18 februari 2015

Damen som klippte till nazisten – statyn stoppas

Det har gått 30 år sedan den legendariska bilden togs av DNs fotograf Hans Runesson. Den polskfödda kvinnan, Danuta Danielsson som blev så fly förbannad på en grupp unga nazister på marsch i Växjö att hon gick i fatt gänget och drämde väskan i nacken på en av dem. Bilden blev naturligtvis Årets bild. Nu träter de lokala politikerna om kvinnan ska få stå staty i staden.

damen

Bilden är tagen den 13 april 1985 i hörnet av Norrgatan och Kronobergsgatan. I bakgrunden syns östra flygeln på landshövdingens residens.

Bilden blev inte bara legendarisk. Den skapade en enorm mytbildning kring både kvinnan med väskan och den unge nazisten som åkte på en duktig smäll. Den modiga tanten blev ett hett samtalsämne över hela landet. Hans Runesson och reportern letade hela nästa dag innan de hittade henne.

"Hon var blyg över all uppståndelse som bilden orsakat. Det kändes stort att få träffa henne och prata lite. Hon visade verkligen vad hon tyckte och gjorde det ingen annan vågade. Hon hade inga vapen, bara sin handväska", sa Hans Runesson senare.

Kvinnan hade sina rötter i Polen och var smärtsamt medveten om vad nazismens frammarsch åstadkommit i hemlandet under andra världskriget. Hennes familj hade drabbats hårt, bland annat hade hennes mamma suttit i koncentrationsläger. Mardrömmen gjorde sig påmind för henne där de unga nazisterna sammanbitet trampade fram längs Växjös gator.

Trettio år senare har Kulturnämnden i Växjö rivit upp sitt eget tidigare beslut att resa konstnären Susanne Alwins bronsstaty över damen med väskan. ”Jag kan inte stå för att hon möter en oliktänkande med ett tillhygge”, säger nu Eva Johansson, centerpartistisk ordförande i kulturnämnden.

Staty Susanna Arwin

Eva Johnssons påstående är inte bara osedvanligt korkat. Det är en politisk dumhet bortom gränsen för det begripliga. För Danuta Danielsson var inte vilken gapig motdemonstrant som helst och som hade gett sig ut på gatorna med knallskott i väskan och knölpåk till hands. Hon hade med egna ögon sett nazismens härjningar ända in i sin egen familj. Och den där dagen fick hon väl nog. Och med sin bakgrund var hon sannerligen ett av nazismens offer.

Traktens söner, Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist var båda brinnande antinazister. Båda står staty i Växjö och en staty över Danuta Danielssons gärning den gången skulle vara en utmärkt pendang mellan dåtid och nutid.

Växjö är dessutom staden som har en rad citat från Vilhelm Mobergs böcker längs Storgatans mitt, på samma sätt som det finns citat från Strindberg längs Drottninggatan i Stockholm.

Så för staden som så gärna vill synas som en förebild inom alla möjliga områden, återstår bara att göra rätt där det blev så fel. För annars blir det inte bara ett hål i backen där statyn skulle stått. Det blir ett större hål i Växjös självbild.

11 februari 2015

Svenskt miljardregn över Palestina – en stat som inte existerar

Det var en helt tomhänt president Mahmoud Abbas som kom till Stockholm, men som reste hem i morse med en hel säck pengar i bagaget, 1,5 miljard kronor i bistånd över fem år. De löften han gav om kamp mot korruption och för mänskliga rättigheter klingade ganska falskt. Därför att korruptionen löper ända in i hans egen familj och olika mänskliga rättigheter har förtrycks under hela hans tid vid makten. Trots det svenska talet om nya fredssträvanden, göder pengaregnet och det svenska erkännandet av en stat som bara finns på pappret en fortsatt icke-fredlig relation med Israel.

Mahmoud Abbas tomma ord om nya fredssträvanden och utsträckta händer var bara fraser  han upprepat i varje huvudstad han besökt, men som tyvärr saknar substansvärde. Det mest uppseendeväckande Abbas sa i Stockholm var istället att han gärna håller val till parlament och president om de terroriststämplade Hamasbröderna i Gaza vill ha val.

Men påståendet var en tom gest och inte särskilt trovärdigt, därför att ett val nu skulle Abbas och hans Fatah förlora och istället skulle Hamas ta makten också på Västbanken. Terrororganisationen gör sedan flera år tillbaka alltmera insteg på Västbanken och det är just därför Abbas har struntat i nya val. Han sitter nu på sjätte året utan ett verkligt politiskt mandat. Och parlamentet sammanträder inte alls.

Den påstådda stat som Sverige nu öser stora mängder pengar över existerar inte. Palestina som stat finns inte. Så enkelt är det. Man har ingen kontroll över sitt påstådda territorium, vilket är den viktigaste folkrättsliga grunden för en statsbildning. Samtidigt ligger man i ständig fejd med sina palestinska bröder i Gaza. Och knappast någon kan beskriva hur en statsbildning skulle se ut, inte minst geografiskt, där de båda palestinska områdena Västbanken och Gaza inte har någon landkontakt med varandra. Fågelvägen är det cirka tio mil mellan Ramallah på Västbanken och Gaza City.

Hela tanken kring en tvåstatslösning av konflikten mellan Israel och palestinierna seglar numera i en sorts marvatten utan någon rörelse. Och om den konflikten kan anses vara lokal, så finns det samtidigt en betydligt mera akut regional konflikt som omfattar en stor del av hela Mellanöstern.

