"Monsignors' mutiny" revealed by Vatican leaks

VATICAN CITY (Reuters) - Call it Conspiracy City. Call it Scandal City. Call it Leak City. These days the holy city has been in the news for anything but holy reasons. "It is a total mess," said one high-ranking Vatican official who spoke, like all others, on the condition of anonymity. The Machiavellian maneuvering and machinations that have come to light in the Vatican recently are worthy of a novel about a sinister power struggle at a medieval court.

Senior church officials interviewed this month said almost daily embarrassments that have put the Vatican on the defensive could force Pope Benedict to act to clean up the image of its administration - at a time when the church faces a deeper crisis of authority and relevance in the wider world.

Some of those sources said the outcome of a power struggle inside the Holy See may even have a longer-term effect, on the choice of the man to succeed Benedict when he dies.

From leaked letters by an archbishop who was transferred after he blew the whistle on what he saw as a web of corruption and cronyism, to a leaked poison pen memo which puts a number of cardinals in a bad light, to new suspicions about its bank, Vatican spokesmen have had their work cut out responding.

The flurry of leaks has come at an embarrassing time - just before a usually joyful ceremony this week known as a consistory, when Benedict will admit more prelates into the College of Cardinals, the exclusive men's club that will one day pick the next Roman Catholic leader from among their own ranks.

"This consistory will be taking place in an atmosphere that is certainly not very glorious or exalting," said one bishop with direct knowledge of Vatican affairs.

The sources agreed that the leaks were part of an internal campaign - a sort of "mutiny of the monsignors" - against the pope's right-hand man, Secretary of State Cardinal Tarcisio Bertone.

Bertone, 77, has a reputation as a heavy-handed administrator and power-broker whose style has alienated many in the Curia, the bureaucracy that runs the central administration of the 1.3 billion-strong Roman Catholic Church.

He came to the job, traditionally occupied by a career diplomat, in 2006 with no experience of working in the church's diplomatic corps, which manages its international relations. Benedict chose him, rather, because he had worked under the future pontiff, then Cardinal Joseph Ratzinger, in the Vatican's powerful doctrinal office.

"It's all aimed at Bertone," said a monsignor in a key Vatican department who sympathizes with the secretary of state and who sees the leakers as determined to oust him. "It's very clear that they want to get rid of Bertone."

Vatican sources say the rebels have the tacit backing of a former secretary of state, Cardinal Angelo Sodano, an influential power-broker in his own right and a veteran diplomat who served under the late Pope John Paul II for 15 years.

"The diplomatic wing feels that they are the rightful owners of the Vatican," the monsignor who favors Bertone said.

Sodano and Bertone are not mutual admirers, to put it mildly. Neither has commented publicly on the reports.

WHISTLE-BLOWING ARCHBISHOP

The Vatican has been no stranger to controversy in recent years, when uproar over its handling of child sex abuse charges has hampered the church's efforts to stem the erosion of congregations and priestly recruitment in the developed world.

But the latest image crisis could not be closer to home.

It began last month when an Italian television investigative show broadcast private letters to Bertone and the pope from Archbishop Carlo Maria Vigano, the former deputy governor of the Vatican City and currently the Vatican ambassador in Washington.

The letters, which the Vatican has confirmed are authentic, showed that Vigano was transferred after he exposed what he argued was a web of corruption, nepotism and cronyism linked to the awarding of contracts to contractors at inflated prices.

As deputy governor of the Vatican City for two years from 2009 to 2011, Vigano was the number two official in a department responsible for maintaining the tiny city-state's gardens, buildings, streets, museums and other infrastructure, which are managed separately from the Italian capital which surrounds it.

In one letter, Vigano writes of a smear campaign against him by other Vatican officials who were upset that he had taken drastic steps to clean up the purchasing procedures and begged to stay in the job to finish what he had started.

Bertone responded by removing Vigano from his position three years before the end of his tenure and sending him to the United States, despite his strong resistance.

Other leaks center on the Vatican bank, just as it is trying to put behind it past scandals - including the collapse 30 years ago of Banco Ambrosiano, which entangled it in lurid allegations about money-laundering, freemasons, mafiosi and the mysterious death of Ambrosiano chairman Roberto Calvi - "God's banker."

Today, the Vatican bank, formally known at the Institute for Works of Religion (IOR), is aiming to comply fully with international norms and has applied for the Vatican's inclusion on the European Commission's approved "white list" of states that meet EU standards for total financial transparency.

Bertone was instrumental in putting the bank's current executives in place and any lingering suspicion about it reflects badly on him. The Commission will decide in June and failure to make the list would be an embarrassment for Bertone.

ITALIAN POPE?

Last week, an Italian newspaper that has published some of the leaks ran a bizarre internal Vatican memo that involved one cardinal complaining about another cardinal who spoke about a possible assassination attempt against the pope within 12 months and openly speculated on who the next pope should be.

Bertone's detractors say he has packed the Curia with Italian friends. Some see an attempt to influence the election of the next pope and increase the chances that the papacy returns to Italy after two successive non-Italian popes who have broken what had been an Italian monopoly for over 450 years.

Seven of the 18 new "cardinal electors" -- those aged under 80 eligible to elect a pope -- at this Saturday's consistory are Italian. Six of those work for Bertone in the Curia.

Bertone, as chief administrator, had a key role in advising the pope on the appointments, which raised eyebrows because of the high number of Italian bureaucrats among them.

"There is widespread malaise and delusion about Bertone inside the Curia. It is full of complaints," said the bishop who has close knowledge of Vatican affairs.

"Bertone has had a very brash method of running the Vatican and putting his friends in high places. People could not take it any more and said 'enough' and that is why I think these leaks are coming out now to make him look bad," he said.

POPE "ISOLATED"

Leaked confidential cables sent to the State Department by the U.S. embassy to the Vatican depicted him as a "yes man" with no diplomatic experience or linguistic skills and the 2009 cable suggests that the pope is protected from bad news.

"There is also the question of who, if anyone, brings dissenting views to the pope's attention," read the cable, published by WikiLeaks.

The Vatican sources said some cardinals asked the pope to replace Bertone because of administrative lapses, including the failure to warn the pope that a renegade bishop re-admitted to the Church in 2009 was a well-known Holocaust denier.

But they said the pope, at 84 and increasingly showing the signs of his age, is not eager to break in a new right-hand man.

"It's so complicated and the pope is so helpless," said the monsignor.

The bishop said: "The pope is very isolated. He lives in his own world and some say the information he receives is filtered. He is interested in his books and his sermons but he is not very interested in government."

Berlinmurens fall

 

I Sveriges Televisions öppet arkiv fann jag, lätt överraskad, detta inslag från den 10 november 1989. Jag var utsänd av Aktuellt för att täcka kommunistpartiets kongress. Det blev partiets sista. Minns att det på redaktionen blev  stor diskussion om mitt inslag skulle gå som etta eller tvåa i sändningen den kvällen. Hur som helst gick det som etta.

