Svenska medier skriver idag helt genomgående att Barack Obama leder över Hillary Clinton i antalet delegater. De vanligaste siffrorna som presenteras är 1 223 för Obama, mot 1 198 för Clinton. Detta är nyhetsbyrån APs prognos. Alltså prognos var namnet.
Andra redovisar skiftande resultat. Här är några exempel (kl 21.00 onsdag):
New York Times – Obama 993; Clinton 1 076.
Real Clear Politics – Obama 1 272; Clinton 1 231.
NBC – Obama 1 078; Clinton 969.
Som alla kan se blir summorna olika, vilket beror på att man har olika sätt att beräkna hur superdelegaterna kommer att rösta på konventet i Denver i augusti. New York Times räknar på det mest snåla sättet, vilket betyder att man bara räknar med superdelegater som tydligt sagt vem man tänker lägga sin röst på.
Det finns all anledning att ta New York Times uppgifter på allvar, om man nu vill vinnlägga sig om största möjliga noggrannhet. Därför anser jag bestämt att svenska medier har fel när man basunerar ut att nu leder Obama i antalet delegater. Men de exakta talen förändras hela tiden också hos New York Times.
Allt som allt finns det 796 superdelegater, som består av kongressfolk, guvernörer, presidentkandidater, partifolk, samt en aning bestickande också Bill Clinton. Ungefär hälften av dem har redan gjort sitt val och lejonparten ställer sig bakom Hillary Clinton.
Men hur man än räknar superdelegater och återstående primärval är det svårt att se hur någondera av de båda kandidaterna ska kunna vinna en säker seger före konventet.
Om vi antar att Hillary Clinton vinner relativt stort i Wisconsin, Texas, Ohio, Pennsylvania och Rhode Island plockar hon i de fem staterna omkring 515 delegater. Ändå fattas det över 400 delegater. Då har jag räknat med att fördelningen av återstående superdelegater fördelas mellan de båda proportionellt som hittills.
Förhållandet blir ungefär detsamma om Obama vinner de här fem staterna. Och alldeles oavsett vilken av prognoserna ovan man använder sig av finns det helt uppenbara risker för att det blir dött lopp. Det betyder i förlängningen att det blir partiapparaten som avgör på konventet, genom att mer eller mindre tvinga ett antal superdelegater åt ena eller andra sidan.
Det är nu bara 20 dagar till de mycket viktiga valen i Ohio och Texas. Där måste Clinton vinna efter debaclet i Washington DC, Maryland och Virginia, plus förluster i fem andra delstater helt nyligen.
Vad partifolket tycker att Hillary Clinton nu måste göra kokar ner till en tre, fyra punkter:
-Det är hög tid att damma av den gamla devisen ”It’s the economy, stupid”, som myntades en gång i Little Rock, Arkansas av Bill Clintons kampanjchef James Carville. I början av primärvalssäsongen ledde Clinton stort bland dem som ansåg ekonomin vara det viktigaste, men det övertaget är nu helt borta. På den punkten måste hon göra något radikalt, som till exempel lägga fram en ekonomisk vitbok och själv framträda som ”Mrs. Economy Candidate”. Det skulle särskilt gynna henne i rostbältesstaten Ohio.
-Andra säger att Clinton måste skapa nyheter, bra nyheter. Hennes kampanj förefaller ha gått ner till någon sorts säkerhetsnivå. I söndags satt hon till exempel hos ”60 Minutes” på CBS i en lång intervju, utan att ha en enda nyhet att komma med. Och det inför en mångmiljonpublik. Återigen pekar partifolket på Ohio, där hon måste kunna inge hopp om framtiden.
-Många insiders är irriterade på kampanjens insamlingar och hur resultaten presenteras. Man har till exempel inte gjort särskilt stort väsen av att man samlat in hela 12 miljoner dollar enbart den senaste veckan. Istället fick man negativ press om att Clinton själv lånat kampanjen 5 miljoner dollar.
-På tisdag 19 februari går slaget vidare till Wisconsin, där 74 delegater står på spel. Där finns mycket arbetarklass och lägre medelklass, som hon måste försöka övertyga. Om hon förlorar stort i Wisconsin kan det vara början till slutet för Mrs. Clinton. Alternativet är bara att ett mycket stort antal superdelegater ställer sig bakom henne före Texas och Ohio den 4 mars, så att hon kan vara i tydlig ledning inför de två viktiga staterna.
Hillary Clinton vet mycket väl att det är 20 dagar kvar till Texas och Ohio, där sammanlagt hela 336 delegater står på spel. Hon leder visserligen opinionsundersökningarna på båda håll, men å andra sidan leder Obama i Wisconsin.
Och tjugo dagar i Amerika kan förändra hela spelfältet.
Conventional wisdom for today:
Efter Ohio och Texas i mars leder Clinton delegatligan med, säg 150 gubbar. Paret Clintons ganska starka grepp om partiapparaten ger då utslag i form av att alltflera superdelegater ansluter till Air Billary One och nomineringen är i hamn efter valet i Pennsylvania i april. Clinton ställs då mot John McCain i november och McCain vinner, därför att Amerika var inte moget för varken en vit kvinna eller en svart man i Vita huset.
Länktips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_866649.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742273
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/delegates/index.html
13 februari 2008
07 februari 2008
Clinton leder större än påstått
En mera noggrann genomräkning av antalet delegater på respektive sidor i den demokratiska kampen om nomineringen till presidentkandidat visar nu, som väntat, att de flesta spekulationer är helt felaktiga.
Det är New York Times som i detalj gått igenom exakt vilka delegater som verkligen är bestämt låsta till respektive kandidat. Det handlar om demokrater som är guvernörer, senatorer och partifolk, eller så kallade "super delegates".
Den genomgången visar att Hillary Clinton har 892 delegater, mot 716 för Barack Obama. New York Times är noga med att påpeka att man bara räknat sådana delegater som har blivit officiellt utvalda och därmed låsta vid sina respektive val.
Denna genomräkning är ytterst intressant och den första som bygger på reella premisser, dvs. vilka delegater som är låsta vid respektive kandidat.
Genomräkningen visar att Hillary Clintons övertag är betydligt större än vad de flesta svenska medier velat påskina.
DN tillhör till exempel dem som räknat käpprätt fel, med en differens på blott 88 delegater, när diffen i själva verket är hela 176 delegater om man ska följa New York Times ytterst petigt noggranna räknesätt. DN har väl ungefär räknat 100 procent fel om vi ser till diffen.
Nu ska det villigt erkännas att det hela är ytterst svårt att beräkna, men att lita till fel källa, som till exempel nyhetsbyrån AP, eller än värre, att lita till CNN (Crap News Network, eller Chicken Noodle Network, som jag många gånger kallat CNN), så går det som det går.
New York Times sätt att räkna tror jag är det enda riktigt korrekta sättet, dvs. att se till antalet redan bestämt, bestämda delegater. För att nu utnyttja en tautologi i sammanhanget.
Det svenska problemet är att så många utsända korrespondenter med sin modersmjölk kring redaktionernas deskbord är uppfödda med CNN och andra skräpbolag. Och det följer tyvärr med, när de far ut i världen.
Nå. Tillbaka till ämnet.
Demokraternas ordförande, Howard Dean, säger idag att "de båda demokratiska kandidaterna måste undvika att ta fighten hela vägen till konventet i augusti".
Han säger att "vi kommer att ha en kandidat i mitten av mars eller april. Men om så inte är fallet, då måste vi få till stånd någon form av överenskommelse demmellan. Därför att partiet har inte råd med ett konvent som är tudelat. Det är inte bra nyheter för någotdera partiet".