Syrien plågas av ett inbördeskrig som aldrig synes ta slut och med miljoner flyktingar i Libanon och Jordanien. Irak håller på att falla samman som statsbildning och jihadisternas mordiska framfart i form av IS eller ISIL hotar allt vad stabilitet, fred och frihet heter i hela regionen. Deras svarta fanor dyker nu upp på fler och fler platser över hela Mellanöstern.

Amerikanska konservativa tänkare talar till och med om ett gryende världskrig inom islam, eller till och med ett krig mellan kristendom och islam, där blotta tanken förskräcker.

I det läget har den svenska regeringen valt att hålla korrupta palestinier om ryggen med hjälp av pengasäckar som knappast bidrar till demokrati och frihet. Socialdemokratin tycks drömma sig tillbaka till Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då man hade direktlinje till Yassir Arafat och PLO. Den organisationens gamla kontor i Stockholm är sedan igår uppgraderad till status som ambassad.

Förfarandet med att erkänna pappersstaten och i stort sett fördubbla ett redan omfattande  bistånd synes mest vara att föra inrikes utrikespolitik. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hålls på så sätt varma, samtidigt som oppositionen emot all praxis i sammanhanget hålls utanför.

Ett annat syfte är att vinna stöd bland palestiniernas vänner i FN för en svensk stol i säkerhetsrådet under 2017-2018. Att sitta i säkerhetsrådet, om än bara för två år, kan tyckas vara fint som snus. Men där är det ändå de fem permanenta medlemsstaterna som bestämmer allt av större vikt.

Det sker dessutom i en tid då FNs roll på den globala arenan marginaliserats alltmera. Men där vill socialdemokratin ändå ha en röst, som man gärna vill tro spelar roll. Samtidigt är det närmast ett understatement att påstå att ingen annanstans i världen än i FN-skrapan på Manhattan produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.

Dagens utrikespolitiska deklaration i riksdagen från Margot Wallström andas samma ambitioner när det gäller FN och Sveriges självpåtagna roll i världen.

Men den socialdemokratiska regeringens nygamla förhållande till palestinierna riskerar starkt att bli kontraproduktivt. Budskapet till dem blir att ni kan fortsätta som vanligt, fortsätt med dubbla budskap till Israel i form av raketer och terror från Gaza, och halvdana eller tomma löften från Västbanken. Bara så göds en fortsatt konflikt mellan palestinier och israeler.

08 februari 2015

Palestinas diktator Mahmoud Abbas till Sverige

Det är en åldrad och på hemmaplan politiskt trängd president Mahmoud Abbas som nu kommer hit för att tacka svenska regeringen som utan omsvep och sedvanlig politisk beredning valde att erkänna staten Palestina.

På hemmaplan på Västbanken sitter Abbas som president på sitt tionde år, men sedan sex år tillbaka har han inget folkligt mandat eftersom det inte hållits något nytt presidentval. Det sägs att han är sjuklig och hans popularitet har fallit från 50 till 35 procent på bara några månader.

Det palestinska parlamentet har inte haft några sessioner under de senaste tio åren. Abbas säkerhetstjänst har till och med hindrat politisk valda från att ens komma in i parlamentet. Kritikerna säger att han lika gärna kan upplösa parlamentet, eftersom det ändå inte fungerar.

abbas

Det är motsägelsefullt men sant att Mahmoud Abbas bygger sin politiska legitimitet på att inte utlysa presidentval. Han gör det säkert väl medveten om att han skulle förlora ett nytt val, för det är flera som väntar i kulisserna. Och därför kan Abbas demokratiska legitimitet ifrågasättas. Hans regering har också förbjudit Västbankens största fackförbund som svar på strejker och höga lönekrav. Abbas påstod att facket inte var officiellt registrerat.

Problem finns även inom Västbankens styrande parti Fatah, som Mahmoud Abbas var med och bildade. Det är välkänt att den som styr Fatah också styr både den Palestinska myndigheten och hela PLO.

Men Fatah har inte kunnat genomföra en flera gånger uppskjuten sjunde partikongress på grund av interna stridigheter. Kongressen ska föregås av interna val, men sådana har bara kunnat hållas på Västbanken. I Gaza har de interna politiska striderna gjort det omöjligt att hålla förval.

Samtidigt har Sverige under de senaste tio åren lämnat bistånd till Palestina på drygt 4,3 miljarder kronor. I statistiken heter det att en post på strax under 700 miljoner kronor gått till offentlig förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter. Men vad är det för biståndsmål som uppnåtts i det avseendet i ett land som inte hållit val på tio år, vars parlament inte sammanträder och som förbjudit den största fackliga organisationen?

Den palestinska tankesmedjan PCPSR hävdar dessutom i en opinionsundersökning nyligen att bara en tredjedel av befolkningen på Västbanken anser sig vara fri att kritisera den Palestinska myndigheten. Sådan frihet brukar räknas till grunderna för mänskliga rättigheter.

Till bilden av Mahmoud Abbas styrande parti Fatah hör dess ständiga utfall mot staten Israel, med offentliga krav på folkmord och folkfördrivning. Regelmässigt heter det att hela Israel tillhör staten Palestina. Helt öppet hyllas terrorister som dödat judar och lika regelmässigt förnekas andra världskrigets förintelse. Det sker bland annat i officiell press och på Fatahs sida på Facebook.

