Catrine da Costa och rättsrötan

Skriver idag på nystartade magasinet Para§rafs sajt.

Så har då Högsta domstolen än en gång bevisat sin ynkliga feghet när det gäller en fråga om att göra rätt där det tidigare blivit så fel. Den handlar om fallet Catrine da Costa som under 25 år har hanterats i bortåt 20 gånger i olika domstolar. Alla gånger till de båda läkarna, Thomas Allgéns och Teet Härms, nackdel.

Frågan nu handlade ytterst om det skadestånd där de stämt staten på 40 miljoner. Och detta var den sista möjligheten att pröva saken i en svensk domstol. Högsta domstolen avvisade efter två års funderande saken på mindre än tre sidor text.

Rättsrötan i fallet är betydligt värre än den i fallet Sture Bergwall/Thomas Quick, eftersom han redan har fått upprättelse och säkert kommer att frias undan de domar som återstår. När det gäller Allgén och Härm har det inte spelat någon roll vad saken handlat om i skilda domstolar. Genom åren har det handlat om skadestånd, återfå sina läkarlegitimationer, eller försök att få de skändliga domskälen från 1988 undanröjda.

Friade men ändå inte

I den allra första domen friade Stockholms tingsrätt de båda för mord, men i domskälen slog man fast att läkarna helt säkert hade styckat da Costas döda kropp. Detta trots att ett eventuellt sådant brott vid tiden var preskriberat. Bevisläget är numera solklart. Att de skulle ha utfört styckningen som den beskrevs i tingsrätten var en tidsmässig omöjlighet.

Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som skedde när de båda slutgiltigt fråntogs sina läkarlegitimationer 1991. Därefter har rötan i det land som vill kalla sig för en rättsstat grävt sig så djupt ner i en juridisk härdsmälta att det till synes har blivit omöjligt för dem att få upprättelse.

Alla som satt sig in i fallet på allvar vet att de båda är oskyldiga. Det enda vi vet med absolut säkerhet är att det inte går att fastställa var, när eller hur Catrine da Costa avled. Och utan de förödande domskälen hade rättsskandalen förmodligen uteblivit.

Vänskapskorruption

Genom alla år är det ett 30-tal domare som hanterat saken i skilda instanser. Och på goda grunder vågar jag påstå att bakom åtskilliga avslag på läkarnas krav ligger ren vänskapskorruption inom en svensk juridisk nomenklatura, där det handlat om att skydda varandra. Ingen skugga får falla över en svensk domare, hur fel han eller hon än har gjort.

Det bästa exemplet på detta är hur målet om skadestånd på 40 miljoner för de båda hanterades av Attunda tingsrätt 2008-2010. Under de förberedande förhandlingarna valde den utsedde domaren att skriva en mellandom som i vissa avseenden lutade mot att skadestånd kanske skulle dömas ut. I det läget valde tingsrättens chef, Erik Ternert, att jäva bort domaren och själv ta över målet. Samtidigt lovade han att saken aldrig ens skulle komma till huvudförhandling och underhandlade dessutom privat med en av statens representanter.

Usel förhandling

Jag avslöjade spektaklet i en serie artiklar i Expressen i augusti 2008 och Ternert tvingades avstå från målet. Och glöm för all del inte att samme Ternert en gång i tiden var kanslichef i Högsta domstolen.

När det så blev huvudförhandling året därpå hade man kallat in två högt uppsatta jurister utifrån. Men den förhandlingen var ungefär lika usel som den ursprungliga polisutredningen. Statens representant förmådde inte ens lämna in sina invändningar i tid, vilket ledde till att rättens ordförande, Sten Falkner, helt förvirrat, frågade läkarnas advokater ”Vad vill ni att det ska stå i domen”.

När så de båda värsta skurkarna i hela rättsskandalen skulle höras, den domare som ansvarade för att läkarnas legitimationer drogs in, Peter Wennerholm, respektive den domare som skrev de vidriga domskälen, Ingegerd Westlander, sköttes det hela så illa att rättens ordförande lät de båda komma undan med ständiga hänvisningar till domareden, undanglidande svar eller rena falsarier.

Och glöm för all del heller inte att hon med domskälen, Westlander, senare gjorde karriär som justitieråd i Högsta domstolen.

Juridikens irrvägar

Tyvärr är det precis så det går till inom den juridiska nomenklaturan, när samhället tillåter att man blandar bort korten mellan de verkställande och dömande maktsfärerna. Ena året sitter den högt uppsatte juristen på något departement och skriver lagförslag, nästa år flyttar hon till någon domstol för att döma efter sin egen lag. Nästa gång är det någon annan som flyttar från ämbetet som Justitiekansler till Högsta domstolen. Andra exempel är sidbytare, då en advokat plötsligt blir justitieråd i Högsta domstolen.

Det låg nu i Högsta domstolens händer att kunna göra rätt där det blev så fel. Men gänget på fem justitieråd vågade inte trotsa den juridiska nomenklatura som under så många år rent korrupt skyddat sina vänner inom domarkåren. Så rättsrötans präriebrand tillåts fortsätta, ty allt oftare står juridikens irrvägar i vägen för rättvisan.

Fallet Bradley Manning – målet försenas flera månader

Den amerikanska militärdomstol som handlägger fallet Bradley Manning försenar nu målet till november eller januari nästa år på grund av procedurfrågor. Samtidigt vägrar domaren att tillgodose försvarets krav på att hälften av de 22 åtalspunkterna ska plockas bort. Det skriver nyhetsbyrån AP.

FORT MEADE, Md. — A military judge refused on Friday to dismiss any of the 22 counts against an Army private charged in the biggest leak of government secrets in U.S. history.

Col. Denise Lind also indicated she will postpone Pfc. Bradley Manning’s trial, currently set to start Sept. 21, to November or January because of procedural delays.