Enligt rådgivare till partiet är detta sagt utan att vara förankrat hos de båda kandidaterna.
Vad han antyder är helt enkelt en "ticket" med Clinton och Obama. Vem som nu vill tro på det.
Jag gör det inte. Om Clinton vinner nomineringen tror jag att hon kommer att välja en "veep" bortom både Obama och John Edwards. Varför inte en Dianne Feinstein, eller någon annan kvinna?
So, What's next?
Jo det är att kampanjen går in i "the Potomac states", dvs. Virginia, Washington DC, samt Maryland. Ytterst intressant, men inte särskilt avgörande många delegater att slåss om.
Å andra sidan, som racet ser ut, så är nu varje enskild delegat en tillgång. Och ingen kan räknas bort. Ingen enda.
Men de riktig stora slagen kommer att ske i Ohio och Texas. Och där är Clinton ytterst stark, sedan må man tycka vad man behagar om Air Billary One.
Källor och länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/07/us/politics/07campaign.html?hp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740466
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740094http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844279.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_848161.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
Det är New York Times som i detalj gått igenom exakt vilka delegater som verkligen är bestämt låsta till respektive kandidat. Det handlar om demokrater som är guvernörer, senatorer och partifolk, eller så kallade "super delegates".
Den genomgången visar att Hillary Clinton har 892 delegater, mot 716 för Barack Obama. New York Times är noga med att påpeka att man bara räknat sådana delegater som har blivit officiellt utvalda och därmed låsta vid sina respektive val.
Denna genomräkning är ytterst intressant och den första som bygger på reella premisser, dvs. vilka delegater som är låsta vid respektive kandidat.
Genomräkningen visar att Hillary Clintons övertag är betydligt större än vad de flesta svenska medier velat påskina.
DN tillhör till exempel dem som räknat käpprätt fel, med en differens på blott 88 delegater, när diffen i själva verket är hela 176 delegater om man ska följa New York Times ytterst petigt noggranna räknesätt. DN har väl ungefär räknat 100 procent fel om vi ser till diffen.
Nu ska det villigt erkännas att det hela är ytterst svårt att beräkna, men att lita till fel källa, som till exempel nyhetsbyrån AP, eller än värre, att lita till CNN (Crap News Network, eller Chicken Noodle Network, som jag många gånger kallat CNN), så går det som det går.
New York Times sätt att räkna tror jag är det enda riktigt korrekta sättet, dvs. att se till antalet redan bestämt, bestämda delegater. För att nu utnyttja en tautologi i sammanhanget.
Det svenska problemet är att så många utsända korrespondenter med sin modersmjölk kring redaktionernas deskbord är uppfödda med CNN och andra skräpbolag. Och det följer tyvärr med, när de far ut i världen.
Nå. Tillbaka till ämnet.
Demokraternas ordförande, Howard Dean, säger idag att "de båda demokratiska kandidaterna måste undvika att ta fighten hela vägen till konventet i augusti".
Han säger att "vi kommer att ha en kandidat i mitten av mars eller april. Men om så inte är fallet, då måste vi få till stånd någon form av överenskommelse demmellan. Därför att partiet har inte råd med ett konvent som är tudelat. Det är inte bra nyheter för någotdera partiet".
Enligt rådgivare till partiet är detta sagt utan att vara förankrat hos de båda kandidaterna.
Vad han antyder är helt enkelt en "ticket" med Clinton och Obama. Vem som nu vill tro på det.
Jag gör det inte. Om Clinton vinner nomineringen tror jag att hon kommer att välja en "veep" bortom både Obama och John Edwards. Varför inte en Dianne Feinstein, eller någon annan kvinna?
So, What's next?
Jo det är att kampanjen går in i "the Potomac states", dvs. Virginia, Washington DC, samt Maryland. Ytterst intressant, men inte särskilt avgörande många delegater att slåss om.
Å andra sidan, som racet ser ut, så är nu varje enskild delegat en tillgång. Och ingen kan räknas bort. Ingen enda.
Men de riktig stora slagen kommer att ske i Ohio och Texas. Och där är Clinton ytterst stark, sedan må man tycka vad man behagar om Air Billary One.
Källor och länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/07/us/politics/07campaign.html?hp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740466
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740094http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844279.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_848161.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
06 februari 2008
Update New Mexico - Clinton vann
När 98 procent av rösterna i New Mexico sent om sider är räknade visar det sig att Hillary Clinton leder knappt över Barack Obama. Och New York Times tillskriver henne segern också där.
Det var precis vad jag förutspådde tidigare idag.
Därmed tog hon samtliga aktuella sydstater, utom Alabama och Georgia. Sådant storslam i södern var det nog ingen av alla analytiker som trodde på. Och kl. 21.00 på tisdagskvällen är uppgiften fortfarande inte rapporterad i svenska medier. Skärpning anbefalles om ni inte vill tappa i trovärdighet på nätet...
Länk till NYT:
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/demmap/index.html
Det var precis vad jag förutspådde tidigare idag.
Därmed tog hon samtliga aktuella sydstater, utom Alabama och Georgia. Sådant storslam i södern var det nog ingen av alla analytiker som trodde på. Och kl. 21.00 på tisdagskvällen är uppgiften fortfarande inte rapporterad i svenska medier. Skärpning anbefalles om ni inte vill tappa i trovärdighet på nätet...
Länk till NYT:
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/demmap/index.html
Billary eller Obambi?
Här är den enkla matematiken som kommer att avgöra till förmån för Air Billary One, framför Barack Obambi:
Clintons team vann flest av de tio mest folkrika stater som stod på spel igår, medan Obamas team vann flest stater i norr och i mellanvästern. Dessutom vann hon troligen Kalifornien tack vare ”the latino vote”, vilket kommer att spilla över på New Mexico som fortfarande inte är färdigräknat. Hon valde helt enkelt att kampanja i Kalifornien istället för South Carolina som redan tidigt var Obamaland.
Att vinna i både Kalifornien och New York var enorma prestigevinster, med drygt 500 delegater sammantaget, som sänder chockvågor rakt in i Obamas högkvarter. Han lär ha trott att han åtminstone skulle ta Kalifornien, samt knapra betydligt på hennes tidigare mycket stora försprång i New York. Nu förlorade Obama istället med 17 procentenheter där.
Clintons seger i Massachusetts var en annan godbit för henne. Det är senator Ted Kennedys hemstat och för bara en vecka sedan ställde han sig bakom Barack Obama, tillsammans med två Kennedybarn, plus John Kerry. Men Clinton vann ändå med 15 procents marginal, framför allt tack vare kvinnliga väljare.
Den demografiska bilden visar att Clinton vann flesta kvinnor, bortåt 70 procent på en del håll, medan Obama fortsätter att vinna svarta väljare med siffror upp emot 80 procent på en del håll. Hur bilden bland latinos ser ut är än så länge lite oklar, men den gruppen tycks ändå ha spelat en mycket viktig roll i Kalifornien, som Clinton vann med 10 procents övervikt. Tidiga siffror visar att hon vann dubbelt så många latinamerikanska röster.
Det skiljer nu färre än 100 delegater mellan de två, Med Clinton i ledningen, och procenttalen börjar därför bli ganska ointressanta. Nu är det antalet delegater som räknas. Det demokratiska partiet har inalles 4 049 delegater och därför krävs det 2 025 för att bli partiets kandidat i november. Av den totala mängden delegater är 3 253 bundna av resultat i sina hemstater. Resten är så kallade superdelegater, som är fria att rösta som de vill. Bland de sistnämnda har Clinton en betydande övervikt.
