Chefsjustitieombudsmannen, Mats Melin, har nyligen avvisat en åtalsanmälan mot lagman Erik Ternert vid Attunda Tingsrätt. Det var professor Anders Agell som anmälde Ternert efter en serie artiklar i Expressen om det pågående skadeståndsmålet.
Artikeln som ledde till åtalsanmälan, gällde mitt avslöjande i tidningen om att Erik Ternert hade spelat under täcket med JKs ombud i målet i samband med en middag. Konversationen vid middagen gick ut på att Ternert försökte förmå JKs ombud att göra allt som var möjligt för att målet inte skulle kunna föras till huvudförhandling. Ternerts åsikt att målet över huvud taget inte hade i någon tingsrätt att göra var också vida spridd inom tingsrättens kansli.
JO hänvisar i sitt beslut till att Anders Agell samtidigt med sin anmälan till Chefs-JO, också anfört besvär över domvilla hos Svea hovrätt. Melin skriver att eftersom ”saken är under prövning av domstol” uttalar sig som huvudregel inte JO. Det är det som brukar kallas för att JO är ett extraordinärt tillsynsorgan.
Därmed kan man gott påstå att JO Melin gömmer sig bakom sitt eget regelverk. Skälet är mycket enkelt. Anmälan mot Ternert gällde hans sätt att spela under täcket med svarandesidan på ett ganska uppseendeväckande sätt, plus hans skroderande vid kaffeborden i Sollentuna om att ett så gammalt mål inte förtjänade förnyad prövning. Han lär till och med ha sagt att ”läkarna har haft sin chans”.
Frågan om domvilla gällde formellt något annat. Nämligen det beslut tingsrätten fattade om att jäva bort rådman Nils Hedström, efter hans så kallade mellandom och där han beslöt att svarandesidan inte hade rätt att hävda preskription i skadeståndsmålet före 1995. Vid det beslutet var det samme Erik Ternert som satt ordförande. Anders Agell har inför Svea hovrätt hävdat domvilla över jävet mot rådman Hedström, på grund av att Ternert så uppenbart hade en förutfattad mening.
Chefs-JO Melin hade åtminstone kunnat besvära sig med att utreda saken, istället för att lika rakt som raskt skriva av ärendet.
Den 57-årige smålänningen Mats Melin, som gjort sig känd för att vara en mycket försiktig general, har gjort en spikrak karriär från studentpolitiken i Uppsala till Svea hovrätt, över utredningsjobb åt regeringen och därefter till EG-domstolen, för att landa på posten som Chefs-JO.
Till hans bakgrund hör också Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen. Det var på den tiden Jesús Alcalá härjade som värst med sina dubbla reseräkningar till Juristkommissionen och Sida. Melin var också med på en av de många beramade resorna till Latinamerika och om detta fick han vittna i målet mot Alcalá. Men en lika svettig som rödfläckig Melin mindes den gången i stort sett ingenting. Jag vet. Därför att jag var där och satt tre meter bort och lyssnade.
Med sin fega attityd i det nu aktuella fallet sällar sig Mats Melin tyvärr till den juridiska nomenklatura som via diverse informella vägar beskyddar varandra. I fallet Catrine da Costa handlar det om ett stort antal jurister av olika schatteringar som satt sin heder i pant på att de båda läkarna är skyldiga. Alldeles oavsett vad som är sant eller ej. Sådant kan bara etiketteras med ett enda ord – korruption.
Fotnot: En längre version av min artikel om Erik Ternert som publicerades i Expressen den 28 augusti finns här: http://stadsholmen.blogspot.com/2008/08/rttsrtan-i-da-costa-fallet-mste-utredas_28.html
30 november 2008
17 november 2008
Två usla intervjuer
I veckan som gick hade KG Bergström ingen mindre än Göran Persson som gäst i sitt program. Det var en av de mest fega och devota intervjuer som sänts i SVT.
Pär Nuders attackbok slapp han undan leende lätt. Mona Sahlins stängda vänsterdörr öppnade han med gammal välkänd socialdemokratisk valretorik. Och finanskrisen klarade han genom att ge regeringen godkänt betyg.
Det där hade vilken sosse som helst kunnat säga till KGB. Men nu var det Göran Persson som satt framför kameran i en av de mycket sällsynta intervjuer han numera ger och då satt KGB där som undersåten som just fått en intervju med kungen.
Ingenting om de bilder som Nuders bok frilagt. Ingenting om Sahlins väljarras och ingenting om skandalen Carnegie.
KGB kunde till exempel ha frågat hur det kommer sig att det är just JKL, där Persson är konsult, som krishanterar Carnegie. Och om Persson själv är inblandad i den hanteringen.
Tyvärr är det så att KGB snabbt har blivit både stel och tråkig i rollen som programledare. Han ser ut som om han har glömt att ta bort galgen ur kavajen. Och researchen verkar vara något helt frånvarande. Det finns ingenting levande i det programmet, därför att det som är så förutsägbart blir stendött för tittarna.
Eva Hamilton lär sörja stort att SVT släppte iväg paret Adaktusson & Vrang till TV8. Men den frågan glömde en annan usel intervjuare, Viggo Cavling på Resumé, att ställa till henne härom kvällen på Sturecompaniet. Med den mannens hybris blir det också intervjuer därefter. Carolina Gynning hade säkert gjort ett bättre jobb med Hamilton.
Skvallret säger dessutom att med Cavlings regim på Resumé går hela redaktionen på fälgen. Och det har synts alltför länge i tidningen. Hög tid alltså för Bonnier att byta regimens bloggpajas mot en riktig chefredaktör.
Pär Nuders attackbok slapp han undan leende lätt. Mona Sahlins stängda vänsterdörr öppnade han med gammal välkänd socialdemokratisk valretorik. Och finanskrisen klarade han genom att ge regeringen godkänt betyg.
Det där hade vilken sosse som helst kunnat säga till KGB. Men nu var det Göran Persson som satt framför kameran i en av de mycket sällsynta intervjuer han numera ger och då satt KGB där som undersåten som just fått en intervju med kungen.
Ingenting om de bilder som Nuders bok frilagt. Ingenting om Sahlins väljarras och ingenting om skandalen Carnegie.