“Glasnost och perestrojka på europeiska”, på en minut och sex sekunder.

 

Skadeståndsmålet i fallet da Costa ger nytt hopp för läkarna

Högsta domstolen beslöt idag att begära en så kallad svarsskrivelse från Justitiekanslern, som är statens ombud  i målet. Att domstolen valt denna väg istället för ett omedelbart avgörande av frågan om prövningstillstånd innebär att något litet ljus kan skönjas i tunneln.

Justitiekanslerns ombud i tingsrätten i december 2009 var den snart 80-årige förre chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, och det blir nu med stor sannolik han som får JKs uppdrag att författa svarsskrivelsen till Högsta domstolen. Med intill visshet gränsande sannolikhet kommer JK naturligtvis att argumentera emot prövningstillstånd.

Begäran om prövningstillstånd lämnades in redan i november 2010, efter att både tingsrätten och Svea hovätt avvisat skadeståndskraven på sammanlagt 40 miljoner. Och efter bara två dagars föredragning i Högsta domstolen beslöt de tre justitieråden att begära skrivelsen från Justitiekanslern.

De tre som slutgiltigt ska fatta beslut i frågan är Ingemar Persson, Johnny Herre och Severin Blomstrand. Persson och Herre kom till HD så sent som 2010, medan Severin Blomstrand har varit justitieråd sedan 1997. Det kan också noteras att både Ingemar Persson och Severin Blomstrand har en bakgrund i Svea hovrätt och känner varandra väl också från Justitiedepartementet. Johnny Herre däremot har en akademisk karriär bakom sig, bland annat som professor i rättsvetenskap på Handelshögskolan i Stockholm.

Även om dagens beslut i Högsta domstolen inte ska övervärderas, så innebär det ändå ett visst hopp för de båda läkarna, som nu för artonde gången söker rättvisa och ersättning för mer än 25 års lidande. Läkarnas ombud, advokat Kajsa Blomgren, säger idag att hon är “försiktigt positiv”.

Det är ganska enkelt att konstatera att den rättsröta som omgett fallet Catrine da Costa ända sedan 1984, då den styckade kroppen hittades, rent faktiskt är betydligt värre än de rättsövergrepp Thomas Quick utsatts för. Orsaken är att Quick, eller Sture Bergwall, som han nu heter har fått upprättelse i flera fall och ytterligare är att vänta. Allt medan Thomas Allgén och Teet Härm under så många år förvägrats rättvisa och ersättning för att de fått sina liv förstörda.

Genom åren är det ett trettiotal domare som har varit inblandade i fallets skilda processer. Med något enda undantag har samtliga valt att säga nej till alla krav. Åtskilliga gånger kan man på goda grunder misstänka att det handlat om att de domare som genom åren satt sin heder i pant för de båda läkarnas skuld, till varje pris ska skyddas från att behöva schavottera offentligt för begångna fel. Det gäller framför allt Carl Anton Spaak och Ingegerd Westlander som skrev de förödande och numera ökända domskälen.

Där påstods att de båda läkarna var överbevisade om att de styckat den döda kroppen, trots att de inte åtalades för det och trots att ett sådant brott vid den tiden var preskriberat. Dessutom friades de båda från anklagelsen att de mördat Catrine da Costa.

Domskäl får inte ha någon rättsverken, men det var precis vad som skedde när de båda slutgiltigt fråntogs sina läkarlegitimationer 1991. Därefter har rättsrötan i fallet vuxit i omfattning till en nivå som knappt är fattbar.

Numera vet alla insatta att utan att ha medierna med sig på tåget är det så gott som omöjligt att få rätt mot staten i en domstol. Och i det här fallet har medierna varit ytterst passiva. Det gäller framför allt de fyra största dagstidningarna, som när det begav sig med liv och lust deltog i den lynchmobb som lyckades driva rättsväsendet framför sig.

Och att de journalister, ledarskribenter och så kallade kulturpersonligheter som då ropade “korsfäst, korsfäst”, idag skulle erkänna sina misstag och istället nu driva kravet på rättvisa är tydligen helt otänkbart.

Fotnot: Läs gärna också om förre hovrättslagmannen Lars Erik Tillingers resningsansökan i fallet http://www.stadsholmen.blogspot.com/2011/12/ny-resningsansokan-till-hogsta.html

Förbudet mot fildelning kan strida mot religionsfriheten

Kammarkollegiets beslut att godkänna kopimismen som samfund kan leda till en mycket intressant juridisk tvist mellan påstådd religionsfrihet och förbudet mot fildelning.

Samfundsutredaren PA Sahlberg pratar strunt när han påstår att Missionerande kopimismsamfundet inte har några andra rättigheter än att öppna bankkonto, när de nu blivit erkända av Kammarkollegiet som trossamfund. Därmed har den statliga myndigheten samtidigt förvandlat Sverige till en ”laughing stock” på världsscenen. Lika fel har Sahlberg när han påstår att det inte är staten som erkänt de unga piratpartisternas samfund, för vad är Kammarkollegiet om inte en statlig myndighet.

Gång efter annan försökte piratpartisterna få sitt samfund godkänt av statliga Kammarkollegiet, men lika många gånger blev det nej med hänvisning till den lag som sedan år 2000 reglerar vad som är ett trossamfund. Lagen har sitt ursprung i skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan, som var ett viktigt steg för religionsfriheten här i landet.

Det var först när de fildelande ungdomarna kopierade in lagtexten i sin ansökan som de passerade statens larviga nålsöga och godkändes av den myndighet som idag leds av Göran Perssons polare, Claes Ljungh. Kammarkollegiet inrättades för övrigt redan av Gustav Vasa 1539 för att hålla koll på statens pengar, så påståendet att det inte är staten som godkänt Missionerande kopimismsamfundet är inget annat än rent struntprat.

Lagtexten som nu gäller handlar egentligen bara om att det krävs en förening och att man håller någon form av religiös verksamhet, till exempel gudstjänst. Men vad som är religiös verksamhet definierar i stort sett den aktuella föreningen helt på egen hand. Det talas vagt om sammankomst. Men vad är en sammankomst? Kan fildelning framför skärmen vara sammankomst, då ungdomar till exempel nätverkar på skilda sätt?

Omvänt kan kopimisterna till exempel nu påstå att när just den här texten kopieras in i Newsmills redaktionella system har jag delat med mig av en fil. Jag har i deras ögon gjort en andlig eller religiös handling(!).

Vän av ordning kallar det hela för skitsnack och jag är böjd att hålla med. Men kopimisterna säger att kopiering är viktig för oss alla här på jorden och att fildelning är bra för samhället. Just så uttryckte sig också samfundets ordförande, Gustav Nipe, i Studio Ett.