Ingen kan idag med säkerhet säga exakt hur många delegater Clinton eller Obama har för närvarande. I flera fall avgörs inte den exakta fördelningen förrän senare i vår, men jag tror att Clinton under den närmaste månaden tar hem stora stater som Texas och Virginia. Men sannolikt måste hon också vinna i Ohio och Pennsylvania. Och i de båda delstaterna är gamla opinionsundersökningar inte mycket att bry sig om.
Inför Super Tuesday såg vi inte mycket av attackhunden Bill Clinton. Efter hans fiasko i South Carolina har det säkert utgått någon tydlig order och därefter har ordväxlingen mellan de båda också blivit en aning mjukare. I Amerika finns det en del spekulationer om att Clinton skulle välja Obama som sin vicepresidentkandidat. Att det helt enkelt är den enda möjligheten för att valet av presidentkandidat inte ska avgöras först på konventet. Men tillåt mig tvivla.
Valmaskinen Clinton är, åtminstone än så länge, alltför stark. Hon har redan tackat ja till fyra tv-sända debatter under de närmaste tre veckorna inför valen i Texas och Ohio. Obama har inte ens mäktat med att svara, men han måste naturligtvis ställa upp.
Sedan förpestas Obama fortfarande av att han så tätt kopplas samman med slumlorden Tony Rezko hemma i Chicago och som ställs inför federal domstol där den 25 februari. Det handlar om mutor, utpressning och kickbacks och Obamas namn finns med i utredningsmaterialet. (Se tidigare blogginlägg här nedan.)
Den elaka Clintonätaren, Maureen Dowd i New York Times, skriver idag att ”om Obama vill bli president, så måste han döda draken. Och draken är Clintons attackmaskin och tisdag kväll visade det sig att den inte är oemotståndlig, men fortfarande andas eld”.
Ganska hårda ord, men så länge Barack Obama har sina egna ”dirty tricks” att brottas med hemma i Chicago, så kan nog den där draken dra sig tillbaka in i sin håla för att vila ett tag.
En helt annan mycket intressant iakttagelse just nu är att om det var presidentval idag skulle både Clinton och Obama vinna över John McCain. Tidigare var det länge precis tvärtom. Det betyder att inför Texas och Ohio kommer vi säkert att få se åtskilliga attacker mot demokraternas kandidater, medan Clinton och Obama säkert kommer att tona ned den interna striden om demokraternas nominering.
Länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/06/opinion/06dowd.html?hp
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844683.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
Clintons team vann flest av de tio mest folkrika stater som stod på spel igår, medan Obamas team vann flest stater i norr och i mellanvästern. Dessutom vann hon troligen Kalifornien tack vare ”the latino vote”, vilket kommer att spilla över på New Mexico som fortfarande inte är färdigräknat. Hon valde helt enkelt att kampanja i Kalifornien istället för South Carolina som redan tidigt var Obamaland.
Att vinna i både Kalifornien och New York var enorma prestigevinster, med drygt 500 delegater sammantaget, som sänder chockvågor rakt in i Obamas högkvarter. Han lär ha trott att han åtminstone skulle ta Kalifornien, samt knapra betydligt på hennes tidigare mycket stora försprång i New York. Nu förlorade Obama istället med 17 procentenheter där.
Clintons seger i Massachusetts var en annan godbit för henne. Det är senator Ted Kennedys hemstat och för bara en vecka sedan ställde han sig bakom Barack Obama, tillsammans med två Kennedybarn, plus John Kerry. Men Clinton vann ändå med 15 procents marginal, framför allt tack vare kvinnliga väljare.
Den demografiska bilden visar att Clinton vann flesta kvinnor, bortåt 70 procent på en del håll, medan Obama fortsätter att vinna svarta väljare med siffror upp emot 80 procent på en del håll. Hur bilden bland latinos ser ut är än så länge lite oklar, men den gruppen tycks ändå ha spelat en mycket viktig roll i Kalifornien, som Clinton vann med 10 procents övervikt. Tidiga siffror visar att hon vann dubbelt så många latinamerikanska röster.
Det skiljer nu färre än 100 delegater mellan de två, Med Clinton i ledningen, och procenttalen börjar därför bli ganska ointressanta. Nu är det antalet delegater som räknas. Det demokratiska partiet har inalles 4 049 delegater och därför krävs det 2 025 för att bli partiets kandidat i november. Av den totala mängden delegater är 3 253 bundna av resultat i sina hemstater. Resten är så kallade superdelegater, som är fria att rösta som de vill. Bland de sistnämnda har Clinton en betydande övervikt.
Ingen kan idag med säkerhet säga exakt hur många delegater Clinton eller Obama har för närvarande. I flera fall avgörs inte den exakta fördelningen förrän senare i vår, men jag tror att Clinton under den närmaste månaden tar hem stora stater som Texas och Virginia. Men sannolikt måste hon också vinna i Ohio och Pennsylvania. Och i de båda delstaterna är gamla opinionsundersökningar inte mycket att bry sig om.
Inför Super Tuesday såg vi inte mycket av attackhunden Bill Clinton. Efter hans fiasko i South Carolina har det säkert utgått någon tydlig order och därefter har ordväxlingen mellan de båda också blivit en aning mjukare. I Amerika finns det en del spekulationer om att Clinton skulle välja Obama som sin vicepresidentkandidat. Att det helt enkelt är den enda möjligheten för att valet av presidentkandidat inte ska avgöras först på konventet. Men tillåt mig tvivla.
Valmaskinen Clinton är, åtminstone än så länge, alltför stark. Hon har redan tackat ja till fyra tv-sända debatter under de närmaste tre veckorna inför valen i Texas och Ohio. Obama har inte ens mäktat med att svara, men han måste naturligtvis ställa upp.
Sedan förpestas Obama fortfarande av att han så tätt kopplas samman med slumlorden Tony Rezko hemma i Chicago och som ställs inför federal domstol där den 25 februari. Det handlar om mutor, utpressning och kickbacks och Obamas namn finns med i utredningsmaterialet. (Se tidigare blogginlägg här nedan.)
Den elaka Clintonätaren, Maureen Dowd i New York Times, skriver idag att ”om Obama vill bli president, så måste han döda draken. Och draken är Clintons attackmaskin och tisdag kväll visade det sig att den inte är oemotståndlig, men fortfarande andas eld”.
Ganska hårda ord, men så länge Barack Obama har sina egna ”dirty tricks” att brottas med hemma i Chicago, så kan nog den där draken dra sig tillbaka in i sin håla för att vila ett tag.
En helt annan mycket intressant iakttagelse just nu är att om det var presidentval idag skulle både Clinton och Obama vinna över John McCain. Tidigare var det länge precis tvärtom. Det betyder att inför Texas och Ohio kommer vi säkert att få se åtskilliga attacker mot demokraternas kandidater, medan Clinton och Obama säkert kommer att tona ned den interna striden om demokraternas nominering.
Länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/06/opinion/06dowd.html?hp
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844683.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
05 februari 2008
Svenska stolligheter om Super Tuesday
Så har då ett antal svenska politiker och så kallade kändisar låtit sig lockas till att peka ut sina favoriter i det amerikanska presidentvalet. Statsministern håller på Barack Obama, medan resten av alliansens ledarskap håller på Clinton. Näringsminister Olofsson motiverar sitt val med att Clinton är kvinna. "Hon är min kandidat", säger hon. Men nu råkar det vara så att Maud Olofsson - Gud hjälpe mig - inte har någon rösträtt i USA.
Vad ingen av dem begriper är dock att hela det amerikanska politiska landskapet ligger väsentligt till höger om det svenska. Och då blir deras favoriseringar ganska korkade. Om de åtminstone hade uttalat sig utifrån svenska utrikespolitiska intressen eller önskningar hade det varit begripligt.