Manning is charged with knowingly aiding al-Qaida in the Arabian Peninsula by causing the online publication of hundreds of thousands of classified State Department diplomatic cables and Iraq and Afghanistan war logs, along with some battlefield video clips. Authorities say the 24-year-old Crescent, Okla., native downloaded the files from a Defense Department network and sent them to the secret-sharing website WikiLeaks while working as an intelligence analyst in Baghdad in 2009 and 2010.

He hasn’t entered a plea to the charges.

On Friday, the third day of a pretrial hearing, Lind rejected a defense argument that the government used unconstitutionally vague language in charging Manning with eight counts of unauthorized possession and disclosure of classified information. The defense targeted the phrases, “relating to the national defense” and “to the injury of the United States or to the advantage of any foreign nation.”

Lind disagreed with a defense argument that the phrases are too broad to provide fair warning of what conduct is prohibited.

The judge also refused to dismiss two counts alleging Manning exceeded his authority to access computers linked to the Secret Internet Protocol Router Network, or SIPRNet, a Defense Department intranet system.

The government alleges Manning used the computers to obtain information that was then transmitted to a person not entitled to receive them. The defense argued that Manning’s job description clearly entitled him to use the computers, and that his purpose in using them was irrelevant to the charge.

Lind agreed with the defense’s interpretation of the law but said she hadn’t seen enough evidence to decide whether to dismiss the charge. Her ruling raises the bar for what prosecutors must prove to win convictions on those counts.

Manning faces the possibility of life in prison if convicted aiding the enemy. He has been in pretrial confinement since he was charged in May 2010. He has been held since April 2011 at Fort Leavenworth in Kansas.

His purported motivation for the leaks, according to logs of his alleged online chats with a confidant-turned-government-informant, was that he wanted to expose the truth after becoming disillusioned about American military policies.

In previous proceedings, the defense, led by civilian attorney David Coombs, has highlighted Manning’s frustration with being a gay soldier at a time when homosexuals were prohibited from serving openly in the U.S. armed forces. Defense lawyers also have contended that Manning’s apparent disregard for security rules during stateside training and his increasingly violent outbursts after deployment were red flags that should have prevented him from having access to classified material. They also maintain that the material WikiLeaks published did little harm to national security.

Is U.S. Undermining the Manning Case?

När det mesta i affären Julian Assange är fokuserat på när han ska utlämnas till Sverige för att ställas inför en häktningsdomare, kan det vara intressant att ta del av hur rättegången mot Bradley Manning går till. Han försvarare kallar förberedelserna för kafkaisk.

__________________________________________________

Lawyers for alleged leaker Bradley Manning say the government is doing everything it can to subvert their ability to provide a fair defense to their client, reports Denver Nicks.

by Denver Nicks

First Quantico, then Fort Meade. Is the government bungling the prosecution of Bradley Manning?

Manning’s pre-trial confinement, at Quantico Marine Base in Virginia, became an international scandal after his unduly harsh confinement inspired outcry from Amnesty International, former State Department spokesman P.J. Crowley, and the United Nations’ Special Rapporteur on torture, among others. After Manning was moved to Fort Leavenworth in Kansas, an internal investigation by the Marines found that Quantico officials had erred in keeping him in conditions tantamount to solitary confinement.

Manning’s next hearing is June 6. The court is expected to consider a series of motions his defense team has filed suggesting that the government may be overreaching once again.

The 24-year-old soldier is awaiting court-martial on charges of leaking hundreds of thousands of pages of classified material to WikiLeaks, which ultimately released the information to The New York Times, The Guardian, and other major media organizations in 2011. The publication of the leaks rocked the U.S. national-security establishment, eliciting condemnation of and praise for Manning from around the world.

The peculiar circumstances of Manning’s case make his confinement at the Fort Leavenworth brig—a facility that, by all accounts, he finds otherwise agreeable—problematic as a place from which to conduct his legal defense, his lawyers say. Because so many of the documents under consideration are classified, the small defense team, led by civilian attorney David Coombs, has had to look over the evidence in a secure facility, requiring substantial travel for the attorneys spread around the country.

Due to these same restrictions, the defense says, “Private Manning has no opportunity to participate in his defense in a meaningful way.” One such secure facility exists at Fort Leavenworth, but the attorney stationed there was only assigned strictly to Manning’s case in April.

Army Pfc. Bradley Manning photographed last April (US Army / AP Photo)

Perhaps more disconcertingly, the defense complains that simply meeting with Manning is unjustifiably difficult. The facility provided in the brig for their meetings “is not soundproof and lacks Internet and printing capabilities,” presenting impediments in a case involving so much classified discovery. Requests to meet in a more suitable location have been repeatedly stymied, Coombs says.

Finally, the defense claims in its motions, the government is violating the law by delaying—or worse, withholding—Brady material, or evidence that could help Manning’s case.

Coombs describes Kafkaesque exchanges in which government attorneys dodge Brady requests with ever-shifting semantics; is the proper term “damage assessment” or “investigation” or “working paper”—or something else entirely?

Manning’s lawyers say they have spent months requesting access to reports from damage assessments conducted by various government agencies in the wake of the WikiLeaks releases. Coombs describes Kafkaesque exchanges in which government attorneys dodge Brady requests with ever-shifting semantics: Is the proper term “damage assessment” or “investigation” or “working paper”—or something else entirely?

The prosecution also complained that the initial defense request was overly narrow, and when the defense widened it the prosecution said it was overly broad. Citing a footnote in a government filing (the only court documents available to the public are those filed by the defense, because Coombs posts them in redacted form on his website), Coombs concludes there are at least a quarter million pages of documents in the government’s possession that relate to Manning’s case that the defense has not seen.

In an email to The Daily Beast, a military spokesman said, “The Government has complied with the discovery obligations and procedures for disclosure under the discovery rules including obligations according to [the rules for courts martial], Brady v. Maryland and other ethical obligations.”

That this discussion is happening right now may, in itself, represent a miscarriage of justice, Manning’s lawyers say. Manning’s court-martial is now just months away, with an expected start date in late September. According to a defense filing, Coombs recently learned that on July 29, 2011, the government sent a memo to the Department of the Army requesting that officials search for and preserve information to be given to the defense. Nine months later, according to an Army memo Coombs cites, no action had been taken.

