14 januari 2015

QWERTY MOT QWERTY

1eb32ba3-b497-489f-9b4d-bc11f495f0cf

Den nya tiden. Den gamla  tiden. Så lika men ändå inte alls lika.

12 januari 2015

Förlorar Internationella brottmålsdomstolen i Haag sin legitimitet?

Uppdaterad 12 januari kl. 17.45

Åklagarna vid den Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag i den holländska huvudstaden, står just nu inför sina kanske största utmaningar sedan domstolen inrättades 2002. Det handlar framför allt att visa att man som domstol har tillräcklig kraft och energi för att på allvar ta sig an de allra värsta brotten mot mänskliga rättigheter. Och det gäller även om det kan komma att handla om att konfrontera världens mest inflytelserika stormakter som USA, Ryssland och Kina.

Ända sedan inrättandet för tolv år sedan har ICC (International Criminal Court) överösts med en alltmera ökande mängd anmälningar och samtidigt slagits mot ovilliga auktoritära regimer. Dessutom har ICC kommit på kant med FNs säkerhetsråd som ropat efter utredningar, men samtidigt gjort lite eller inget alls för att hjälpa till.

Det är bara ett litet fåtal av de som åtalats som också har fällts för brott. Ännu flera åtalade har lyckats undkomma att arresteras. Domstolens chefsåklagare som kommer från Gambia, Fatou Bensouda anklagas dessutom för att framför allt åtala diverse afrikanska ledare.

Hon har nyligen tvingats erkänna sina begränsningar genom att ICC inte har kunnat få Sudans president, Omar al-Bashir utlämnad till domstolen misstänkt för folkmord. I december förra året förklarades det åtalet vilande tills vidare.

Ms Bensouda ICC

Fatou Bensouda, chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Foto Robin van Lonkhuijsen.

Samtidigt tvingades Ms. Bensouda lägga ner åtalet mot Kenyas president, Uhuru Kenyatta för hans roll i det grova våld som svept över landet efter valen 2007. Motivet för att lägga ner åtalet sades vara den kenyanska regeringens ovilja att samarbeta med ICC.

Libyen har också vägrat utlämna Moammar Khaddafis son, Saif al-Islam, ett fall som FNs säkerhetsråd överlämnade till ICC.

På domstolens bord hamnar snart anmälningar som utgör betydligt större utmaningar för domstolen att bevisa både sin relevans och legitimitet. Det handlar framför allt om den palestinska myndigheten som nyligen ansökte om medlemskap och samtidigt signerade alla gällande avtal och fördrag.

Palestinierna bad samtidigt domstolen att undersöka brott begångna på palestinskt territorium sedan juni förra året, vilket i tid inkluderar det senaste Gazakriget. Både Israel och USA har mycket kraftfullt kritiserat det palestinska draget. Till och med en preliminär utredning från åklagarna sida kan nu komma att utsättas för ett enormt tryck utifrån, inte minst från USA.

Till bilden hör att Ms. Bensouda har antytt att hon är intresserad av att undersöka eventuella amerikanska krigsbrott i Afghanistan. Det finns en viss chans att hon är beredd att öppna en sådan utredning. Samtidigt ska man komma ihåg att varken USA, Kina eller Ryssland har signerat de fördrag som skapade ICC. Alla tre har vetomakt i FNs säkerhetsråd och kan därmed skydda sina allierade stater. För USA handlar det här om framför allt Israel, som inte heller signerat fördragen.

På samma sätt riskerar chefsklagare Bensouda att reta gallfeber på Ryssland om hon öppnar en utredning om rysk folkfördrivning i Georgien, vilket många som följer domstolens arbete utifrån påstår kommer att ske.

Och Kina försöker redan nu hindra domstolen från att utreda brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea, efter att FNs generalförsamling förra året röstade för att överlämna saken till ICC.

Exemplen riskerar att få mer eller mindre geopolitiska konsekvenser för domstolen i form av framför allt allvarliga konfrontationer med mäktiga stormakter, på ett sätt som aldrig tidigare skett under domstolens hela existens.

ICC inrättades i ett ambitiöst försök att utreda de värsta människorättsbrotten som folkfördrivning, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Men domstolen har inte själv rätt och makt att arrestera någon misstänkt som man åtalar. Man kan heller inte tvinga regeringar att samarbeta. Men domstolen kan själv öppna utredningar och FNs säkerhetsråd kan också överlämna fall till ICC. Allt detta har varit kärnpunkterna när domstolen många gånger förklarats irrelevant eller ineffektiv, för att uttrycka det milt.

Man har också haft stora svårigheter att få vittnen att träda fram och kritiserats för oerhört långa utredningstider, vilket i sin tur har lett till kötider på många år.

Att det gnisslar i relationerna mellan FNs säkerhetsråd och domstolen är ingen nyhet. Ms. Bensouda klagade nyligen över att hon skrivit åtta gånger till säkerhetsrådet, med önskemål om att få hjälp med att få de som anklagas för krigsbrott i Darfur i Sudan arresterade. Men säkerhetsrådet har alla gånger valt att inte svara. Svaret är kanske att Ryssland ser Sudans undflyende president Bashir som sin allierade.

Vid sidan av palestinafrågan och USAs roll i Afghanistan väntar också en utredning av brittiska soldaters roll i Irak. Dessutom vill Ms. Bensouda gärna utreda hur den så kallade islamiska staten, IS rekryterar sina stridande rebeller från Frankrike och Holland.

Den allt överskuggande frågan är ändå hur ICC och dess chefsåklagare kommer att hantera palestiniernas anmälan om brott begångna av Israel på palestinskt territorium, plus de israeliska bosättningarna på Västbanken. Båda frågorna reser helt nya juridiska frågor som domstolen aldrig tidigare hanterat. Här tvingas ICC gå mycket försiktigt fram – om ens alls – därför att frågorna är så politiskt känsliga och storpolitiskt infekterade. Det är heller inte säkert att domstolen kan få nödvändigt internationellt stöd för att gå vidare i palestinafrågan.