Statsministerns påstående om att Barack Obamas åsikter och program ligger nära moderaternas på flera punkter är oinformerat, felaktigt och sällsynt dumt. I allt väsentligt står han betydligt till höger om Reinfeldts moderater.
Samma sak gäller för Hillary Clinton. Och då blir Mona Sahlins favorisering av Clinton lika korkad. Mona Sahlin begriper uppenbarligen ingenting om amerikansk politik. Och, som Sahlin gör, kalla en politiker för "listig" är ganska obehagligt och det säger kanske en del om hur Sahlin vill förhålla sig till sina egna väljare.
I sak förhåller det sig nämligen så att av samtliga kvarvarande kandidater är det ingen, förutom Hillary Clinton, som begriper och har uttalat sig om betydelsen av den transatlantiska länken, som räddade Europa under andra världskriget. Och dessutom räddade Europa undan stor skam och nesa under Balkankrigen.
Det är den över allt annat väsentligaste frågan för Sverige och Europa. Ett alltmera protektionistiskt och introvert Amerika kan bli ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i resten av världen. Och att svenska politiker inte med ett ord nämner sådant visar bara hur okunniga de är.
Och att en bunt riksdagsjournalister lånar sin trovärdighet till den tramsiga showen är minst lika illa.
Länkar:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_842429.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740022
Vad ingen av dem begriper är dock att hela det amerikanska politiska landskapet ligger väsentligt till höger om det svenska. Och då blir deras favoriseringar ganska korkade. Om de åtminstone hade uttalat sig utifrån svenska utrikespolitiska intressen eller önskningar hade det varit begripligt.
Statsministerns påstående om att Barack Obamas åsikter och program ligger nära moderaternas på flera punkter är oinformerat, felaktigt och sällsynt dumt. I allt väsentligt står han betydligt till höger om Reinfeldts moderater.
Samma sak gäller för Hillary Clinton. Och då blir Mona Sahlins favorisering av Clinton lika korkad. Mona Sahlin begriper uppenbarligen ingenting om amerikansk politik. Och, som Sahlin gör, kalla en politiker för "listig" är ganska obehagligt och det säger kanske en del om hur Sahlin vill förhålla sig till sina egna väljare.
I sak förhåller det sig nämligen så att av samtliga kvarvarande kandidater är det ingen, förutom Hillary Clinton, som begriper och har uttalat sig om betydelsen av den transatlantiska länken, som räddade Europa under andra världskriget. Och dessutom räddade Europa undan stor skam och nesa under Balkankrigen.
Det är den över allt annat väsentligaste frågan för Sverige och Europa. Ett alltmera protektionistiskt och introvert Amerika kan bli ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i resten av världen. Och att svenska politiker inte med ett ord nämner sådant visar bara hur okunniga de är.
Och att en bunt riksdagsjournalister lånar sin trovärdighet till den tramsiga showen är minst lika illa.
Länkar:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_842429.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740022
21 januari 2008
Barack Obamas dubbelfel
Efter valförlusten i Nevada hävdade Barack Obamas högkvarter att det var han som vunnit i Nevada, eftersom Obama fått 13 delegater till sommarens konvent mot Clintons 12. Den felaktiga nyheten kablades ut av DN, Aftonbaldet, Expressen, AP, CNN, med flera. Men påståendet är helt uppåt väggarna, därför att delegaterna till demokraternas konvent i augusti utses inte slutgiltigt förrän den 19 april. Den felaktiga uppgiften ligger fortfarande kvar på Obamas hemsida.
Att medierna svalde lögnen med hull och hår är ytterligare ett exempel på dålig faktakoll och slätstruken granskning av Barack Obamas påståenden.
Ett andra exempel från de senaste dagarna var Obamas påstående att han var först med ett förslag till ekonomiskt stimulanspaket. Lögn igen. Först ut av alla var Hillary Clinton som la fram sitt förslag den 11 januari. Hennes paket kostar 110 miljarder dollar. Två dagar senare kom Obama med sitt förslag, som lånade flera punkter från Clintons paket, men till betydligt lägre kostnader.
Den lögnen från Obama har också fått passera obemärkt på många håll.
Länktips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_790719.svd
Att medierna svalde lögnen med hull och hår är ytterligare ett exempel på dålig faktakoll och slätstruken granskning av Barack Obamas påståenden.
Ett andra exempel från de senaste dagarna var Obamas påstående att han var först med ett förslag till ekonomiskt stimulanspaket. Lögn igen. Först ut av alla var Hillary Clinton som la fram sitt förslag den 11 januari. Hennes paket kostar 110 miljarder dollar. Två dagar senare kom Obama med sitt förslag, som lånade flera punkter från Clintons paket, men till betydligt lägre kostnader.
Den lögnen från Obama har också fått passera obemärkt på många håll.
Länktips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_790719.svd
14 januari 2008
When the Shit Hits the Fan
När Hillary Clinton i förra veckan hävdade att Barack Obama inte granskas alls lika noggrant som hon själv blivit granskad var det en tydlig hint om att det nu är dags att ”skicka skiten rakt upp i fläkten”. Camp Clinton är helt övertygad om att om Obama blir demokraternas kandidat till slut kommer han att bli fullständigt söndersmulad av en republikansk attackmaskin. Det, om något, är Camp Clintons ursäkt för att i skymundan misskreditera Obama så gott de kan.
Så till exempel heter det från rykteskvarnarna att Obama, som har Hussein som mellannamn, i hemlighet och i själva verket är muslim. Alternativt att han står islam alltför nära för att det ska vara politiskt hälsosamt, eller att han gick i en muslimsk skola som barn.
I själva verket fostrades unge Barack inte in i någon religion alls, även om hans afrikanske farfar och hans indonesiske styvfar båda var muslimer. I slutet av 1980-talet gick Obama med i Trinity United Church of Christ hemma i Chicago, som är en afroamerikansk jätteförsamling med 8 000 medlemmar. Obamas far var en getfarmare i Kenya som fick ett stipendium till ett universitet på Hawaii, där han träffade Obamas mor. Pappan övergav familjen när Obama var två år och återvände till Kenya, där han senare omkom i en bilolycka.
Församlingens ytterst oortodoxa pastor heter Jeremiah Wright, som över huvud taget vägrar att ge några som helst intervjuer. Han vigde paret Obama och har också döpt båda döttrarna. Högerkristna websidor påpekar med illa dold skadeglädje hur pastor Wright efter den 11 september kallade attackerna för en väckarklocka för ett Amerika som inte bryr sig om färgade. Pastorn har också påstått att ”amerikaner tror på vit överhöghet och svart underlägsenhet /…/ mer än vi tror på Gud”.
En gång på 80-talet reste Jeremiah Wright till Libyen för att träffa Moammar Khaddafi. Med på resan var den ökände svarte extremisten Louis Farrakhan, som leder Nation of Islam. Om den resan har pastorn nyligen sagt att ”när Obamas fiender får kunskap om den resan kommer stödet från judiska väljare att försvinna lika snabbt som en snöboll i helvetet”.
Ett annat potentiellt hot mot Obamas fasad och integritet, och dessutom betydligt mera relevant, hör ihop med åtalet mot en av hans ledande donatorer, Antoin ”Tony” Rezko. Född i Syrien, är han en ökänd byggherre i Chicago, som nu anklagas för mutor, kickbacks och utpressning. Han kallas ibland för en slumlord från Chicago som samlar på politiker. Åklagare i målet är ingen mindre är Scott Fitzgerald. Han var den som tvingade bort Lewis ”Scooter” Libby från Vita huset i en ganska krånglig historia om vem som läckt vad till en reporter. Målet mot Rezko kommer upp den 25 februari.