KGB kunde till exempel ha frågat hur det kommer sig att det är just JKL, där Persson är konsult, som krishanterar Carnegie. Och om Persson själv är inblandad i den hanteringen.
Tyvärr är det så att KGB snabbt har blivit både stel och tråkig i rollen som programledare. Han ser ut som om han har glömt att ta bort galgen ur kavajen. Och researchen verkar vara något helt frånvarande. Det finns ingenting levande i det programmet, därför att det som är så förutsägbart blir stendött för tittarna.
Eva Hamilton lär sörja stort att SVT släppte iväg paret Adaktusson & Vrang till TV8. Men den frågan glömde en annan usel intervjuare, Viggo Cavling på Resumé, att ställa till henne härom kvällen på Sturecompaniet. Med den mannens hybris blir det också intervjuer därefter. Carolina Gynning hade säkert gjort ett bättre jobb med Hamilton.
Skvallret säger dessutom att med Cavlings regim på Resumé går hela redaktionen på fälgen. Och det har synts alltför länge i tidningen. Hög tid alltså för Bonnier att byta regimens bloggpajas mot en riktig chefredaktör.
Utrikesminister Clintons akilleshäl
Amerikanska nyhetsmedier sprider nu uppgiften att Barack Obama träffat Hillary Clinton för att diskutera hennes eventuella intresse för att bli hans utrikesminister. Så gott som alla ledande medier har publicerat uppgiften och den är säkert korrekt. Men vi saknar fortfarande uppgiften att han valt henne och att hon accepterat. Och det finns frågor i kanten som kan bli besvärande för en utrikesminister Clinton.
Om det blir så är det naturligtvis en världsnyhet. Hans främste rival om presidentposten som utrikesminister skulle få halva USA att jubla, medan den andra halvan inte vill ha någon av makarna Clinton hängande i den här änden av Pennsylvania Avenue. För den halvan är det mer än tillräckligt att hon finns i senaten, längst bort i den andra änden av samma avenue.
Den 20 juli skrev jag att det är mera troligt att Mrs. Clinton blir utrikesminister, än att hon blir vicepresident. Då trodde de flesta att hon verkligen skulle bli ”veep” om Obama vann valet. Så kommer då uppgifterna nu att hon är front runner för att bli utrikesminister.
Det är säkert så att frågan har varit uppe mellan Clinton och Obama, men därmed inte sagt att hon verkligen blir secretary of state och orsaken till det heter i så fall Bill Clinton.
Men det tycks inte handla så mycket om risken att ha en gammal president hängande över axeln på utrikesministern, utan mera om vad Mr. Clinton ägnar sig åt i sin egen verksamhet som han driver i William J. Clinton Foundation, med kontor i New York, Boston och Little Rock. Är paret Clinton berett att få hans utländska affärer granskade i samband med hennes eventuella utnämning?
Framför allt handlar det om hur Bill Clinton hjälpte en kanadensisk gruvfinansiär att komma över en urangruva i Kazakstan. Clinton flög dit i september 2005 tillsammans med finansiären, Frank Giustro. De träffade bland andra Kazakstans ökände president, Nursurtan Nazarbayev, som under bortåt 20 år hållit landet i ett järngrepp och sopat undan all opposition. Bara några dagar efter besöket undertecknades kontraktet mellan Giustro och Kazakstan.
Världens uranproducenter hade då ägnat många år åt att få till ett samarbete eller kontrakt med Kazakstan som sitter på 20 procent av världens urantillgångar, men med Clinton som dörröppnare lyckades Mr. Giustro på några dagar få det kontrakt som andra kämpat för i åratal.
Som tack för hjälpen skänkte Frank Giustro 130 miljoner dollar till Clintons foundation och ett par år senare sålde Giustro sitt företag för tre miljarder dollar. Priset på uran hade då fyrdubblats jämfört med vid tiden för det famösa besöket i Kazakstan.
Och som grädde på moset argumenterade Clinton öppet för att Nazarbayevs Kazakstan skulle få bli ordförandeland i OSCE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med 56 medlemsstater från Vancouver till Vladivostok.
Nu blev det dock inte så. Möjligen spelade det roll i sammanhanget att Hillary Clinton som senator var med och undertecknade ett brev till amerikanska UD, där man larmade om att Kazakstan ville bli ordförandeland. Men till sist har Kazakstan ändå kapat åt sig ordförandeskapet i OSCE år 2010.
Sett i backspegeln blir den självklara frågan om Bill och Hillary Clinton inte vet vad den ene eller den andre gör. Vad Bill Clinton ägnar sin tid åt kan helt uppenbart bli ganska brännande för en utrikesminister Clinton, redan vid de senatsförhör hon måste genomgå som tilltänkt utrikesminister.
Kanske är det sådant som gjort att någon nominering av Hillary Clinton ännu inte har offentliggjorts.
Om det blir så är det naturligtvis en världsnyhet. Hans främste rival om presidentposten som utrikesminister skulle få halva USA att jubla, medan den andra halvan inte vill ha någon av makarna Clinton hängande i den här änden av Pennsylvania Avenue. För den halvan är det mer än tillräckligt att hon finns i senaten, längst bort i den andra änden av samma avenue.
Den 20 juli skrev jag att det är mera troligt att Mrs. Clinton blir utrikesminister, än att hon blir vicepresident. Då trodde de flesta att hon verkligen skulle bli ”veep” om Obama vann valet. Så kommer då uppgifterna nu att hon är front runner för att bli utrikesminister.
Det är säkert så att frågan har varit uppe mellan Clinton och Obama, men därmed inte sagt att hon verkligen blir secretary of state och orsaken till det heter i så fall Bill Clinton.
Men det tycks inte handla så mycket om risken att ha en gammal president hängande över axeln på utrikesministern, utan mera om vad Mr. Clinton ägnar sig åt i sin egen verksamhet som han driver i William J. Clinton Foundation, med kontor i New York, Boston och Little Rock. Är paret Clinton berett att få hans utländska affärer granskade i samband med hennes eventuella utnämning?
Framför allt handlar det om hur Bill Clinton hjälpte en kanadensisk gruvfinansiär att komma över en urangruva i Kazakstan. Clinton flög dit i september 2005 tillsammans med finansiären, Frank Giustro. De träffade bland andra Kazakstans ökände president, Nursurtan Nazarbayev, som under bortåt 20 år hållit landet i ett järngrepp och sopat undan all opposition. Bara några dagar efter besöket undertecknades kontraktet mellan Giustro och Kazakstan.