En vecka efter terrorattacken i Paris mot tidskriften Charlie Hebdo hävdade den Palestinska myndighetens egen tidning, Al-Hayat Al-Jadida, att det var Israel som låg bakom attacken, helt enkelt därför att Israel är det enda land som tjänar på den. Tidningen påstod också att 84 procent av palestinierna stöder den uppfattningen.

Den palestinska hållningen till terrorattacken i Paris kan knappast kallas för annat än rent hyckleri. Förhållandet avslöjar en enorm brist på överensstämmelse mellan den Palestinska myndighetens offentliga hållning och vad Fatah torgför.

Den 21 januari attackerade en knivbeväpnad palestinier passagerare på en buss i Tel Aviv. Den attacken beskrev Gazas inrikesminister som ”en morgon av fosterland, en morgon av rebellens knivspets för Palestina”. Attacken kallades av Fatah på Facebook för ”en självuppoffrande akt”.

Vid en TV-sänd fredagsbön över Västbanken för två veckor sedan hette det att judarnas ”hjärtan har stämplats av Allah. Han har gjort apor och grisar och slavar av dem”.

Kort efter att Palestina skrivit under det så kallade Romfördraget och anslutit sig till Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag, påstod Fatah på sin Facebook-sida att Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu snart kommer att hängas av ICC.

Glorifieringen av palestinska terrorattacker och påståendet att Netanyahu kommer att hängas är bara några exempel på det dagligen publicerade hatet gentemot Israel, med eller utan officiell sanktion från den Palestinska myndigheten och dess propagandaorgan.

När det gäller brottmålsdomstolen i Haag och Palestinas anmälan av Israel dit, ser många observatörer det som Mahmoud Abbas sista halmstrå. Dels handlar det om att förhandlingsvägen med Israel om en tvåstatslösning av Palestinafrågan – åtminstone för närvarande – är helt uttömd. Det duger helt enkelt inte för Abbas att längre sitta vid förhandlingsbord som inte leder någonstans.

Och dels handlar det om att Abbas till varje pris måste bättra på sin popularitet på hemmaplan. Det fanns helt enkelt ingen annan väg att gå för Palestina än att vända sig till Haagdomstolen.

Men agerandet kan knappast ses som något avgörande för genomgripande kursändringar i den palestinska saken. Därtill är domstolen alltför saktfärdig och dess legitimitet alltmera ifrågasatt, bland annat på grund av oändligt långa handläggningstider. Det är inte ens säkert att domstolen på grund av palestinafrågornas politiska sprängkraft vågar inleda en fullskalig utredning, efter den preliminära utredning som nu pågår.

Så vilka vägar återstår då för president Mahmoud Abbas? Frågorna ser ut att vara fler än alla tänkbara svar.

Fotnot: Längre ner här på sidan finns min tidigare artikel om den Palestinska myndigheten och ICC.

12 januari 2015

Förlorar Internationella brottmålsdomstolen i Haag sin legitimitet?

Uppdaterad 12 januari kl. 17.45

Åklagarna vid den Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag i den holländska huvudstaden, står just nu inför sina kanske största utmaningar sedan domstolen inrättades 2002. Det handlar framför allt att visa att man som domstol har tillräcklig kraft och energi för att på allvar ta sig an de allra värsta brotten mot mänskliga rättigheter. Och det gäller även om det kan komma att handla om att konfrontera världens mest inflytelserika stormakter som USA, Ryssland och Kina.

Ända sedan inrättandet för tolv år sedan har ICC (International Criminal Court) överösts med en alltmera ökande mängd anmälningar och samtidigt slagits mot ovilliga auktoritära regimer. Dessutom har ICC kommit på kant med FNs säkerhetsråd som ropat efter utredningar, men samtidigt gjort lite eller inget alls för att hjälpa till.

Det är bara ett litet fåtal av de som åtalats som också har fällts för brott. Ännu flera åtalade har lyckats undkomma att arresteras. Domstolens chefsåklagare som kommer från Gambia, Fatou Bensouda anklagas dessutom för att framför allt åtala diverse afrikanska ledare.

Hon har nyligen tvingats erkänna sina begränsningar genom att ICC inte har kunnat få Sudans president, Omar al-Bashir utlämnad till domstolen misstänkt för folkmord. I december förra året förklarades det åtalet vilande tills vidare.

Ms Bensouda ICC

Fatou Bensouda, chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Foto Robin van Lonkhuijsen.

Samtidigt tvingades Ms. Bensouda lägga ner åtalet mot Kenyas president, Uhuru Kenyatta för hans roll i det grova våld som svept över landet efter valen 2007. Motivet för att lägga ner åtalet sades vara den kenyanska regeringens ovilja att samarbeta med ICC.

Libyen har också vägrat utlämna Moammar Khaddafis son, Saif al-Islam, ett fall som FNs säkerhetsråd överlämnade till ICC.

På domstolens bord hamnar snart anmälningar som utgör betydligt större utmaningar för domstolen att bevisa både sin relevans och legitimitet. Det handlar framför allt om den palestinska myndigheten som nyligen ansökte om medlemskap och samtidigt signerade alla gällande avtal och fördrag.