Samma dag som Barack Obama för två år sedan köpte en villa i Chicago för 1.6 miljoner dollar, köpte Rezkos fru granntomten, som säljaren egentligen ville sälja i paket med villan, men Obama påstås inte ha haft råd med hela affären och det var då Mrs. Rezko klev in i det hela och fick till ett delat köp. Senare betalade Obama 100 000 dollar för en struntbit av granntomten, trots att han kände till att Rezko var misstänkt för utpressning, mm.
Långt senare har senatorn tillstått att det köpet var stolligt och därför skänkt delar av Rezkos donationer till välgörenhet. I USA är det bara ABC News, New York Times, Chicago Tribune och Chicago Sun-Times som på allvar grävt i kopplingarna mellan Obama och Rezko. Men vi kan utgå från att det blir mer av den varan framöver.
Sett mot bakgrund av hur Hillary Clinton hudflängts och dragits genom skandal efter skandal, inte minst orsakade av Bill eskapader, förefaller det något inkonsekvent att Barack Obama inte synas mera noggrant i sömmarna.
Mrs. Clinton fortsatte idag, söndag, också attackerna mot Obama genom att hävda att hans agerande i senaten inte alls stämmer överens med hans retorik. Hon sa också att Obama är ingen aktivist som Martin Luther King, detta som svar på anklagelser från Obamalägret för att hon tidigare nedvärderat Dr. Kings insatser för de svarta.
Därmed har kampen mellan de båda fått en obehaglig touch av brännhet rasfråga, som ingen av dem lär vinna några avgörande röster på. Snarare skickar de kanske på så sätt väljare över på den republikanska sidan.
Källor & länktips:
http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/us_elections/article3177684.ece
http://www.hillaryis44.com/
http://www.msnbc.msn.com/id/22634967/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_769419.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=734684
Så till exempel heter det från rykteskvarnarna att Obama, som har Hussein som mellannamn, i hemlighet och i själva verket är muslim. Alternativt att han står islam alltför nära för att det ska vara politiskt hälsosamt, eller att han gick i en muslimsk skola som barn.
I själva verket fostrades unge Barack inte in i någon religion alls, även om hans afrikanske farfar och hans indonesiske styvfar båda var muslimer. I slutet av 1980-talet gick Obama med i Trinity United Church of Christ hemma i Chicago, som är en afroamerikansk jätteförsamling med 8 000 medlemmar. Obamas far var en getfarmare i Kenya som fick ett stipendium till ett universitet på Hawaii, där han träffade Obamas mor. Pappan övergav familjen när Obama var två år och återvände till Kenya, där han senare omkom i en bilolycka.
Församlingens ytterst oortodoxa pastor heter Jeremiah Wright, som över huvud taget vägrar att ge några som helst intervjuer. Han vigde paret Obama och har också döpt båda döttrarna. Högerkristna websidor påpekar med illa dold skadeglädje hur pastor Wright efter den 11 september kallade attackerna för en väckarklocka för ett Amerika som inte bryr sig om färgade. Pastorn har också påstått att ”amerikaner tror på vit överhöghet och svart underlägsenhet /…/ mer än vi tror på Gud”.
En gång på 80-talet reste Jeremiah Wright till Libyen för att träffa Moammar Khaddafi. Med på resan var den ökände svarte extremisten Louis Farrakhan, som leder Nation of Islam. Om den resan har pastorn nyligen sagt att ”när Obamas fiender får kunskap om den resan kommer stödet från judiska väljare att försvinna lika snabbt som en snöboll i helvetet”.
Ett annat potentiellt hot mot Obamas fasad och integritet, och dessutom betydligt mera relevant, hör ihop med åtalet mot en av hans ledande donatorer, Antoin ”Tony” Rezko. Född i Syrien, är han en ökänd byggherre i Chicago, som nu anklagas för mutor, kickbacks och utpressning. Han kallas ibland för en slumlord från Chicago som samlar på politiker. Åklagare i målet är ingen mindre är Scott Fitzgerald. Han var den som tvingade bort Lewis ”Scooter” Libby från Vita huset i en ganska krånglig historia om vem som läckt vad till en reporter. Målet mot Rezko kommer upp den 25 februari.
Samma dag som Barack Obama för två år sedan köpte en villa i Chicago för 1.6 miljoner dollar, köpte Rezkos fru granntomten, som säljaren egentligen ville sälja i paket med villan, men Obama påstås inte ha haft råd med hela affären och det var då Mrs. Rezko klev in i det hela och fick till ett delat köp. Senare betalade Obama 100 000 dollar för en struntbit av granntomten, trots att han kände till att Rezko var misstänkt för utpressning, mm.
Långt senare har senatorn tillstått att det köpet var stolligt och därför skänkt delar av Rezkos donationer till välgörenhet. I USA är det bara ABC News, New York Times, Chicago Tribune och Chicago Sun-Times som på allvar grävt i kopplingarna mellan Obama och Rezko. Men vi kan utgå från att det blir mer av den varan framöver.
Sett mot bakgrund av hur Hillary Clinton hudflängts och dragits genom skandal efter skandal, inte minst orsakade av Bill eskapader, förefaller det något inkonsekvent att Barack Obama inte synas mera noggrant i sömmarna.
Mrs. Clinton fortsatte idag, söndag, också attackerna mot Obama genom att hävda att hans agerande i senaten inte alls stämmer överens med hans retorik. Hon sa också att Obama är ingen aktivist som Martin Luther King, detta som svar på anklagelser från Obamalägret för att hon tidigare nedvärderat Dr. Kings insatser för de svarta.
Därmed har kampen mellan de båda fått en obehaglig touch av brännhet rasfråga, som ingen av dem lär vinna några avgörande röster på. Snarare skickar de kanske på så sätt väljare över på den republikanska sidan.
Källor & länktips:
http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/us_elections/article3177684.ece
http://www.hillaryis44.com/
http://www.msnbc.msn.com/id/22634967/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_769419.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=734684
13 januari 2008
It’s the Economy, Stupid!
Under valkampanjen 1992, då Bill Clinton var demokraternas presidentkandidat, var James Carville en av Clintons främsta rådgivare. Carville & Co. satt i ett bunkerliknande komplex i Little Rock, Arkansas och på väggen i hans rum hängde en handtextad skylt där det stod ”It’s the Economy, Stupid”. För många ledande demokrater blev den där frasen ett mantra under hela den fortsatta kampanjen och det var åtskilliga analytiker som hävdade att var just fokuseringen på ekonomin som förde Bill Clinton till Vita huset.
Efter primärvalen i Iowa och New Hampshire fokuserar nu, inte särskilt förvånande, Camp Clinton än en gång på ekonomin.
Häromdagen presenterade Hillary Clinton ett stimulanspaket på hela 110 miljarder dollar för att snabbstarta den amerikanska ekonomin. Hon kräver till exempel kraftiga skatterabatter för låg- och medelinkomsttagare. Hon vill också inrätta en krisfond på 30 miljarder för att lindra den pågående huslånekrisen. Mrs. Clinton vill också öka stödet till dem som är berättigade till bidrag för uppvärmningskostnader. Hela 37 miljoner familjer är berättigade till sådant stöd, men det är bara 16 procent av den gruppen som verkligen får del av stödet. Kostnaden för denna del beräknas till 25 miljarder. Ytterligare 5 miljarder ska gå till nystartade ”gröna jobb”, plus 10 miljarder till att utöka arbetslöshetsförsäkringen.