Så tunn är alltså den lag som PA Sahlberg skrev underlaget till, att snart sagt vad som helst kommer att kunna klassas som trossamfund.

Skandalbolaget Caremas kritiker borde kunna starta Kissblöjornas antimissionerande samfund. Eller varför inte mera troligt att dagiskollektivet Trollet hävdar trolldom som sin missionerande religion, med gudstjänst eller sammankomst varje vardag från klockan 07.30 och med senaste avslutning klockan 16.00, då rättrogna föräldrar förväntas ha hämtat sina barn.

Det fiffiga med detta är att då kan man söka statsbidrag och dessutom i sina missionerande roller hävda yttrandefrihet inom religionsfrihetens ram. Kopimismsamfundet har redan deklarerat att man kommer att söka statsbidrag för sin verksamhet.

De bidragsgivande myndigheterna kommer naturligtvis att avvisa det hela som trams, men lita på att kopimisterna än en gång kommer att kopiera in lagtexter i sina ansökningar.

När PA Sahlbergs utredning var ute på remiss var det åtskilliga som varnade för de ytterst lågt ställda kriterierna för att få ställning som trossamfund och belackarna har nu fått åtskilligt med vatten på sina kvarnar.

Nämn den kyrka eller det samfund i det här landet, där man just i detta nu inte sitter och svettas över att på något mystiskt och obegripligt sätt blivit konfessionellt hopkopplade med Piratpartiet! Den kollektiva frågan från landets predikstolar blir, hur i hela friden gick det här till?

Missionerande kopimismsamfundets främsta smartness ligger dock i att nu kan de hävda fildelning som yttrandefrihet inom ramen för religionsfriheten. Och i det fallet kan de stödja sig på en intressant dom i Högsta domstolen från 2005.

Då friades pingstpastorn i Borgholm, Åke Green, från hets mot folkgrupp, då han i en predikan, två år tidigare, bland annat frågade om ”homosexualitet är en drift eller onda makters spel med människor”.

Tingsrätten i Kalmar fällde honom, men han friades senare av både Göta hovrätt och Högsta domstolen. HD skrev bland annat att i och för sig är det han sagt straffbart enligt svensk lag, men att en tolkning av Europakonventionen ger vid handen att en fällande dom skulle kränka Åke Greens religionsfrihet.

Touché!

Kopimistledaren, Gustav Nipe, har i debatten redan hänvisat till just den domen. Genom att vara ett av staten erkänt trossamfund hoppas de kunna hävda fildelning som yttrandefrihet inom religionsfrihetens ram. Och att det sker som en andlig eller religiös handling.

Det hela kan så småningom bli en mycket intressant juridisk tvist mellan påstådd religionsfrihet och förbudet mot fildelning. Men det hade statens byråkrater ingen aning om för tolv år sedan då skilsmässan mellan kyrka och stat genomfördes.

Vilket i sin tur bara visar att staten på alla tänkbara sätt ska hålla tassarna borta från vad folk tror eller inte tror på.

Fotnot: Artikeln finns också här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/10/f-rbudet-mot-fildelning-kan-strida-mot-religionsfriheten

Ny resningsansökan till Högsta domstolen i fallet da Costa

För artonde gången söker nu de båda så kallade styckmordsläkarna, Thomas Allgén och Teet Härm, att få sin sak prövad inför domstol. Den här gången handlar det om att få Kammarrättens återkallande av de båda läkarnas legitimationer från 1991 undanröjt.

Saken har prövats en gång tidigare av Högsta domstolen, som då avvisade kravet på att de båda skulle återfå sina läkarlegitimationer. De här gången hävdas i resningsansökan till Högsta domstolen att Kammarrättens hantering av saken i själva verket var ett grundlagsbrott.

Läkarna företräds nu som ombud av förre hovrättslagmannen, Lars-Erik Tillinger, och hans roll är i sammanhanget intressant. Tillinger som idag är 92 år, var som domare ordförande i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN, då nämnden i maj 1989 beslutade återkalla legitimationerna. Han hade då varit nämndens ordförande under 16 år och tillsammans med Landstingsförbundets chefsjurist, Jan Sahlin, var han skiljaktig.

Dagen efter HSANs beslut fick Lars-Erik Tillinger sparken av dåvarande socialministern, Sven Hulterström, utan någon vidare motivering.

Beslutet överklagades och de båda läkarna återfick sina legitimationer. Men det beslutet överklagade Socialstyrelsen till Regeringsrätten.

I den följande hanteringen återförvisade Regeringsrätten målet till Kammarrätten med anmodan att “hålla huvudförhandling i brottmål såsom i hovrätt” och att vid bevisprövningen inte ställa lägre krav “än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen”.

Men enligt grundlagen är det endast allmän domstol som kan pröva skuldfrågan rörande en brottslig handling. Men Kammarrätten höll en brottmålsförhandling som i allt väsentligt följde rättegångsbalken.

Det är just detta som Lars-Erik Tillinger nu hävdar var ett grundlagsbrott. Ett eventuellt brott mot griftefrid var dessutom preskriberat redan vid tiden för de båda mordrättegångarna i Stockholms tingsrätt.

Hela denna del av rättsrötan i fallet Catrine da Costa bygger på att tingsrätten under ledning av chefsrådmannen Carl-Anton Spaak, tillsammans med referenten Ingegerd Westlander i domskälen från 1988 skrev in att “det var ställt utom allt rimligt tvivel” att Allgén och Härm styckat da Costas kropp. De friades dock från mordåtalet.

Utan de förödande domskälen hade varken HSAN eller någon förvaltningsdomstol kunnat frånta de båda läkarna sina legitimationer. Till saken hör också att domskäl inte får ha någon rättsverken, men det var precis vad som skedde vid den rättsvidriga hanteringen i både Kammarrätten och Regeringsrätten.

Lars-Erik Tillinger hävdar i sin inlaga till Högsta domstolen att hanteringen i de båda förvaltningsdomstolarna inte tog hänsyn till att det påstådda brottet mot griftefrid var preskriberat. Enligt Tillinger är detta ett brott mot likabehandlingsprincipen i grundlagen.

De båda förvaltningsdomstolarna använde sig ömsom av brottsbalken, rättegångsbalken eller förvaltningsprocesslagen. Regeringsrätten krävde att Kammarrätten skulle använda straffprocessrätten, men när läkarna senare har överklagat eller sökt resning åtskilliga gånger har de mötts av förvaltningsprocesslagen, FPL. Till saken hör att resningsreglerna i FPL är tämligen svaga och ger utrymme för visst godtycke.

Förhållandet hör egentligen hemma i den värld som författaren Franz Kafka beskrev i sina verk.

I och med den här ansökan om resning till Högsta domstolen finns det nu två ansökningar i HD om resning, respektive prövningstillstånd. Ansökan om prövningstillstånd gäller det så kallade skadeståndsmålet, där de båda läkarna tillsammans krävde staten på omkring 40 miljoner för att de fått sina liv förstörda.