Världens uranproducenter hade då ägnat många år åt att få till ett samarbete eller kontrakt med Kazakstan som sitter på 20 procent av världens urantillgångar, men med Clinton som dörröppnare lyckades Mr. Giustro på några dagar få det kontrakt som andra kämpat för i åratal.
Som tack för hjälpen skänkte Frank Giustro 130 miljoner dollar till Clintons foundation och ett par år senare sålde Giustro sitt företag för tre miljarder dollar. Priset på uran hade då fyrdubblats jämfört med vid tiden för det famösa besöket i Kazakstan.
Och som grädde på moset argumenterade Clinton öppet för att Nazarbayevs Kazakstan skulle få bli ordförandeland i OSCE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med 56 medlemsstater från Vancouver till Vladivostok.
Nu blev det dock inte så. Möjligen spelade det roll i sammanhanget att Hillary Clinton som senator var med och undertecknade ett brev till amerikanska UD, där man larmade om att Kazakstan ville bli ordförandeland. Men till sist har Kazakstan ändå kapat åt sig ordförandeskapet i OSCE år 2010.
Sett i backspegeln blir den självklara frågan om Bill och Hillary Clinton inte vet vad den ene eller den andre gör. Vad Bill Clinton ägnar sin tid åt kan helt uppenbart bli ganska brännande för en utrikesminister Clinton, redan vid de senatsförhör hon måste genomgå som tilltänkt utrikesminister.
Kanske är det sådant som gjort att någon nominering av Hillary Clinton ännu inte har offentliggjorts.
16 november 2008
Anders Agell - rättssäkerhetens försvarare
Professor Anders Agell, Uppsala, har avlidit efter en tids sjukdom. För en bredare allmänhet var Anders Agell mest känd som ombud för de båda läkare som anklagats för att ha styckat Catrine da Costas kropp 1984. Han ägnade de sista fem åren av sitt liv åt en enveten och målmedveten kamp för juridisk och social upprättelse för de båda läkarna.
Under den sista tiden i livet arbetade han lika envetet för att den pågående skadeståndsprocessen ska kunna slutföras. Det skedde genom att Agell överlämnade processarbetet till två Stockholmsadvokater. Bara tre veckor före sin död bildade han också stiftelsen Rättsstatens Vänner http://www.rattsstatensvanner.se/ med uppgift att undersöka rättssäkerhetsfrågor, som till exempel lagstiftningens politisering, domares självständighet, outbildade nämndemän, och andra liknande frågor som berör rättssäkerheten.
Stiftelsens arbete, som ska finansieras via donationer, har direkt bäring inte bara på fallet Catrine da Costa utan också på andra uppmärksammade rättsfall där frågor kring rättssäkerhet har ställts i centrum.
Anders Agell var en av Sveriges mest framstående rättsvetenskapsmän. Inte bara tack vare sin forskning och utgivna verk, utan också därför att han hade en sådan utomordentlig lidelse för sin specialitet som var civilrätt. Hans lika intensiva som outtröttliga engagemang för de båda läkarnas sak gör att rubriken över hans minne bara kan bli rättssäkerhetens försvarare.
Som journalist var det lika uppbyggligt som underhållande att höra Anders Agells frispråkighet om det svenska rättsväsendet. Det var en frispråkighet som allt som oftast refuserades av de stora tidningarnas debattredaktörer och som fick honom att peka på ett juridisk-politiskt kamaraderi; ibland arm i arm med enskilda journalister och vars företrädare han i en trängre krets inte var sen att peka ut.
Jag kan bara påminna mig en enda person med sådan frispråkighet om rättsväsendet och det var Gustaf Petrén, mannen som fick sin karriär stoppad av regeringen därför att han krävt införandet av en svensk författningsdomstol.
Anders Agell fick ingalunda sin karriär stoppad. Tvärtom. Men många gånger mötte han en svindlande brist på både kunskaper och förståelse i fallet da Costa hos både domare, advokater och juridikens vetenskapsmän som tyckte att det inte finns någon anledning att rota i ett så gammalt fall. Men för Anders Agell var det fallet inte avslutat så länge rättvisa inte är skipad.
Så när de båda läkarnas skadeståndsmål kommer upp till huvudförhandling någon gång nästa år kommer Anders Agells hela ande att vila mycket tungt över den rättssalen.
Anders Agell blev 78 år. Han begravs i Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala den 5 december. Enligt hans önskan kommer begravningen att formas till en manifestation för rättssäkerhet och stiftelsen Rättsstatens Vänner.
Under den sista tiden i livet arbetade han lika envetet för att den pågående skadeståndsprocessen ska kunna slutföras. Det skedde genom att Agell överlämnade processarbetet till två Stockholmsadvokater. Bara tre veckor före sin död bildade han också stiftelsen Rättsstatens Vänner http://www.rattsstatensvanner.se/ med uppgift att undersöka rättssäkerhetsfrågor, som till exempel lagstiftningens politisering, domares självständighet, outbildade nämndemän, och andra liknande frågor som berör rättssäkerheten.
Stiftelsens arbete, som ska finansieras via donationer, har direkt bäring inte bara på fallet Catrine da Costa utan också på andra uppmärksammade rättsfall där frågor kring rättssäkerhet har ställts i centrum.
Anders Agell var en av Sveriges mest framstående rättsvetenskapsmän. Inte bara tack vare sin forskning och utgivna verk, utan också därför att han hade en sådan utomordentlig lidelse för sin specialitet som var civilrätt. Hans lika intensiva som outtröttliga engagemang för de båda läkarnas sak gör att rubriken över hans minne bara kan bli rättssäkerhetens försvarare.
Som journalist var det lika uppbyggligt som underhållande att höra Anders Agells frispråkighet om det svenska rättsväsendet. Det var en frispråkighet som allt som oftast refuserades av de stora tidningarnas debattredaktörer och som fick honom att peka på ett juridisk-politiskt kamaraderi; ibland arm i arm med enskilda journalister och vars företrädare han i en trängre krets inte var sen att peka ut.
Jag kan bara påminna mig en enda person med sådan frispråkighet om rättsväsendet och det var Gustaf Petrén, mannen som fick sin karriär stoppad av regeringen därför att han krävt införandet av en svensk författningsdomstol.