Palestinierna bad samtidigt domstolen att undersöka brott begångna på palestinskt territorium sedan juni förra året, vilket i tid inkluderar det senaste Gazakriget. Både Israel och USA har mycket kraftfullt kritiserat det palestinska draget. Till och med en preliminär utredning från åklagarna sida kan nu komma att utsättas för ett enormt tryck utifrån, inte minst från USA.

Till bilden hör att Ms. Bensouda har antytt att hon är intresserad av att undersöka eventuella amerikanska krigsbrott i Afghanistan. Det finns en viss chans att hon är beredd att öppna en sådan utredning. Samtidigt ska man komma ihåg att varken USA, Kina eller Ryssland har signerat de fördrag som skapade ICC. Alla tre har vetomakt i FNs säkerhetsråd och kan därmed skydda sina allierade stater. För USA handlar det här om framför allt Israel, som inte heller signerat fördragen.

På samma sätt riskerar chefsklagare Bensouda att reta gallfeber på Ryssland om hon öppnar en utredning om rysk folkfördrivning i Georgien, vilket många som följer domstolens arbete utifrån påstår kommer att ske.

Och Kina försöker redan nu hindra domstolen från att utreda brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea, efter att FNs generalförsamling förra året röstade för att överlämna saken till ICC.

Exemplen riskerar att få mer eller mindre geopolitiska konsekvenser för domstolen i form av framför allt allvarliga konfrontationer med mäktiga stormakter, på ett sätt som aldrig tidigare skett under domstolens hela existens.

ICC inrättades i ett ambitiöst försök att utreda de värsta människorättsbrotten som folkfördrivning, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Men domstolen har inte själv rätt och makt att arrestera någon misstänkt som man åtalar. Man kan heller inte tvinga regeringar att samarbeta. Men domstolen kan själv öppna utredningar och FNs säkerhetsråd kan också överlämna fall till ICC. Allt detta har varit kärnpunkterna när domstolen många gånger förklarats irrelevant eller ineffektiv, för att uttrycka det milt.

Man har också haft stora svårigheter att få vittnen att träda fram och kritiserats för oerhört långa utredningstider, vilket i sin tur har lett till kötider på många år.

Att det gnisslar i relationerna mellan FNs säkerhetsråd och domstolen är ingen nyhet. Ms. Bensouda klagade nyligen över att hon skrivit åtta gånger till säkerhetsrådet, med önskemål om att få hjälp med att få de som anklagas för krigsbrott i Darfur i Sudan arresterade. Men säkerhetsrådet har alla gånger valt att inte svara. Svaret är kanske att Ryssland ser Sudans undflyende president Bashir som sin allierade.

Vid sidan av palestinafrågan och USAs roll i Afghanistan väntar också en utredning av brittiska soldaters roll i Irak. Dessutom vill Ms. Bensouda gärna utreda hur den så kallade islamiska staten, IS rekryterar sina stridande rebeller från Frankrike och Holland.

Den allt överskuggande frågan är ändå hur ICC och dess chefsåklagare kommer att hantera palestiniernas anmälan om brott begångna av Israel på palestinskt territorium, plus de israeliska bosättningarna på Västbanken. Båda frågorna reser helt nya juridiska frågor som domstolen aldrig tidigare hanterat. Här tvingas ICC gå mycket försiktigt fram – om ens alls – därför att frågorna är så politiskt känsliga och storpolitiskt infekterade. Det är heller inte säkert att domstolen kan få nödvändigt internationellt stöd för att gå vidare i palestinafrågan.

Hela saken kan också slå tillbaka mot den palestinske ledaren på Västbanken, Mahmoud Abbas, som själv inte har hållit några val de senaste tio åren. Till stor del på grund av att han är rädd för att inte bli omvald. Han är också hårt trängd av Hamas, som gör allt flera insteg på Västbanken. Dessutom anklagas den palestinska myndigheten tillsammans med PLO och al Fatah för att ligga bakom och stödja terrorhandlingar i Israel.

Det var kanske just därför Abbas så gärna ville stå i frontledet på Avenue de Voltaire i Paris när världens ledare marscherade mot terrorism, för att försöka distansera sig från anklagelser mot honom själv. Då kan hans närvaro i Paris väl närmast betraktas som en marscherande anakronism.

Uppdatering: Dagen efter miljonmarschen i Paris, där Mahmoud Abbas gick i främsta ledet, publicerade hans eget al-Fatah en hyllning på sin Facebooksida till de terrorister som 1978 dödade 37 israeler på en buss. Till bilden av Abbas hör att han var en av grundarna av Fatah och att han 1972 var den som ordnade finansieringen av PLOs terrorattack vid OS i München. För övrigt fanns det minst sex andra högt uppsatta ledare från auktoritära regimer i marschens allra främsta led. De länderna var Turkiet, Egypten, Förenade Arabemiraten, Ryssland, Algeriet och Gabon. I samtliga dessa länder, inklusive den palestinska myndigheten är informationsfriheten satt under mer eller mindre svår press. Organisationen Reporters Without Borders är inte nådig i sin kritik: “We must not let predators of press freedom spit on the graves of Charlie Hebdo”.

Källor: New York Times, ICC, FNs säkerhetsråd, www.palwatch.org.

31 december 2014

Palestinians Move to Join International Criminal Court, Defying Israeli and U.S. Warnings

 

President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority celebrated the 50th anniversary of the Fatah movement on Wednesday in the West Bank city of Ramallah.

By JODI RUDOREN  New York Times, Dec. 31, 2014.