Coombs calls “the government’s position almost laughable,” and it would be if it weren’t beginning to look just sad. The evidence presented by the government at Manning’s Article 32 investigation, the initial public hearing at which he was formally charged, was extensive. It’s unlikely that the government needs to use the tactics it appears to be using to connect Manning to the leaks he’s accused of perpetrating.

When he was confined at Quantico, Manning was kept in conditions that seem clearly to have been punitive and unnecessary, and that ultimately undermined the government’s own position in the case, as Crowley said after he resigned following his condemnation of Manning’s treatment. The government’s current stalling tactics may be common in criminal cases, but its approach in prosecuting Manning may prove to be self-defeating. In trying too hard to undermine the defense’s position, the government may be undermining its own.

Denver Nicks is a writer based in New York and the author of the book Private: Bradley Manning, WikiLeaks, and the Biggest Exposure of Official Secrets in American History. Follow him on Twitter at @DenverNicks.

Artikeln är publicerad av The Daily Beast/Newsweek.

Fallet Catrine da Costa: Förbereder Högsta domstolen ett avslag i skadeståndsmålet?

Högsta domstolen har nu beslutat att frågan om prövningstillstånd i det skadeståndsmål där de båda läkarna, Thomas Allgén och Teet Härm, stämt staten på 40 miljoner ska avgöras av fem justitieråd istället för tre, som är den vanliga ordningen. Det väcker frågor om domstolen i själva verket nu förbereder ett avslag på begäran om prövningstillstånd.

Det har nu gått mer än två år sedan Attunda tingsrätts dom i målet, då läkarna fick rätt mot staten på ett tjugotal punkter bland de fler än 150 punkter som anfördes som fel eller försummelser från statens sida. Men trots det förlorade läkarna målet.

Målet har därefter passerat Svea hovrätt, med negativt resultat för läkarna och därefter legat i Högsta domstolen sedan december 2010.

I den domstolen har målet hittills handlagts av tre justitieråd, men för några dagar sedan beslöts att utöka till fem justitieråd, vilket är ganska ovanligt när det gäller frågor om prövningstillstånd.

Det är inte ens säkert att de tre som hittills hanterat målet kommer att delta då frågan slutgiltigt prövas om någon månad. Det gäller Severin Blomstrand, Ingemar Persson och Johnny Herre. De två sistnämnda tillhör domstolens yngre krets och det kan därmed på goda grunder antas att de båda inte är lika nedsmittade av rättsrötan i fallet Catrine da Costa.

Under de mer än 25 år som fallet har rullat på genom nästan tjugo processer i olika instanser, inklusive Europadomstolen, har det hanterats av ett trettiotal skilda domare och det finns åtskilliga exempel där domare i olika rättsinstanser har skyddat varandra på ett ytterst skamligt sätt. Det senaste exemplet kom vid Attunda tingsrätts förhandling, då de båda tidigare domarna, Peter Wennerholm och Ingegerd Westlander, kom mycket lindrigt undan i sina respektive vittnesmål på grund av en lam ordförande i det målet.

Då det begav sig satt Wennerholm i Kammarrätten och Westlander var den som tillsammans med Carl Anton Spaak skrev de förödande domskälen om att läkarna hade styckat den döda kroppen. Utan de domskälen hade den lögnaktiga bevisningen om påstått mord aldrig kunnat föras vidare och tingsrättens friande dom hade säkert stått fast.

Om Högsta domstolen nu väljer att föredra frågan om prövningstillstånd för fem helt nya justitieråd betyder det att i slutänden har hälften av domstolens sexton justitieråd varit inblandade i handläggningen. Det har nog aldrig tidigare hänt i Högsta domstolens historia. I vart fall inte när det gäller en fråga om prövningstillstånd.

En välvillig tolkning är att man vill ha saken så grundligt som möjligt genomlyst. Motsatsen är en hållning som antyds i flera skilda juridiska kretsar, nämligen att man förbereder ett avslag i frågan och att man vill grundlägga och förankra det så brett som möjligt i domstolen. Detta för att försvåra att ett kontroversiellt avslag ska kunna ifrågasättas.

Alla inblandade vet att det är ett mycket omfattande och komplicerat mål. Och egentligen ska enbart detta faktum leda till att Attunda tingsrätts dom får överprövas.

Efter avslaget i Svea hovrätt i oktober 2010 sa den ena av läkarnas båda advokater Kajsa Blomgren ”Hovrätten tycks huvudsakligen ha fokuserat på huruvida man anser att det bör utbetalas några pengar till läkarna eller inte, men det finns andra skäl att bevilja prövningstillstånd som man inte kan bortse från på [så] sätt som hovrätten gjort. Jag tänker i första hand på granskningsdispensen, att målet är mycket omfattande”.

Blomgren hävdade också att tingsrätten begått rena rättegångsfel. “Tingsrätten har tillämpat ‘visat’ vilket är lika med styrkt och därmed ignorerat bevislättnad i dylika skadeståndsmål.”

För tre veckor sedan lämnade staten genom Justitiekanslern in en så kallad svarsskrivelse som Högsta domstolen hade begärt. Det tolkades som att domstolen gav staten och JK en möjlighet att betala skadestånd utan vidare handläggning i domstol. Men istället blev det ett svar där allting viftades undan och där man bestrider att hovrättens avslag ska undanröjas.

Det är värt mer än bara en notering att Justitiekanslern numera heter Anna Skarhed och att hon tidigare under många år var justitieråd i Högsta domstolen. Hon bytte helt enkelt plats med förre JK, Göran Lambertz, som nu sitter i Högsta domstolen. Det är just sådana rockader som är så farliga för rättssäkerheten, risken för vänskapskorruption är helt enkelt uppenbar. Och i det fallet är det regeringen som har det yttersta ansvaret.