Det har uttryckts farhågor för att den nu aktuella resningsansökan skulle kunna störa eller vara kontraproduktiv i förhållande till frågan om prövningstillstånd. Men Lars-Erik Tillinger säger för sin del att hans resningsansökan snarare bör kunna tjäna som stöd för skadeståndsmålet.

Frågan om de båda läkarnas legitimationer avgjordes senast av Högsta förvaltningsdomstolen som i februari i år avvisade deras krav. Det är nu upp till Högsta domstolen att avgöra om läkarna har blivit utsatta för brott mot grundlagen.

Uppdatering: Högsta domstolen avvisade Tillingers resningsansökan och hänvisade till Högsta förvaltningsdomstolen. Ansökan är nu inlämnad där.

Kommunisten Daniel Ortega blir diktator en gång till

Så här skriver Time magazine idag om den gamle Kuba- och Sovjetkommunisten Daniel Ortega, som idag för tredje gången låter sig väljas till diktator i Nicaragua. Allt i strid med landets författning, men ändå godkänt av landets lydiga högsta domstol. Det är också landet som ssvenska socialdemokratiska regringar under flera decennier hållit under armarna med generöst bistånd.

Daniel Ortega's closet is filled with skeletons that would terrify the bravest of campaign handlers. The 65-year-old Nicaraguan President — once the mustachioed Marxist in olive fatigues who bedeviled the Reagan Administration in the 1980s — has admitted to murdering a National Guardsman in 1967, been convicted of bank robbery, accused by a stepdaughter of sexual abuse and by Miskito Indians of genocide. He's been denounced for confiscating private property and using public office for personal enrichment, and blamed for the systematic undermining of Nicaragua's constitutional order — including what many legal scholars call his illegitimate bid to win another five-year term this weekend.

With a resume like that, one might expect Ortega to have electability issues. But not in Nicaragua. Ortega, presiding over a record run of economic prosperity in his impoverished Central American nation, is expected to win re-election on Sunday, Nov. 6, by a landslide, even though critics say his candidacy is illegal, the elections are a sham and his victory will mean a return to dictatorship after more than 20 years of democracy. "You can say the Supreme Electoral Council has a dubious reputation and that the legality of Daniel Ortega's candidacy is also dubious, but what's undeniable is that [he] has more support than ever before," says Arturo Cruz, a political science professor at Managua's INCAE business school. "This is a total realignment."(See pictures from the historic Election Day.)

An M&R Consultores voter poll released last week shows Ortega at 58%, with a seemingly insurmountable lead of 40 points over his closest rival, octogenarian radio producer Fabio Gadea, who was a contra rebel supporter during Ortega's first presidency a generation ago. Former President Arnoldo Alemán — a conservative who was serving a 20-year sentence for a 2003 corruption conviction when it was overturned by the Ortega-controlled Supreme Court two years ago in what many called a political deal between him and Ortega — is polling a distant third.

Ortega has engineered a stunning consolidation of political and economic power since his 2006 election. That victory marked a comeback, if not revenge, after he and his revolutionary Sandinista government were voted out of power in 1990 following a decade-long civil war against the U.S.-funded contras. He lost two more presidential bids in 1996 and 2001, before finally regaining the presidency in 2006 with a twiggy 38% of the vote. Since returning to office, Ortega has worked hard to recover traditional Sandinista support and recruit new voters among disenfranchised youth. His selective crackdown on dissidents, while offensive by modern-day Facebook standards, has been tame compared to the Sandinista authoritarianism of the 1980s. And even his brazen assaults on rule of law — Ortega's questionable candidacy was born in a banana republic moment in 2009, when Sandinista judges amazingly ruled that the constitutional ban on consecutive re-election was unconstitutional — have been met mostly with indifference in Nicaragua.

The Sandinistas of course insist they're playing by democratic rules and deny Ortega is acting like a dictator. "Imagine, a dictator with no political prisoners — not one," Tomás Borge, the Sandinistas' last living founding member and Ortega's feared Interior Minister in the 1980s, said recently. "No one has been exiled during this 'dictatorship.'" Ortega has also gotten an assist from his feckless foes. For the first time ever, Ortega is winning support from independent voters who are traditionally anti-Sandinista, but who have now given up on the opposition. As Ortega's opponents continue to point fingers, squawk and trip over their egos, indy voters realize Ortega is no longer the worst option.(See pictures of people around the world protesting Iran's election.)

Nor do they seem too concerned that the $2 billion in aid poured into Nicaragua since 2006 by Ortega's chief patron, Venezuelan President Hugo Chávez, has arguably enriched the party far more than the country. Ortega and Sandinista leaders, in fact, have unabashedly used chunks of the money to purchase private ownership of Nicaraguan companies, sometimes as mixed Venezuelan-Sandinista business ventures, and to corner entire industries in Nicaragua. It's startlingly reminiscent of the personal fiefdom that the Somozas — the dictator family the Sandinistas overthrew in 1979 — made of Nicaragua during their long rule. What's more, say critics, Ortega has spent a modest remainder buying votes through social programs and party giveaways like food supplies, roofing materials, basic healthcare services, microcredit loans and other party perks.

Political patronage isn't economic development, but it has helped satisfy the immediate daily needs of the "50 percent of the population whose top priority is survival," says veteran pollster Raúl Obregón. And for Nicaragua's huddled masses, basic needs take priority over democracy. Obregón's M&R poll shows that 54.6% of the population thinks it's okay to sacrifice a little institutional democracy to resolve socioeconomic problems, while 33% claim they don't care how a leader gets into power, so long as he resolves peoples' hardships. "People are saying, 'Democracy doesn't feed me; it doesn't fill my stomach,'" says Obregón.

At the same time, Ortega has kept the wealthy happy by maintaining macroeconomic stability. Business profits are at all-time highs, and banks are rolling in dollars from the Chávez-led alliance of leftist Latin America governments called ALBA. On the streets of Managua, it's not uncommon to see an expensive BMW pass a rickety horse-drawn cart — both waving Sandinista flags.

Making matters more bizarre is the recent, theatrical conversion of Ortega and his wife, Rosario Murillo, to Christian fundamentalism, which at times seems to have the first lady speaking in tongues. And even though idealists like the international leftists who backed the revolutionary government of the 80s view Ortega's conversion to a Bible-thumping capitalist with sadness, Washington's old cold warriors are still disgruntled. "The developments in Nicaragua are a sad story from the perspective of human rights and respect for democracy," says Elliott Abrams, a controversial Assistant Secretary of State under Reagan. "Every human rights organization has reported on harassment of the press, curbs on freedom of assembly and expression, vast corruption, and manipulation of the courts and of the elections."