Anders Agell fick ingalunda sin karriär stoppad. Tvärtom. Men många gånger mötte han en svindlande brist på både kunskaper och förståelse i fallet da Costa hos både domare, advokater och juridikens vetenskapsmän som tyckte att det inte finns någon anledning att rota i ett så gammalt fall. Men för Anders Agell var det fallet inte avslutat så länge rättvisa inte är skipad.
Så när de båda läkarnas skadeståndsmål kommer upp till huvudförhandling någon gång nästa år kommer Anders Agells hela ande att vila mycket tungt över den rättssalen.
Anders Agell blev 78 år. Han begravs i Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala den 5 december. Enligt hans önskan kommer begravningen att formas till en manifestation för rättssäkerhet och stiftelsen Rättsstatens Vänner.
21 oktober 2008
När public service blev military service
Skriver idag på www.newsmill.se om Welanderaffären på Sveriges Radio. Detta är en uppdaterad version av min tidigare bloggpost.
Påverkas journalistiken om journalisterna knäcker extra som reklamarbetare? Det är närmast en retorisk fråga, därför att svaret är så självklart. Rågången skall vara och är också helt tydlig. Så har det dock inte alltid varit och Welanderaffären visar att det än idag finns journalister som tror att de kan stå på båda sidor samtidigt. Och när det är en medarbetare inom public service som står vid skampålen blir det riktigt skitigt, därför att public service får inte ens misstänkas.
För många år sedan och som ung fotografvolontär på salig Kronobergaren hände det ganska ofta att jag fick göra ateljéjobb åt annonsavdelningen. Ateljén bestod av ett vitt lakan på en vägg, två glödlampor med pappskärmar där det stod Osram tryckt med stora bokstäver, plus en gammal Rolleiflex på stativet. Och över axeln hängde annonskillarna för att tala om hur det skulle se ut. Var det rätt eller fel att göra sådana jobb? Det var naturligtvis fel, men med 400 spänn i lön som 16-årig volontär hade jag inte mycket till val.
Något tiotal år senare kom jag första gången till New York som stipendiat för att studera radiojournalistik på vad som då kallades ”all news stations”. Det var långt innan CNN och sådant ens var påtänkt. Och döm om min förvåning när jag både hörde och såg programledarna själva läsa reklamspottarna i direktsändning. Jag frågade den berömde Lou Adler som var radioankare på CBS hur det kunde komma sig. Han föll i gapskratt inför blotta frågan från den dumme svensken.
Exemplen tjänar kanske som illustration till problemet med sammanblandade roller. Idag vet de flesta journalister var rågången ligger, särskilt när det gäller reklamjobb. Men kan en journalist extraknäcka som skribent eller filmproducent åt en myndighet, direkt eller indirekt via någons bolag? Naturligtvis inte!
Exemplet Peter Welander på Sveriges Radio är så bländande tydligt att det egentligen inte finns något liknande fall att jämföra med.
Bakgrunden är att nyligen publicerade Resumé uppgifter om att Welander, samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio som programledare i Studio Ett, extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag, Bikupan, med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut svindlande 101 miljoner i ersättningar för projektet. Av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han får rundligt betalt för arbete inom projektet.
När det hela avslöjades sa han upp sin tjänst, bara för att nästa dag ångra sig genom ett gruppmail till alla på Ekot, där han formellt var anställd. I mailet hävdar han att han bara lärt projektets intervjuare att hantera mikrofoner. Men också att han arbetat med filmer som dokumenterat projektet. Han sitter också i Bikupans styrelse, ett bolag som har en lång rad av landets största företag på kundlistan.
Till bilden hör att Bikupans dotterbolag, Transrock, äger en exklusiv fastighet inte långt från Nice i Frankrike där flera företag på kundlistan varit gäster eller kursdeltagare. Exakt vad är oklart, inklusive Peter Welanders roll i det sammanhanget.
Welander hävdar nu att hans dåvarande chef, Bengt Lindroth, gav honom tillstånd att arbeta åt Bikupan. Men om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt Bikupan och försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.
Welander påstår också att dubbeljobbet var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.
Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!
Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han dessutom är förbjuden av försvaret att avslöja.
Har förtroendet för public service urholkats som en följd av Peter Welanders dubbla roller? Det är naturligtvis omöjligt att säga vad folk i allmänhet tycker och tänker om affären, men blotta misstanken om ett hot mot förtroendet är illa nog.
För Welander själv finns bara en enda väg och det är bakvägen ut från Radiohuset. Sedan spelar det ingen roll om han säger upp sig själv eller om han får sparken.
Fotnot:
För den som vill läsa mer om public service finns min rapport "I statens och partiets tjänst. Svensk public service under 80 år" som pdf här:
http://www.nmi.se/index.php?option=com_content&task=view&id=39&Itemid=39#
Påverkas journalistiken om journalisterna knäcker extra som reklamarbetare? Det är närmast en retorisk fråga, därför att svaret är så självklart. Rågången skall vara och är också helt tydlig. Så har det dock inte alltid varit och Welanderaffären visar att det än idag finns journalister som tror att de kan stå på båda sidor samtidigt. Och när det är en medarbetare inom public service som står vid skampålen blir det riktigt skitigt, därför att public service får inte ens misstänkas.
För många år sedan och som ung fotografvolontär på salig Kronobergaren hände det ganska ofta att jag fick göra ateljéjobb åt annonsavdelningen. Ateljén bestod av ett vitt lakan på en vägg, två glödlampor med pappskärmar där det stod Osram tryckt med stora bokstäver, plus en gammal Rolleiflex på stativet. Och över axeln hängde annonskillarna för att tala om hur det skulle se ut. Var det rätt eller fel att göra sådana jobb? Det var naturligtvis fel, men med 400 spänn i lön som 16-årig volontär hade jag inte mycket till val.
Något tiotal år senare kom jag första gången till New York som stipendiat för att studera radiojournalistik på vad som då kallades ”all news stations”. Det var långt innan CNN och sådant ens var påtänkt. Och döm om min förvåning när jag både hörde och såg programledarna själva läsa reklamspottarna i direktsändning. Jag frågade den berömde Lou Adler som var radioankare på CBS hur det kunde komma sig. Han föll i gapskratt inför blotta frågan från den dumme svensken.