JERUSALEM — President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority signed papers Wednesday to join the International Criminal Court, a provocative move that could lead to the prosecution of Israeli officials on charges of war crimes and risks severe sanctions from Washington and Jerusalem.

The defiant step came a day after the defeat of a United Nations Security Council resolution that demanded an end to Israel’s occupation of Palestinian territory by 2017, and was billed as part of a strategic shift by the Palestinian leadership to pursue statehood in the international arena after decades of failed American-brokered negotiations with Israel.

“There is aggression practiced against our land and our country, and the Security Council has let us down — where shall we go?” Mr. Abbas said at his headquarters in the West Bank city of Ramallah, as he signed the Rome Statute, the founding charter of the court, as well as 21 other international treaties and conventions.

“We want to complain to this organization,” he said of the court. “As long as there is no peace, and the world doesn’t prioritize peace in this region, this region will live in constant conflict. The Palestinian cause is the key issue to be settled.”

Mr. Abbas, whose popularity has plummeted since this summer’s battle between Israel and Hamas, has been under increasing pressure from the public and other Palestinian leaders to join the court, and use it to pursue cases against Israel’s settlement policy and military operations. But doing so could have major repercussions, both because Palestinians could also face charges at the court, and because Israel and the United States Congress have promised to respond harshly.

“There is no question mark as to what are the consequences, that there will be immediate American and Israeli financial sanctions,” said Khalil Shikaki, director of the Palestinian Center for Policy and Survey Research in the West Bank city of Ramallah. “Those sanctions will gradually become more and more crippling, and this could indeed be the beginning of the end of the P.A. They fully realize that.”

A December poll by Mr. Shikaki’s group showed 35 percent of Palestinians approved of the president’s performance, down from 50 percent before this summer’s war, and that if there were elections, Mr. Abbas, of the secular Fatah party, would lose to his rival from Hamas, the militant Islamist faction that dominates the Gaza Strip. With reconstruction of Gaza after the summer’s devastating war stalled amid ongoing acrimony between Hamas and Fatah despite an April reconciliation pact, analysts said Mr. Abbas was increasingly desperate to show he was doing something.

“They have to take some meaningful steps to recover anything of their really shredded credibility,” Nadia Hijab, executive director of Al-Shabaka: The Palestinian Policy Network, said of Mr. Abbas’s team.

“That fig leaf of action is growing steadily more tattered,” she added. “They keep saying it’s a new paradigm and they want to use international tools, but now they have actually been put on the spot.”

After a ceremony at his Ramallah headquarters marking the 50th anniversary of Fatah’s founding and a leadership meeting, Mr. Abbas signed the official papers to join the Rome Statute, the Hague-based court’s founding treaty. The Palestinians have to wait 60 days before they can file cases at the court, a window some in Washington are counting on to calm the situation.

But with Israeli elections scheduled for March 17, Prime Minister Benjamin Netanyahu and other Israeli politicians may be eager to show a strong response to what they have long denounced as an aggressive, unilateral move. Earlier on Wednesday, one of Mr. Netanyahu’s close allies, Yuval Steinitz, called Tuesday’s United Nations vote “no less dangerous than Hamas’s rockets,” saying the fact that France supported the resolution and Britain abstained “is very grave.”

Wednesday’s signing came eight months after a similar move in April, when Mr. Abbas stunned Washington and Israel by joining 15 international treaties and conventions as nine months of American-brokered peace talks neared collapse. Those included the four Geneva Conventions of 1949 and additional protocols of 1977 on the laws of war, along with ones dealing with discrimination against women and children.

The International Criminal Court is a much more significant step. Created in 2002 to prosecute perpetrators of genocide, crimes against humanity and war crimes, the court currently has 122 member countries, and has mainly dealt with horrors in Africa.

The Palestinians asked the court in 2009 to investigate Israeli actions during Operation Cast Lead, a three-week military offensive in Gaza, but were rejected because they lacked the required United Nations status. A 2012 vote in the United Nations General Assembly upgraded Palestine’s status to non-member observer state, and some Palestinians have been urging Mr. Abbas to sign the Rome Statute ever since.

Said Ghazali contributed reporting from Ramallah, and Majd Al Waheidi from Gaza.

12 juli 2014

Fallet Assange: Dödläget är ovärdigt Sverige som rättsstat

I dagens SvD finns en ytterst intressant genomgång av fallet Assange, skriven av hans två svenska advokater. Artikeln är en replik till Elisabeth Massi Fritz som skrev den 8 juli. I texten nedan finns flera intressanta länkar och artikeln utgör i sig hela argumentationen inför förhandlingen den 16 juli om att eventuellt upphäva häktningsbeslutet. Här är hela artikeln från SvD/Brännpunkt.

Att en åklagare håller en förundersökning ­öppen i fyra år utan att förhöra den misstänkte strider mot skyndsamhetskravet. Det är ett tungt vägande skäl för att upphäva häktningsbeslutet av Julian Assange, skriver hans advokater i en replik.

Vår klient Julian Assange har varit häktad i sin frånvaro i nästan fyra år. Han har de två senaste åren vistats på Ecuadors ambassad i London under skydd av politisk asyl. Brittisk polis bevakar byggnaden dygnet runt men kan inte tränga sig in på ambassaden. Vi har gång på gång krävt att åklagaren åker till London och förhör Assange. Åklagaren vägrar.