Hela saken kan också slå tillbaka mot den palestinske ledaren på Västbanken, Mahmoud Abbas, som själv inte har hållit några val de senaste tio åren. Till stor del på grund av att han är rädd för att inte bli omvald. Han är också hårt trängd av Hamas, som gör allt flera insteg på Västbanken. Dessutom anklagas den palestinska myndigheten tillsammans med PLO och al Fatah för att ligga bakom och stödja terrorhandlingar i Israel.

Det var kanske just därför Abbas så gärna ville stå i frontledet på Avenue de Voltaire i Paris när världens ledare marscherade mot terrorism, för att försöka distansera sig från anklagelser mot honom själv. Då kan hans närvaro i Paris väl närmast betraktas som en marscherande anakronism.

Uppdatering: Dagen efter miljonmarschen i Paris, där Mahmoud Abbas gick i främsta ledet, publicerade hans eget al-Fatah en hyllning på sin Facebooksida till de terrorister som 1978 dödade 37 israeler på en buss. Till bilden av Abbas hör att han var en av grundarna av Fatah och att han 1972 var den som ordnade finansieringen av PLOs terrorattack vid OS i München. För övrigt fanns det minst sex andra högt uppsatta ledare från auktoritära regimer i marschens allra främsta led. De länderna var Turkiet, Egypten, Förenade Arabemiraten, Ryssland, Algeriet och Gabon. I samtliga dessa länder, inklusive den palestinska myndigheten är informationsfriheten satt under mer eller mindre svår press. Organisationen Reporters Without Borders är inte nådig i sin kritik: “We must not let predators of press freedom spit on the graves of Charlie Hebdo”.

Källor: New York Times, ICC, FNs säkerhetsråd, www.palwatch.org.

07 januari 2015

Franska Libérations förstasida efter terrorattentatet i Paris mot satirtidningen Charlie Hebdo

 

Liberation 7 jan 2015

31 december 2014

Palestinians Move to Join International Criminal Court, Defying Israeli and U.S. Warnings

 

President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority celebrated the 50th anniversary of the Fatah movement on Wednesday in the West Bank city of Ramallah.

By JODI RUDOREN  New York Times, Dec. 31, 2014.

JERUSALEM — President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority signed papers Wednesday to join the International Criminal Court, a provocative move that could lead to the prosecution of Israeli officials on charges of war crimes and risks severe sanctions from Washington and Jerusalem.

The defiant step came a day after the defeat of a United Nations Security Council resolution that demanded an end to Israel’s occupation of Palestinian territory by 2017, and was billed as part of a strategic shift by the Palestinian leadership to pursue statehood in the international arena after decades of failed American-brokered negotiations with Israel.

“There is aggression practiced against our land and our country, and the Security Council has let us down — where shall we go?” Mr. Abbas said at his headquarters in the West Bank city of Ramallah, as he signed the Rome Statute, the founding charter of the court, as well as 21 other international treaties and conventions.

“We want to complain to this organization,” he said of the court. “As long as there is no peace, and the world doesn’t prioritize peace in this region, this region will live in constant conflict. The Palestinian cause is the key issue to be settled.”

Mr. Abbas, whose popularity has plummeted since this summer’s battle between Israel and Hamas, has been under increasing pressure from the public and other Palestinian leaders to join the court, and use it to pursue cases against Israel’s settlement policy and military operations. But doing so could have major repercussions, both because Palestinians could also face charges at the court, and because Israel and the United States Congress have promised to respond harshly.

“There is no question mark as to what are the consequences, that there will be immediate American and Israeli financial sanctions,” said Khalil Shikaki, director of the Palestinian Center for Policy and Survey Research in the West Bank city of Ramallah. “Those sanctions will gradually become more and more crippling, and this could indeed be the beginning of the end of the P.A. They fully realize that.”

A December poll by Mr. Shikaki’s group showed 35 percent of Palestinians approved of the president’s performance, down from 50 percent before this summer’s war, and that if there were elections, Mr. Abbas, of the secular Fatah party, would lose to his rival from Hamas, the militant Islamist faction that dominates the Gaza Strip. With reconstruction of Gaza after the summer’s devastating war stalled amid ongoing acrimony between Hamas and Fatah despite an April reconciliation pact, analysts said Mr. Abbas was increasingly desperate to show he was doing something.

“They have to take some meaningful steps to recover anything of their really shredded credibility,” Nadia Hijab, executive director of Al-Shabaka: The Palestinian Policy Network, said of Mr. Abbas’s team.

“That fig leaf of action is growing steadily more tattered,” she added. “They keep saying it’s a new paradigm and they want to use international tools, but now they have actually been put on the spot.”

After a ceremony at his Ramallah headquarters marking the 50th anniversary of Fatah’s founding and a leadership meeting, Mr. Abbas signed the official papers to join the Rome Statute, the Hague-based court’s founding treaty. The Palestinians have to wait 60 days before they can file cases at the court, a window some in Washington are counting on to calm the situation.

But with Israeli elections scheduled for March 17, Prime Minister Benjamin Netanyahu and other Israeli politicians may be eager to show a strong response to what they have long denounced as an aggressive, unilateral move. Earlier on Wednesday, one of Mr. Netanyahu’s close allies, Yuval Steinitz, called Tuesday’s United Nations vote “no less dangerous than Hamas’s rockets,” saying the fact that France supported the resolution and Britain abstained “is very grave.”

Wednesday’s signing came eight months after a similar move in April, when Mr. Abbas stunned Washington and Israel by joining 15 international treaties and conventions as nine months of American-brokered peace talks neared collapse. Those included the four Geneva Conventions of 1949 and additional protocols of 1977 on the laws of war, along with ones dealing with discrimination against women and children.

The International Criminal Court is a much more significant step. Created in 2002 to prosecute perpetrators of genocide, crimes against humanity and war crimes, the court currently has 122 member countries, and has mainly dealt with horrors in Africa.