På pappret är det ett ambitiöst program, men Camp Clinton har sagt lite, eller ingenting om hur det ska finansieras. Det här programmet kommer samtidigt som rader av amerikanska ekonomer varnar för en annalkande recession. För bara några månader sedan trodde de flesta att valet skulle handla om Irakkriget, men nu tycks det mesta fokuseras på ekonomin istället. En del ekonomer säger nu till och med att det är för sent att snabbstarta ekonomin. Bushadministrationen överväger för övrigt ett liknande ekonomiskt stimulanspaket som Mrs. Clintons.
När kandidaterna far genom arbetslöshetens industristäder i Michigan, eller möter drösvis med osålda bostäder i Las Vegas inför primärvalet i Nevada, så kräver också alltfler besked om ekonomin. Framför allt kräver man fortsatta räntesänkningar, vilket också fedchefen antytt att det är på väg.
Ansedda Merrill Lynch säger till exempel att ”det är inte längre frågan om vi får en recession, utan hur djup och långvarig den blir”. Det finns också en rädsla för att den nedåtgående spiralen ska smitta av sig från huslånekrisen till kreditkortsmarknaden och bilförsäljningen, vilket skulle drabba miljoner amerikaner.
Andra tecken är att handelsunderskottet på månadsbasis återigen passerat 60 miljarder, nyskapandet av jobb minskar kraftigt, julhandeln visade inga bra siffror och det finns ett överutbud på bostadsmarknaden, plus att index i tillverkningsindustrin faller trots att den svaga dollarn hjälper exporten.
Om nu Hillary Clinton vill satsa 110 miljarder dollar för att snabbstarta ekonomin, så svarar ändå inflytelserika ekonomer att det beloppet är bara kosmetika, därför att det skulle behövas tre eller fyra gånger så mycket pengar för att få fart på hjulen igen. Och frågan är om någon amerikansk administration har möjlighet att satsa så stora belopp.
Å andra sidan kan man som New York Times ta en titt på tidigare recessionsperioder och presidentval. Under 1900-talet var det recession vid valen 1920, 1932, 1960 och 1980. Och vid alla de valen förlorade en sittande president. Den statistiken skulle i så fall peka på att USAs näste president är demokrat, alldeles oavsett om det blir en svart man från Illinois eller en före detta First Lady.
Länktips:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
Efter primärvalen i Iowa och New Hampshire fokuserar nu, inte särskilt förvånande, Camp Clinton än en gång på ekonomin.
Häromdagen presenterade Hillary Clinton ett stimulanspaket på hela 110 miljarder dollar för att snabbstarta den amerikanska ekonomin. Hon kräver till exempel kraftiga skatterabatter för låg- och medelinkomsttagare. Hon vill också inrätta en krisfond på 30 miljarder för att lindra den pågående huslånekrisen. Mrs. Clinton vill också öka stödet till dem som är berättigade till bidrag för uppvärmningskostnader. Hela 37 miljoner familjer är berättigade till sådant stöd, men det är bara 16 procent av den gruppen som verkligen får del av stödet. Kostnaden för denna del beräknas till 25 miljarder. Ytterligare 5 miljarder ska gå till nystartade ”gröna jobb”, plus 10 miljarder till att utöka arbetslöshetsförsäkringen.
På pappret är det ett ambitiöst program, men Camp Clinton har sagt lite, eller ingenting om hur det ska finansieras. Det här programmet kommer samtidigt som rader av amerikanska ekonomer varnar för en annalkande recession. För bara några månader sedan trodde de flesta att valet skulle handla om Irakkriget, men nu tycks det mesta fokuseras på ekonomin istället. En del ekonomer säger nu till och med att det är för sent att snabbstarta ekonomin. Bushadministrationen överväger för övrigt ett liknande ekonomiskt stimulanspaket som Mrs. Clintons.
När kandidaterna far genom arbetslöshetens industristäder i Michigan, eller möter drösvis med osålda bostäder i Las Vegas inför primärvalet i Nevada, så kräver också alltfler besked om ekonomin. Framför allt kräver man fortsatta räntesänkningar, vilket också fedchefen antytt att det är på väg.
Ansedda Merrill Lynch säger till exempel att ”det är inte längre frågan om vi får en recession, utan hur djup och långvarig den blir”. Det finns också en rädsla för att den nedåtgående spiralen ska smitta av sig från huslånekrisen till kreditkortsmarknaden och bilförsäljningen, vilket skulle drabba miljoner amerikaner.
Andra tecken är att handelsunderskottet på månadsbasis återigen passerat 60 miljarder, nyskapandet av jobb minskar kraftigt, julhandeln visade inga bra siffror och det finns ett överutbud på bostadsmarknaden, plus att index i tillverkningsindustrin faller trots att den svaga dollarn hjälper exporten.
Om nu Hillary Clinton vill satsa 110 miljarder dollar för att snabbstarta ekonomin, så svarar ändå inflytelserika ekonomer att det beloppet är bara kosmetika, därför att det skulle behövas tre eller fyra gånger så mycket pengar för att få fart på hjulen igen. Och frågan är om någon amerikansk administration har möjlighet att satsa så stora belopp.
Å andra sidan kan man som New York Times ta en titt på tidigare recessionsperioder och presidentval. Under 1900-talet var det recession vid valen 1920, 1932, 1960 och 1980. Och vid alla de valen förlorade en sittande president. Den statistiken skulle i så fall peka på att USAs näste president är demokrat, alldeles oavsett om det blir en svart man från Illinois eller en före detta First Lady.
Länktips:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
09 januari 2008
Tårar starkare än syra
Rubrikens elaka fras har New York Times kolumnist, Maureen Dowd, snott från en gammal Spencer Tracy-rulle för sin senaste sågning av Hillary Clinton, efter New Hampshire. Ms. Dowd har alltid varit en Clintonätare och den här gången skjuter hon in sig på ett tillfälle i måndags morse då Hillary Clinton plötsligt visade upp tårblanka ögon i TV.
Det ögonblicket har ältats fram och tillbaka av amerikanska soffpotatisar. Det finns till och med de som hävdar att det var det tårblanka ögonblicket som gav henne den oväntade segern.
Men det var nog snarare så att både Clinton och Barack Obama bytte strategi inför New Hampshire. Obama kom segerviss efter Iowa till granitstaten, gav inga presskonferenser, inga intervjuer och besvarade inga frågor från publik där han framträdde. Clinton har skällts för att vara en stålblank etablissemangskandidat, men nu var det plötsligt Obama som uppträdde som en nonchalant och segerviss representant för etablissemanget. Det visar bara att väljare aldrig kan underskattas. De är nämligen inte ens hälften så korkade som många politiker inbillar sig. Det gäller i Amerika som i vårt eget land.
Clinton gjorde tvärtom mot tidigare. Hon satte sig ner i en bar tillsammans med en hop reportrar för ett långt off-the-record samtal och hon besvarade frågor överallt där hon framträdde. Och hon prioriterade erfarenhet och valbarhet. Bill Clinton fick köra ett eget race i New Hampshire och dessutom sköta attackerna. Han kallade till exempel Barack Obama och hans uppträdande i Irakfrågan för en myt. Och när Hillary Clinton höll sitt segertal på tisdagskvällen var grånade figurer som Wesley Clark och Madeleine Albright utbytta mot ett hav av ungdomar. Och därmed blev Clinton den första kvinnan i amerikansk presidentvalshistoria som har vunnit ett primärval.
I New Hampshire vann Clinton 47 procent av kvinnorna, plus en överväldigande majoritet bland de äldre över 64 år och det är precis de båda grupperna som är demokraternas kärnväljare. Obama vann framför allt ungdomsväljarna, plus höginkomsttagarna.