För att bryta detta dödläge har vi begärt att Stockholms tingsrätt ska upphäva häktningsbeslutet. Detta skulle tvinga åklagaren att tänka i nya banor. Frågan kommer att prövas vid häktningsförhandling onsdagen den 16 juli 2014.

Elisabeth Massi Fritz påstår att allt annat än fortsatt häktning skulle vara ”ett slag i ansiktet” på hennes klient ”och alla kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld” (Brännpunkt 8/7). Detta är slagordsjuridik på lägsta debattnivå.

Massi Fritz är dessutom fel ute i målets avgörande bevisfråga: Inget brott alls har begåtts.

Assange hade i augusti 2010 en kortvarig relation med två svenska kvinnor. Det var fråga om frivilligt sex. Allt annat är honom helt främmande.

Kvinnorna kände inte varandra, men fick kontakt och talade ut. Det slutade med att Fritz klient gick till polisen i sällskap med den andra kvinnan. Men inte för att anmäla Assange för något brott.

Av sms framgår att Fritz klient bara ville få råd om hur hon skulle få Assange att testa sig mot sjukdom. Hon ville inte anklaga Assange för någonting och blev chockad när hon fick veta att Assange anhållits i sin frånvaro.

Sanningen är alltså ingen av de två kvinnorna initialt anklagade Assange för något brott, vilket stämmer väl med Assanges version om frivilligt sex.

Även i övrigt förtjänar Massi Fritz debattartikel stark kritik. Hennes inställning till politisk asyl är minst sagt anmärkningsvärd.

Åtnjutandet av politisk asyl är en grundläggande mänsklig rättighet som räknas upp i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 14). Ecuador hänvisar i sitt beslut om politisk asyl uttryckligen till 1951 års flyktingkonvention (Genevekonventionen).

Man beviljar Assange politisk asyl för att ge honom skydd för utlämning till USA. Det har ingenting med den svenska förundersökningen att göra. Det är bara att läsa innantill i beslutet. Det har Massi Fritz uppenbarligen inte gjort.

Massi Fritz gör också ett mycket grovt misstag när hon helt negligerar hotet från USA:s sida mot Assange för att istället – totalt felaktigt – påstå att Ecuador(”ett litet sydamerikanskt land”) skulle ha hjälpt Assange att ”undkomma rättvisan” genom att ”få världen att tro att detta handlar om USA.”

Låt oss påpeka några grundläggande fakta.

Den 5 april 2010 publicerade Wikileaks videon Collateral Murder, som visar en helikopterattack utförd av amerikanska styrkor mot civila i Irak. Senare samma år publicerades 75000 hemliga dokument från Pentagon, rörande kriget i Afghanistan(Afghan War Diaries), 400 000 handlingar benämnda (Iraq War Logs) och över 250.000 amerikansk diplomatpost (Cablegate) samt 779 fångjournaler från Guantanamo (The Guantanamo Files).

Av bifogade länk framgår den reaktion som dessa publiceringar medförde hos ledande politiska debattörer och makthavare i USA, se tv-klipp.

Detta visar med all önskvärd tydlighet hur fel Massi Fritz har. Parallellt med den svenska förundersökningen pågår ytterst allvarliga brottsutredningar i USA.

Bradley (numera Chelsea) Manning dömdes den 20 augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse, anklagad för att ha läckt över 700000 dokument till Wikileaks.

Det pågår även en förundersökning mot ”founders, owners or managers of Wikileaks”. Den bedrivs av åklagarmyndigheten vid Eastern District of Virginia i Alexandria, Virginia och är enligt amerikanska justitiedepartementet aktiv och pågående.

Assange riskerar därmed ett mycket långt fängelsestraff om han utlämnas till USA, minst lika långt som Mannings 35 år.

Det är därför som Ecuador har beviljat Assange politisk asyl.

Mot den bakgrunden framstår Massi Fritz (och åklagarens) krav på att Assange frivilligt ska avstå från att använda sig av sin politiska asyl som fullkomligt orimligt. Julian Assange kommer att använda sin politiska asyl så länge det finns en risk för att han utlämnas till USA för att tillbringa större delen av sitt liv i ett amerikanskt fängelse.

Det i sak mest allvarliga är emellertid att Elisabeth Massi Fritz och åklagaren inte förmår erbjuda någon lösning på det dödläge som målet befinner sig i sedan Ecuador beviljade Assange politisk asyl. Det enda de erbjuder är fortsatt dödläge. Deras krav kan sammanfattas så här: Håll Assange instängd på Ecuadors ambassad i London och hindra honom från att använda sin politiska asyl tills han ger upp och kommer ut frivilligt. Under tiden tänker vi inte göra någonting.

Vi menar att detta är orimligt och ovärdigt Sverige som rättsstat. Det strider mot internationellt erkända konventioner och mot svensk rätt.

Fortsatt häktning strider mot behovsprincipen eftersom den aldrig kan uppfylla målet (att tvinga Assange till Sverige); på grund av den politiska asylen har Assange tillstånd att tills vidare uppehålla sig på ambassaden. Storbritannien kan inte tränga sig in och gripa honom.

Istället bevakar Storbritannien ambassaden dygnet runt (till en kostnad som för närvarande uppgår till över 6 miljoner pund). Bevakningen är orsakad av häktningsbeslutet. Utan häktningsbeslut ingen bevakning. Den svenska staten tjänar dock inget på denna bevakning eftersom den inte kan uppfylla målet (tvinga Assange till Sverige). Den har emellertid starkt negativa konsekvenser för Assange eftersom den placerar honom i husarrestliknande förhållanden under oöverskådlig tid.