Exemplen tjänar kanske som illustration till problemet med sammanblandade roller. Idag vet de flesta journalister var rågången ligger, särskilt när det gäller reklamjobb. Men kan en journalist extraknäcka som skribent eller filmproducent åt en myndighet, direkt eller indirekt via någons bolag? Naturligtvis inte!
Exemplet Peter Welander på Sveriges Radio är så bländande tydligt att det egentligen inte finns något liknande fall att jämföra med.
Bakgrunden är att nyligen publicerade Resumé uppgifter om att Welander, samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio som programledare i Studio Ett, extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag, Bikupan, med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut svindlande 101 miljoner i ersättningar för projektet. Av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han får rundligt betalt för arbete inom projektet.
När det hela avslöjades sa han upp sin tjänst, bara för att nästa dag ångra sig genom ett gruppmail till alla på Ekot, där han formellt var anställd. I mailet hävdar han att han bara lärt projektets intervjuare att hantera mikrofoner. Men också att han arbetat med filmer som dokumenterat projektet. Han sitter också i Bikupans styrelse, ett bolag som har en lång rad av landets största företag på kundlistan.
Till bilden hör att Bikupans dotterbolag, Transrock, äger en exklusiv fastighet inte långt från Nice i Frankrike där flera företag på kundlistan varit gäster eller kursdeltagare. Exakt vad är oklart, inklusive Peter Welanders roll i det sammanhanget.
Welander hävdar nu att hans dåvarande chef, Bengt Lindroth, gav honom tillstånd att arbeta åt Bikupan. Men om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt Bikupan och försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.
Welander påstår också att dubbeljobbet var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.
Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!
Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han dessutom är förbjuden av försvaret att avslöja.
Har förtroendet för public service urholkats som en följd av Peter Welanders dubbla roller? Det är naturligtvis omöjligt att säga vad folk i allmänhet tycker och tänker om affären, men blotta misstanken om ett hot mot förtroendet är illa nog.
För Welander själv finns bara en enda väg och det är bakvägen ut från Radiohuset. Sedan spelar det ingen roll om han säger upp sig själv eller om han får sparken.
Fotnot:
För den som vill läsa mer om public service finns min rapport "I statens och partiets tjänst. Svensk public service under 80 år" som pdf här:
http://www.nmi.se/index.php?option=com_content&task=view&id=39&Itemid=39#
17 oktober 2008
När public service blev military service
Welanderaffären på Sveriges Radio tog sent på torsdagseftermiddagen en överraskande vändning. Reportern och programledaren i Studio Ett, Peter Welander, tog tillbaka sin uppsägning som lämnades in på onsdagen.
”Jag vill ha tillbaka min heder, inte mitt jobb", skriver han i ett mail till sina arbetskamrater på Ekot. Mailet har sedan www.realtid.se publicerat. Första gången Peter Welander kommenterar affären blir därför i en egen motskrift. I mailet skriver Peter Welander att han blev pressad att skriva på: "I går blev jag provocerad att skriva under en uppsägning med omedelbar verkan. Jag har i dag meddelat Lasse Andersson att jag vill annullera den. Det är uppenbart att den tolkas som att jag erkänner 'alla mina illgärningar'. Så hellre sparkad än smyga iväg med svansen mellan benen".
Bakgrunden är att förra fredagen publicerade Resumé uppgifter om att Welander samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut över 100 miljoner i ersättningar för projektet. Enbart att bli sammankopplad med en sådan summa för ett konsultjobb är en smärre skandal. Och av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han uppbär ersättning från försvaret för arbete inom projektet.
Enligt Welanders mail hade han förre chefen för samhällsredaktionen, Bengt Lindroths tillstånd att arbeta med projektet.
Hans jobb åt försvaret är ett solklart brott mot alla tänkbara interna regler för anställda på Sveriges Radio. Därför duger det inte när Peter Welander kommer dragande med att han bara instruerat assistenter i hur man hanterar intervjumikrofoner och liknande. Om hans inblandning i projektet varit så begränsad hade han inte behövt omnämnas i avtalet mellan Puranens bolag och försvaret, än mindre få betalt för det med uppenbart mycket stora belopp. Till bilden hör också att Welander var inblandad när försvaret rekryterade SR-kollegan Staffan Dopping till tjänsten som informationsdirektör.
Om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef Bengt Lindroth ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.
Welander påstår nu att hans engagemang också var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.
Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!
Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han helt säkert är förbjuden av försvaret att avslöja.
Så om inte hans egen uppsägning står fast, återstår bara för Sveriges Radio att säga upp Peter Welander. Även om man till slut tvingas köpa ut honom, därför att en svag och inkompetent chef på samhällsredaktionen inte klarade av att se en annalkande intressekonflikt. En chef som Welander nu gömmer sig bakom.
Man kan kanske ana vem som tvingat ner Welander på knä för att nu tigga om avsked.
”Jag vill ha tillbaka min heder, inte mitt jobb", skriver han i ett mail till sina arbetskamrater på Ekot. Mailet har sedan www.realtid.se publicerat. Första gången Peter Welander kommenterar affären blir därför i en egen motskrift. I mailet skriver Peter Welander att han blev pressad att skriva på: "I går blev jag provocerad att skriva under en uppsägning med omedelbar verkan. Jag har i dag meddelat Lasse Andersson att jag vill annullera den. Det är uppenbart att den tolkas som att jag erkänner 'alla mina illgärningar'. Så hellre sparkad än smyga iväg med svansen mellan benen".
Bakgrunden är att förra fredagen publicerade Resumé uppgifter om att Welander samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut över 100 miljoner i ersättningar för projektet. Enbart att bli sammankopplad med en sådan summa för ett konsultjobb är en smärre skandal. Och av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han uppbär ersättning från försvaret för arbete inom projektet.
Enligt Welanders mail hade han förre chefen för samhällsredaktionen, Bengt Lindroths tillstånd att arbeta med projektet.