Bara två dagar före New Hampshire hade opinionsundersökningarna räknat ut Hillary Clinton och predikade istället att Obama skulle vinna tvåsiffrigt. Så grova fel ställer en hel del frågor om kvaliteten på undersökningarna. Vad var det för fnatt som drabbade dem i deras vägningar efter Obamas seger i Iowa? Hon var nog också ganska uträknad av de flesta i den egna staben. Det gick till och med rykten om att flera ledande figurer i staben skulle få sparken.
Det gick också rykten om att hon skulle skippa primärvalen i Nevada 19 januari och South Carolina en vecka senare, för att istället koncentrerar sig på Super Duper Tuesday den 5 februari då det är primärval i 21 stater. Nevada räknas som Obama-mark efter att de stora fackförbunden där antytt att de kommer att stödja honom. I South Carolina är omkring hälften av demokraternas väljarkår svart och räknas därför automatiskt som tillhörig Obama.
Om vi bortser från massmedias kungamakare, respektive bödlar både i Amerika och här hemma, så är faktiskt både Nevada och South Carolina av något mindre intresse. Det är först i folkrika Florida den 29 januari som det blir riktigt blodigt allvar. Och där har Clinton ett tydligt försprång.
Och fram till dess hinner den enorma Camp Clinton omgruppera en hel del, samla in ännu mera pengar och fortsätta krypskyttet mot Barack Obama. För närvarande laddar Clinton mest i Irakfrågan, där Obama helt tydligt överdriver sitt motstånd mot kriget. Det är enbart i den inledande omröstningen i senaten om kriget som Clinton och Obama skiljer sig åt. I övrigt har de röstat helt lika.
I New Hampshire var Camp Clintons mål att stoppa Obama-vågen. I fortsättningen blir målet att förvandla vågen till spegelblank stiljte.
Länktips:
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/fl/florida_democratic_primary-261.html
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_752719.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_753095.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=731117
http://www.nytimes.com/2008/01/09/opinion/08dowd.html?hp
Det ögonblicket har ältats fram och tillbaka av amerikanska soffpotatisar. Det finns till och med de som hävdar att det var det tårblanka ögonblicket som gav henne den oväntade segern.
Men det var nog snarare så att både Clinton och Barack Obama bytte strategi inför New Hampshire. Obama kom segerviss efter Iowa till granitstaten, gav inga presskonferenser, inga intervjuer och besvarade inga frågor från publik där han framträdde. Clinton har skällts för att vara en stålblank etablissemangskandidat, men nu var det plötsligt Obama som uppträdde som en nonchalant och segerviss representant för etablissemanget. Det visar bara att väljare aldrig kan underskattas. De är nämligen inte ens hälften så korkade som många politiker inbillar sig. Det gäller i Amerika som i vårt eget land.
Clinton gjorde tvärtom mot tidigare. Hon satte sig ner i en bar tillsammans med en hop reportrar för ett långt off-the-record samtal och hon besvarade frågor överallt där hon framträdde. Och hon prioriterade erfarenhet och valbarhet. Bill Clinton fick köra ett eget race i New Hampshire och dessutom sköta attackerna. Han kallade till exempel Barack Obama och hans uppträdande i Irakfrågan för en myt. Och när Hillary Clinton höll sitt segertal på tisdagskvällen var grånade figurer som Wesley Clark och Madeleine Albright utbytta mot ett hav av ungdomar. Och därmed blev Clinton den första kvinnan i amerikansk presidentvalshistoria som har vunnit ett primärval.
I New Hampshire vann Clinton 47 procent av kvinnorna, plus en överväldigande majoritet bland de äldre över 64 år och det är precis de båda grupperna som är demokraternas kärnväljare. Obama vann framför allt ungdomsväljarna, plus höginkomsttagarna.
Bara två dagar före New Hampshire hade opinionsundersökningarna räknat ut Hillary Clinton och predikade istället att Obama skulle vinna tvåsiffrigt. Så grova fel ställer en hel del frågor om kvaliteten på undersökningarna. Vad var det för fnatt som drabbade dem i deras vägningar efter Obamas seger i Iowa? Hon var nog också ganska uträknad av de flesta i den egna staben. Det gick till och med rykten om att flera ledande figurer i staben skulle få sparken.
Det gick också rykten om att hon skulle skippa primärvalen i Nevada 19 januari och South Carolina en vecka senare, för att istället koncentrerar sig på Super Duper Tuesday den 5 februari då det är primärval i 21 stater. Nevada räknas som Obama-mark efter att de stora fackförbunden där antytt att de kommer att stödja honom. I South Carolina är omkring hälften av demokraternas väljarkår svart och räknas därför automatiskt som tillhörig Obama.
Om vi bortser från massmedias kungamakare, respektive bödlar både i Amerika och här hemma, så är faktiskt både Nevada och South Carolina av något mindre intresse. Det är först i folkrika Florida den 29 januari som det blir riktigt blodigt allvar. Och där har Clinton ett tydligt försprång.
Och fram till dess hinner den enorma Camp Clinton omgruppera en hel del, samla in ännu mera pengar och fortsätta krypskyttet mot Barack Obama. För närvarande laddar Clinton mest i Irakfrågan, där Obama helt tydligt överdriver sitt motstånd mot kriget. Det är enbart i den inledande omröstningen i senaten om kriget som Clinton och Obama skiljer sig åt. I övrigt har de röstat helt lika.
I New Hampshire var Camp Clintons mål att stoppa Obama-vågen. I fortsättningen blir målet att förvandla vågen till spegelblank stiljte.
Länktips:
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/fl/florida_democratic_primary-261.html
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_752719.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_753095.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=731117
http://www.nytimes.com/2008/01/09/opinion/08dowd.html?hp
04 januari 2008
The Comeback Kid, Take Two
Uttrycket "The Comeback Kid" myntades under valkampanjen 1992, efter att Bill Clinton förlorat fem primärval i följd. Och efter Hillary Clintons nesliga, men väntade förlust, i Iowa har uttrycket kommit till heders igen.
Hennes spin doctors kallade omedelbart förlusten för blott och bart en liten grop på vägen och att det är först nu som maratonloppet börjar. Det är så man gör för att försöka spela ner betydelsen av valmötena i Iowa, inklusive de tidigare så högt ställda förväntningarna. Men den sista opinionsundersökningen inför Iowa visade helt korrekt att Hillary bara skulle nå en tredjeplats. Och så blev det.
Nu heter det helt plötsligt att de avgörande rösterna inte kommer från stater som Iowa och New Hampshire, utan snarare på Super Tuesday. Men det hindrar inte att Mrs. Clinton absolut måste vinna i New Hampshire för att inte förlora ansiktet ytterligare. Och den senaste opinionsundersökningen där visar också att hon har ett mycket komfortabelt försprång.
Även om man kan ha åsikter om hur valmötena i Iowa går till med verbalt köpslående, inklusive hög mygelfaktor, är det ganska simpelt av Clintons stabsfolk att efter en förlust spela ner betydelsen av resultatet. Ändå är det sant att ingen vinnare i Iowa har också vunnit Vita huset sedan 1976, då Jimmy Carter kom från ingenstans.
Man kan gott påstå att hittills har det mesta kretsat kring Hillary Clinton, inte bara som presidentkandidat, utan också som senator och före detta first lady. Det har varit en sorts generalgranskning av vad hon gjort och vad hon inte har lyckats med. Samtidigt har Barak Hussein Obama kommit ytterst lindrigt undan. (Jodå, han har faktiskt Hussein som mellannamn...)
Här är några exempel:
Hur ser det egentligen ut med hans kontakter med Black Panthers och Nation of Islam?
Varför är han så otydlig angående vapenlagstiftningen?