Lambertz kan förvisso de allra flesta detaljerna i fallet Catrine da Costa, men det är omöjligt att bedöma vilken eventuell betydelse det kan ha för domstolens beslut. När de fem justitieråden ska avgöra frågan om prövning är det dock helt säkert att Lambertz ställs åt sidan, helt enkelt därför att han så många gånger har debatterat saken offentligt. Allt annat vore en sensation.

Målet kommer hur som helst aldrig att avgöras genom empati med och rättskänsla för de båda läkare som fick sina liv förstörda av en domstol som en gång i tiden lät sig vilseledas av en feministisk mobb och som i sin tur understöddes av den så kallade kultureliten. Alltsamman orkestrerades framför allt av att kvällstidningarna så ryggradslöst öppnade spalterna för en lynchjustis.

Om nu också Högsta domstolen vägrar att låta saken prövas kan vi utgå från att målet förs vidare till Europadomstolen, vilket betyder många års kö för handläggning.

Idag vet de flesta att för att få slutgiltig rättvisa skipad i kontroversiella fall krävs att medierna är med på tåget. Och då uppstår nästa problem. De allra flesta journalister på nyhetsredaktionerna var inte ens födda då anklagelserna mot Thomas Allgén och Teet Härm haglade som värst.

Det betyder i förlängningen att om de båda läkarna valt att inte tiga under så många år, hade fallet varit betydligt mera känt och det hade då svårligen kunna sopas under smutsiga juridiska mattor. Tigandet har tyvärr mycket verksamt bidragit till att demoniseringen av de båda har kunnat fortsätta.

Det var först under hösten 2008 som Thomas Allgén valde att sätta sig framför min tv-kamera. Den intervjun sändes i SVT/Debatt och senare också i Veckans brott. Ett par år senare skrev de tillsammans en debattartikel, som dock inte gav några som helst avtryck. Under förra året publicerade så rättsmagasinet Skurk en längre intervju med de båda. Men Teet Härm vägrade envist visa upp sig i bild.

Sett i historiens backspegel har dessa fåtaliga framträdanden naturligtvis kommit allför sent och därmed fortsätter rättsrötan gräva sig allt djupare. Och med rötan också demoniseringen.

Juridiken har sin delikata dramaturgi och medierna sin. Och utan medierna kommer juridiken i det här fallet stå i vägen för rättvisan.

Jan Eliasson blir politisk överrock åt Ban Ki-moon

Den snart 72-årige Jan Eliasson blir vice generalsekreterare i FN. Den här gången ska han vara Ban Ki-moons högra hand och ställföreträdare. Men i själva verket blir han en politisk överrock åt den hårt kritiserade Ban Ki-moon.

Utnämningen väcker naturligtvis frågor om Ban Ki-moons ställning i världsorganisationen. Ban som nu är inne på sin andra mandatperiod har ända sedan han valdes varit utsatt för omfattande kritik för att samla koreanska jasägare omkring sig, rader av klavertramp och till och med för att tala dålig engelska.

Jan Eliasson har tidigare varit biträdande generalsekreterare. Mellan åren 1992 och 1994 ansvarade han för FNs humanitära hjälp och fick till sin hjälp då en helt ny avdelning inom FN.

Men Eliasson hoppade av efter bara två år. Det blev snart en offentlig hemlighet att att han lämnade FN i protest mot dåvarande generalsekreteraren, Boutros Boutros Ghali, som var närmast ökänt oduglig.

Jan Eliasson är en erkänt skicklig diplomat med en lång rad poster bakom sig. Han har varit svensk FN-ambassadör, ordförande i FNs generalförsamling. Tillsammans med Olof Palme var han medlare i kriget mellan Iran och Irak fram till mordet på Palme 1986. Detaljerna kring det medlingsuppdraget är fortfarande höljt i stort dunkel. Han har också varit särskilt FN-sändebud för Darfur.

Här hemma har han haft de tre viktigaste posterna på Utrikesdepartementet. Chef för politiska avdelningen, kabinettssekreterare och även under en kort tid socialdemokratisk utrikesminister, plus en lång rad posteringar på svenska beskickningar.

Det betyder att ingen kan ifrågasätta hans kompetens på den internationella diplomatiska scenen. Jan Eliasson är närmast en julklapp för det sargade och ständigt kritiserade FN. Han får nu den näst högsta posten inom FN och blir Ban Ki-moons högra hand.

“Jag är hans närmaste man och blir hans ställföreträdare, och vice generalsekreterare. Vi kommer att vara flexibla gällande fördelningen av uppgifter, han har varit generös nog att säga att jag ska hjälpa honom på de punkter jag kan hjälpa honom”, sa han till Ekot på fredagskvällen.

Sydkoreanen Ban Ki-moon, som tillträdde posten som generalsekreterare 2007, brukar gemenligen kallas för FNs osynlige man. Kritiker världen över hävdar att han inte gjort någonting alls för att visa ledarskap i samband med världens mest allvarliga kriser. Och var fanns FN när Mellanöstern exploderade i februari förra året. Svaret är ingenstans. Just då, när det brann som värst for Ban Ki-moon runt på flotta middagar och ointressanta möten i Europa.

Han har kallat USA för en snyltgäst på grund av landets utestående skulder till FN. Veckan efter tvingades han be om ursäkt. Han har blivit knäppt på näsan av Burmas generaler som vägrade låta honom träffa Aun San Suu Kyi.

Och när han väl någon gång ska uttala sig blir det ofta något av grodornas strömhopp ur munnen. Som till exempel den gången han påstod att “Vi har bara fyra månader, fyra månader på oss att säkra framtiden för vår planet”. Det lät som en snabb nedräkning till jordens undergång.

Ban Ki-moon efterträdde den aktivistiske Kofi Annan, som gärna uppträdde som den internationella diplomatins egen rockstjärna. Flera bland de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet avskydde Kofi Annan. Och hans eftermäle fläckades svårt av olja för mat-skandalen till Irak som Annan själv hade förhandlat fram programmet för.. Rättegångarna i det fallet fortsätter än idag.

