över Atlanten mellan de båda tidigare mediecheferna om politik och journalistik. Svegfors har en tydlig och bestämd bild av svensk åsiktsjournalistik, om än så länge med viss skillnad mellan ledarsidor och andra åsiktstexter:  

– Det allmänna »modetyckandet« blir allt mer outhärdligt. Samtidigt skulle jag önska mycket mer av kunnigt, informerat och nyanserat »tyckande«. Gemensamt för de flesta tyckare utanför ledarsidorna – men också där i rätt stor utsträckning – är att de saknar kunskaper och kvalificerade erfarenheter. Det finns en alldeles uppenbar risk för att journalistiken gör sig irrelevant. Den kommer aldrig i kontakt med de verkliga beslutsprocesserna eller maktstrukturerna, säger Mats Svegfors. 

DET MEST KONTROVERSIELLA EXEMPLET på aktivistisk journalistik i Sverige hittills var förmodligen när Greta Thunberg blev chefredaktör för Dagens Nyheter under en dag i december förra året. Tidningen fylldes med mer eller mindre alarmistiska artiklar om klimathotet och DN gjorde därmed avsteg från sin hävdvunna politiska linje, oberoende liberal, till att bli landets ledande klimataktivist i medierna. Det har DN sedan förblivit genom sin kulturchef, Björn Wiman som skriver nästan lika många krönikor om klimathotet som om traditionella kulturfrågor.  

Under våren skrev författaren Lena Andersson, som flyttat sina återkommande kolumner från Dagens Nyheters till Svenska Dagbladets ledarsida, två kritiska texter på temat »Journalistiken sviker sitt ansvar i klimatfrågan«. Tesen var att medierna har övergått till att bli megafoner i frågor som rör klimatet i stället för att fullgöra det journalistiska uppdraget att nyfiket undersöka och kritiskt granska alla påståenden, oavsett vem som fäller dem. DN:s Björn Wiman gick till motattack i en krönika där Andersson pekades ut som klimatförnekare.

ETT ANNAT EXEMPEL där journalisternas arbetsmetoder och etik kunde ifrågasättas var under metoo-rörelsen hösten 2017. Flera namngivna kändisar fick löpa gatlopp och fick se sina karriärer lagda i spillror efter anklagelser om sexövergrepp som de varken hade åtalats eller fällts för.  

»Jag känner att metoo förstör hela vårt samhälle. För att citera en klok människa: Civilisationer ska bedömas för sin förmåga att ta hand om sina artister och konstnärer. I Sverige doppar vi dem i tjära och rullar dem sedan i fjädrar«, sa Aftonbladets krönikör sedan decennier, Staffan Heimerson, till branschtidningen Resumé. Detta efter en krönika där han jämfört metoo-rörelsens härjningar med medeltidens häxprocesser och Stalins utrensningar på trettiotalet. För det uttalandet fick han sparken från Aftonbladet. 

Kort tid därefter publicerade samma tidning en omfattande artikel om tystnadskultur på Stadsteatern och Kulturhuset i Stockholm. Det var helt igenom anonyma källor bakom artikeln och chefen, Benny Fredriksson, avgick direkt. Några månader senare tog han sitt eget liv. Därmed blev Benny Fredriksson ett blodsoffer för den anonyma hätskheten. I kölvattnet efter Aftonbladets publicering – som senare fälldes av Pressens Opinionsnämnd –försvann också tidningens publisher, Sofia Olsson-Olsén. 

I dag bor Staffan Heimerson i södra Frankrike där han funderar över framtidens journalistik i åsiktsdjungeln: 

– Vad ska vi med ledarsidorna till, när det finns politiska kommentatorer på nyhetsplats överallt?, säger veteranreportern. 

Frågan äger sin giltighet. För i papperstidningen är det lätt att se skillnad mellan ledarsidan och en nyhetssida. Men i de digitala flödena blandas åsiktsmaterial friskt med nyheter och annat material. Det spelar då mindre roll för läsaren om åsikterna markeras med vinjetter, etiketter eller disclaimers under texten där det framgår att det handlar om en åsiktsartikel och att det är skribenten, inte tidningen, som står för den. 

Expressen håller sig med ett trettiotal krönikörer varav 18 betecknas som nyhetskrönikörer.  

– Dels har vi specialiserade krönikörer, som till exempel Amina Manzoor som kommenterar medicin och vetenskap och Fredrik Sjöshult, som kommenterar brott och straff. Dels har vi vanliga krönikörer som tar sig an vilket ämne som helst för att ge publiken intressanta och underhållande perspektiv, säger Karin Olsson, tidningens kulturchef och biträdande chefredaktör. Hon menar att de specialiserade krönikörerna är mer analytiker än åsiktsdrivna. 

– Visst är krönikörer en del av »grundutbudet« i dag på en stor nyhetssajt. Publiken vill först och främst ha nyhetsförmedling och granskning, men uppskattar också att ta del av offentlig debatt och tydliga åsikter i aktuella ämnen. Jag tror att det är viktigt för en bred dagstidning att inte bara samla på sig en typ av röster, då det skulle kunna leda till att man uppfattar även nyhetsbevakningen som politiserad. 

Hon erkänner dock att det finns risker med åsiktsjournalistiken på nyhetsplats: 

– En farhåga man kan ha med åsiktsdrivna nyhetskrönikörer är att ledarskribenternas roll tunnas ut. Det blir svårt för publiken att uppfatta vem som företräder tidningens

[politiska] linje.  

TILL DEN JOURNALISTISKA AKTIVISMEN hör också begreppet cancelkultur, där röster som inte sjunger med i kören tystas, fryses ut, censureras eller rent av bannlyses av dem som för tillfället har »åsiktsmakten«, för att citera Lena Andersson.  

I januari 2016 berättade Sakine Madon, i dag politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, i en kolumn i Expressen att hon hade ställt följande fråga till sina följare på twitter: »Ni som jobbat som/är journalister. Har ni varit med om att redaktionen velat tona ner eller undvika ämnen pga ›kan gynna sd‹?« 

Madon mottog flera vittnesmål från kollegor som upplevde att det var lågt i tak i asyl- och migrationsfrågan av just det skälet. En journalist som hade låtit röster med olika ståndpunkter komma till tals i ett inslag blev påhoppad av kollegorna och gjorde därefter betydligt försiktigare reportage. »Orkar inte ha ovänner«, löd förklaringen. 