Still, few Nicaraguans care what U.S. neocons have to say anymore as Washington's influence flickers — and especially since Washington's arrogant negligence of their war-torn country after 1990 helped lead to the economic misery that in turn led to Ortega's 2006 comeback. Showing up Uncle Sam might not be Ortega's primary goal — and his escalating power is less the revenge of his leftist revolution than a confirmation of his caudillo bent — but it's still a payback that few U.S. adversaries have pulled off as well as the Sandinistas.

Tim Rogers is editor of www.nicaraguadispatch.com.

Ibland är juridiken rättvisans fiende

I senaste numret av rättsmagasinet Skurk har redaktionen valt att göra en särskild bilaga om fallet Catrine da Costa. Där finns dels en längre intervju med Thomas Allgén och Teet Härm, dels en intervju med författaren Per Lindeberg, plus denna artikel där jag gör en längre genomgång av skadeståndsmålet i fallet. Tidningen finns i handeln sedan någon vecka tillbaka.

”Ibland är juridiken rättvisans fiende.”

Uttalandet kommer från ingen mindre än dåvarande Justitiekanslern, Göran Lambertz. Och han sa det apropå fallet Catrine da Costa. Idag är Lambertz justitieråd i Högsta domstolen. Det är den domstol som för närvarande sitter och funderar över om Thomas Allgén och Teet Härm ska beviljas prövningstillstånd i det omtalade skadeståndsmålet, då de båda läkarna tillsammans begärde omkring 40 miljoner i skadestånd för 25 års lidande. De förlorade i tingsrätten och Svea hovrätt vägrade dem prövning

Göran Lambertz har upprepade gånger sagt att läkarna bör få en förnyad prövning av fallet och det gör att han självklart är bortkopplad från Högsta domstolens bedömning. Men det finns ju både korridorsnack och kafferum i det gamla Bondeska palatset från 1673 vid Riddarhustorget där domstolen ligger, och där justitierådet Lambertz kan påverka sina kollegor. Men han kan dock försvara ett, för läkarna negativt, beslut med att de har fått sin sak prövad genom domen i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt från februari 2010.

Frågan om prövningstillstånd är den sjuttonde (!) gången saken prövas av olika domstolar i det här landet, där sammanlagt ett trettiotal domare har varit inblandade. Och det är värt påpeka att alla landets domare utses av regeringen efter förslag från den statliga myndigheten Domarnämnden, som består av fem av landets högsta domare, två riksdagsledamöter, Advokatsamfundets generalsekreterare, samt en byråchef hos Riksåklagaren.

Fallet Catrine da Costa utgör den värsta rättsrötan i modern svensk juridisk historia och är betydligt värre än fallet Thomas Quick, eftersom han har beviljats resning i två mordfall och ännu fler är att vänta, medan de båda läkarna bara har fått se rättvisans baksida.

Den värsta busen i skandalen kring da Costas död heter Carl Anton Spaak, som drev fram de omtalade domskälen i tingsrättens friande morddom från 1988, då man slog fast att läkarna hade styckat Catrine da Costas döda kropp. Han kallade själv skrivningen för ren ”konsumentupplysning”.

Referent i det målet var Ingegerd Westlander och tillhör också busarnas skara, eftersom hon var den som i praktiken skrev domen. Idag är det också intressant att Westlander senare och fram till sin pensionering blev justitieråd i Högsta domstolen. Båda två var säkert medvetna om vilka konsekvenser domskälen skulle få.

Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände när Kammarrätten tre år senare, 1991 slutgiltigt drog in läkarnas legitimationer. Den gången hette domarbusen Peter Wennerholm.

Både han och Westlander vittnade i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt och båda två gled på svaren på ett sätt som var rent stötande och med mycket selektiva minnesbilder, alternativt vägrade de svara med hänvisning till domareden, som bland annat förbjuder en domare att någonsin röja vad som förevarit under en domstols enskilda överläggningar.

Attunda tingsrätts hantering av skadeståndsmålet utgör i sig en väsentlig, om inte rent avgörande, del av rättsrötans skandalösa scener. Det började med att domstolens chef, Erik Ternert, i en mindre krets av kollegor krävde att få ta målet och han lovade samtidigt att det aldrig skulle gå till huvudförhandling. Vid en privat middagsbjudning spelade han dessutom under täcket med en av Justitiekanslerns byråchefer, som representerade staten i målet.

Mitt avslöjande i Expressen av hans partiskhet och avsevärda brott mot en domares etik ledde till att Ternert tvingades frånträda målet, men han lyckades samtidigt jäva bort den domare som efter en förberedande förhandling hade skrivit en så kallad mellandom som till stor del stödde läkarnas krav på skadestånd.

I det läget kallade man in lagmannen, Sten Falkner, från Uppsala, som rättens ordförande, plus en pensionerad rådman. Statens representant i målet blev den pensionerade chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, som när det begav sig i Stockholms tingsrätt var domarkollega med just Carl Anton Spaak.

Valet att kalla in Sten Falkner som rättens ordförande var Erik Ternerts självklart genomtänkta drag, då Falkner har ett förflutet som åklagare, har strafflagstiftat på Justitiedepartementet och varit biträdande chefsjurist på Rikspolisstyrelsen, plus att han har varit byråchef för brottmål i HD hos Riksåklagaren.

Falkner är ett klockrent exempel på det ytterst olyckliga i att högt uppsatta jurister vandrar fram och tillbaka mellan olika juridiska myndigheter och statsmakter. Därtill är risken för vänskapskorruption alltför stor.

Ena året sitter en högt uppsatt jurist eller tidigare domare och skriver lagförslag i Justitiedepartementet. Några år senare kan samma jurist ha bytt jobb och sitter då och dömer efter de lagar han själv skrivit. Han kan också bli högt uppsatt jurist hos någon annan statlig myndighet som ska tillämpa samma lagar. Därefter kan han återvända tilldomarbanan.

Därmed finns det inte längre några täta skott mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Om de någonsin har funnits. Och ju mindre land, desto större blir problemet.

Det ligger väldigt nära till hands att hänvisa till den gamle engelske 1800-talshistorikern och lorden, John Dalberg-Acton, som myntade begreppet "Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut".

Vid den månadslånga förhandlingen i Attunda tingsrätt presenterade läkarsidan hela 156 punkter inför rätten, där man hävdade juridiska felaktigheter eller försummelser från statens sida. Man hävdade också att felen varit kumulerade. Enkelt uttryckt innebär det att fel på fel har skapat helt nya fel. Det värsta felet var, enligt läkarnas båda advokater, att chefsåklagare Anders Helin över huvud taget väckte åtal.

Statens representant brydde sig inte ens om att inför huvudförhandlingen, i december 2009, svara på läkarsidans påståenden. Ingvar Gunnarson valde istället att i svepande ordalag och gester förneka samtliga skadeståndsgrundande krav.

Därefter följde en lista med 26 punkter där staten förnekade allt. Men då avbröts han mycket bryskt av både advokaterna och rättens ordförande, med hänvisning till att listan skulle ha presenterats för rätten långt tidigare.