Hans jobb åt försvaret är ett solklart brott mot alla tänkbara interna regler för anställda på Sveriges Radio. Därför duger det inte när Peter Welander kommer dragande med att han bara instruerat assistenter i hur man hanterar intervjumikrofoner och liknande. Om hans inblandning i projektet varit så begränsad hade han inte behövt omnämnas i avtalet mellan Puranens bolag och försvaret, än mindre få betalt för det med uppenbart mycket stora belopp. Till bilden hör också att Welander var inblandad när försvaret rekryterade SR-kollegan Staffan Dopping till tjänsten som informationsdirektör.
Om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef Bengt Lindroth ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.
Welander påstår nu att hans engagemang också var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.
Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!
Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han helt säkert är förbjuden av försvaret att avslöja.
Så om inte hans egen uppsägning står fast, återstår bara för Sveriges Radio att säga upp Peter Welander. Även om man till slut tvingas köpa ut honom, därför att en svag och inkompetent chef på samhällsredaktionen inte klarade av att se en annalkande intressekonflikt. En chef som Welander nu gömmer sig bakom.
Man kan kanske ana vem som tvingat ner Welander på knä för att nu tigga om avsked.
14 oktober 2008
Kontroversiell avrättning väntar i USA
USA:s högsta domstol (HD) avvisade i dag den morddömde Troy Davis överklagande. Det mycket omtvistade och uppmärksammade fallet väntas därmed sluta med avrättning.
USA:s högsta domstol (HD) avvisade på tisdagen den morddömde Troy Davis överklagande. Det mycket omtvistade och uppmärksammade fallet väntas därmed sluta med avrättning.
Sju av de nio vittnen som från början pekade ut den svarte Davis som skyldig till mordet på en vit polis i Savannah, Georgia, 1989 har ändrat sig.
Expresidenten Jimmy Carter, påve Benedictus och Nobelpristagaren Desmond Tutu har vädjat om nåd. Och så sent som den 23 september stoppade HD Davis avrättning, bara två timmar innan den planerade avrättningen.
Men nu säger HD nej till att bedöma om avrättning av en person i fall där nya starka rön framkommit är grundlagsvidrig eller inte. Därmed är det fritt fram för delstaten Georgia att på nytt fastställa en tidpunkt för när han ska dö. Därmed låter HD också fortsättningsvis ribban ligga mycket högt i frågor som gäller ny bevisning i mål med dödsstraff som följd.
HDs beslut är lika märkligt som svårtolkat. Märkligt, eftersom så många släppts från "death row" efter nya utredningar som ofta inkluderat DNA-prov. Svårtolkat, eftersom HD så sent som i september gav Davis en vink om att ny prövning var möjlig. Men idag kom avslaget.
Hans advokat hävdar att en annan man, som ursprungligen vittnade mot Davis, senare har erkänt mordet. Jämfört med andra liknande fall borde enbart detta ge Davis rätt till en ny rättegång. Men en lag som tillkom 1996 efter bombdådet i Oklahoma City begränsar möjligheterna till ny prövning i federal domstol.
USA:s högsta domstol (HD) avvisade på tisdagen den morddömde Troy Davis överklagande. Det mycket omtvistade och uppmärksammade fallet väntas därmed sluta med avrättning.
Sju av de nio vittnen som från början pekade ut den svarte Davis som skyldig till mordet på en vit polis i Savannah, Georgia, 1989 har ändrat sig.
Expresidenten Jimmy Carter, påve Benedictus och Nobelpristagaren Desmond Tutu har vädjat om nåd. Och så sent som den 23 september stoppade HD Davis avrättning, bara två timmar innan den planerade avrättningen.
Men nu säger HD nej till att bedöma om avrättning av en person i fall där nya starka rön framkommit är grundlagsvidrig eller inte. Därmed är det fritt fram för delstaten Georgia att på nytt fastställa en tidpunkt för när han ska dö. Därmed låter HD också fortsättningsvis ribban ligga mycket högt i frågor som gäller ny bevisning i mål med dödsstraff som följd.
HDs beslut är lika märkligt som svårtolkat. Märkligt, eftersom så många släppts från "death row" efter nya utredningar som ofta inkluderat DNA-prov. Svårtolkat, eftersom HD så sent som i september gav Davis en vink om att ny prövning var möjlig. Men idag kom avslaget.
Hans advokat hävdar att en annan man, som ursprungligen vittnade mot Davis, senare har erkänt mordet. Jämfört med andra liknande fall borde enbart detta ge Davis rätt till en ny rättegång. Men en lag som tillkom 1996 efter bombdådet i Oklahoma City begränsar möjligheterna till ny prövning i federal domstol.
05 oktober 2008
DNs devota intervju med Kofi Annan
DN publicerar idag en ganska devot intervju med FNs förre generalsekreterare, Kofi Annan. Det liknar mest en estradintervju inför hans svenska fanklubb som gärna ser FN-stadgan som en andra svensk grundlag.
I intervjun, som är utlagd över tre helsidor, plus en stor del av ettan, finns inte en enda kritisk fråga till Annan. Ingenting om Kofigate, som utan vidare är världshistoriens största mutskandal, där Irak och ett antal mellanhänder, inklusive Annans egen son Kojo, tillskansande sig enorma summor från det matprogram som Kofi Annan själv förhandlade fram med Saddam Hussein. Programmet pågick mellan 1996 och 2003 och omfattade totalt ca 100 miljarder dollar.
Man vet inte exakt hur mycket som försvann i Bagdad-regimens fickor eller hur mycket som diverse mellanhänder tog hand om. Men en försiktig beräkning landar på minst 10 procent, eller 10 miljarder dollar, troligen var förlusterna betydligt större.
I mars 2004 blev skandalen en världsnyhet, då http://www.memri.org/ översatte och publicerade en irakisk artikel som listade 270 inblandade personer, företag och organisationer.
Genom svenska ambassaden i Amman kände dock UD till skandalen redan år 2000. Bland dem som teg den gången fanns, vid sidan av Anna Lindh, Hans Corell, Pierre Schori, Jan Eliasson, Hans Dahlgren och Sven-Olof Pettersson. Att Sverige redan då hade kunskap om Kofigate blev för ett par år sedan en stor nyhet världen över, men svenska medier valde i allt väsentligt att tiga.
Det hade varit ganska klädsamt om DNs Clas Barkman, som gjorde intervjun, åtminstone hade ställt någon enda fråga om mutskandalen. Eller var det ämnet i förväg uppgjort som förbjuden mark?