I sin fråga pekar Madon också på ett annat, mer svår-identifierat, problem med journalist-aktivism. Det behöver nämligen inte vara så att den rapportering som görs är ensidig eller vinklad. Det kan lika gärna handla om att vissa frågor inte ställs och att vissa artiklar aldrig skrivs. Detta då man är orolig för att svaren leder läsarna att dra »fel« slutsatser eller får andra oönskade följder. En av journalistikens gyllene regler – åtminstone förr – var annars att den ska vara konsekvensneutral. Allt som är sant, relevant och intressant ska rapporteras, oavsett vad följderna av rapporteringen blir. 

Fria och oberoende medier säkrar demokratins integritet. Så sammanfattar den förre chefredaktören och radiochefen Mats Svegfors sin syn i den gemensamma boken med Hans Bergström. Men med tilltagande sammanblandning av nyheter och åsikter, plus inslag av aktivism där enskilda journalister eller hela redaktioner kampanjar i en fråga utifrån en agenda, finns anledning att höja ett varningens finger. Mats Svegfors är en av dem som uttrycker oro: 

-Journalistiken, och i viss mån partipolitiken, blir till ett självspelande piano. Människor tröttnar på allt tyckande. Demokratin är verkligen inte i kris. Men på sikt kan en kris börja utvecklas. Varför ska männi-skor lägga tid på att följa något som alltmer blir uppenbart irrelevant?, skriver han i ett mejl till Fokus.  

Han tror dock inte att den ökade polarisering som det talas mycket om för närvarande är det största hotet mot samhället och demokratin:  

– Jag tror snarare att en tilltagande likgiltighet, än ett tilltagande engagemang är hotet, säger Svegfors. 

VAD INNEBÄR DÅ detta nya medielandskap med fallande upplagor, sjunkande annonsintäkter och en alltmer agenda- och åsiktsdriven journalistik för mediehusen? Är läget hopplöst? Nej, det är det inte. Och som så ofta kommer inspirationen från Storbritannien och USA. Affärstidningarna Financial Times och Wall Street Journal var först med att sätta upp betalväggar och att sälja digitala prenumerationer. Så småningom följde allmänna dagstidningar efter. 

Mest framgångsrik har New York Times varit. Efter finanskrisen stod tidningen på konkursens rand och tvingades bland annat sälja sitt huvudkontor och säga upp ett par tusen anställda. Men efter en ambitiös digital omställning har kurvorna nu vänt upp rejält och det med draghjälp från oväntat håll. När Donald Trump valdes till USA:s president i november 2016 hade The Gray Lady, som NYT kallas, 1,3 miljoner digitala prenumerationer och aktien stod i 11 dollar. 

När Trump lämnade ämbetet i januari i år var antalet prenumeranter 5,2 miljoner och aktien hade stigit nästan 400 procent till 50 dollar. Nu är New York Times framgångar inte enbart – eller kanske ens huvudsakligen – Trumps förtjänst. Men att hans kontroversiella stil har genererat intresse från läsarna är ställt bortom varje tvivel. Sedan den mer slätkammade Joe Biden svors in har dock aktien backat till 43 dollar.

I Sverige syns en liknande utveckling, i alla fall i de stora mediehusen. Förra året hade 55 procent av svenskarna tillgång till en digital dagstidning, enligt Mediebarometern som publiceras av Nordicom vid Göteborgs universitet. 

Det är långt ifrån forna tiders hushållstäckning som kunde ligga på 80–90 procent, men det var en ökning från 48 procent året före, och även över längre tid har tillväxten av digitala prenumeranter varit god. Dagens Nyheter ökade vinsten från 117 till 202 miljoner kronor 2020 och likaledes Bonnierägda Dagens industri putsade resultatet från 114 till 152 miljoner. Di hade vid årsskiftet 114 000 prenumeranter, vilket inte var långt från det 20 år gamla rekordet, varav 65 procent helt digitala. 

Medieindustrin var i stor utsträckning idé- och åsiktsdriven när den föddes på 1800-talet. Samtidigt var delar av den mycket lönsam. Cirkeln verkar vara på väg att slutas.

Hur kan en sanning vara förtal?

Det senaste kapitlet i drevet mot Ebba Busch gäller en eventuell delgivning av brottsmisstanke om förtal. Men stalltipset är ändå att saken läggs ner, skriver journalisten Anders Carlgren i en gästtext för Bulletins ledarsida.

27 apr 2021 06.00

Av Anders Carlgren

Häromdagen skrevs det senaste kapitlet i drevet mot KD-ledaren Ebba Busch. Det handlade om att hon kallats till förhör i slutet av maj och att hon kommer delges misstanke om förtal. Vilken grad av förtal det rör sig om vill åklagaren inte säga

Den rutinåtgärden i en förundersökning fick våra vanligaste medier att gå i taket. Än en gång återpublicerades rader av artiklar om hela härvan kring både det omtvistade husköpet och förtalsmålet mellan Ebba Busch och det tidigare ombudet i tvistemålet om husköpet, Johann Binninge.

SR/Ekots politiske kommentator, Fredrik Furtenbach, tvekade inte utan redan vid nästa ekosändning efter beskedet från åklagaren, torgförde han tanken att Busch kanske måste avgå som partiledare. Men i nästa mening hette det att hon nog kan sitta kvar. Det dröjde inte länge innan tidningen Dagens ledarskribent, Elisabeth Sandlund, föreslog en omedelbar time out för Busch. Aftonbladets politiske chefredaktör återpublicerade på Twitter en gammal ledare med formuleringar kring att tidningen redan i mars visste vad Busch skulle förhöras om, det vill säga ”ifall hon grovt förtalat en enskild privatperson”. Kort sagt var det hög fart igen i mediernas löpgravar.

Men Johann Binninge är ingen enskild privatperson. Hans namn har publicerats hundratals gånger sedan hustvisten blev känd. Han var dessutom medgrundare till Rättssäkerhetsorganisationen.

När Ebba Busch på Facebook i ett långt inlägg publicerade sin syn på husfejden, nämnde hon i en mening den påstått förgripliga uppgiften om Binninges bakgrund. Uppgiften är i sak sann och korrekt, men fick Binninge att göra en polisanmälan. Det är intressant att den anmälan gjordes nära i tid med att professorn i civilrätt, Mårten Schultz, i en krönika i Svenska Dagbladet slog fast att publiceringen på Facebook kan vara ”förtal i teknisk mening”.

När de värsta svallvågorna i det senaste kapitlet i drevet mot Ebba Busch lagt sig, svämmar i stället sociala medier över med frågan ”Hur kan en sanning vara förtal?”.