Så efter den självständige Annan ville USA och Kina ha en tydligt administrativ chef för FN-kolossen. Ban Ki-moon blev en kompromisskandidat som därför har fått nöja sig med att mer agera sekreterare än general åt stormakterna och dricka te med världens kvarvarande diktatorer.

Förenta Nationerna har efter nästan 70 år förvandlats till en sorts administrativ anomali, där generösa regelverk gjort att enskilda kunnat berika sig lika groteskt som skamlöst. Alla inblandade vet också att ingen annanstans i världen produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.

Och i den slutna världen på 38:e våningen i FN-skrapat har Ban Ki-moon samlat en hel bunt sydkoreanska jasägare och som skyddar sin chef undan all insyn utifrån.

Ingen ska nu försöka inbilla världen att valet av Jan Eliasson som generalsekreterarens ställföreträdare och högra hand är Ban Ki-moons eget beslut. Det är helt säkert så att beslutet kommit till efter allvarliga påtryckningar från ett eller flera av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.

Kanske är det så att inflytelserika stats- och regeringschefer nu i någon mån försöker rätta till vad man gjorde fel 2007, då den sydkoreanske diplomaten valdes till FNs åttonde generalsekreterare.

Då blir frågan vad Jan Eliasson kan åstadkomma. Tyvärr måste svaret bli inte särskilt mycket. Vad han kan göra är att vara en annan och bättre företrädare för organisationen. Hans vilja att reformera och skapa enighet inom FN är väl omvittnad. Och frågan om förnyad enighet, utan förlamande veton i säkerhetsrådet, blir helt säkert hans viktigaste målsättning.

De som ligger bakom utnämningen ser helt säkert Eliasson som en politisk överrock till den misslyckade Ban Ki-moon. Kanske är det till och med så att detta är första steget på vägen till att Ban Ki-moon avgår i förtid och att Eliasson då blir ny eller i vart fall tillförordnad generalsekreterare fram till att de fem mäktiga i säkerhetsrådet kunnat enas om en ny ledare för världsorganisationen.

Fotnot: Artikeln finns också här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/02/jan-eliasson-blir-politisk-verrock-t-ban-ki-moon

Texten korrigerades 20120309. Eliassons titel blir vice generalsekreterare - inte biträdande. Ban Ki-moon har haft två tidigare vice generalsekreterare. Först Louise Frechette från Kanada och därefter Mark Malloch från Storbritannien. Båda var tämligen utestängda från Bans inre krets av koreanska medarbetare.

Stratfor Is a Joke and So Is Wikileaks for Taking It Seriously

Apropå att Wikileaks djungeltrummor nu mullrar kring en stor mängd hackade mail från amerikanska Stratfor, kan jag inte låta bli att republicera en underhållande artikel från The Atlantic om Stratfor och därmed också om Wikileaks. Mullret från Julian Assange & Co leder också till frågor om vad det betyder för deras trovärdighet att man nu använder anonyma hackers med okänd agenda istället för riktiga whistleblowers.

The corporate research firm has branded itself as a CIA-like "global intelligence" firm, but only Julian Assange and some over-paying clients are fooled.

Left, Stratfor chief George Friedman in his Austin office in 2004. Right, Wikileaks' Assange at a press conference today. / AP

On June 2, 2009, Anya Alfano of Stratfor, which describes itself as a private "global intelligence company," sent an email to a colleague requesting some global intelligence on a certain trans-national civilian group on behalf of a powerful international client. That email has now been released to the world, along with five million others like it, by global transparency group Wikileaks, thus revealing Stratfor's shadowy scheme.

According to Anya Alfano's email, Stratfor's target was PETA, the animal rights group, and its client Coca-Cola. Their top secret mission was to find out "How many PETA supporters are there in Canada?" and other tantalizing global secrets that could only be secured through such top-secret means as calling PETA's press office or Googling it. Alfano concluded her chilling email, "I need all the information our talented interns can dig up by COB tomorrow."

Shortly before the release, Wikileaks told the world to prepare for "extraordinary news." In announcing today's release, Wikileaks describes Stratfor as "a company that fronts as an intelligence publisher, but provides confidential intelligence services to large corporations." The group's announcement says that the released emails "show Stratfor's web of informers, pay-off structure, payment-laundering techniques and psychological methods" and calls the company "a money-making scheme of questionable legality." It adds, "The material shows how a private intelligence agency works, and how they target individuals for their corporate and government clients."

Maybe what these emails actually reveal is how a Texas-based corporate research firm can get a little carried away in marketing itself as a for-hire CIA and end up fooling some over-eager hackers into believing it's true.

The group's reputation among foreign policy writers, analysts, and practitioners is poor; they are considered a punchline more often than a source of valuable information or insight. As a former recipient of their "INTEL REPORTS" (I assume someone at Stratfor signed me up for a trial subscription, which appeared in my inbox unsolicited), what I found was typically some combination of publicly available information and bland "analysis" that had already appeared in the previous day's New York Times. A friend who works in intelligence once joked that Stratfor is just The Economist a week later and several hundred times more expensive. As of 2001, a Stratfor subscription could cost up to $40,000 per year.

It's true that Stratfor employs on-the-ground researchers. They are not spies. On today's Wikileaks release, one Middle East-based NGO worker noted on Twitter that when she met Stratfor's man in Cairo, he spoke no Arabic, had never been to Egypt before, and had to ask her for directions to Tahrir Square. Stratfor also sometimes pays "sources" for information. Wikileaks calls this "secret cash bribes," hints that this might violate the Foreign Corrupt Practices Act, and demands "political oversight."

For comparison's sake, The Atlantic often sends our agents into such dangerous locales as Iran or Syria. We call these men and women "reporters." Much like Statfor's agents, they collect intelligence, some of it secret, and then relay it back to us so that we may pass it on to our clients, whom we call "subscribers." Also like Stratfor, The Atlantic sometimes issues "secret cash bribes" to on-the-ground sources, whom we call "freelance writers." We also prefer to keep their cash bribes ("writer's fees") secret, and sometimes these sources are even anonymous.