Häktningsbeslutet strider därför även mot proportionalitetsprincipen då de negativa konsekvenserna för Assange inte står i rimlig proportion till vad staten kan tjäna på fortsatt häktning.

Åklagarens syfte med att begära Assange häktad är (enligt hennes egen utsago) att han ska gripas och överlämnas till Sverige. Detta syfte kan som ovan visats inte längre uppnås, på grund av att Ecuador har beviljat Assange politisk asyl. Åklagarens yrkande att tingsrätten trots detta även fortsättningsvis ska hålla Assange häktad i dennes frånvaro synes endast ha som syfte att sätta press på Assange att avstå från sin politiska asyl. Ett personligt tvångsmedel får inte användas till att sätta press på den misstänkte. Det strider mot ändamålsprincipen.

Assange har varit häktad i sin frånvaro i snart fyra år. Han har ännu inte förhörts och delgetts någon misstanke om brott mot Fritz klient. Detta trots att vi gång på gång har framfört att Assange vill bli förhörd och därmed rentvådd från de misstankar som åklagaren riktar mot honom.

Att en åklagare håller en förundersökning öppen i fyra år utan att förhöra den misstänkte strider mot skyndsamhetskravet i RB 23:4 och är ett tungt vägande skäl för att upphäva häktningsbeslutet.

Detta är en del av den juridiska argumentation som ligger till grund för vårt yrkande att Stockholms tingsrätt ska upphäva häktningsbeslutet.

Ett upphävande av häktningsbeslutet skulle givetvis inte innebära att den svenska förundersökningen blev omöjlig att driva vidare. Precis som vi yrkat i snart fyra år kvarstår vårt krav på att förundersökningen kompletteras med Assanges version. Vi och vår klient står till förfogande för ett sådant förhör. Allt åklagaren behöver göra är att kontakta oss.

Tingsrätten måste genom att upphäva häktningsbeslutet tvinga åklagaren att driva förundersökningen framåt på det enda sätt som är möjligt: åk till London och förhör Assange.

THOMAS OLSSON

PER E SAMUELSON

Julian Assanges svenska försvarsadvokater

02 juli 2014

Åklagaren: Assange ska vara fortsatt häktad

Åklagaren Maranne Ny i Assangemålet har nu lämnat ett ytterst senkommet svar på Assanges advokaters begäran att förhören skall hållas i London och häktningen upphöra. Aldrig tidigare har väl en anmälan om våldtäkt skapat så mycket prestige. Saken hade kunnat vara ur världen för länge sedan. Här följer Stefan Lisinskis artikel från dagens upplaga av Dagens Nyheter.

Wikileaksgrundaren Julian Assange ska vara fortsatt häktad. Det anser överåklagare Marianne Ny i ett svar på Assanges begäran att häktningen ska upphävas.

Wikileaksgrundaren Julian Assange ska vara fortsatt häktad. Det anser överåklagare Marianne Ny i ett svar på Assanges begäran att häktningen ska upphävas.

I ett svar på advokaternas begäran skriver Marianne Ny och vice chefsåklagare Ingrid Isengren att inget i fallet har förändrats som gör att beslut om häktning ska upphävas.

Åklagarna framhäver att Julian Assange själv har valt att ta sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London och att den tiden han har suttit där, drygt två år, inte kan jämföras med att vara frihetsberövad genom häktning.

Åklagarna förnekar också att de skulle kunna genomföra sexbrottsanklagelserna snabbare. De vill inte heller att förhör med Assange ska hållas på ambassaden utan anser att han måste finnas tillgänglig.

”Om förhör och andra utredningsåtgärder skulle vidtas i Storbritannien och utredningen därigenom skulle leda till åtal mot Julian Assange krävs dock fortfarande att han kommer till Sverige för att en rättegång ska kunna genomföras och ett eventuellt straff kunna verkställas” skriver åklagarna.

Julian Assange är misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande mot två kvinnor under ett besök i Sverige år 2010.

Läs gärna vidare om fallet i nästa inlägg nedan eller under taggen Julian Assange.

02 februari 2014

Fallet Assange: Nu ökar trycket på åklagaren

Nu ökar trycket på åklagaren i fallet med den våldtäktsanklagade Julian Assange. Från höga jurister, och även från politiskt håll, kommer nu krav på att åklagaren driver fallet framåt.

Samtidigt vill inte den svenska åklagaren, Marianne Ny, åka till London och förhöra Assange där. Åklagarmyndigheten har hittills sagt att Assange av utredningstekniska skäl behöver vara i Sverige under förundersökningen.

Det framgick med visst eftertryck i SVTs Agenda på söndagskvällen. Julian Assange, den våldtäktsmisstänkte grundaren av Wikileaks, har nu befunnit sig drygt ett och ett halvt år inne på Ecuadors ambassad i London.

Assange kan tvingas vara kvar på ambassaden ytterligare drygt sex år om han måste vänta tills preskriptionstiden gått ut för den våldtäkt han misstänks ha begått.

Assange vägrar lämna ambassaden eftersom han tror att Sverige kommer att utlämna honom till USA där han riskerar ett långt fängelsestraff efter Wikileaks avslöjanden av bland annat olika amerikanska militära övergrepp och diplomatiska aktiviteter.