Ordkriget som följde mellan de båda sidorna var som att följa ett parti schack med djävulen, där djävulen till sist tvingas offra sin viktigaste pjäs, damen. Efter en rad pauser där Ingvar Gunnarsson sökte råd och stöd hos sin uppdragsgivare, Justitiekanslern, drog han tillbaka huvuddelen av sin sakframställning i målet och konstaterade trött ”jag kan ju inte ta tillbaka allt det här”.

Det fick Sten Falkner att häpnadsväckande fråga läkarnas advokat, Carl-Johan Vahlén, ”vad vill ni att det ska stå i en kommande dom”. Vahlén höll på att tappa fattningen helt och hållet och i en paus hette det att något sådant som detta statens misstag får en jurist knappast uppleva en enda gång under hela sin karriär.

Vahléns kollega, Kajsa Blomgren, sa vid ytterligare en paus att ”vi har tjatat hål i huvudet på dem” för att förmå dem att lämna in sina invändningar. Men statens ombud var tydligen så övertygat om att man skulle vinna målet att man inte brydde sig om att följa sedvanlig juridisk praxis. Staten hade haft 18 månader på sig för att lämna in sina invändningar.

Vid sidan av det juridiska schackpartiet bjöd huvudförhandlingens 18 dagar bara på några få verkliga nyheter i den juridiska rättsrötan.

Den första nyheten kom när den pensionerade professorn i rättsmedicin Jovan Rajs vittnade. Han var skadeståndsmålets absoluta huvudvittne, såsom Härms chef på rättsläkarstationen i Solna.

Redan på ett tidigt stadium angav han sin adept Teet Härm i ett handskrivet brev till chefen för polisens tekniska rotel, Vincent Lange, i november 1984 där han bland annat skrev:

”Dessutom slår jag vad om att styckningen var filmad, samt att skallen finns redan preparerad hemma hos TH, eller på rättsläkarstationen, eller ev. nedgrävt under THs gräsmatta där spreds i somras ett par lastbilar jord”.

Han ringde också vid ett tillfälle kriminalpolisen och hävdade plötsligt att en namngiven kvinna styckat delar av kroppen.

Istället påstod nu Rajs inför Attunda tingsrätt 25 år senare att det enda han visste säkert var att da Costa hade mördats. ”Men vem som har mördat henne vet jag inte”, sa Rajs.

Alla som på allvar har satt sig in i fallet vet dock att det inte går att säga exakt när den unga kvinnan avled. Ingen vet heller säkert hur hon avled eller var det skedde. Vi vet bara helt säkert att den döda kroppen styckats.

Rajs var den som obducerade kroppsdelarna och hans tvärsäkra vittnesmål, mot framför allt Teet Härm, vid tidigare processer har varit helt avgörande. Det faktum att Rajs var Teet Härms mentor och chef borde på ett tidigt stadium ha kopplat bort honom på grund av jäv, men så skedde aldrig.

Advokat Kajsa Blomgren frågade Jovan Rajs om det är ”en rättsläkares uppgift att sätta dit en gärningsman”?

”Absolut inte”, kom det omedelbart från Rajs, som därmed försökte svära sig fri från brevet till Vincent Lange och sitt eget obduktionsutlåtande. Han påstod också att han inte längre kunde upprepa vad han sagt vid tidigare processer i fallet.

Jovan Rajs hamnade också i ett hett gräl i rättssalen med Kajsa Blomgren, då hon började läsa högt ur hans memoarer, där han beskriver Teet Härm som ”en Dr. Jekyll och Mr. Hyde”.

Rajs skrek då aggressivt över hela salen ”Inga citat, ska du läsa får du läsa upp hela kapitlet. Det här är inte Moskva 1936”. Med sitt verbala utbrott försökte Rajs jämföra målet med Josef Stalins utrensningar i det gamla Sovjetunionen.

Om nu Rajs en gång var en upphöjd professor i rättsmedicin och tidigare satt sin heder i pant på att Härm var både mördare och likstyckare, så lyckades han denna dag förlora all sin heder.

Det var en tydligt skakad man som efter vittnesmålet snabbt lämnade domstolen i sällskap med den kontroversiella ultrafeministen Hanna Olsson och hennes kvinnliga entourage. Det var hon som en gång och mest av alla drev både opinionen och mobben mot läkarna som ledde fram till den tidiga lynchjustis som i första vändan i Stockholms tingsrätt fällde de båda.

Den bilden förstärktes då en av nämndemännen från mordrättegången 1988 vittnade. John-Henri Holmberg berättade att han inte begrep vad innehållet i de förödande domskälen skulle leda fram till. Han hade heller ingen aning om hur domskälen skulle skrivas och den fullständiga domen fick han se först samma dag som den offentliggjordes.

Holmbergs vittnesmål ansågs så betydelsefullt att det togs om en andra gång för kompletteringar, men som egentligen bara motsade domaren Ingegerd Westlanders taffligt glömska vittnesmål.

Bland de sista att vittna i skadeståndsmålet fanns advokat Kerstin Koorti, som helt frankt avslöjade att hon har en uppsättning av de fingeravtryck som för bara några år sedan hittades på insidan av liksäckarna. Det var SKL i Linköping som fann avtrycken med hjälp av en helt ny metod.

Resultatet gick tillbaka till polisen som dock vägrade tala om vad man kommit fram till. ”Nej, det talar vi inte om, därför att då lämnar du bara in en ny resningsansökan”, berättade advokaten Koorti. Det spelade ingen roll att det var hon som hade tagit initiativet till underökningen hos SKL med den nya metoden. Hon fick dock så småningom veta att varken Thomas Allgéns eller Teet Härms fingeravtryck hade hittats.

Det så kallade fotohandlarparets inspelade konfrontation med Allgén och Härm spelades också upp inför rätten. Inspelningen visar med all önskvärd tydlighet att paret först pekade ut fel personer, men med hjälp från polisens sida lyckades paret till sist peka ut de båda läkarna.

Den konfrontationen var i själva verket betydligt värre än den som genomfördes med Christer Pettersson i fallet Olof Palme och som var huvudorsaken till att Pettersson senare friades av Svea hovrätt. Det var hovrättspresidenten Birgitta Blom som tillsammans med lagmannen Lennart Groll såg till att den konfrontationen underkändes.

Och det var samma Birgitta Blom som 1988 tvingade Stockholms tingsrätt att ta om rättegången i tingsrätten mot Thomas Allgén och Teet Härm efter att nämndemännen pladdrat i kvällstidningarna.

I domen från Attunda tingsrätt den 18 februari 2010 fick läkarsidan rätt på 26 av de 156 punkterna, men tingsrätten ansåg inte att någon av de 26 punkterna var grund för skadestånd. De hade nu förlorat för fjortonde gången i det land som vill kalla sig för en rättsstat.