Det enkla svaret är att en publicerad sanning mycket väl kan vara förtal. Men det är svårt att få någon fälld för ett sådant brott. Allmänt åtal från en åklagare eller enskilt åtal från en målsägande spelar mindre roll. Orsaken är att det råder vidsträckt yttrande- och tryckfrihet i Sverige.

Men så enkelt är det inte, därför att förtalsreglerna är krångliga.

Hela saken lär vila på lagstiftning som i grunden är flera hundra år gammal. Rättshistoriker talar om gamla strafflagen från 1864, som i sin tur vilar på äldre lag. Om vi sedan gör ett raskt hopp till förarbetena till 1960-talets brottsbalk (5 kap 1-5 §§), så nämns där att svensk rätt avviker från många andra länders rättssystem på så sätt, att i Sverige kan även en sann och korrekt uppgift utgöra förtal. På denna springande punkt skiljer vi oss alltså åt jämfört med en rad andra länders lagstiftning.

Den skillnaden har hängt med ända in i nutid. För några år sedan blev det dessutom enklare att väcka allmänt åtal för förtal, enbart genom att ett enda ord togs bort. De åtta bokstäverna i ordet särskilt.

Tidigare hette det i lagen att allmänt åtal skulle vara ”särskilt påkallat ur allmän synpunkt”. Men så försvann de åtta bokstäverna och nu heter det bara ”påkallat ur allmän synpunkt”. Det ledde i sin tur till en smärre flod av förtalsmål i kölvattnet efter #metoo. Och fortfarande gäller att sanning eller ej spelar en underordnad roll.

Den övergripande saken är dock att förtal i teknisk mening är tillåtet om det kan anses "försvarligt" att publicera uppgiften. Men numera ser man inte med särskilt blida ögon på den som publicerar gamla domar på nätet i akt och mening att utpeka någon såsom "brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt" eller utsätta någon för "missaktning". Här ligger kärnan varför åklagaren valt att inleda förundersökning mot Ebba Busch. Inga folkdomstolar, lyder kvintessensen.

Men som motargument kan man fråga om ett lika enkelt som sant och kort påpekande i ett inlägg på Facebook utgör förtal. Var det verkligen inte försvarligt i stridens hetta, med husfejden som fond?

Ebba Buschs försvarare, advokat Tomas Olsson, hävdar dessutom att hennes inlägg på Facebook enbart var avsett att ifrågasätta ombudets lämplighet i hustvisten och att det därmed inte är förtal.

Det är den nöten åklagaren ska knäcka efter förhöret med Ebba Busch om en månad. Åtal eller nedlagd förundersökning, där huvudregeln är att inte åtala. Med tanke på svårigheterna att få till en fällande dom i förtalsmål måste stalltipset bli att saken läggs ner, eftersom åklagaren ska vara övertygad om att vinna målet, det vill säga "på sannolika skäl kunna emotse en fällande dom".

En ny världsordning efter terrorattackerna i USA 11 september 2001

Denna artikel publicerades i månadstidskriften Moderna Tider i november 2001. Inför 20-årsdagen efter attackerna, mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington den 11 september 2001, väljer jag att republicera artikeln, som inte finns på annat håll i digital form. Artikeln skrevs i september 2001 och den 7 oktober invaderade USA och Storbritannien Afghanistan. Tyvärr lades Moderna Tider ner 2002, efter att ägaren Jan Stenbeck hade gått bort. Tidskriftens chefredaktör var då Susanna Popova.

Av Anders Carlgren 

Superterrorismen måste isoleras geografiskt. För det krävs ett militärt samarbete mellan västländerna, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. I den nya världsordningen står det klart att krig kan behöva föras för att försvara människovärdet.

 

Bakom ytterst kraftiga galler i en liten betongcell i Supermaxfängelset, strax utanför Florence i Colorado USA, sitter en terroristledare. Han spelade med största sannolikhet en betydelsefull roll som inspiratör för de 19 män, som på morgonen den 11 september skrev ett av de svartaste kapitlen i historien efter andra världskrigets eldstormar och pogromer.

Hans namn är, så vitt känt Ramzi Yosef. Han hålls, sedan sju år tillbaka, inlåst i den säkraste avdelningen i det säkraste fängelset i USA och där kommer han att förbli så länge han lever. Född i Kuwait och utbildad i Storbritannien är Yosef hjärnan bakom den grupp som på lördagsmorgonen den 26 februari 1993 placerade en bomb med oerhörd, men ändå otillräcklig, sprängkraft i garaget under World Träde Center.

Avsikten var att helt rasera en av de båda skyskraporna. Men terrorattacken misslyckades, dels därför att lastbilen med sprängmedlet på flaket placerades för långt från byggnadens stödstruktur, dels därför att Yosef saknade pengar för att tillverka en tillräckligt kraftig laddning. Med sprängningen hoppades Yosef att 250 000 människor skulle dö, ett antal som han jämförde med antalet offer för de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Men istället för att spränga hela byggnaden blåstes flera våningsplan i garaget bort, varvid sex människor omkom och fler än tusen skadades.

Ramzi Yosef är också hjärnan bakom den ytterst djärva så kallade Bojinkaplanen samma år 1993. Den gick ut på att samtidigt spränga tolv passagerarplan över Stilla havet och vid samma tillfälle flyga en självmordsbombare rakt in i CIA-högkvarteret i Langley, Virginia. För detta utvecklade Yosef flytande nitroglycerinbomber, som skulle gömmas i en stor mängd behållare för kontaktlinsvätska.

Men Bojinkaplanen gick om intet när bombfabriken i Manila, Filippinerna fattade eld på ett mycket våldsamt sätt. Fabriken avslöjades och Yosef tvingades fly till Pakistan, där han greps och utlämnades till USA. När FBI flög honom i en helikopter från John F Kennedy-flygplatsen till en häktescell på Manhattan fanns den federala polisens New York-chef, Bill Gavin, med ombord. När helikoptern närmade sig Manhattans skyline tog Gavin bort Josefs ögonbindel och pekade i riktning mot World Träde Center med triumf i blicken. ”Look down Three! They´re still standing.”

Terroristledaren sneglade ett ögonblick genom fönstret och vände sig därefter mot Gavin. ”They wouldn´t be if I had enough money and explosives.”