The Palestinians asked the court in 2009 to investigate Israeli actions during Operation Cast Lead, a three-week military offensive in Gaza, but were rejected because they lacked the required United Nations status. A 2012 vote in the United Nations General Assembly upgraded Palestine’s status to non-member observer state, and some Palestinians have been urging Mr. Abbas to sign the Rome Statute ever since.

Said Ghazali contributed reporting from Ramallah, and Majd Al Waheidi from Gaza.

12 juli 2014

Fallet Assange: Dödläget är ovärdigt Sverige som rättsstat

I dagens SvD finns en ytterst intressant genomgång av fallet Assange, skriven av hans två svenska advokater. Artikeln är en replik till Elisabeth Massi Fritz som skrev den 8 juli. I texten nedan finns flera intressanta länkar och artikeln utgör i sig hela argumentationen inför förhandlingen den 16 juli om att eventuellt upphäva häktningsbeslutet. Här är hela artikeln från SvD/Brännpunkt.

Att en åklagare håller en förundersökning ­öppen i fyra år utan att förhöra den misstänkte strider mot skyndsamhetskravet. Det är ett tungt vägande skäl för att upphäva häktningsbeslutet av Julian Assange, skriver hans advokater i en replik.

Vår klient Julian Assange har varit häktad i sin frånvaro i nästan fyra år. Han har de två senaste åren vistats på Ecuadors ambassad i London under skydd av politisk asyl. Brittisk polis bevakar byggnaden dygnet runt men kan inte tränga sig in på ambassaden. Vi har gång på gång krävt att åklagaren åker till London och förhör Assange. Åklagaren vägrar.

För att bryta detta dödläge har vi begärt att Stockholms tingsrätt ska upphäva häktningsbeslutet. Detta skulle tvinga åklagaren att tänka i nya banor. Frågan kommer att prövas vid häktningsförhandling onsdagen den 16 juli 2014.

Elisabeth Massi Fritz påstår att allt annat än fortsatt häktning skulle vara ”ett slag i ansiktet” på hennes klient ”och alla kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld” (Brännpunkt 8/7). Detta är slagordsjuridik på lägsta debattnivå.

Massi Fritz är dessutom fel ute i målets avgörande bevisfråga: Inget brott alls har begåtts.

Assange hade i augusti 2010 en kortvarig relation med två svenska kvinnor. Det var fråga om frivilligt sex. Allt annat är honom helt främmande.

Kvinnorna kände inte varandra, men fick kontakt och talade ut. Det slutade med att Fritz klient gick till polisen i sällskap med den andra kvinnan. Men inte för att anmäla Assange för något brott.

Av sms framgår att Fritz klient bara ville få råd om hur hon skulle få Assange att testa sig mot sjukdom. Hon ville inte anklaga Assange för någonting och blev chockad när hon fick veta att Assange anhållits i sin frånvaro.

Sanningen är alltså ingen av de två kvinnorna initialt anklagade Assange för något brott, vilket stämmer väl med Assanges version om frivilligt sex.

Även i övrigt förtjänar Massi Fritz debattartikel stark kritik. Hennes inställning till politisk asyl är minst sagt anmärkningsvärd.

Åtnjutandet av politisk asyl är en grundläggande mänsklig rättighet som räknas upp i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 14). Ecuador hänvisar i sitt beslut om politisk asyl uttryckligen till 1951 års flyktingkonvention (Genevekonventionen).

Man beviljar Assange politisk asyl för att ge honom skydd för utlämning till USA. Det har ingenting med den svenska förundersökningen att göra. Det är bara att läsa innantill i beslutet. Det har Massi Fritz uppenbarligen inte gjort.

Massi Fritz gör också ett mycket grovt misstag när hon helt negligerar hotet från USA:s sida mot Assange för att istället – totalt felaktigt – påstå att Ecuador(”ett litet sydamerikanskt land”) skulle ha hjälpt Assange att ”undkomma rättvisan” genom att ”få världen att tro att detta handlar om USA.”

Låt oss påpeka några grundläggande fakta.

Den 5 april 2010 publicerade Wikileaks videon Collateral Murder, som visar en helikopterattack utförd av amerikanska styrkor mot civila i Irak. Senare samma år publicerades 75000 hemliga dokument från Pentagon, rörande kriget i Afghanistan(Afghan War Diaries), 400 000 handlingar benämnda (Iraq War Logs) och över 250.000 amerikansk diplomatpost (Cablegate) samt 779 fångjournaler från Guantanamo (The Guantanamo Files).

Av bifogade länk framgår den reaktion som dessa publiceringar medförde hos ledande politiska debattörer och makthavare i USA, se tv-klipp.

Detta visar med all önskvärd tydlighet hur fel Massi Fritz har. Parallellt med den svenska förundersökningen pågår ytterst allvarliga brottsutredningar i USA.

Bradley (numera Chelsea) Manning dömdes den 20 augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse, anklagad för att ha läckt över 700000 dokument till Wikileaks.

Det pågår även en förundersökning mot ”founders, owners or managers of Wikileaks”. Den bedrivs av åklagarmyndigheten vid Eastern District of Virginia i Alexandria, Virginia och är enligt amerikanska justitiedepartementet aktiv och pågående.

Assange riskerar därmed ett mycket långt fängelsestraff om han utlämnas till USA, minst lika långt som Mannings 35 år.

Det är därför som Ecuador har beviljat Assange politisk asyl.

Mot den bakgrunden framstår Massi Fritz (och åklagarens) krav på att Assange frivilligt ska avstå från att använda sig av sin politiska asyl som fullkomligt orimligt. Julian Assange kommer att använda sin politiska asyl så länge det finns en risk för att han utlämnas till USA för att tillbringa större delen av sitt liv i ett amerikanskt fängelse.