So why do Wikileaks and their hacker source Anonymous seem to consider Stratfor, which appears to do little more than combine banal corporate research with media-style freelance researcher arrangements, to be a cross between CIA and Illuminati? The answer is probably a combination of naivete and desperation. Wikileaks chief Julian Assange, after all, felt comfortable taking credit for the Egyptian revolution; how good can his understanding of world events, and the actors shaping them, really be? Anonymous, which tried and failed to hack the Vatican's websites, doesn't appear to have much of an ideology beyond mischief-making. Wikileaks has been declining rapidly since first releasing Bradley Manning's trove of U.S. diplomatic cables; their finances are shrinking, their organization disintegrating (due in part to what former employees describe as Assange's poor leadership), and their credibility with his past media partners is mostly gone.

Assange would probably like to regain some of his former glory; Wikileaks' 2010 release of video from a U.S. army helicopter in Iraq sparked a small international incident and won praise from much of the media, including me. What better way to do it than by taking on an easy target and then claiming you'd exposed an international corporate-imperialist conspiracy? Stratfor is not the shadow-CIA that Wikileaks seems to believe it is, but much of the blame for this mistake actually lies with Stratfor itself.

The group has spent over a decade trying to convince the world that it is a for-hire, cutting-edge intel firm with tentacles everywhere. Before their marketing campaign fooled Anonymous, it fooled wealthy clients; before it fooled clients, it hooked a couple of reporters. A breathless October 15, 2001, Barron's cover story called Stratfor "a private quasi-CIA," the evidence for which appears to be this quote from Stratfor chief George Friedman: "The CIA has to spend thousands of dollars a month to have an agent in, say, Teheran or Peshawar to monitor local newspapers or political developments that we can find on the Internet within a few hours." In other words, they have Google. But Stratfor's first big break had come in 1999 with a spate of glowing articles such as this January piece in Time, which reported Stratfor's "striking" theory that the U.S. bombing of Iraq in December 1998 was "actually designed to mask a failed U.S.-backed coup." That theory, like so much of Stratfor's "intelligence," was discredited long ago.

Fyra minuters förhandling för Sture Bergwall

Den följande texten är hämtad från Sture Bergwalls (Thomas Quick) blogg, där hans bror Sten Ove Bergwall skriver om den senaste förhandlingen inför Förvaltningsdomstolen i Falun. Hela förhandlingen var över på fyra minuter och beslutet blev fortsatt sluten psykiatrisk vård. Det hela är naturligtvis ett rättsövergrepp, utan känt motstycke. Man struntar helt och hållet i den resningsprocess som nu pågår och som med största säkerhet leder till att Sture Bergwall frias från samtliga de mord han tidigare dömts för. Planen är naturligtvis att Bergwall kommer att hållas inspärrad ända till dess han friats från samtliga mord. Väljer här att publicera Sten Ove Bergwalls hela inlägg på bloggen.

Så här ser det ut i dag i rättsstaten Sverige.
En person, i det här fallet Sture Bergwall, är sedan 21 år tvångsintagen på rättspsykiatriska kliniken i Säter. S.k. särskild utskrivningsprövning sker två gånger per år inför förvaltningsdomstolen i Falun. En sådan prövning är kringgärdad av lagar och förordningar och tar normalt avsevärd tid. Det är mycket som ska gås igenom, handlingar ska läsas, vittnesmål åhöras, sakkunnigutlåtanden framföras. Allt detta i rättssäkerhetens heliga namn.

”Protokoll daterat 2012-01-12 (originaltext):

Förvaltningsrätten i Falun
Enhet 2
Muntlig förhandling i Säter
Rätten: rådmannen Eva Karlsson Helghe ( ordförande) samt nämndemännen Bertil Ström, Per Bergman och Ulla Cassel
Protokollförare: föredraganden Karin Kjellin
Sökande: chefsöverläkaren, Rättspsykiatriska kliniken Säter. Närvarande genom överläkare Ivan Khvatov
Motpart: Sture Bergwall. Ej närvarande.
Övriga närvarande: Barbro Larsson, förvaltningsrättens sakkunnige läkare. Markus Bergman, AT-läkare

Saken: fortsatt sluten rättspsykiatrisk vård

Det konstateras att Sture Bergwall inte är närvarande, men att han i skrivelse till Förvaltningsrätten angett att han vill att Förvaltningsrätten avgör målet i hans frånvaro.
Ordföranden redogör för handlingarna i målet.
Ivan Khvatov uppger att chefsöverläkaren vidhåller ansökan om fortsatt vård och anför följande. Sture Bergwall lider alltjämt av en allvarlig psykisk störning. Risken för återfall i våldsbrott bedöms som fortsatt hög utom institution. Sture Bergwall mottar ingen medicinering för sitt psykiska tillstånd och deltar inte aktivt i vården. Sture Bergwall har inga självständiga friförmåner. Enstaka friförmåner med personal medges för besök av anhöriga.

Förhör hålls med sakkunnigläkaren Barbro Larsson som tillstyrker ansökan. Barbro Larsson uppger följande. Den allvarliga psykiska störningen som föranledde vårdöverlämnandet kvarstår. Sture Bergwalls tillstånd synes vara i stort sett oförändrat. Risken för fortsatt brottslighet är hög vid en utskrivningssituation.

Förhandlingen, som pågick kl. 13.20-13.24, förklaras avslutad.”

Observera: förhandlingen tog fyra minuter! Under dessa fyra minuter hann man med att bolla med en människas liv och besluta att fortsätta hålla honom inlåst på 22 året.
Sture har aldrig träffat läkarna Ivan Khvatov och Barbro Larsson.
I patientjournalen för det senaste elva åren, sedan han slutade med den förödande terapin och narkotikan, finns ingenting noterat om symtom på psykisk störning.

