15 april 2015

Maureen Dowd: Grandmama Mia!

Dagens Nyheter publicerar idag på ledarsidan en krönika av min favoritkrönikör i New York Times, Maureen Dowd. Texten är en ganska besk historia om Hillary Clintons andra försök att nå USAs högsta ämbete. Som vanligt är originalet bättre än en svensk översättning.

WASHINGTON — When my brother Michael was a Senate page, he delivered mail to John F. Kennedy and Richard Nixon, who had offices across the hall from each other.

He recalled that Kennedy never looked up or acknowledged his presence, but Nixon would greet him with a huge smile. “Hi, Mike,” he’d say. “How are you doing? How’s the family?”

Dog leashes in support of a new Hillary Clinton campaign for the presidency. Credit Andrew Harnik/Associated Press

It seemed a bit counterintuitive, especially since my dad, a D.C. police inspector in charge of Senate security, was a huge Kennedy booster. (The two prominent pictures in our house were of the Mona Lisa and J.F.K.) But after puzzling over it, I finally decided that J.F.K. had the sort of magnetism that could ensorcell big crowds, so he did not need to squander it on mail boys. Nixon, on the other hand, lacked large-scale magnetism, so he needed to work hard to charm people one by one, even mail boys.

Hillary Clinton has always tried to be more like the Democratic president she lived with in the White House, to figure out how he spins the magic. “I never realized how good Bill was at this until I tried to do it,” she once told her adviser, Harold Ickes. But she ends up being compared with the Republican president she investigated as a young lawyer for the House Judiciary’s Watergate investigation.

Her paranoia, secrecy, scandals and disappearing act with emails from her time as secretary of state have inspired a cascade of comparisons with Nixon.

Pat Buchanan, a former Nixon adviser, bluntly told Jason Zengerle recently in New York magazine: “She reminds me of Nixon,” another pol who’s more comfortable behind the scenes than grinding it out in the arena.

As Hillary finally admits the axiomatic — she wants to be president — she will take the Nixon approach, trying to charm people one by one in the early states for 2016, an acknowledgement that she cannot emulate the wholesale allure of Bill Clinton or Barack Obama.

That reality hit her in 2008, when throngs waited hours to get in to hear The One. “Enough with the speeches and the big rallies,” a frustrated Hillary cried out to a Cincinnati crowd.

She wants to avoid the coronation vibe this time, a member of her orbit told Politico’s Glenn Thrush, even though Martin O’Malley, a potential rival, objected that “the presidency of the United States is not some crown to be passed between two families” and The Onion reported her campaign slogan is “I deserve this.”

Hillary’s team plans to schedule low-key events where she can mingle with actual voters. “I think it’s important, and Hillary does, too, that she go out there as if she’s never run for anything before and establish her connection with the voters,” Bill Clinton told Town & Country for a cover story.

The Big Dog, who got off his leash last time in South Carolina, said he will start small as well, noting: “My role should primarily be as a backstage adviser to her until we get much, much closer to the election.”

Democratic strategists and advisers told The Washington Post’s Anne Gearan and Dan Balz that “the go-slow, go-small strategy” plays to her strengths, “allowing her to meet voters in intimate settings where her humor, humility and policy expertise can show through.”

As the old maxim goes, if you can fake humility, you’ve got it made. But seeing Rahm and Hillary do it in the same season might be too much to take.

President Obama has said: “If she’s her wonderful self, I’m sure she’s going to do great.” But which self is that?

Instead of a chilly, scripted, entitled policy wonk, as in 2008, Hillary plans to be a warm, spontaneous, scrappy fighter for average Americans. Instead of a woman campaigning like a man, as in 2008, she will try to stir crowds with the idea of being the first woman president. Instead of haughtily blowing off the press, as in 2008, she will make an effort to play nice.

It’s a do-or-die remodeling, like when you put a new stainless steel kitchen in a house that doesn’t sell.

In 1992, Clinton strategists wrote a memo aiming to recast Hillary in a skeptical public’s mind as a warm, loving mother. They even suggested an event where Bill and Chelsea would surprise Hillary on Mother’s Day.

Now, after 25 years on the national stage, Hillary is still hitting the reset button on her image, this time projecting herself as a warm, loving grandmother.

On the eve of her campaign launch, she released an updated epilogue to her banal second memoir, “Hard Choices,” highlighting her role as a grandmother.

“I’m more convinced than ever that our future in the 21st century depends on our ability to ensure that a child born in the hills of Appalachia or the Mississippi Delta or the Rio Grande Valley grows up with the same shot at success that Charlotte will,” she wrote, referring to her granddaughter.

This was designed to rebut critics who say she’s too close to Wall Street and too grabby with speech money and foundation donations from Arab autocrats to wage a sincere fight against income inequality.

But if Hillary really wants to help those children, maybe she should give them some of the ostensible and obscene $2.5 billion that she is planning to spend to persuade us to make her grandmother of our country.