Ramzi Yosef, som var en av Usama bin Ladins första fotsoldater utanför Afghanistan, misslyckades den gången både med att spränga bort World Trade Center och med Bojinkaplanen, men amerikanska underrättelsekällor är övertygade om att andra tog vid direkt, för att fortsätta hans terrorkrig. Och fortsättningen känner vi, åtta och ett halvt år senare, allt för väl till.

Närmast profetiskt genomförde försvarshögkvarteret Pentagon förra året en studie, som fick namnet Terror 2000. Avsikten var att skapa scenarier för framtidens terrorism och därigenom underlätta för underrättelsetjänster världen över att möta nya hotbilder. Studien genomfördes som ett samarbete mellan CIA, israeliska Mossad och en grupp tidigare KGB-agenter. Den övergripande slutsatsen blev att ”världen nu står inför gryningen av den nya tidens superterrorism”. En av studiens författare, Marvin Cetron, sa då att ”vi talar nu om att terrorgrupper kommer att försöka döda stora grupper människor, därför att då blir det stor teater och enorm uppmärksamhet”.

Om attackerna i New York och Washington representerade superterrorismens gryning, så är att nytt kallt krig en av de viktigaste hörnstenarna i den nya världsordning som nu lika sakta som säkert håller på att mejslas fram.

Den gamla tidens doktrin om det kalla kriget utgick från att genom en sorts uppdämningspolitik – containment policy – isolera icke önskvärda politiska ideologier. Det var en politik som framför allt praktiserades av presidenterna Reagan och den äldre George Bush i förhållande till den gamla sovjetstaten och dess allierade, ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sönderfall.

Men doktrinen användes också, för första gången i samband med terrorism, i fallet med sprängningen av Pan Am-planet över Lockerbie, Skottland 1988. USA ansåg att Libyen låg bakom attacken och ett mycket noga utarbetat sanktionspaket mot Mohammar Khaddafis Libyen isolerade hans regim, minskade det libyska hotet och tvingade till slut Khaddafi att utlämna två misstänkta terrorister till en rättegång, som hölls i Holland. Den militära, politiska och diplomatiska bojkotten mot Libyen var mycket effektiv, även om det samtidigt måste sägas att den libyska länken till sprängningen över Lockerbie, bland experter på terrorism, anses både svag och omstridd.

Den nya tidens variant av kalla kriget skulle mycket väl kunna gå ut på att försöka isolera superterrorismen och dess efterföljare till de stater där den har sina baser och därigenom söka hindra det heliga kriget, Jihad från vidare geografisk spridning.

”Det rör sig om en modern variant av den gamla tidens containment policy, där terrorismen fördäms inom givna geografiska områden”, säger personer inom den amerikanska administrationen, som Moderna Tider fört samtal med.

En fördämningspolitik bygger på teorin att terrorismen inte kan utplånas med snabba militära insatser, snarare krävs det årtionden av noggranna studier, planering och övervakning. Om underrättelsetjänsters betydelse var en nyckelfaktor under den gamla tidens kalla krig, så kommer deras betydelse ingalunda att minska under den nya världsordningen. Enligt brittiska Sunday Times fanns en kort tid före terrordåden i USA, personal ur den brittiska elitstyrkan SAS i norra Afghanistan, och de utgör en förbindelse mellan den afghanska oppositionen och brittiska MI6 respektive amerikanska CIA.

En annan betydelsebärande del i den nya världsordning som nu sakta växer fram är den politiska, men också militära, axel som sträcker sig från Washington, via Nato och EU in i Europa och som samtidigt söker sin förlängning hela vägen till Moskva och flera av de gamla sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. Redan dagen efter attackerna i USA åberopade de 19 Natoländerna gemensamt, för första gången i organisationens historia, artikel 5 i Washingtonfördraget. ”En attack mot en av de allierade, är en attack mot dem alla.” Det är en artikel som hämtat si idémässiga grund från De tre musketörerna av Alexander Dumas d. ä., där kungsorden mellan Athos, Portos och Aramis lyder ”en för alla, alla för en”.

 Atlantpaktens generalsekreterare, Lord George Robertson, utvecklade senare hållningen i i en artikel i Financial Times. ”Under de båda världskrigen gjorde USA mycket stora uppoffringar för frihet och rättvisa i Europa och försvarade under kalla kriget vår kollektiva frihet. Därför står Amerikas allierade idag vid dess sida.” Lord Robertson skrev också att ”Nato är inte längre bara en försvarsallians, utan har transformerats till en säkerhetsskapande organisation”.

EU var också mycket snabb att ställa sig sida vid sida med USA och dagarna efter attackerna stod Europas regeringschefer närmast i kö på Vita husets trappa. Men ganska snart därefter svalnade den europeiska retoriken. EU:s tungviktare, Frankrike och Tyskland, varnade för ”förhastade reaktioner” och förklarade att de båda länderna inte ”automatiskt” kunde tänka sig att delta i militära aktioner, medan Storbritannien mera entydigt fortfarande står bakom USA.

Det finns risker med länken mellan USA och Europa. ”Om den politiska klassen i Washington, och i förlängningen det amerikanska folket, upplever att Europa sviker, kan det få allvarliga konsekvenser för den transatlantiska säkerhetspolitiken. Den tid som nu följer kan vara lika avgörande som perioden efter 1918, respektive 1945. Efter första världskriget valde USA att sluta sig inom sitt skal, medan landet efter andra världskriget blev mera globalt aktivt”, säger USA-experten vid Försvarshögskolan, docent Jan Hallenberg.

Men riskerna för att Europa skulle svika USA är inte särskilt stora, säger chefen för Nordamerikastudier i Uppsala, Erik Åsard. ”Snarare är det så att EU:s roll som aktör på världsscenen kommer att förstärkas och i det här fallet är det inte till nackdel för USA”, säger han.

Däremot kan attackerna mycket väl få till följd att EU:s utvidgning försenas. ”EU-familjen kan komma att se med betydligt större skepsis på framför allt Turkiet, med sitt stora muslimska inslag, vilket också kan få till följd att andra ansökarländer dras med i en sådan försening”, säger en svensk toppdiplomat med insyn i den processen.

Om den politiska axeln mellan USA och Europa redan har förstärkts, så har den också sträckt sig i riktning mot Moskva, samtidigt som det ryska ledarskapet omedelbart grep tillfället att vända sig västerut. President Vladimir Putin var den förste utländske ledare som tog direktkontakt med USA:s George W Bush för att markera sitt stöd. Och när denna artikel skrivs i slutet av september har president Putin hållit ett TV-tal där han stöder amerikanska militära operationer mot Afghanistan, genom att Ryssland kommer att öka vapensändningar och humanitär hjälp till den afghanska motståndsrörelsen, den så kallade Nordalliansen. 

De tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien, Kazachstan, Uzbekistan och Turkmenistan har också erbjudit USA att använda flygbaser i sina länder. Det ryska behovet av att vända sig i riktning mot väst bygger inte enbart på att den tjetjenska gerillan har baser i norra Afghanistan, utan också på de bittra ryska erfarenheterna av terrorattacker mot bostadsfastigheter och tunnelbanestationer i Moskva. Terrordåd på rysk mark var också något som Putin uppehöll sig vid i ett tal inför den ryska förbundsdagen, dagens efter sitt TV-tal hemma i Ryssland. Omvänt behöver USA få tillgång flygbaserna i de centralasiatiska länderna.

Två andra tidigare sovjetrepubliker, Tadzjikistan och Kirgizistan, har dock ställt sig avvaktande, för att inte säga direkt avvisande, vilket beror på egen inhemsk muslimsk opposition i de båda länderna. Det ryska ledarskapets önskemål att i ökad utsträckning vända sig i riktning mot väst bekräftas också av ministern vid ryska ambassaden i Stockholm, Viktor Tatarintsev. ”Tidigare satt Ryssland mera på kanten av den politiska scenen, där vi inte gavs reella möjligheter att delta i beslut. Nu kommer öst och väst att förenas mera i kampen mot terrorismen, därom råder det ingen som helst tvekan”, säger han.

För att ytterligare komplicera den ny politiska kartbilden av Centralasien är det värt mer än en notering att Kina, som har ett litet gränsområde mot Afghanistan, förflyttat trupper till Xinjiang-provinsen i nordvästra Kina, nära den afghanska gränsen. Samtidigt avrättade kineserna offentligt ett antal muslimska, påstått kriminella, i samma provins. En brittisk reporter som var på plats vid avrättningarna tolkade dem som skrämselpropaganda för att försöka tysta den muslimska minoriteten i Xinjiang.

En tredje, möjlig hörnsten i den nya världsordningen anno 2001, är att Förenta staterna kommer att förstärka sin världsmakt. ”En första förutsättning för att USA ska bli ännu starkare är att landet nu samarbetar med omvärlden. Å andra sidan kan vi samtidigt se hur skyddslöst Amerika är och hur den amerikanska självbilden har satts i gungning”, säger Erik Åsard. 

En rad samtal med diplomater och säkerhetspolitiska analytiker ger sammantaget bilden att den framtida amerikanska styrkepositionen kommer att bestämmas av resultatet av de amerikanska militära operationerna. ”Men alldeles oavsett utgången av militära insatser kommer dessa att mötas opinionsstormar, både på hemmaplan och utomlands, som det gäller för Bush-administrationen att våga gå emot. Antalet dödsoffer och föräldralösa barn i New York och Washington kommer att ställas mot dödsoffer och nya flyktingströmmar i Afghanistan”, säger en brittisk Stockholmsdiplomat.

De första veckorna efter dag noll i den nya världsordningen visade upp en amerikansk administration som med största målmedvetenhet vill spåra upp terrorns förövare och slutgiltigt utplåna terrorismen. ”I det sammanhanget ska vi närmast vara tacksamma för de konsensusbyggare som finns runt president Bush i form av biträdande förvarsminister Paul Wolfowitz, utrikesminister Colin Powell och vicepresident Dick Cheney. 

De har alla lång erfarenhet av både Europa och Asien och har i själva verket nyckeln i sina händer för att se till att USA går stärkt ur krisen. Var så säker på att Amerika kommer att förstärka sitt inflytande världen över”, säger en säkerhetspolitisk analytiker med lång erfarenhet av amerikansk utrikespolitik. Även inom landets gränser växer en ny enighet fram som kanske inte har setts sedan USA trädde in i andra världskriget: Här och var talar amerikaner till och med om The Reunited States of America.

Plötsligt finns det ett gemensamt intresse för lejonparten av världens stater, nämligen att bekämpa terrorismen. Det gör att gamla konflikter och låsta positioner ställs åt sidan. En analytiker kallar det till och med för ”det nya gemensamma projektet”. Men uppslutningen kring det nya gemensamma projektet genererade också en motbild i form av nymornad anti-amerikanism. 

Bara några timmar efter attackerna i USA kom de första bilderna på palestinska barn i Västbankens flyktingläger som hurrade och viftade med flaggor. Också i Sverige har det visats bilder på svenska barn som gjort segergester framför kamerorna och det är bilder som gärna bränner fast. ”Vissa exempel på anti-amerikanismen i vårt land handlar nog om att en del svenskar tar demokrati för något givet och glömmer bort att den ständigt måste erövras”, säger statsvetaren Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet.

Statsminister Göran Perssons entydiga uttalande till stöd för USA väckte också omedelbart ont blod inom partiet. ”Jag har inga betänkligheter mot att stödja USA:s rätt att försvara sig”, sa Persson. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, kontrade genast. ”Just nu är det Bush och Nato som styr världen, och det skrämmer mig till döds”, förklarade hon. Förre statsministern Ingvar Carlsson, tillsammans med förre Sidachefen Carl Tham, spädde på kritiken genom att i den debattartikel hävda att terrorattackerna är en fråga för FN, inte för USA.

Men då glömmer kritikerna bort den kristallklara resolutionen i FN:s säkerhetsråd, som ger USA rätt att militärt angripa länder som härbärgerar terrorister. FN-stadgans artikel 51 stipulerar också ett mycket specifikt undantag från stadgans generella våldsförbud. ”Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna.”

En del rättssakkunniga, med socialdemokratiska anknytningar, har dock hävdat att artikel 51 inte är tillämplig, trots att den behandlas i resolutionen, samt i resolutionen i sig inte ger USA direkt mandat att slå tillbaka. Det är dock tolkningstvister som nästan alltid uppstår i den svenska debatten när säkerhetsrådet uttalar stöd för militärt angrepp.

Ingen uttolkare av de socialdemokratiska stridigheterna vill dock dra några långsiktiga slutsatser av ordväxlingarna mellan de olika falangerna inom partiet. ”Det rör sig mera om en utlöpare från striden om hållningen till Mellanöstern-politiken, Nato och alliansfriheten, där Broderskapsrörelsen, kvinnoförbundet och SSU gjort gemensam sak, till förmån för en i dagsläget något antikverad politik”, säger en statsvetare med insyn i partiets inre kretsar.