Sture vägrar nämligen sedan dessa elva år att äta av de bensodiazepiner och delta i den psykoterapi som fick honom att falskeligen erkänna mord. Läkarnas utlåtande grundar sig på att Sture gjort sig skyldig till just dessa falskt erkända och pådyvlade mord – man blundar, för att rädda anstaltens ansikte, för den resningsprocess som pågår. Och med detta låter sig förvaltningsrätten nöjas.

Sture erbjuds ingen vård, han hålls bara inlåst under förnedrande omständigheter.
Förhandlingarna tog FYRA minuter! Under dessa FYRA minuter nämndes inte med ett ord något om den pågående resningsprocessen, de beviljade resningsansökningarna och de friande domarna. Inte ett enda ord.

Tycker justitieministern, socialministern och statsministern att fallet tyder på att vi har rättssäkerhet i Sverige?

STEN-OVE BERGWALL

http://sturebergwall.wordpress.com/

"Monsignors' mutiny" revealed by Vatican leaks

VATICAN CITY (Reuters) - Call it Conspiracy City. Call it Scandal City. Call it Leak City. These days the holy city has been in the news for anything but holy reasons. "It is a total mess," said one high-ranking Vatican official who spoke, like all others, on the condition of anonymity. The Machiavellian maneuvering and machinations that have come to light in the Vatican recently are worthy of a novel about a sinister power struggle at a medieval court.

Senior church officials interviewed this month said almost daily embarrassments that have put the Vatican on the defensive could force Pope Benedict to act to clean up the image of its administration - at a time when the church faces a deeper crisis of authority and relevance in the wider world.

Some of those sources said the outcome of a power struggle inside the Holy See may even have a longer-term effect, on the choice of the man to succeed Benedict when he dies.

From leaked letters by an archbishop who was transferred after he blew the whistle on what he saw as a web of corruption and cronyism, to a leaked poison pen memo which puts a number of cardinals in a bad light, to new suspicions about its bank, Vatican spokesmen have had their work cut out responding.

The flurry of leaks has come at an embarrassing time - just before a usually joyful ceremony this week known as a consistory, when Benedict will admit more prelates into the College of Cardinals, the exclusive men's club that will one day pick the next Roman Catholic leader from among their own ranks.

"This consistory will be taking place in an atmosphere that is certainly not very glorious or exalting," said one bishop with direct knowledge of Vatican affairs.

The sources agreed that the leaks were part of an internal campaign - a sort of "mutiny of the monsignors" - against the pope's right-hand man, Secretary of State Cardinal Tarcisio Bertone.

Bertone, 77, has a reputation as a heavy-handed administrator and power-broker whose style has alienated many in the Curia, the bureaucracy that runs the central administration of the 1.3 billion-strong Roman Catholic Church.

He came to the job, traditionally occupied by a career diplomat, in 2006 with no experience of working in the church's diplomatic corps, which manages its international relations. Benedict chose him, rather, because he had worked under the future pontiff, then Cardinal Joseph Ratzinger, in the Vatican's powerful doctrinal office.

"It's all aimed at Bertone," said a monsignor in a key Vatican department who sympathizes with the secretary of state and who sees the leakers as determined to oust him. "It's very clear that they want to get rid of Bertone."

Vatican sources say the rebels have the tacit backing of a former secretary of state, Cardinal Angelo Sodano, an influential power-broker in his own right and a veteran diplomat who served under the late Pope John Paul II for 15 years.

"The diplomatic wing feels that they are the rightful owners of the Vatican," the monsignor who favors Bertone said.

Sodano and Bertone are not mutual admirers, to put it mildly. Neither has commented publicly on the reports.

WHISTLE-BLOWING ARCHBISHOP

The Vatican has been no stranger to controversy in recent years, when uproar over its handling of child sex abuse charges has hampered the church's efforts to stem the erosion of congregations and priestly recruitment in the developed world.

But the latest image crisis could not be closer to home.

It began last month when an Italian television investigative show broadcast private letters to Bertone and the pope from Archbishop Carlo Maria Vigano, the former deputy governor of the Vatican City and currently the Vatican ambassador in Washington.

The letters, which the Vatican has confirmed are authentic, showed that Vigano was transferred after he exposed what he argued was a web of corruption, nepotism and cronyism linked to the awarding of contracts to contractors at inflated prices.

As deputy governor of the Vatican City for two years from 2009 to 2011, Vigano was the number two official in a department responsible for maintaining the tiny city-state's gardens, buildings, streets, museums and other infrastructure, which are managed separately from the Italian capital which surrounds it.

In one letter, Vigano writes of a smear campaign against him by other Vatican officials who were upset that he had taken drastic steps to clean up the purchasing procedures and begged to stay in the job to finish what he had started.

Bertone responded by removing Vigano from his position three years before the end of his tenure and sending him to the United States, despite his strong resistance.

Other leaks center on the Vatican bank, just as it is trying to put behind it past scandals - including the collapse 30 years ago of Banco Ambrosiano, which entangled it in lurid allegations about money-laundering, freemasons, mafiosi and the mysterious death of Ambrosiano chairman Roberto Calvi - "God's banker."

Today, the Vatican bank, formally known at the Institute for Works of Religion (IOR), is aiming to comply fully with international norms and has applied for the Vatican's inclusion on the European Commission's approved "white list" of states that meet EU standards for total financial transparency.

Bertone was instrumental in putting the bank's current executives in place and any lingering suspicion about it reflects badly on him. The Commission will decide in June and failure to make the list would be an embarrassment for Bertone.

ITALIAN POPE?

Last week, an Italian newspaper that has published some of the leaks ran a bizarre internal Vatican memo that involved one cardinal complaining about another cardinal who spoke about a possible assassination attempt against the pope within 12 months and openly speculated on who the next pope should be.

Bertone's detractors say he has packed the Curia with Italian friends. Some see an attempt to influence the election of the next pope and increase the chances that the papacy returns to Italy after two successive non-Italian popes who have broken what had been an Italian monopoly for over 450 years.

Seven of the 18 new "cardinal electors" -- those aged under 80 eligible to elect a pope -- at this Saturday's consistory are Italian. Six of those work for Bertone in the Curia.