14 april 2015

Hillary Clinton's 2016 Presidential Campaign Announcement



Så startade Hillary Clinton sin kampanj inför presidentvalet 2016, med en video som är 147 sekunder lång. Den inledningen är komplett annorlunda jämfört med 2007. Då hette det "Hillary for president". Idag heter det "Hillary for America". I själva verket är det oceaner mellan dessa båda slogans.

Starten idag i Iowa är sällsynt low key och på vägen dit dök hon upp helt inkognito på ett Burrito-ställe i Ohio.


Där fångades hon först av enbart en anonym övervakningskamera, innan en av hennes medarbetare tipsade snabbmatstället.

19 mars 2015

Margot Wallström måste bort

Efter Margot Wallströms diplomatiska totalhaveri i förhållande till Saudiarabien finns det för regeringen ingen annan väg än att Wallström lämnar posten som utrikesminister. Genom sitt diplomatiska klavertramp har hon fläckat Sveriges anseende i hela arabvärlden på ett sätt som kommer ta lång tid att reparera.

Att kalla Saudiarabiens sharialagstiftning med halshuggning och spöstraff för medeltida må vara helt korrekt sett ur ett perspektiv av mänskliga rättigheter och humanism. Alla vet dessutom att kvinnors rättigheter kränks i Saudiarabien på ett sätt som är svårt att förstå för de flesta västerlänningar och som förtjänar kraftig kritik.

Men när Wallström som utrikesminister använder uttrycket medeltida är det ett flagrant och helt oacceptabelt exempel på riktigt uruselt diplomatiskt språkbruk.

Det började med att saudierna kallade hem sin ambassadör i Stockholm. Wallström slängdes ut från Arabförbundets möte i Kairo, dit hon var inbjuden som hedersgäst. Förenade Arabemiraten följde efter med att kalla hem sin ambassadör och ett enigt Arabförbund med 22 medlemsstater fördömde Margot Wallströms uttalande.

Från det saudiska utrikesministeriet hette det att ”Islamiska sharia behöver inget betyg på gott uppförande av Sverige eller något annat land”. Och en vecka efter den salvan mot Sverige slutade Saudiarabien att utfärda nya affärsresevisum för svenskar.

Därpå följde Organization of Islamic Cooperation med 55 medlemsstater. Organisationen skriver på sin hemsida “I sina kommentarer förödmjukade Wallström Saudiarabien och dess sociala normer, juridiska system och politiska institutioner”.

Det intressanta är att varken Saudiarabien, Arabförbundet eller  OIC kritiserar att Sverige avbrutit det omtalade militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Alla kritiker skjuter in sig på Margot Wallströms uttalanden, vilket tydligt visar att det är just hennes taffliga diplomatiska språkbruk  som irriterar. Det saudiska agerandet ska också ses som en diplomatisk varning till andra länder att följa det svenska exemplet.

Att kalla hem en ambassadör är en tämligen mild form av protest, men när det börjar handla om visumfrågor som ytterst berör handelsförbindelserna då är det allvar på riktigt.

Då hjälper det nog föga att näringsminister Mikael Damberg ryckt ut för samtal med ett 30-tal företrädare för det svenska näringslivet. Det sägs att bara ett tiotal dök upp till det mötet. I själva verket leder ett sådant möte inte till någonting alls. Sådana möten blir bara dålig kosmetika när det är relationen mellan Sverige och Saudiarabien som knakar.

Sett bakom de arabiska kulisserna är det välkänt att Saudiarabien som arabvärldens mäktigaste land i praktiken styr det mesta av större värde inom både Arabförbundet och OIC. Så i fortsättningen kan vi säkert vänta fördömanden eller mera konkreta bestraffningar också från andra arabstater.

I den uppkomna situationen, som är helt självförvållad av Margot Wallström, finns det ingen annan utväg än att hon avgår. En utrikesminister som är så komplett okunnig om diplomatiskt språkbruk  förtjänar inte sin taburett. Hon borde ha insett direkt att hennes ordval skulle skapa omedelbara problem.

Och på vägen ut från Arvfurstens palats bör hon ta med sig sin kabinettssekreterare, den s-märkta Annika Söder. När Söder 1982 antogs till UDs aspirantprogram blev hon också påpassligt socialdemokrat. Sina två enda stationeringar utomlands har hon haft i Caracas respektive Havanna. Senare gifte hon sig med den likaledes s-märkte diplomaten Anders Bjurner.

Orsaken till att också Annika Söder måste bort är att Wallströms tal om det medeltida i den saudiska lagstiftningen har hon säkerligen inte kommit på själv. Och innan talet hölls hann det säkert också passera Annika Söders okritiska ögon. Men Wallström själv, Söder eller någon annan borde strukit bort uttrycket.

Nu är det ingalunda första gången Margot Wallström är i blåsväder. I januari föreslog hon att Sverige skulle skicka trupper till Irak för att utbilda kurdiska styrkor i kampen mot IS. Vid varje framträdande ger hon dessutom ett osäkert intryck, som om hon är dåligt påläst.