I kölvattnet efter de antiamerikanska strömningarna i Sverige var det möjligen mera anmärkningsvärt att Sveriges Television vägrade sända den amerikanska stödgalan till förmån för terrorattackernas offer vilken inbringade mer än 150 miljoner dollar. I programmet som länkades till mer än 170 länder och 8 000 radiostationer, uppträdde artister som Bruce Springsten, Paul Simon, Willie Nelson och Neil Young. ”Vi blev erbjudna att sända galan i totalt oredigerat skick och vi vill inte ge upp vårt redaktionella ansvar”, hävdar planeringschefen, Thomas Nilsson, vd SVT. Nu blev det istället Kanal 5, med sin begränsade hushållstäckning, som sände galan i Sverige.

En helt annan hörnsten i den nya världsordningen eller det nya projektet, som en del uttolkare föredrar att kalla utvecklingen, rör frågorna om ökad säkerhet och kontroll världen över. På den dagordningen står naturligtvis flygsäkerheten i en klass för sig, med krav på att cockpit ska göras omöjlig att nå från kabinen och beväpnade säkerhetsvakter ombord på varje flight. Det senare är något som det israeliska flygbolaget El Al tillämpat under decennier. Agenterna som är topputbildade i närstrid, bär lätta handeldvapen försedda med ammunition som inte kan skada flygplanskroppen. Sedan systemet infördes har heller inte något israeliskt flygplan kapats.

I Storbritannien finns redan förslag om ett helt nytt id-kort för samtliga medborgare, med tvingande krav på att alla ständigt måste bära det med sig. I Sverige har både Styrelsen för psykologiskt försvar och Överstyrelsen för civil beredskap inlett skilda undersökningar av vilka förändringar som kan bli aktuella. 

Samtidigt som människan ofta kräver ökad integritet och skydd för sitt privatliv, har hon tvingats acceptera inskränkningar i integriteten. Det är en balansgång som i de flesta demokratiska länder är strikt reglerad, men där balansgången i framtiden kommer att bli betydligt mer osäker, om det inte redan är så att balansen mellan integritet och kontroll redan gått förlorad. 

Buggning, tv-övervakning, nya passerkort, avlyssning, vakter, nya internationella kontrollsystem för datatrafik och polisregister av olika slag är bara några få exempel på det pris många kommer att acceptera, åtminstone inledningsvis, för att förhindra framtida Jihad-piloter. Att sedan författare och civilisationskritiker som Aldous Huxley, Karin Boye och George Orwell skulle få rätt i sina förutskickelser, mer än ett halvt sekel efter att de skrev sina böcker, är kanske mera något av en ödets ironi.

Den världsomspännande flyktingfrågan är ett annat offer för ökad säkerhet och kontroll, där landgränser stängs för dem som söker skydd. Det kommer att bli betydligt svårare att illegalt passera gränser utan upptäckt, vilket hittills varit en av de grundläggande förutsättningarna för att flyktingar ska kunna ta sig till Västeuropa.

En annan, och betydligt mer osäker, fråga gäller hur världsekonomin kommer att utvecklas. Där går bedömningarna brett isär, från att en annalkande recession kommer att förkortas som en följd av ökade offentliga utgifter i USA efter terrorattackerna, till att världen nu går in i en försvagande krigsekonomi. Internationella valutafonden, IMF, säger för sin del att recessionen är ett faktum, åtminstone beträffande den amerikanska ekonomin, och att tillväxtsiffrorna för hela världen måste skrivas ned.

Det finns emellertid ett annat och tydligt hot mot världsekonomin, som primärt riktas mot de sex arabiska kungadömena runt Persiska viken: Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Bahrain och Kuwait. Terrorismens andlige ledare Usama bin Ladin har själv lagt fast ramarna för terrornätverket Al Qaidas långsiktiga mål. 

”Sovjetunionen ledde det kommunistiska blocket, men med det sovjetiska sönderfallet förbrändes också kommunismen i Östeuropa. På samma sätt, om Förenta staterna kan halshuggas, kommer de arabiska kungadömena att förbrännas. Om Sovjetunionen kunde förgöras, så kan också USA halshuggas. De är som små möss”, löd budskapet från bin Ladin.

Förutom den bisarra retoriken, är hotet mot de sex arabstaterna något som både diplomater, militärer och analytiker inom oljeindustrin noga lagt på minnet. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har dessutom, efter terrorattackerna, avbrutit de diplomatiska förbindelserna med talibanerna i Kabul. Saudiarabien är världens största oljeproducent och tillsammans med de fem andra kungadömena förfogar de över närmare hälften av världens samlade oljereserver.

”Bara anta, att Usama bin Ladin och hans nätverk skulle försöka störta ett eller fler kungadömen runt Persiska viken. Det är ett skräckscenario för hela världen”, säger en svensk diplomat, som samtidigt tror att många av världens ledare nog inte ens vågar tänka den tanken fullt ut.

Den oljeproducerande kartellen, Opecs, roll handlar idag mera om att vara en stabiliserande faktor på världsmarknaden, än att uppträda som en ekonomisk vapenmakt. Kartellens dilemma är för närvarande att råoljepriserna inte får falla ytterligare som en följd av recession, men Opec kan heller inte låta råoljepriset stiga, det skulle uppfattas som ett slag i ansiktet på USA och Västeuropa. Men med andra, fundamentalistiska aktörer på arabiska halvön skulle råoljemarknaden se helt annorlunda ut.

Den tid vi just nu lever i visar att det finns ett stort, svart, gapande hål i demokratins hjärta och det svarta hålet kan bara beskrivas som orättfärdighet, meningslöst våld och cynism. Problematiken väcker frågan om det finns rättfärdiga krig. Många människor vänder sig mot uttrycket krig, som sådant, och då kanske uttrycket rättfärdigt uppror mot det meningslösa väcker större anklang. 

Etikens lagar lär oss att krigshandlingar mot ondskan och våldet finner sin legitimitet i de grundläggande rättigheterna om människans värde. Sett ur en sådan synvinkel tar etiken över mot det våld som säkert skulle fortsätta om världen valde att inte göra någonting alls. Rättfärdighet bär existentiella förtecken och tillhör tillvarons väsen och yttersta grunder. Rättfärdighet berör samvetet hos var och en och kan därför tjäna som den viktigaste hörnstenen i den nya världsordningen.