Det i sak mest allvarliga är emellertid att Elisabeth Massi Fritz och åklagaren inte förmår erbjuda någon lösning på det dödläge som målet befinner sig i sedan Ecuador beviljade Assange politisk asyl. Det enda de erbjuder är fortsatt dödläge. Deras krav kan sammanfattas så här: Håll Assange instängd på Ecuadors ambassad i London och hindra honom från att använda sin politiska asyl tills han ger upp och kommer ut frivilligt. Under tiden tänker vi inte göra någonting.

Vi menar att detta är orimligt och ovärdigt Sverige som rättsstat. Det strider mot internationellt erkända konventioner och mot svensk rätt.

Fortsatt häktning strider mot behovsprincipen eftersom den aldrig kan uppfylla målet (att tvinga Assange till Sverige); på grund av den politiska asylen har Assange tillstånd att tills vidare uppehålla sig på ambassaden. Storbritannien kan inte tränga sig in och gripa honom.

Istället bevakar Storbritannien ambassaden dygnet runt (till en kostnad som för närvarande uppgår till över 6 miljoner pund). Bevakningen är orsakad av häktningsbeslutet. Utan häktningsbeslut ingen bevakning. Den svenska staten tjänar dock inget på denna bevakning eftersom den inte kan uppfylla målet (tvinga Assange till Sverige). Den har emellertid starkt negativa konsekvenser för Assange eftersom den placerar honom i husarrestliknande förhållanden under oöverskådlig tid.

Häktningsbeslutet strider därför även mot proportionalitetsprincipen då de negativa konsekvenserna för Assange inte står i rimlig proportion till vad staten kan tjäna på fortsatt häktning.

Åklagarens syfte med att begära Assange häktad är (enligt hennes egen utsago) att han ska gripas och överlämnas till Sverige. Detta syfte kan som ovan visats inte längre uppnås, på grund av att Ecuador har beviljat Assange politisk asyl. Åklagarens yrkande att tingsrätten trots detta även fortsättningsvis ska hålla Assange häktad i dennes frånvaro synes endast ha som syfte att sätta press på Assange att avstå från sin politiska asyl. Ett personligt tvångsmedel får inte användas till att sätta press på den misstänkte. Det strider mot ändamålsprincipen.

Assange har varit häktad i sin frånvaro i snart fyra år. Han har ännu inte förhörts och delgetts någon misstanke om brott mot Fritz klient. Detta trots att vi gång på gång har framfört att Assange vill bli förhörd och därmed rentvådd från de misstankar som åklagaren riktar mot honom.

Att en åklagare håller en förundersökning öppen i fyra år utan att förhöra den misstänkte strider mot skyndsamhetskravet i RB 23:4 och är ett tungt vägande skäl för att upphäva häktningsbeslutet.

Detta är en del av den juridiska argumentation som ligger till grund för vårt yrkande att Stockholms tingsrätt ska upphäva häktningsbeslutet.

Ett upphävande av häktningsbeslutet skulle givetvis inte innebära att den svenska förundersökningen blev omöjlig att driva vidare. Precis som vi yrkat i snart fyra år kvarstår vårt krav på att förundersökningen kompletteras med Assanges version. Vi och vår klient står till förfogande för ett sådant förhör. Allt åklagaren behöver göra är att kontakta oss.

Tingsrätten måste genom att upphäva häktningsbeslutet tvinga åklagaren att driva förundersökningen framåt på det enda sätt som är möjligt: åk till London och förhör Assange.

THOMAS OLSSON

PER E SAMUELSON

Julian Assanges svenska försvarsadvokater

02 juli 2014

Åklagaren: Assange ska vara fortsatt häktad

Åklagaren Maranne Ny i Assangemålet har nu lämnat ett ytterst senkommet svar på Assanges advokaters begäran att förhören skall hållas i London och häktningen upphöra. Aldrig tidigare har väl en anmälan om våldtäkt skapat så mycket prestige. Saken hade kunnat vara ur världen för länge sedan. Här följer Stefan Lisinskis artikel från dagens upplaga av Dagens Nyheter.

Wikileaksgrundaren Julian Assange ska vara fortsatt häktad. Det anser överåklagare Marianne Ny i ett svar på Assanges begäran att häktningen ska upphävas.

Wikileaksgrundaren Julian Assange ska vara fortsatt häktad. Det anser överåklagare Marianne Ny i ett svar på Assanges begäran att häktningen ska upphävas.

I ett svar på advokaternas begäran skriver Marianne Ny och vice chefsåklagare Ingrid Isengren att inget i fallet har förändrats som gör att beslut om häktning ska upphävas.

Åklagarna framhäver att Julian Assange själv har valt att ta sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London och att den tiden han har suttit där, drygt två år, inte kan jämföras med att vara frihetsberövad genom häktning.

Åklagarna förnekar också att de skulle kunna genomföra sexbrottsanklagelserna snabbare. De vill inte heller att förhör med Assange ska hållas på ambassaden utan anser att han måste finnas tillgänglig.

”Om förhör och andra utredningsåtgärder skulle vidtas i Storbritannien och utredningen därigenom skulle leda till åtal mot Julian Assange krävs dock fortfarande att han kommer till Sverige för att en rättegång ska kunna genomföras och ett eventuellt straff kunna verkställas” skriver åklagarna.

Julian Assange är misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande mot två kvinnor under ett besök i Sverige år 2010.

Läs gärna vidare om fallet i nästa inlägg nedan eller under taggen Julian Assange.

02 februari 2014

Fallet Assange: Nu ökar trycket på åklagaren

Nu ökar trycket på åklagaren i fallet med den våldtäktsanklagade Julian Assange. Från höga jurister, och även från politiskt håll, kommer nu krav på att åklagaren driver fallet framåt.

Samtidigt vill inte den svenska åklagaren, Marianne Ny, åka till London och förhöra Assange där. Åklagarmyndigheten har hittills sagt att Assange av utredningstekniska skäl behöver vara i Sverige under förundersökningen.

Det framgick med visst eftertryck i SVTs Agenda på söndagskvällen. Julian Assange, den våldtäktsmisstänkte grundaren av Wikileaks, har nu befunnit sig drygt ett och ett halvt år inne på Ecuadors ambassad i London.