Länk till DNs artikel: En annan sida av Kofi
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=836208
Länkar till några av mina artiklar om mutskandalen:
SvD: Sverige tiger om Kofigate
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_160365.svd?showCalendarDate=2008-07-27
AB: Skandalen tigs ihjäl
http://www.aftonbladet.se/debatt/article397432.ab
Smedjan.com: FNs egen påve
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1316
Smedjan.com: Mutor för miljarder i FN-regi
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1088
I intervjun, som är utlagd över tre helsidor, plus en stor del av ettan, finns inte en enda kritisk fråga till Annan. Ingenting om Kofigate, som utan vidare är världshistoriens största mutskandal, där Irak och ett antal mellanhänder, inklusive Annans egen son Kojo, tillskansande sig enorma summor från det matprogram som Kofi Annan själv förhandlade fram med Saddam Hussein. Programmet pågick mellan 1996 och 2003 och omfattade totalt ca 100 miljarder dollar.
Man vet inte exakt hur mycket som försvann i Bagdad-regimens fickor eller hur mycket som diverse mellanhänder tog hand om. Men en försiktig beräkning landar på minst 10 procent, eller 10 miljarder dollar, troligen var förlusterna betydligt större.
I mars 2004 blev skandalen en världsnyhet, då http://www.memri.org/ översatte och publicerade en irakisk artikel som listade 270 inblandade personer, företag och organisationer.
Genom svenska ambassaden i Amman kände dock UD till skandalen redan år 2000. Bland dem som teg den gången fanns, vid sidan av Anna Lindh, Hans Corell, Pierre Schori, Jan Eliasson, Hans Dahlgren och Sven-Olof Pettersson. Att Sverige redan då hade kunskap om Kofigate blev för ett par år sedan en stor nyhet världen över, men svenska medier valde i allt väsentligt att tiga.
Det hade varit ganska klädsamt om DNs Clas Barkman, som gjorde intervjun, åtminstone hade ställt någon enda fråga om mutskandalen. Eller var det ämnet i förväg uppgjort som förbjuden mark?
Länk till DNs artikel: En annan sida av Kofi
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=836208
Länkar till några av mina artiklar om mutskandalen:
SvD: Sverige tiger om Kofigate
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_160365.svd?showCalendarDate=2008-07-27
AB: Skandalen tigs ihjäl
http://www.aftonbladet.se/debatt/article397432.ab
Smedjan.com: FNs egen påve
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1316
Smedjan.com: Mutor för miljarder i FN-regi
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1088
Fel att jäva ut rådmannen
Brita Sundberg-Weitman, jur. dr, före detta lagman, etc. skriver i senaste numret av Advokaten om hanteringen av de styckmordåtalade läkarnas skadeståndskrav. Här är hela hennes artikel:
I beslut den 8 augusti i år har lagman Erik Ternert, lagman Erik Lempert samt rådman Anders Erlman (nedan Ternert mfl) förklarat rådman Nils Hedström jävig att döma i ett mål där två läkare söker skadestånd av staten för rättsövergrepp. Det handlar om två läkare som på 1980-talet åtalades för mord på Catrine da Costa. De frikändes av Stockholms tingsrätt, men tingsrätten ansåg det bevisat att de styckat hennes döda kropp. Eftersom domen formellt var frikännande, har de inte kunnat få den prövad i högre instans, och som en följd av deras antagna styckande av kroppen har de fråntagits sin behörighet att utöva sina yrken som läkare. De har i decennier sökt upprättelse på olika sätt men förgäves.
Läkarnas motpart i skadeståndsmålet är justitiekanslern (JK) Göran Lambertz. I målet har han intagit ståndpunkten att även om det kan bevisas att läkarna är oskyldiga till styckningen så är de ändå inte berättigade till något skadestånd, eftersom det gått så lång tid sedan de utsatts för de grundläggande rättsövergreppen.
Hedström har i en så kallad mellandom i april i år särskilt behandlat denna fråga om preskription. Han har funnit att frågan om skadestånd inte är preskriberad, utan att det står läkarna fritt att i rättegången försöka bevisa att de utsatts för rättsöver-grepp. Domskälen grundas ingalunda på något personligt tyckande utan på värderingar som kommit till uttryck exempelvis i lag 1998:714 om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder samt i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, det vill säga den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet: det måste finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär.
JK:s skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen föga beaktansvärda i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig.
Dessa resonemang i mellandomen tar Ternert mfl till intäkt för att förklara Hedström jävig. Särskilt hänger de upp sig på att Hedström skrivit ”att skälen bakom statens preskriptionsinvändning framstår som föga beaktansvärda”. Den skrivningen sägs kunna tolkas som om det skulle stå att JK:s processföring är ”klandervärd” – utan någon anknytning till proportionalitetsprincipen! Att Hedström dessutom utförligt förklarat sig i jävsfrågan innebär enligt Ternert mfl att han ”på grund av sitt till synes stora engagemang i frågan numera närmast blivit att uppfatta som justitiekanslerns vederdeloman i vart fall i denna fråga.” Vad innebär den fantastiska meningen? Jo detta: JK har försökt jäva Hedström, och Hedström har utförligt bemött anklagelsen. Därför kan han numera uppfattas som personlig motståndare till JK och är till följd härav jävig! Detta trots att rättegångsbalken uttryckligen stadgar att parts vederdeloman inte är jävig ”om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig”.
Tyngdpunkten i JK:s argumentering för jäv består i att staten som svarande i en process om skadestånd har ”samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst” och att Hedström brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription. JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma argument framförde svenska regeringen inför Europadomstolen i målet Svenska Lokmannaförbundet mot Sverige på 1970-talet. Det underkändes av Europadomstolen.
Genom att jäva ut en domare på den grund att denne tillämpat Europakonventionen för mänskliga rättigheter har Ternert mfl åstadkommit stor skada på den svenska rättsstaten.
I beslut den 8 augusti i år har lagman Erik Ternert, lagman Erik Lempert samt rådman Anders Erlman (nedan Ternert mfl) förklarat rådman Nils Hedström jävig att döma i ett mål där två läkare söker skadestånd av staten för rättsövergrepp. Det handlar om två läkare som på 1980-talet åtalades för mord på Catrine da Costa. De frikändes av Stockholms tingsrätt, men tingsrätten ansåg det bevisat att de styckat hennes döda kropp. Eftersom domen formellt var frikännande, har de inte kunnat få den prövad i högre instans, och som en följd av deras antagna styckande av kroppen har de fråntagits sin behörighet att utöva sina yrken som läkare. De har i decennier sökt upprättelse på olika sätt men förgäves.