Därefter följde överklagande till Svea hovrätt, som på svårförklarliga grunder avvisade överklagan på mindre än två sidor. Samtidigt lämnades en ny ansökan om resning i frågan om Thomas Allgéns och Teet Härms indragna läkarlegitimationer in till Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten). Men den domstolen avvisade ansökan, med hänvisning till att inget nytt kommit fram.

Sammanfattningsvis är det enkelt att slå fast att rättsrötan i fallet Catrine da Costa fortsätter som en präriebrand. Allt flera blir förvisso övertygade om att de båda läkarna är oskyldiga, men ändå fortsätter demoniseringen av de båda.

Det finns också ett växande antal jurister som numera hävdar att de båda läkarna är oskyldiga, men ingen i den skaran vågar uttala sig offentligt av rädsla för att förlora sina yrkesmässiga positioner.

Det är också bara ett fåtal bland de så kallade kulturpersonligheter som deltog i lynchjustisen har tagit tillbaka vad de sa eller skrev i sina böcker, teaterpjäser och på tidningarnas kultur- och debattsidor. Och knappast någon av dem står idag upp för läkarnas sak.

Möjligen har demoniseringen kunnat fortsätta därför att de båda läkarna under så många år valt att tiga offentligt. Idag vet alla att för att få en resningsansökan godkänd måste man ha massmedia med sig ombord på båten.

Det finns fram till idag egentligen bara en tv-intervju med Thomas Allgén från hösten 2008, en äldre och anonym tidningsintervju, plus en gammal anonym intervju med Teet Härm i Aftonbladet.

Det ligger nu i Högsta domstolens händer att kunna göra rätt där det blev så fel. Frågan är bara om justitieråden i Bondeska palatset vågar trotsa den juridiska nomenklatura som under så många år rent korrupt skyddat sina vänner inom domarkåren. Eller om rättsrötans präriebrand tillåts fortsätta.

Sakta i backarna beträffande William Petzäll!

Nu går det stora drevet mot Sverigedemokraternas unge William Petzäll efter att han varit på behandlingshem för missbruk och därefter förklarat sig bli politisk vilde i riksdagen. Ingen vet hur han kommer att agera i framtiden. Alla möjligheter står öppna för honom, från att lämna riksdagen till att ansluta till något annat parti. Ändå hojtade Lena Mellin i Aftonbladet igår att “det är otillständigt” att han kan kvittera ut lön och ändå samtidigt göra ingenting.

Men sakta i backarna ett tag! Om vi accepterar påståendet eller snarare antagandet att omkring tio procent av befolkningen antingen har ett etablerat missbruk av alkohol eller tabletter, alternativt har en överkonsumtion som ger dessa personer negativa konsekvenser – då är ingalunda den 23-årige Petzäll ensam i sitt privata helvete på Helgeandsholmen.

I så fall är det minst ett trettiotal av våra folkvalda som har samma problem. Och de flesta journalister vet att problemet är betydligt större än vad folket i riksdagen i allmänhet vill erkänna. Vi har haft minst ett statsråd som uppenbart var tablettmissbrukare. En riksdagsledamot som satte sig och pinkade i en biograffoajé. För att nu inte tala om det s-märkta statsrådets beramade kräftskivefyllor på medborgarnas bekostnad, eller borgarrådet i Stockholm som for på behandling till Nämndemansgården i Skånska Blentarp. Eller ta moderaten som joggade på fyllan med barnvagnen på Stadsgårdskajen och blev stoppad av en vakt.

Att erkänna ett missbruk eller att bli känd som alkoholist är det samma som att få ett Kainsmärke i pannan. Det vill säga att bli utesluten ur gemenskapen och alla tänkbara hyenor är genast framme för att tugga i sig. Inklusive mediernas dito.

Jag bara frågar, hur lätt var det för unge William Petzäll från Varberg att komma till riksdagen som 23-åring och representera Dalarna, därtill tillhörande ett parti som ingen bland de etablerade ville ta i med tång. Personligen har jag inte mycket till övers för Sverigedemokraterna som parti, men det är rent demokratiskt ganska föraktfullt att negligera den skara som trots allt har skickat partiet till riksdagen.

Hur var det med moderaten med barnvagnen? Jo, han tog timeout och kom tillbaka in i stugvärmen. Och damen i biograffoajén blev politisk  vilde och är accepterad av alla.

Sedan snart ett halvt sekel tillbaka är alkoholism klassat som en sjukdom. Möjligen obotlig, men numera fullt behandlingsbar. Men ändå är det så oerhört skambelagt att vederbörande ofta piskas in i en svart hörna som de “normala” drinkarna sitter och förfasar sig över. “Djävla alkis, som man inte kan lita på”, brukar det heta.

Alkohol är en legal drog, som staten tjänar miljarder på. Men fan ta den som inte kan hantera drogen.

Hundratusentals människor super mer eller mindre ofta skallen av sig, skakar sig igenom sin bakfylla hemma i soffan eller på jobbet. Men det är det bara få som observerar. Riksdagen inräknad i detta beteende.

Alkoholism är tystnadens och ensamhetens sjukdom och dit hör William Petzäll. Han kan tacka sin lyckliga stjärna för att han fick komma till Nämndemansgården för behandling. Sådant är nämligen ganska få förunnat i dagens Socialsverige, där egenmäktiga socialnissar sitter och sorterar människor och tycker att de flesta ska behandlas på hemmaplan av personal som ingenting kan om saken.

Därför kan det vara lämpligt att skruva ner retoriken åtskilliga snäpp. Ingen vet hur unge och ensamme Petzäll kommer att agera i riksdagen framöver. Att han har rätt att behålla sitt arvode kan ingen göra något åt, mer än ledamoten själv. Att avsätta honom kräver domstolsbeslut och ett brott som kan ge minst två års fängelse. För alkoholism finns ännu ingen straffskala.

I bästa fall leder baksmällan till att superiet i parlamentet får en mera omfattande granskning. Och mediehusen som nu kastar sten efter den Kainsmärkte borde vända blickarna inom sin egna glasväggar.

Lockerbiemannen i koma

Tripoli, Libya (CNN) -- Lockerbie bomber Abdel Basset al-Megrahi is comatose, near death and likely to take secrets of the attack on Pan Am Flight 103 to his grave.

CNN found al-Megrahi under the care of his family in his palatial Tripoli villa Sunday, surviving on oxygen and an intravenous drip. The cancer-stricken former Libyan intelligence officer may be the last man alive who knows precisely who in the Libya government authorized the bombing, which killed 270 people.

"We just give him oxygen. Nobody gives us any advice," his son, Khaled al-Megrahi, told CNN.

CNN's Nic Robertson: 'Not what I was prepared for'

Al-Megrahi was freed from a prison in Scotland in 2009 after serving eight years of a life sentence for blowing up the Pan Am jet, killing all 259 on board and 11 in the town of Lockerbie below. Doctors who had been treating him for prostate cancer gave him just three months to live, and he was released on compassionate grounds.