Assange kan tvingas vara kvar på ambassaden ytterligare drygt sex år om han måste vänta tills preskriptionstiden gått ut för den våldtäkt han misstänks ha begått.

Assange vägrar lämna ambassaden eftersom han tror att Sverige kommer att utlämna honom till USA där han riskerar ett långt fängelsestraff efter Wikileaks avslöjanden av bland annat olika amerikanska militära övergrepp och diplomatiska aktiviteter.

Tålamodet tryter

Men nu börjar tålamodet tryta med att inget verkar hända i fallet. För första gången kräver en riksdagspolitiker att åklagaren gör något för att bryta dödläget. Johan Pehrson, rättspolitisk talesperson för Folkpartiet och ledamot i justiitieutskottet, sa i programmet att något borde göras för att föra fallet framåt.

– Det här är ett exceptionellt fall. Därför kan man fundera på om inte åklagaren borde vända på stenarna ytterligare en gång för att se om man inte kan få den här saken ur världen, säger han.

– Fallet har storpolitiska och internationella implikationer. Ingen tjänar på det här, säger Johan Pehrson.

Prestige och cirkus

Att det gått prestige i fallet anses vara en viktig förklaring till det låsta läget. Den analysen gör bland andra Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare.

– Nu har det blivit lite cirkus kring det här och det har engelsmännen bidragit till men inte minst den misstänkte själv, sa hon till Agenda.

– Men man måste vara lite pragmatisk för att åstadkomma ett slut på den här cirkusen. Man borde ha begett sig till London för att förhöra honom, enligt Anne Ramberg.

Även förre överåklagaren Sven-Erik Alhem tycker det är dags att försöka avsluta fallet. Han tycker att riksåklagaren ska ingripa.

– Riksåklagaren borde ta ansvar nu och säga: hur ska vi lösa situationen som uppkommit? Det kan inte vara rimligt att månad efter månad bara avvakta om Assange till äventyrs skulle vilja lämna sin ambassad, sa Sven-Erik Alhem.

Åtal inte självklart efter förhör

Advokatsamfundet generalsekreterare Anne Ramberg är inte säker på att ett förhör med Julian Assange skulle leda till åtal.

– Det är ju inte uteslutet det skulle komma information vid ett samtal med Assange som skulle leda till att åtalet läggs ned. Det är möjligen den möjligheten som utesluts genom att man inte tar kontakt med honom, sa hon i programmet.

Åklagarmyndigheten svarar

Ingen från Åklagarmyndigheten ville framför kamera förklara varför man inte kan förhöra Julian Assange i London men i ett mejl till SVTs Agenda skriver man att åklagarens möjlighet att ställa frågor om sådant i förundersökningen som inte är direkt uttryckt i den europeiska arresteringsordern är begränsade. Det finns alltså en betydande risk att ett förhör i London inte kommer att föra utredningen framåt.”

Åklagarmyndigheten skriver också: ”Ärendet är pågående. Åklagaren ser ingen möjlighet att i media diskutera eventuella kommande bedömningar eller beslut som kan föranledas av utvecklingen i ärendet.”

Borgström: Ska förhöras i Sverige

Claes Borgström, som företräder en av kvinnorna, tycker inte att åklagaren ska åka till London för att förhöra Julian Assange. Förutsättningarna för att få fram ett underlag till åklagarens beslut om att väcka åtal eller inte blir helt annorlunda om förhöret sker i Storbritannien, hävdar han.

– Jag tycker han ska förhöras som man gör med andra människor som misstänks för att ha begått brott i Sverige. Det är ingen prestige i det.

Enligt Claes Borgström skulle inte den svenska åklagaren personligen få hålla förhöret med Julian Assange.

– Det är på brittisk mark och då ska brittisk polis hålla förhöret. Man måste först ansöka om att ett förhör ska hållas och tala om vilka frågor man ska ställa. Att man måste göra det i förväg är redan det inte så lyckat, säger han.

Som kommentar till detta kan sägas att den svenska halsstarrigheten i frågan fortsätter. En av Julian Assanges svenska advokater Thomas Olsson påpekade att det i USA pågår ett så kallat grand jury-förfarande. Det är en sorts åtalsjury som får avgöra om det finns skälig grund för att väcka åtal. Uppgifter om detta har cirkulerat i amerikansk press under flera månader och enligt Olsson har även USAs justitieminister bekräftat att så är fallet.

Detta komplicerar saken ytterligare, därför att om det skulle bli åtal i USA och en eventuell begäran om utlämning av Assange hänger frågan om utlämning på vilket lagrum man avser att åtala efter. Om man avser använda sig av The Espionage Act, som går tillbaka ända till 1917 kan en utlämning bli ytterst problematisk. Den lagen användes nyligen i åtalet mot Chelsea (Bradley) Manning. Det historiskt mest kända fallet gällde Julius och Ethel Rosenberg som avrättades 1953.

Om USA skulle välja att dra till med The Espionage Act ska man känna till att eftersom lagen ger möjlighet att utdöma dödsstraff torde det vara politiskt tämligen omöjligt för länder som Storbritannien och Sverige att utlämna Assange.

Men det litar naturligtvis inte Julian Assange på och därför väljer han att stanna kvar på Ecuadors ambassad i London.

Och även om åklagaren, Marianne Ny, av olika skäl skulle tvingas lägga ner utredningen så är det ändå osäkert vad som skulle hända den dag Assange vågar lämna ambassaden. Skulle brittiska myndigheter gripa honom om det finns ett amerikanskt åtal och utlämna honom?

Saken är ytterst komplicerad och för sin egen säkerhets skull kommer Julian Assange för mycket lång tid framöver behålla adressen Embajada de Ecuador, Londres.

Länk till programmet: http://www.svt.se/agenda/se-program/article1768676.svt?autostart=true

18 december 2013

25 år efter Lockerbie – svenska spåret fortfarande inte utrett

Den 21 december 1988 klockan halv sju på kvällen, lyfte PAN AMs flight 103 från London Heathrow med destination New York. Planet flög på marschhöjden 10 000 meter över Lockerbie i Skottland.