Tålamodet tryter

Men nu börjar tålamodet tryta med att inget verkar hända i fallet. För första gången kräver en riksdagspolitiker att åklagaren gör något för att bryta dödläget. Johan Pehrson, rättspolitisk talesperson för Folkpartiet och ledamot i justiitieutskottet, sa i programmet att något borde göras för att föra fallet framåt.

– Det här är ett exceptionellt fall. Därför kan man fundera på om inte åklagaren borde vända på stenarna ytterligare en gång för att se om man inte kan få den här saken ur världen, säger han.

– Fallet har storpolitiska och internationella implikationer. Ingen tjänar på det här, säger Johan Pehrson.

Prestige och cirkus

Att det gått prestige i fallet anses vara en viktig förklaring till det låsta läget. Den analysen gör bland andra Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare.

– Nu har det blivit lite cirkus kring det här och det har engelsmännen bidragit till men inte minst den misstänkte själv, sa hon till Agenda.

– Men man måste vara lite pragmatisk för att åstadkomma ett slut på den här cirkusen. Man borde ha begett sig till London för att förhöra honom, enligt Anne Ramberg.

Även förre överåklagaren Sven-Erik Alhem tycker det är dags att försöka avsluta fallet. Han tycker att riksåklagaren ska ingripa.

– Riksåklagaren borde ta ansvar nu och säga: hur ska vi lösa situationen som uppkommit? Det kan inte vara rimligt att månad efter månad bara avvakta om Assange till äventyrs skulle vilja lämna sin ambassad, sa Sven-Erik Alhem.

Åtal inte självklart efter förhör

Advokatsamfundet generalsekreterare Anne Ramberg är inte säker på att ett förhör med Julian Assange skulle leda till åtal.

– Det är ju inte uteslutet det skulle komma information vid ett samtal med Assange som skulle leda till att åtalet läggs ned. Det är möjligen den möjligheten som utesluts genom att man inte tar kontakt med honom, sa hon i programmet.

Åklagarmyndigheten svarar

Ingen från Åklagarmyndigheten ville framför kamera förklara varför man inte kan förhöra Julian Assange i London men i ett mejl till SVTs Agenda skriver man att åklagarens möjlighet att ställa frågor om sådant i förundersökningen som inte är direkt uttryckt i den europeiska arresteringsordern är begränsade. Det finns alltså en betydande risk att ett förhör i London inte kommer att föra utredningen framåt.”

Åklagarmyndigheten skriver också: ”Ärendet är pågående. Åklagaren ser ingen möjlighet att i media diskutera eventuella kommande bedömningar eller beslut som kan föranledas av utvecklingen i ärendet.”

Borgström: Ska förhöras i Sverige

Claes Borgström, som företräder en av kvinnorna, tycker inte att åklagaren ska åka till London för att förhöra Julian Assange. Förutsättningarna för att få fram ett underlag till åklagarens beslut om att väcka åtal eller inte blir helt annorlunda om förhöret sker i Storbritannien, hävdar han.

– Jag tycker han ska förhöras som man gör med andra människor som misstänks för att ha begått brott i Sverige. Det är ingen prestige i det.

Enligt Claes Borgström skulle inte den svenska åklagaren personligen få hålla förhöret med Julian Assange.

– Det är på brittisk mark och då ska brittisk polis hålla förhöret. Man måste först ansöka om att ett förhör ska hållas och tala om vilka frågor man ska ställa. Att man måste göra det i förväg är redan det inte så lyckat, säger han.

Som kommentar till detta kan sägas att den svenska halsstarrigheten i frågan fortsätter. En av Julian Assanges svenska advokater Thomas Olsson påpekade att det i USA pågår ett så kallat grand jury-förfarande. Det är en sorts åtalsjury som får avgöra om det finns skälig grund för att väcka åtal. Uppgifter om detta har cirkulerat i amerikansk press under flera månader och enligt Olsson har även USAs justitieminister bekräftat att så är fallet.

Detta komplicerar saken ytterligare, därför att om det skulle bli åtal i USA och en eventuell begäran om utlämning av Assange hänger frågan om utlämning på vilket lagrum man avser att åtala efter. Om man avser använda sig av The Espionage Act, som går tillbaka ända till 1917 kan en utlämning bli ytterst problematisk. Den lagen användes nyligen i åtalet mot Chelsea (Bradley) Manning. Det historiskt mest kända fallet gällde Julius och Ethel Rosenberg som avrättades 1953.

Om USA skulle välja att dra till med The Espionage Act ska man känna till att eftersom lagen ger möjlighet att utdöma dödsstraff torde det vara politiskt tämligen omöjligt för länder som Storbritannien och Sverige att utlämna Assange.

Men det litar naturligtvis inte Julian Assange på och därför väljer han att stanna kvar på Ecuadors ambassad i London.

Och även om åklagaren, Marianne Ny, av olika skäl skulle tvingas lägga ner utredningen så är det ändå osäkert vad som skulle hända den dag Assange vågar lämna ambassaden. Skulle brittiska myndigheter gripa honom om det finns ett amerikanskt åtal och utlämna honom?

Saken är ytterst komplicerad och för sin egen säkerhets skull kommer Julian Assange för mycket lång tid framöver behålla adressen Embajada de Ecuador, Londres.

Länk till programmet: http://www.svt.se/agenda/se-program/article1768676.svt?autostart=true