Bertone, as chief administrator, had a key role in advising the pope on the appointments, which raised eyebrows because of the high number of Italian bureaucrats among them.

"There is widespread malaise and delusion about Bertone inside the Curia. It is full of complaints," said the bishop who has close knowledge of Vatican affairs.

"Bertone has had a very brash method of running the Vatican and putting his friends in high places. People could not take it any more and said 'enough' and that is why I think these leaks are coming out now to make him look bad," he said.

POPE "ISOLATED"

Leaked confidential cables sent to the State Department by the U.S. embassy to the Vatican depicted him as a "yes man" with no diplomatic experience or linguistic skills and the 2009 cable suggests that the pope is protected from bad news.

"There is also the question of who, if anyone, brings dissenting views to the pope's attention," read the cable, published by WikiLeaks.

The Vatican sources said some cardinals asked the pope to replace Bertone because of administrative lapses, including the failure to warn the pope that a renegade bishop re-admitted to the Church in 2009 was a well-known Holocaust denier.

But they said the pope, at 84 and increasingly showing the signs of his age, is not eager to break in a new right-hand man.

"It's so complicated and the pope is so helpless," said the monsignor.

The bishop said: "The pope is very isolated. He lives in his own world and some say the information he receives is filtered. He is interested in his books and his sermons but he is not very interested in government."

Berlinmurens fall

 

I Sveriges Televisions öppet arkiv fann jag, lätt överraskad, detta inslag från den 10 november 1989. Jag var utsänd av Aktuellt för att täcka kommunistpartiets kongress. Det blev partiets sista. Minns att det på redaktionen blev  stor diskussion om mitt inslag skulle gå som etta eller tvåa i sändningen den kvällen. Hur som helst gick det som etta.

“Glasnost och perestrojka på europeiska”, på en minut och sex sekunder.

 

Skadeståndsmålet i fallet da Costa ger nytt hopp för läkarna

Högsta domstolen beslöt idag att begära en så kallad svarsskrivelse från Justitiekanslern, som är statens ombud  i målet. Att domstolen valt denna väg istället för ett omedelbart avgörande av frågan om prövningstillstånd innebär att något litet ljus kan skönjas i tunneln.

Justitiekanslerns ombud i tingsrätten i december 2009 var den snart 80-årige förre chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, och det blir nu med stor sannolik han som får JKs uppdrag att författa svarsskrivelsen till Högsta domstolen. Med intill visshet gränsande sannolikhet kommer JK naturligtvis att argumentera emot prövningstillstånd.

Begäran om prövningstillstånd lämnades in redan i november 2010, efter att både tingsrätten och Svea hovätt avvisat skadeståndskraven på sammanlagt 40 miljoner. Och efter bara två dagars föredragning i Högsta domstolen beslöt de tre justitieråden att begära skrivelsen från Justitiekanslern.

De tre som slutgiltigt ska fatta beslut i frågan är Ingemar Persson, Johnny Herre och Severin Blomstrand. Persson och Herre kom till HD så sent som 2010, medan Severin Blomstrand har varit justitieråd sedan 1997. Det kan också noteras att både Ingemar Persson och Severin Blomstrand har en bakgrund i Svea hovrätt och känner varandra väl också från Justitiedepartementet. Johnny Herre däremot har en akademisk karriär bakom sig, bland annat som professor i rättsvetenskap på Handelshögskolan i Stockholm.

Även om dagens beslut i Högsta domstolen inte ska övervärderas, så innebär det ändå ett visst hopp för de båda läkarna, som nu för artonde gången söker rättvisa och ersättning för mer än 25 års lidande. Läkarnas ombud, advokat Kajsa Blomgren, säger idag att hon är “försiktigt positiv”.

Det är ganska enkelt att konstatera att den rättsröta som omgett fallet Catrine da Costa ända sedan 1984, då den styckade kroppen hittades, rent faktiskt är betydligt värre än de rättsövergrepp Thomas Quick utsatts för. Orsaken är att Quick, eller Sture Bergwall, som han nu heter har fått upprättelse i flera fall och ytterligare är att vänta. Allt medan Thomas Allgén och Teet Härm under så många år förvägrats rättvisa och ersättning för att de fått sina liv förstörda.

Genom åren är det ett trettiotal domare som har varit inblandade i fallets skilda processer. Med något enda undantag har samtliga valt att säga nej till alla krav. Åtskilliga gånger kan man på goda grunder misstänka att det handlat om att de domare som genom åren satt sin heder i pant för de båda läkarnas skuld, till varje pris ska skyddas från att behöva schavottera offentligt för begångna fel. Det gäller framför allt Carl Anton Spaak och Ingegerd Westlander som skrev de förödande och numera ökända domskälen.

Där påstods att de båda läkarna var överbevisade om att de styckat den döda kroppen, trots att de inte åtalades för det och trots att ett sådant brott vid den tiden var preskriberat. Dessutom friades de båda från anklagelsen att de mördat Catrine da Costa.

Domskäl får inte ha någon rättsverken, men det var precis vad som skedde när de båda slutgiltigt fråntogs sina läkarlegitimationer 1991. Därefter har rättsrötan i fallet vuxit i omfattning till en nivå som knappt är fattbar.

Numera vet alla insatta att utan att ha medierna med sig på tåget är det så gott som omöjligt att få rätt mot staten i en domstol. Och i det här fallet har medierna varit ytterst passiva. Det gäller framför allt de fyra största dagstidningarna, som när det begav sig med liv och lust deltog i den lynchmobb som lyckades driva rättsväsendet framför sig.

Och att de journalister, ledarskribenter och så kallade kulturpersonligheter som då ropade “korsfäst, korsfäst”, idag skulle erkänna sina misstag och istället nu driva kravet på rättvisa är tydligen helt otänkbart.

Fotnot: Läs gärna också om förre hovrättslagmannen Lars Erik Tillingers resningsansökan i fallet http://www.stadsholmen.blogspot.com/2011/12/ny-resningsansokan-till-hogsta.html