Då small det klockan 19.03 och ett halvt kilo Semtex placerat i en resväska i babords främre lastutrymme sprängde ett flera kvadratmeter stort hål. 175 000 liter flygbränsle exploderade och förvandlade flight 103 till småbitar. Snart regnade 259 sönderslitna människokroppar, bagage, julklappar och vrakdelar över staden och ett område på flera kvadratkilometer. Cockpiten var någorlunda intakt och landade på ett fält.

På marken dödades 11 människor då hus bröts sönder. En krater slogs upp som slungade 1 500 ton jord och byggbråte vida omkring. Bland de dödade ombord fanns två svenskar, diplomaten Bernt Carlsson och flygvärdinnan Siv Engström.

Det var det då värsta terroristattentatet i historien. Utredarna pusslade ihop vrakdelarna i en tillfällig hangar och snart fann man resterna efter bomben. Den hade placerats i en Toshibaradio, styrd av en timer och inlindad i kläder. Alltsammans placerat i en brun resväska av märket Samsonite.

Skotsk polis pekade snart ut den palestinska terroristorganisationen PFLP-GC, med bas i Syrien. Attacken mot PAN AM skulle ha varit en hämnd från Iran efter att det amerikanska krigsfartyget USS Vincennes i juli samma år av misstag skjutit ner en iransk Airbus med 290 pilgrimer ombord på väg till Mecka. Ayatollah Khomeini sa efter nedskjutningen att ”hela skyn ska regna blod”.

Två månader före Lockerbieattentatet hade västtysk polis gjort ett tillslag mot en terroristcell utanför Düsseldorf, där man grep 17 medlemmar av just PFLP-GC. En av de gripna var en palestinier som bodde i Uppsala. Det viktigaste var att polisen hittade fyra Semtexbomber monterade i radioapparater av märket Toshiba. Svensk säkerhetspolis fick tips om att det kunde finnas en cell också i Uppsala, men brydde sig egentligen inte alls om tipset.

En femte bomb i Düsseldorf var dock försvunnen och hade gömts undan av terroristcellens bombmakare, Marwan Kreeshat. Amerikanska ABC News Europakorrespondent, Pierre Salinger, intervjuade senare Kreeshat i fängelset. Han sa då att han var övertygad om att det var just hans bomb som hade sprängt PAN AM-flighten. Man vet också att under hösten 1988 överfördes stora summor pengar i omgångar från Iran till den tyska terroristcellen via olika banker i Mellanöstern.

Men i augusti 1990 blev det palestinsk-iranska spåret iskallt, då Irak hade invaderat Kuwait. Invasionen och det första Gulfkriget förändrade, på amerikanskt initiativ, utredningen totalt. Inför uppmarschen till kriget gällde det att hålla både Syrien och Iran på mattan.

Spåret efter PFLP-GC blev ointressant och istället pekade USA ut Libyen som ansvarigt för dådet och FN införde på beställning omfattande sanktioner mot Libyen. Efter långa förhandlingar gick Moammar Khadaffi med på att lämna ut två libyer till en skotsk specialdomstol som upprättades på en nerlagd militärbas i Holland.

Efter två skenrättegångar dömdes den ene libyern, Abdelbaset al Megrahi till 27 års fängelse, medan den andre friades. Khadaffi betalade 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga. Sanktionerna avbröts och Storbritannien fick i utbyte lukrativa oljekontrakt. Al Megrahi skickades hem till Libyen 2009, där han senare avled i cancer.

Domen mot al Megrahi byggde på ett utpekande av en affärsinnehavare på Malta, Tony Gauci, som bevisligen hade sålt de kläder som återfanns i bombväskan. Men utpekandet var lögnaktigt, då han i förväg fått se en bild av al Megrahi. Han fick dessutom två miljoner dollar av USA för sitt vittnesmål.

Vid rättegången i Holland förhördes också en numera 59 år gammal palestinier från Uppsala. Men han förnekade ihärdigt all inblandning och hans påstådda alibi har aldrig kunnat verifieras av svensk polis. 59-åringen satt vid den tiden av ett livstidsstraff i Sverige tillsammans med en lika gammal palestinsk kumpan, för en serie bombdåd i Köpenhamn och i Amsterdam som spred död och förintelse och som genomfördes 1985.

De greps först i maj 1989, ett halvår efter Lockerbie, tillsammans med två andra palestinier som numera lämnat Sverige, den ene utvisad enligt terroristlagen. Den 59-årige huvudmannen i terrorligan i Uppsala har av en åklagare i det svenska terrormålet kallats för ”en livsfarlig fotsoldat”. Han hade bland annat varit chef för livvaktsstyrkor inom PFLP-GC i både Libanon och Syrien och var militärt välutbildad i Sovjetunionen.

Idag är det många skotska utredare och experter som anser att det var den 59-årige huvudmannen från Uppsala som såg till att den försvunna femte bomben i Düsseldorf lastades ombord redan i Frankfurt, där PAN AM 103 inledde flighten. Det är bevisat att bombväskan lastades utan att den tillhörde någon passagerare.

Uppsalaligan hade dessutom rest åtskilliga gånger till både Frankfurt och München. Alla gånger på olika falska pass. Det är också bevisat att 59-åringen befann sig på Malta under hösten 1988 och hans jämnårige kumpan hade dessutom bott på Malta.

I huvudmannens bostad i Uppsala fann polisen en kalender med datumet 21 december inringat och i ett avlyssnat telefonsamtal sa hans hustru till en annan person ”gör dig av med kläderna omedelbart”. Hos den personen hittades en väska av samma typ som bombväskan.

Men det svenska spåret efter sprängningen över Lockerbie har aldrig borrats i botten och det är den stora svenska skandalen i sammanhanget, trots att de skotska utredarna numera är övertygade om att det verkligen var PFLP-GC som låg bakom attentatet över Lockerbie.