Halvera Riksdagen

Denna artikel publicerades i Smedjan.com den 23 september 2004. Tycker den kan vara intressant idag när Riksdagen under pandemin arbetar med kraftigt reducerat antal ledamöter. 

Av Anders Carlgren

Talman Björn von Sydow har rakt ut sagt att arbetsvillkoren för riksdagen är omöjliga: ”Det politiska arbetet riskerar att drunkna i tiotusentals yrkanden som handlar om allt från världsfreden till Riksväg 40.” Det finns all anledning att reformera riksdagen och kraftigt reducera antalet riksdagsledamöter.

När finansminister Bosse Ringholm presenterade regeringens budgetproposition för riksdagen var kammaren ytterst glest besatt. När debatten inleddes var det färre än en fjärdedel av ledamöterna som fanns på plats. Efter ett par timmars debatt var inte ens var femte ledamot närvarande. Sju debattörer talade i närmare tre timmar och ingen av de frånvarande ledamöterna kunde skylla på samtidiga möten i utskott eller liknande.

Sådana resonemang om närvaron brukar avfärdas med att ledamöterna kan följa kammarens debatter via intern-tv, och i det här fallet också via radio och SVT:s sändningar. Men likafullt är det en monumental skam att ledamöterna inte bryr sig om att visa sig i kammaren under riksdagsårets viktigaste, mest avgörande och därtill tv-sända debatt.

Närvarofrekvensen blir därmed ett ganska tydligt mått på det välförtjänta förakt för politiker som så många människor vittnat om gång efter annan. Det är egentligen bara vid några få skilda tillfällen då det är fullsatt i kammaren. Det är dels vid riksdagens öppnande och dels vid de sällsynta tillfällen då det ställs misstroende mot ett statsråd eller hela regeringen. En och annan viktigare votering leder också till fullsatt hus.

Från 349 till 175 ledamöter

Det finns en hel rad andra variabler som talar för en radikal minskning av det svenska parlamentets storlek, kanske till och med en halvering ned till 175 ledamöter. I vårt land skrivs den parlamentariska representativiteten med det smått magiska talet 349, det är det antal ledamöter i riksdagen som representerar nio miljoner svenskar. I genomsnitt representerar därmed varje ledamot omkring 25 800 invånare. Det placerar Sverige mycket högt på en lista med ett tjugotal jämförda länder.

Bara Estland, Danmark och Lettland visar högre tal för representativiteten. De tre länderna har samtidigt betydligt mindre befolkningar än Sverige. Den allmänna trenden är att ju lägre antal invånare, desto högre representativitet i parlamentet. Med bara 1.4 miljoner invånare placerar det Estland i topp, som har 101 parlamentariker, med Danmark och Lettland på en delad andra plats.

Men Sverige bryter den internationella trenden med sin tredjeplats och placerar sig före de betydligt mindre länderna Finland, Litauen, och Norge.

Därefter blir det ett ordentligt hopp till länder som Slovakien, Tjeckien, Portugal och Belgien. Parlamentariker i de fyra länderna representerar mellan 37 000 och 46 000 invånare vardera. Det intressanta är att om den svenska riksdagen skulle halveras ned till 175 ledamöter, så skulle representativiteten hamna på en nivå som ligger mycket nära flera europeiska länder med ungefär samma storlek på befolkningen, eller omkring 51 000 invånare per parlamentariker.

Dolt i författningsutredningen

Riksdagens storlek debatteras med jämna mellanrum och historiskt har det svenska parlamentet tidigare varit ännu större. Tvåkammarriksdagen hade till exempel 384 ledamöter och då var dessutom befolkningens storlek betydligt mindre. De flesta partierna i riksdagen mumlar av och till om att minska antalet ledamöter och naturligt nog är det de större partierna som socialdemokraterna och moderaterna som tycks vara mest benägna till att föreslå minskningar. Samtidigt är det de mindre partierna som har mest att förlora på en minskning.

Men det finns för närvarande ett gyllene tillfälle för att vårt svenska parlament åtminstone närmar sig det europeiska genomsnittet för representativiteten. Ganska dolt i direktiven till den så kallade

Författningsutredningen, med tillträdande landshövdingen Lars Engqvist som ordförande, finns nämligen en möjlighet för utredningen att föreslå en minskning av antalet ledamöter i riksdagen. Där finns en passage som knappast alls har uppmärksammats:

”Valsystemet till riksdagen är proportionellt. Avsikten med det proportionella valsystemet är att skapa styrkeförhållanden mellan partierna i riksdagen som rättvist återspeglar de av väljarna avgivna rösterna i valet. Systemet med utjämningsmandat syftar till att uppnå den riksproportionalitet som har ansetts önskvärd, men innebär samtidigt att sambandet mellan t.ex. en av väljaren avgiven personröst och vem som blir vald riskerar att bli otydligt. Utredningen skall därför göra en översyn av systemet med utjämningsmandat. I det sammanhanget kan det finnas anledning att överväga om antalet riksdagsledamöter behöver ändras. Utredningen är därför oförhindrad att pröva även frågor om antalet riksdagsledamöter.”

Utredningens ledamöter är ännu inte tillsatta, men moderaterna har flaggat för att Carl Bildt kommer att bli en av det partiets representanter och därmed återvänder Bildt i någon mån till den svenska politiska scenen.

Inför hotet eller möjligheten att riksdagen efter valet 2006 kommer att bestå av nio partier, med Junilistan och ett kvinnoparti som nykomlingar, finns det all anledning att ordentligt belysa situationen i riksdagen. Med nio partier i parlamentet skulle vi med raketfart närma oss ett modernt italienskt eller ett gammalt polskt förhållande.

Och inför en sådan situation skulle nog de flesta ta sig för pannan. Ingen vågar kanske ens tänka tanken att partier som Sverigedemokraterna skulle kunna förflytta sig från kommunala församlingar till det nationella parlamentet.

Utan överdrifter kan man påstå att riksdagen har förvandlats till en gigantisk papperskvarn, med fler än 3 500 motioner under förra riksdagsårets allmänna motionstid. De flesta inser att det att det är omöjligt att behandla en sådan mängd motioner en och en på sedvanligt sätt.

Riksdagen drunknar i papper

Talman Björn von Sydow har också sagt rakt ut att han anser att situationen är allvarlig. ”Det politiska arbetet riskerar att drunkna i tiotusentals yrkanden som handlar om allt från världsfreden till Riksväg 40. Vi riskerar tappa både proportionerna och visionerna i arbetet. Vi riskerar tappa politikerna om de inte får ägna sig åt politik.” sa talmannen i ett tal vid en juriststämma förra året.