Läkarnas motpart i skadeståndsmålet är justitiekanslern (JK) Göran Lambertz. I målet har han intagit ståndpunkten att även om det kan bevisas att läkarna är oskyldiga till styckningen så är de ändå inte berättigade till något skadestånd, eftersom det gått så lång tid sedan de utsatts för de grundläggande rättsövergreppen.
Hedström har i en så kallad mellandom i april i år särskilt behandlat denna fråga om preskription. Han har funnit att frågan om skadestånd inte är preskriberad, utan att det står läkarna fritt att i rättegången försöka bevisa att de utsatts för rättsöver-grepp. Domskälen grundas ingalunda på något personligt tyckande utan på värderingar som kommit till uttryck exempelvis i lag 1998:714 om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder samt i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, det vill säga den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet: det måste finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär.
JK:s skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen föga beaktansvärda i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig.
Dessa resonemang i mellandomen tar Ternert mfl till intäkt för att förklara Hedström jävig. Särskilt hänger de upp sig på att Hedström skrivit ”att skälen bakom statens preskriptionsinvändning framstår som föga beaktansvärda”. Den skrivningen sägs kunna tolkas som om det skulle stå att JK:s processföring är ”klandervärd” – utan någon anknytning till proportionalitetsprincipen! Att Hedström dessutom utförligt förklarat sig i jävsfrågan innebär enligt Ternert mfl att han ”på grund av sitt till synes stora engagemang i frågan numera närmast blivit att uppfatta som justitiekanslerns vederdeloman i vart fall i denna fråga.” Vad innebär den fantastiska meningen? Jo detta: JK har försökt jäva Hedström, och Hedström har utförligt bemött anklagelsen. Därför kan han numera uppfattas som personlig motståndare till JK och är till följd härav jävig! Detta trots att rättegångsbalken uttryckligen stadgar att parts vederdeloman inte är jävig ”om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig”.
Tyngdpunkten i JK:s argumentering för jäv består i att staten som svarande i en process om skadestånd har ”samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst” och att Hedström brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription. JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma argument framförde svenska regeringen inför Europadomstolen i målet Svenska Lokmannaförbundet mot Sverige på 1970-talet. Det underkändes av Europadomstolen.
Genom att jäva ut en domare på den grund att denne tillämpat Europakonventionen för mänskliga rättigheter har Ternert mfl åstadkommit stor skada på den svenska rättsstaten.
29 september 2008
Johan Cronemans svåraste...
DNs tv-kritiker Johan Croneman kommenterar idag Debatt i SVT som sändes i torsdags:
Journalisten Anders Carlgrens intervju med den så kallade allmänläkaren, Thomas Allgén, var veckans kanske svåraste tv ("Debatt", i SVT). Den damp liksom bara ner från ovan; varför just nu, varför Anders Carlgren - finns det en längre version av intervjun? Ingår den i något annat sammanhang? Märkligt.
Jodå. Intervjun med Thomas Allgén ingår visst i ett sammanhang. Sedan ett och ett halvt år tillbaka pågår ett skadeståndsmål i Attunda tingsrätt, där de båda läkarna har stämt staten för alla rättsvidrigheter. Men utvecklingen i det målet har nogsamt undvikits av så gott som samtliga nyhetsredaktioner. DN har dock haft en och annan notis i ärendet.
I sammanhanget finns också de tre artiklar jag skrev i Expressen under juli och augusti, varav en helsida, och som fick JK att börja prata om behovet av en ny prövning i skuldfrågan. De artiklarna ledde också till att chefsdomaren i Attunda tingsrätt tvingades bort från målet efter att ha spelat under täcket med en av JKs byråchefer. Det finns ytterligare fem ganska färska debattartiklar, plus en ledarkrönika, i Expressen, DN, resp. UNT. Något annat sammanhang finns inte.
Varför Anders Carlgren? Därför att jag har följt saken under många år och uppenbarligen var den förste som kunde få Allgén att sätta sig framför en kamera, trots att tjogtals andra journalister har försökt under mer än tjugo år.
Finns det en längre version av intervjun? Jodå. Råmaterialet är väl ungefär tre, fyra gånger så långt, jämfört med det som publicerades. Men i sak tillför det bortredigerade materialet egentligen ingenting som inte redan tidigare är känt.
Journalisten Anders Carlgrens intervju med den så kallade allmänläkaren, Thomas Allgén, var veckans kanske svåraste tv ("Debatt", i SVT). Den damp liksom bara ner från ovan; varför just nu, varför Anders Carlgren - finns det en längre version av intervjun? Ingår den i något annat sammanhang? Märkligt.
Jodå. Intervjun med Thomas Allgén ingår visst i ett sammanhang. Sedan ett och ett halvt år tillbaka pågår ett skadeståndsmål i Attunda tingsrätt, där de båda läkarna har stämt staten för alla rättsvidrigheter. Men utvecklingen i det målet har nogsamt undvikits av så gott som samtliga nyhetsredaktioner. DN har dock haft en och annan notis i ärendet.
I sammanhanget finns också de tre artiklar jag skrev i Expressen under juli och augusti, varav en helsida, och som fick JK att börja prata om behovet av en ny prövning i skuldfrågan. De artiklarna ledde också till att chefsdomaren i Attunda tingsrätt tvingades bort från målet efter att ha spelat under täcket med en av JKs byråchefer. Det finns ytterligare fem ganska färska debattartiklar, plus en ledarkrönika, i Expressen, DN, resp. UNT. Något annat sammanhang finns inte.
Varför Anders Carlgren? Därför att jag har följt saken under många år och uppenbarligen var den förste som kunde få Allgén att sätta sig framför en kamera, trots att tjogtals andra journalister har försökt under mer än tjugo år.
Finns det en längre version av intervjun? Jodå. Råmaterialet är väl ungefär tre, fyra gånger så långt, jämfört med det som publicerades. Men i sak tillför det bortredigerade materialet egentligen ingenting som inte redan tidigare är känt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