Huvudmannen från Uppsalaligan och hans närmaste man är numera fria och är tillbaka i Uppsala, så ingen kan påstå att det svenska spåret inte längre går att utreda. Dessutom finns mycket omfattande beslag fortfarande kvar hos svensk polis.

Fotnot: Den 21 december hålls en stor minneshögtid i Londonkatedralen Westminster Abbey och liknande högtider i kyrkor över hela USA, för att hedra de 270 offren.

05 juni 2013

The Catrine da Costa case – media court and the enemies of justice

Posted by Dispatch International April 11, 2013. Fifth and last article in a series.

Despite all setbacks, the two doctors did not give up their battle for justice and restitution. They appealed the revocation of their medical licenses to Regeringsrätten (The Supreme Administrative Court) – who rejected their filing. Then came an extended period involving a series of applications for restitution, and a couple of filings at the European Commission of Human Rights. All were rejected, as if an assembly line were stamping blank papers with rubber stamps.

This legal intermission went on for a full twelve years, until Anders Agell, a professor emeritus in civil law, took up the case in 2003. Yet another application for restitution was denied,.

Submissions to Chancellor of Justice Göran Lambertz produced no results, and the Chancellor likewise refused to agree to a multi-million kroner demand for damages. Lambertz thought that would be for a court to decide.

So, after having worked on the case for four years, on April 2007 Anders Agell filed a case against the Swedish state, at the district court of Attunda, demanding a total of Skr 40 million (€4.8 million) in damages, loss of income and negligence on the part of the state.

The first step in that case, which was to become number 16 in the sequence after 1988, was a so-called interlocutory, where judge Nils Hedström declined to accept the claim from the State that events predating 1991 were past the statute of limitations. Then the Director of Attunda district court, Erik Ternert, claimed Hedström was in a conflict of interest, to the advantage of the doctors.

Nils Hedström was withdrawn from the case, and Ternert himself took over. But at the same time the undersigned revealed in a series of articles that Erik Ternert had dealt secretly with the state agent, who at that time was an assistant of the Chancellor of Justice. In a narrow circle, judge Ternert had also promised that the case would never actually be taken up at court. My revelations led to Judge Ternert’s being forced to resign from his office.

Erik Ternert had also attempted to compel the obviously talented Anders Agell to leave the case, referring to his age. Professor Agell, 77 at the time, became extremely angry over the excesses by Ternert.

However, when the case for damages eventually came before the Attunda district court in November 2009, Anders Agell had died, having been replaced by the lawyers Kajsa Blomgren and Carl Johan Vahlén representing the doctors. 157 points were presented wherein the State was considered to have acted incorrectly, illegally or with negligence.

The Swedish State was represented through the Chancellor of Justice by the retired judge Ingvar Gunnarsson, who back in the days was a close friend and colleague of Carl Anton Spak, the man who had penned the devastating justification for the verdict back in 1988.

The spokesman for the court was judge Sten Falkner, a former prosecutor who had previously worked on laws at the Ministry for Justice and had also worked for the National Prosecutor. That made him a clear example of the very unfortunate practice in which top-level lawyers move between various positions within the legal system. The risk of corruption through friendship is too large.

It would soon turn out that the scandals from the previous legal circus were to see new chapters, in the damages case as well the debacle concerning Erik Ternert’s blunders. For the State had neglected to file its objections to the 157 points justifying damages, and was now forced into simply giving up on all objections.

That made a flabbergasted Sten Falkner ask the lawyers what they wanted ”to be written in a future verdict”. That was no simple oversight from the side of the State, it was pure carelessness, the State’s attorneys demanding many breaks for deliberations. To the audience it was like following a game of chess with the Devil, who was eventually forced to sacrifice his queen.

”We have been nagging them like crazy for 18 months to file the objections, but they have not bothered to do so,” attorney Kajsa Blomgren said during one of the breaks.

Apart from the legal chess games, the proceedings brought forth only a little real news. The first came when the professor in forensic medicine, Jovan Rajs, gave his testimony. He was the absolute crowning witness in the damages case, due to his position as the Härm’s superior at the medical investigation clinic at Solna. Already at an early stage, he had turned his adept Teet Härm into the police, via a handwritten letter to the technical police division.

Now, 25 years later, Rajs claimed that the only thing he knew with certainty was that da Costa had been murdered. ”But who had murdered her I can’t tell,” he said. Rajs was the person who had autopsied the body parts, and his unwavering testimony in the previous cases, primarily against Teet Härm, had been very decisive.

Jovan Rajs also got into a heated courtroom quarrel with Kajsa Blomgren, as she started reading out his memoirs, in which he describes Teet Härm as ”a Dr. Jekyll and Mr. Hyde”.

Rajs then shouted aggressively to the entire room: ”No quoting, if you read, you must read the complete chapter. This is not Moscow in 1936.” With his verbal outbursts, Rajs attempted to equate the case with the Stalinist purges in the former Soviet Union. If Rajs had previously been a respected professor in forensic medicine, and previously had pawned his credibility on Härm’s status as both a killer and a dismemberer, he managed on that day to squander all his respect.

It was a clearly shaken person who left the court abruptly after his testimony, accompanied by extreme feminists, who yet again had turned up.

One of the jurors from the 1988 murder case also gave testimony. John-Henri Holmberg explained that he had no idea what the content of the devastating verdict justification would be. Also, he had no knowledge of how that justification was to be written, and got to see the complete verdict only on the same day it was published.

Two judges were also forced to the witness stand: Ingegerd Westlander, who penned the justification about dismembering along with Carl Anton Spak, and Peter Wennerholm, who penned the verdict from the Administrative Court about revoking the doctor’s licenses. But both of them crawled insecurely back and forth among their claimed memory gaps, or referred to the judge’s oath, which prevents judges from revealing details from the individual court deliberations. And the spokesman for the court, Sten Falkner, let them keep up their charades with a smile.