Varför tillåter medierna att han överdriver sitt motstånd mot Irakkriget?
Hur pass "presidential" är han egentligen, mot bakgrund av att han bara suttit en period i senaten?
Varför frågar ingen om USA är redo för en president som tillhör en etnisk minoritet?
Vad vet vi egentligen om hans tidigare drogmissbruk?
Sanningen om till exempel Obama och Irakkriget är att när det gäller senatens beslut om utgifter i sammanhanget har Obama och Clinton röstat exakt lika. De övriga frågorna lyser tämligen obesvarade.
Jag är definitivt inte någon Clintonista, men det är ett otvetydigt faktum att Hillary Clinton granskats och nagelfarits ned till varje kommatecken, medan Obama fortfarande befinner sig oceaner bortom alla granskande rubriker.
På nationell nivå håller Clinton fortfarande ett betryggande försprång framför Obama på cirka 20 procentenheter. Och i New Hampshire pekar allt i riktning mot att hon vinner, varför de svenska krigsrubrikerna om förloraren i Iowa kraftigt skjuter över målet. För att nu inte tala om de lika gnälligt skadeglada som okunniga kommentarerna i SVT och Sveriges Radio.
Air Billary One (den linen har jag copyright på...) lyfte från Des Moines, Iowa redan vid midnatt, lokal tid, med direkt kurs mot New Hampshire. Och för Camp Clinton handlar det nu om att börja gå riktigt hårt åt Barak Hussein Obama i commercials och i debatten på lördag kväll. Vi kan lungt räkna med att redan nu kommer kampanjen att skruvas upp en hel del i smutsighetsgrad, plus hård press på medierna att på allvar börja granska Obama.
Från Camp Clinton kommer det säkert att handla om hans otydlighet kring vapenlagarna, vilket inte är populärt i The Granite State of New Hampshire. Hon kommer säkerligen också hävda att Obama saknar den erfarenhet som krävs för att duga som president. Bli heller inte förvånade om det dyker upp pinsamheter kring Obamas halvhemliga kontakter med Black Panthers eller Nation of Islam. Var så säker på att Clintons muckrakers jobbar hårt med att frilägga Obamas bakgrund ända tillbaka till spjälsängen och hans kenyanske far.
Då är det betydligt svårare att neutralisera hans lite hippa stil, hans karismatiska framtoning och att han snott åt sig mantrat att Amerika behöver förändring. Men snart vet vi hur Camp Clinton kommer att förändra sin strategi visavi Obama, för hittills har det närmast varit silkesvantar som gällt. Men en angreppsstrategi kräver en mycket delikat balansgång.
För de båda och väljarna återstår ändå en enda huvudfråga: Är Amerika redo för en svart man eller en vit kvinna i Vita huset? Det är en ganska svår nöt att knäcka.
Min gissning är ändå att i november ställs Hillary Rodham Clinton mot Rudy Giuliani.
Några länktips:
http://www.realclearpolitics.com/
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_742607.svd
http://www.hillaryclinton.com/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=730117
Hennes spin doctors kallade omedelbart förlusten för blott och bart en liten grop på vägen och att det är först nu som maratonloppet börjar. Det är så man gör för att försöka spela ner betydelsen av valmötena i Iowa, inklusive de tidigare så högt ställda förväntningarna. Men den sista opinionsundersökningen inför Iowa visade helt korrekt att Hillary bara skulle nå en tredjeplats. Och så blev det.
Nu heter det helt plötsligt att de avgörande rösterna inte kommer från stater som Iowa och New Hampshire, utan snarare på Super Tuesday. Men det hindrar inte att Mrs. Clinton absolut måste vinna i New Hampshire för att inte förlora ansiktet ytterligare. Och den senaste opinionsundersökningen där visar också att hon har ett mycket komfortabelt försprång.
Även om man kan ha åsikter om hur valmötena i Iowa går till med verbalt köpslående, inklusive hög mygelfaktor, är det ganska simpelt av Clintons stabsfolk att efter en förlust spela ner betydelsen av resultatet. Ändå är det sant att ingen vinnare i Iowa har också vunnit Vita huset sedan 1976, då Jimmy Carter kom från ingenstans.
Man kan gott påstå att hittills har det mesta kretsat kring Hillary Clinton, inte bara som presidentkandidat, utan också som senator och före detta first lady. Det har varit en sorts generalgranskning av vad hon gjort och vad hon inte har lyckats med. Samtidigt har Barak Hussein Obama kommit ytterst lindrigt undan. (Jodå, han har faktiskt Hussein som mellannamn...)
Här är några exempel:
Hur ser det egentligen ut med hans kontakter med Black Panthers och Nation of Islam?
Varför är han så otydlig angående vapenlagstiftningen?
Varför tillåter medierna att han överdriver sitt motstånd mot Irakkriget?
Hur pass "presidential" är han egentligen, mot bakgrund av att han bara suttit en period i senaten?
Varför frågar ingen om USA är redo för en president som tillhör en etnisk minoritet?
Vad vet vi egentligen om hans tidigare drogmissbruk?
Sanningen om till exempel Obama och Irakkriget är att när det gäller senatens beslut om utgifter i sammanhanget har Obama och Clinton röstat exakt lika. De övriga frågorna lyser tämligen obesvarade.
Jag är definitivt inte någon Clintonista, men det är ett otvetydigt faktum att Hillary Clinton granskats och nagelfarits ned till varje kommatecken, medan Obama fortfarande befinner sig oceaner bortom alla granskande rubriker.
På nationell nivå håller Clinton fortfarande ett betryggande försprång framför Obama på cirka 20 procentenheter. Och i New Hampshire pekar allt i riktning mot att hon vinner, varför de svenska krigsrubrikerna om förloraren i Iowa kraftigt skjuter över målet. För att nu inte tala om de lika gnälligt skadeglada som okunniga kommentarerna i SVT och Sveriges Radio.
Air Billary One (den linen har jag copyright på...) lyfte från Des Moines, Iowa redan vid midnatt, lokal tid, med direkt kurs mot New Hampshire. Och för Camp Clinton handlar det nu om att börja gå riktigt hårt åt Barak Hussein Obama i commercials och i debatten på lördag kväll. Vi kan lungt räkna med att redan nu kommer kampanjen att skruvas upp en hel del i smutsighetsgrad, plus hård press på medierna att på allvar börja granska Obama.
Från Camp Clinton kommer det säkert att handla om hans otydlighet kring vapenlagarna, vilket inte är populärt i The Granite State of New Hampshire. Hon kommer säkerligen också hävda att Obama saknar den erfarenhet som krävs för att duga som president. Bli heller inte förvånade om det dyker upp pinsamheter kring Obamas halvhemliga kontakter med Black Panthers eller Nation of Islam. Var så säker på att Clintons muckrakers jobbar hårt med att frilägga Obamas bakgrund ända tillbaka till spjälsängen och hans kenyanske far.
Då är det betydligt svårare att neutralisera hans lite hippa stil, hans karismatiska framtoning och att han snott åt sig mantrat att Amerika behöver förändring. Men snart vet vi hur Camp Clinton kommer att förändra sin strategi visavi Obama, för hittills har det närmast varit silkesvantar som gällt. Men en angreppsstrategi kräver en mycket delikat balansgång.
För de båda och väljarna återstår ändå en enda huvudfråga: Är Amerika redo för en svart man eller en vit kvinna i Vita huset? Det är en ganska svår nöt att knäcka.
Min gissning är ändå att i november ställs Hillary Rodham Clinton mot Rudy Giuliani.
Några länktips:
http://www.realclearpolitics.com/
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_742607.svd
http://www.hillaryclinton.com/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=730117
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