He received a hero's welcome in Tripoli, enraging many in the United States and Britain. And with the recent overthrow of longtime Libyan strongman Moammar Gadhafi, politicians on both sides of the Atlantic have called for al-Megrahi to be sent back to prison.

Al-Megrahi has been subject of bitter dispute

But the National Transitional Council, the rebel movement that toppled Gadhafi, announced Sunday that it won't allow the dying al-Megrahi to be extradited.

"We will not give any Libyan citizen to the West," NTC Justice Minister Mohammed al-Alagi said.

Al-Megrahi lived far longer than expected. He made a public appearance with now-fugitive Libyan strongman Moammar Gadhafi in July, confined to a wheelchair. He always maintained his innocence.

With the fall of Tripoli to the rebels, his care has been left up to his son and his mother.

December 21, 1988: On the scene in Lockerbie

"There is no doctor. There is nobody to ask. We don't have any phone line to call anybody," Khaled al-Megrahi said.

Familjen Khadaffis lyxliv på insidan

Världens medier översvämmas nu av bilder av Khadaffis bunkersystem. Det kanske allra mest iögonfallande och stötande är bilderna från vad som nu kallas för diktatorns lyxliv. Liknande bilder kom när Saddam Hussein hade störtats, men det här är ändå annorlunda och står i bjärt kontrast mot Khadaffis strävan efter att visa upp sig som beduinen i sitt tält, där han brukade ta emot utländska dignitärer. Den här artikeln kommer från Newsweek och Daily Beast’s utsände.

Babak Dehghanpisheh visited a Gaddafi family home this morning and discovered a secret palace hidden behind an ordinary façade. Read about the garden labyrinth, 40-foot deep bunker, hot tub, waterfall, Playboy magazine collection, yachting brochures and an empty box of Coronas.

The neighbors always knew they would be surprised by what’s inside the house on Dhel, or shadow, street. But when they got the first glimpse of Muammar Gaddafi’s house in southeast  Tripoli last Sunday, they were in complete shock. “It’s amazing. We didn’t believe [it],” says Hassan Salem, a 46-year-old engineer who lives in the neighborhood. “We thought we are in a dream.”

There have been many rumors about the Saharan madman’s palaces and underground bunkers over the years, testaments to a dictator’s ego and paranoia that in some cases seemed to outdo his peers, like Saddam Hussein in Iraq. Well, as it turns, the rumors are true. “There are a lot of hidden things inside,” says Bahauldin Babai, 28, a doctor who also lives in the neighborhood and now helps guard the house from looters. In order to prevent further damage and looting to the compound, rebel military leaders have sealed the doors. The only way in or out is with a ladder, which some neighbors are happy to supply.

The house was built by Gaddafi in the 80s and later given to his son Mutassim. It looks inconspicuous enough on the outside with an ordinary gate and dun-colored walls, which blend with the surrounding houses. On the other side of the gate, it’s a step through the looking glass: an inner ring of 30-foot high walls surround a huge, beautifully manicured garden with trimmed hedges, small ponds, and pink bougainvilleas. The earthy smell of fresh grass fills the air in late afternoon.

But the garden isn’t there only for aesthetic purposes. It’s also a labyrinth that hides and separates the various parts of the sprawling compound, including an elaborate 40-foot deep bunker. The main house is a 70’s-style one-story structure, built in an L-shape around a large pool with a hot tub. The pool is now half-filled with green water but the grey and black marble top bar beside the pool hints at the swinging parties that must have taken place there. Just beside the pool is a cocktail lounge with another bar and a five-foot bust of what appears to be a Greek goddess, perhaps Aphrodite, broken in half in one corner. A large pond, complete with a waterfall and small black fish, has been built a short distance away. The Gaddafi clan clearly liked to enjoy themselves. In a nearby annex, there is a color booklet for a 280-foot yacht called the Annaliesse. The flashy gym inside the house, decked out with the latest weight machines, looks unused.

Gaddafi's Compound: Swimming Pool, Mermaid Couch, Hidden Tunnel, More (Photos)

Libyan rebels take souvenir pictures on August 24, 2011 under the tent where Libyan leader Muammar Gaddafi used to receive foreign dignitaries and officials at his Bab al-Aziziya compound in Tripoli which was overrun by the opposition forces the previous day. , PATRICK BAZ Patrick Baz / AFP / Getty Images

About 40 yards away from the house, in the middle of a large grass lawn, is an ordinary looking rectangular hedge. What’s inside is far from ordinary. A set of stairs go down and down, about 40 feet altogether, into a heavily reinforced bunker with neon lights, a fire alarm system and wall-mounted telephones. Light green steel doors about a foot thick separate a complex series of tunnels and rooms, which seem to have been built as a last-ditch hideout. Neighborhood residents say they found a fully equipped operating room in the bunker which included an X-ray machine. Surgical masks are strewn around various rooms in the bunker, too. The usable medical equipment was taken out and donated to local hospitals. A couple of the rooms are decked out with bunk beds, perhaps for a security detail or other family members. Gaddafi, or his son Mutassim, did like to muse about self-defense in their underground lair. In one room, there is a 404-page book by Jane’s Consultancy called Protection of Libyan Military Assets.

Gallery: Dictator Porn

Enric Marti / AP Photo

But it’s not all business down in the bunker: there were a number of magazines in English, including Playboy, Vogue, and National Geographic, scattered around various rooms, along with an empty box of Corona beer. “He’s one freak,” says Ashraf al Khadiri, a 30-year-old doctor who also lives in the neighborhood. “He’s been preparing for this moment for a long time.” Neighborhood residents had long suspected there was an underground facility on the property because of the large amount of dirt that was trucked out during construction. “We always thought he could be walking under our houses,” says Khadiri with a smirk and a shrug. “We didn’t know.”

The first group of ordinary Libyans who came to see the Gaddafi compound had a natural reaction: they went on a rampage and trashed the place.

A rebel fighter enters a bunker of the main Muammar Gaddafi compound (not house reported in story) in Bab Al-Aziziya in Tripoli, Libya, Aug. 25, 2011. , Sergey Ponomarev / AP Photo

When the regime teetered earlier this week, the house was still watched over by eight guards who had no news of the dramatic events outside. Neighborhood residents were able to contact them by phone and convince them to turn over their weapons peacefully. The first group of ordinary Libyans who came to see the compound had a natural reaction: they went on a rampage and trashed the place. They smashed every window in the gym and kicked in doors. Down cushions in the living room were ripped open and the white feathers now roll across broken glass in front of the house at the slightest breeze. “This is the dictator that we have been living with for more than 40 years,” says Salem, the engineer, shaking his head. “This is what we want the world to know.”

Fotnot: Artikelförfattaren är sedan tio år tillbaka tidskriften Newsweeks byråchef i Beirut.