At this point, the media circus had taken down its tent and packed up, coverage of the case was very limited, and no so-called “cultural personalities” appeared during the hearings. Possibly they were ashamed of their previous excesses in reporting.

In the verdict from Attunda District Court, which was handed down in February 2010, 26 of the 157 points from the doctors’ side were upheld, but the district court did not consider any of those points serious enough to justify damages. The verdict was appealed to the High Court as well as to the Supreme Court, but without any result.

In total, some 30 judges have been involved in the 18 different cases through three decades. And we can easily note that in many cases, judges have protected each other from criticism for previous mistakes.

The Catrine da Costa case has been characterized by pure cowardice, miserable legal incompetence and corruption. But the word “corruption” does not exist in Swedish law book. And yet, all of these combined have been the sparks that ignited the fire of legal decay and burned justice to ashes.

By Anders Carlgren

04 juni 2013

The Catrine da Costa case – Legal incompetence and corruption

 

Posted by: Dispatch International April 4, 2013. Fourth article in a series.

After the two show trials in the district court of Stockholm against the two doctors charged with the murder of Catrine da Costa, the National Health Board revoked their licenses to practice medicine. This was done referring to the acquittal from the court stating that they had dismembered the dead body. Thus, they were both acquitted and punished under the same verdict. The National Health Board decision was appealed several times, and the battle for justice and restitution continues even today.

The decisive trial about the licenses of Thomas Allgén and Teet Härm began on a spring day in April 1991 at the Administrative Court in Stockholm. Almost two years have passed since the devastating verdict from the district court. The doctors were acquitted, but were thought to have dismembered the body, their punishment being barred due to the statute of limitations.

The justification was appealed, but the high court as well as the supreme court refused to nullify it. The case was then taken to the Administrative Court in order to cancel the National Health Board decision. The legal wrangling  started with annulling the decision, giving the doctors their licenses back.

But then the Supreme Administrative Court stepped in, demanding that the Administrative Court should retry the case, now demanding that the case had to be decided with presentation of evidence as in a criminal case, despite the Administrative Court having no such legal competence.

The Social Democrat Laila Freivalds was Minister of Justice at the time, and it was legally and politically impossible to take this without her approval. The procedure has even been called “the politicized miscarriage of justice”.

At the retrial on the spring day in 1991, hordes of hard-line feminists had assembled in the street outside, with banners stating “Class before gender”, “Who will be the next victim?” and “Women get no justice”. From the shouting came the slogan ”Hear our call, grave respect for all!”.

The over-inflated media expectations stimulated the general public as well as demonstrators. The news anchor Olle Andersson at state broadcaster SVT was practically alone in his early observation of his colleagues’ attitude:

”What really astonished me was the hateful mood among reporters from Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet and from the opinion writers of those newspapers. The doctors were to be hung up by their genitals, they were guilty! During the breaks at the trials, there was hatred emanating from the walls from those reporters.”

The crime journalist Ewa Thures from the news agency TT described Thomas Allgén as a ”schoolboy looking like an old man”. And Gun Fälth of Dagens Nyheter, who worked as a prosecutor in the past, considered it tiresome to listen to Allgén, that he was ”arrogant and jealous over his dignity”. Britt Edwall, a hardcore feminist at the state broadcaster Sveriges Radio, thought that Teet Härm was ”brooding, gray and closed” beside his lawyer, whom Edwall thought was ”as if taken directly from a theater piece by Molière”.

As the two doctors fought at court for their professional honor and future, all media impartiality and objectivity was gone with the wind.

The Administrative Court had one issue to decide: whether Allgén and Härm were still worthy to work as doctors. Bertil Södermark, the National Health Board spokesman in the case, demanded in his submissions that the standards of proof had to be set lower than in the district court, as there was no fundamental right to work as doctors. An ID issue was not the same thing as being charged with murder, Södermark held.

This trial featured the reappearance of roughly the same set of witnesses as at the district court, as well as various psychiatrists and psychologists as expert witnesses, fighting each other over the credibility of the testimony from the child Karin about what she was claimed to have experienced.

Journalists of culture such as Yrsa Stenius at Aftonbladet and Eva Ekselius at Dagens Nyheter wrote about the conflict as if they were themselves experts in the matter. The shifting role identities among the journalists were obvious. Furthest down that road was the star writer Per Svensson of Expressen as he tried to analyze what went on in the head of Teet Härm:

”The Coroner is a mere two years older than myself. There are several boys of his kind in my schoolyards, boys who were not permitted to play along, and who would rather stay at home, do homework, study books about the style of SS uniforms, gluing together plastic models of German tanks.” Svensson continued: ”Boys of this kind used to like experimenting with pulling the legs off flies. And the lord of the flies in a doctor’s coat is a nightmare figure you would prefer avoiding any contact with.”

Yrsa Stenius of Aftonbladet wrote seven chronicles, one from each day at court. She saw Thomas Allgén before her ”as a man who is strict and controlled, bordering on lifeless. [...] The man behaves a bit like a robot. Yet, from time to time, something does trickle through the iron curtain.”

The hard-line feminist struggle to punish the two doctors was beginning to look like a public movement, and soon the campaign was given a name: “Justice for Catrine”. There were daily demonstrations, and when the verdict came on May 31st, the conclusion was given in advance.

Thomas Allgén and Teet Härm did not get their doctor’s licenses back. The miscarriage of justice had now been confirmed by a court lacking the legal competence to evaluate the case.

On that evening, 600 feminists marched through the streets of Stockholm, red roses in their hands. At the staircase leading to the High Court of Svea, the hard-line feminist Hanna Olsson, who succeeded in making the prosecutor Anders Helin take the case to the district court a second time, spoke:

Olsson was hoping that the word “whore” could now be eliminated. “After this, only the word ‘woman’ exists. We are breaking a millennium-old patriarchal order under the man,” Olsson was shouting to the jubilant women laying down their roses on the stairs to the court.

In the last chapter: The doctors fight their last battle – demanding Skr 40 million (€4.8 million) compensation for damages.