Antalet motionsyrkanden har numera passerat 10 000, varav bara dryga hundratalet bifalls delvis eller i sin helhet. Det betyder att bara omkring en procent av ledamöternas yrkanden går igenom. Sedan länge är det en intern sport i riksdagen att lägga fram flest motioner.

Förra riksdagsårets vinnare var kristdemokraten Annelie Enochson från Göteborg med totalt 130 motioner, även om det bara var ett fåtal av dessa som var hennes egna. Den minst flitiga motionären var folkpartisten Christina Berlin från Stockholm, med en enda motion. Den handlade om en granskning av Systembolaget och alkoholbranschen, men då ska i rättvisans namn sägas att hon bara är ersättare för Carl B Hamilton som är sjukskriven. Men det finns ändå rader med ledamöter som inte ens åstadkommit tio motioner vardera.

En annan mätare på aktiviteten i riksdagen är antalet frågor till regeringens statsråd. Under det förra riksmötet ställdes 417 interpellationer och 1 375 frågor. Men samtidigt är det fler än tio procent av riksdagens ledamöter, eller 38 stycken, som över huvud taget inte brydde sig om att fråga statsråden under det förra riksdagsåret. Sämst i det fallet är socialdemokraten Jan-Olof Larsson från Kungshamn som inte ställt en enda fråga under hela sin tid i riksdagen. Och socialdemokraten Tommy Waidelich från Stockholm har inte ställt en fråga på sex år.

Mot det kan man invända att socialdemokrater kanske inte har någon större anledning att ställa sina vänner i regeringen mot väggen, men resonemanget håller inte eftersom socialdemokraten Carina Hägg från Jönköping är riksdagens flitigaste frågeställare.

Olika mätare på aktiviteten, vid sidan av den traditionella motionsfloden, visar att den genomsnittlige riksdagsledamoten är ganska lat. Lägg därtill att riksdagsåret med tiden har blivit ganska kort. På pappret inleds det i september och avslutas i juni. Det innebär tre månaders sommarledighet, plus en månads ledigt vid jul, samt fyra plenifria veckor per riksdagsår. I praktiken blir det sju månaders arbete med ett årligt arvode på 540 000 kronor, plus ersättningar för diverse kostnader som resor, bostad, etc. Med bara en aning av elakhet kan man därmed påstå att arvodet per arbetad månad i verkligheten uppgår till 77 000 kronor, plus ersättningar.

Ledamöternas arbetsvecka i riksdagen är också starkt begränsad. De sexton utskotten sammanträder nämligen så gott som aldrig på måndagar och fredagar. Och detsamma gäller för kammarens mötesdagar. Antalet timmar som utskotten sammanträder under ett riksdagsår är inte heller särskilt imponerande.

De sammanträdesfria måndagarna och fredagarna brukar traditionellt motiveras med att de är avsatta för ledamöternas resor till och från Stockholm och för arbete i den egna valkretsen. Men varifrån i vårt land och till Stockholm är restiden längre än några få timmar? Och vad är det egentligen för slags arbete som utförs hemma i valkretsarna?

Det kanske inte är så konstigt att inte ens en fjärdedel av de 624 anställda tjänstemännen i riksdagen anser att riksdagsförvaltningen har en organisation som skapar effektivitet i arbetet. Det var nämligen en del av resultatet av en attitydundersökning bland riksdagens anställda som riksdagsförvaltningen genomförde förra året och som redovisades i januari i år. Men den undersökningen ligger tämligen dold sist i avsnittet om riksdagens personal i förvaltningens årsredovisning.

Om den absoluta lejonparten av de anställda är missnöjda med effektiviteten i arbetet kan man ganska lugnt och säkert utgå från att ledamöternas effektivitet ligger på en liknande låg nivå.

Riksdagen anonym för folket

Det finns också en färsk undersökning från TEMO som riksdagen beställt och som med all önskvärd tydlighet och med föga förvåning visar att de flesta svenskar tycker att riksdagen är byråkratisk. Människors attityd till riksdagen har också försämrats jämfört med för två år sedan. Över hälften av svenskarna vet ingenting alls eller mycket lite om riksdagens uppgift i samhället och två av fem tillfrågade vet inte hur riksdagen arbetar. Samtidigt är det en betryggande majoritet på 63 procent som bara lite, eller inte alls följer med vad som händer i riksdagen.

Genomlysningen i massmedia av riksdagens arbete går för närvarande i två motsatta riktningar. På den ena kanten finns SVT24 och deras program Direkt, som sänder timme efter timme från riksdagen och andra politiska arenor. Det gemenliga namnet, i både riksdagen och TV-huset, på de sändningarna är Koma-TV. Om det sedan beror på programledarna eller på debattörerna är det ingen som riktigt säkert vet.

På den andra kanten finns en SNS-studie, gjord av Jesper Strömbäck vid Mitthögskolan i Sundsvall. Den visar att det utrymme som politiker får i både TV och dagspress minskar stadigt. Det är för övrigt sedan länge också en internationell trend. Många kritiker anser att den fjärde statsmakten därmed har utvecklat en mediemakt, som på sikt kommer att urholka de folkvaldas legitimitet.

Men det finns en annan väg att gå, för att tvärtom öka parlamentets och dess ledamöters legitimitet. Och det är den möjlighet som ligger gömd i Författningsutredningens direktiv, det vill säga att helt enkelt minska antalet ledamöter i riksdagen.

Följ Belgien

Om vi till exempel väljer att halvera antalet ledamöter till 175 skulle vi få en representativitet som ligger nära den som det belgiska parlamentet har. Det intressanta i sammanhanget är att just Belgien, med sina drygt tio miljoner invånare, för snart tio år sedan genomförde en reform av författningen som framför allt innebar att antalet ledamöter i både underhus och överhus minskades ganska radikalt.

På så sätt skulle vi få en representativitet som ligger betydligt mera i linje med de övriga europeiska parlamenten. Då skulle naturligtvis också genomlysningen av riksdagens ledamöter bli betydligt bättre och därmed skulle säkert också deras legitimitet öka. Den monstruösa motionsfloden skulle kanske kunna halveras. Dessutom skulle risken för ett parlament med ännu flera partier än idag minska betydligt.

Framför allt skulle vi inte längre behöva åkalla Herbert Tingsten, som en gång på 1960-talet skrev att riksdagsmännen enbart fyller statistplatser.