Det sägs också –visserligen obekräftat – att under alla sina år som kommissionär i Bryssel vägrade hon att lära sig franska. Men värre än den bristen är att under åren i Bryssel tjänade hon som kommissionär närmare 28 miljoner kronor utan att betala skatt. Avslöjandet gjordes av Svensk Tidskrift redan i oktober förra året, men gav inte eko någonstans.

Lönerna inom EU är i praktiken skattefria. Därför finns det ett frivilligt svenskt regelverk om att betala skatt för de svenskar som är anställda inom EU, men Margot Wallström valde att inte ansluta sig till regelverket.

I det här landet leder ofta avgångskrav till att personen cementeras fast på sin position, men i fallet Margot Wallström borde uruselt tafflig diplomati i kombination med skattefiffel i miljonklassen leda till att hon tvingas bort.

18 februari 2015

Damen som klippte till nazisten – statyn stoppas

Det har gått 30 år sedan den legendariska bilden togs av DNs fotograf Hans Runesson. Den polskfödda kvinnan, Danuta Danielsson som blev så fly förbannad på en grupp unga nazister på marsch i Växjö att hon gick i fatt gänget och drämde väskan i nacken på en av dem. Bilden blev naturligtvis Årets bild. Nu träter de lokala politikerna om kvinnan ska få stå staty i staden.

damen

Bilden är tagen den 13 april 1985 i hörnet av Norrgatan och Kronobergsgatan. I bakgrunden syns östra flygeln på landshövdingens residens.

Bilden blev inte bara legendarisk. Den skapade en enorm mytbildning kring både kvinnan med väskan och den unge nazisten som åkte på en duktig smäll. Den modiga tanten blev ett hett samtalsämne över hela landet. Hans Runesson och reportern letade hela nästa dag innan de hittade henne.

"Hon var blyg över all uppståndelse som bilden orsakat. Det kändes stort att få träffa henne och prata lite. Hon visade verkligen vad hon tyckte och gjorde det ingen annan vågade. Hon hade inga vapen, bara sin handväska", sa Hans Runesson senare.

Kvinnan hade sina rötter i Polen och var smärtsamt medveten om vad nazismens frammarsch åstadkommit i hemlandet under andra världskriget. Hennes familj hade drabbats hårt, bland annat hade hennes mamma suttit i koncentrationsläger. Mardrömmen gjorde sig påmind för henne där de unga nazisterna sammanbitet trampade fram längs Växjös gator.

Trettio år senare har Kulturnämnden i Växjö rivit upp sitt eget tidigare beslut att resa konstnären Susanne Alwins bronsstaty över damen med väskan. ”Jag kan inte stå för att hon möter en oliktänkande med ett tillhygge”, säger nu Eva Johansson, centerpartistisk ordförande i kulturnämnden.

Staty Susanna Arwin

Eva Johnssons påstående är inte bara osedvanligt korkat. Det är en politisk dumhet bortom gränsen för det begripliga. För Danuta Danielsson var inte vilken gapig motdemonstrant som helst och som hade gett sig ut på gatorna med knallskott i väskan och knölpåk till hands. Hon hade med egna ögon sett nazismens härjningar ända in i sin egen familj. Och den där dagen fick hon väl nog. Och med sin bakgrund var hon sannerligen ett av nazismens offer.

Traktens söner, Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist var båda brinnande antinazister. Båda står staty i Växjö och en staty över Danuta Danielssons gärning den gången skulle vara en utmärkt pendang mellan dåtid och nutid.

Växjö är dessutom staden som har en rad citat från Vilhelm Mobergs böcker längs Storgatans mitt, på samma sätt som det finns citat från Strindberg längs Drottninggatan i Stockholm.

Så för staden som så gärna vill synas som en förebild inom alla möjliga områden, återstår bara att göra rätt där det blev så fel. För annars blir det inte bara ett hål i backen där statyn skulle stått. Det blir ett större hål i Växjös självbild.

11 februari 2015

Svenskt miljardregn över Palestina – en stat som inte existerar

Det var en helt tomhänt president Mahmoud Abbas som kom till Stockholm, men som reste hem i morse med en hel säck pengar i bagaget, 1,5 miljard kronor i bistånd över fem år. De löften han gav om kamp mot korruption och för mänskliga rättigheter klingade ganska falskt. Därför att korruptionen löper ända in i hans egen familj och olika mänskliga rättigheter har förtrycks under hela hans tid vid makten. Trots det svenska talet om nya fredssträvanden, göder pengaregnet och det svenska erkännandet av en stat som bara finns på pappret en fortsatt icke-fredlig relation med Israel.

Mahmoud Abbas tomma ord om nya fredssträvanden och utsträckta händer var bara fraser  han upprepat i varje huvudstad han besökt, men som tyvärr saknar substansvärde. Det mest uppseendeväckande Abbas sa i Stockholm var istället att han gärna håller val till parlament och president om de terroriststämplade Hamasbröderna i Gaza vill ha val.

Men påståendet var en tom gest och inte särskilt trovärdigt, därför att ett val nu skulle Abbas och hans Fatah förlora och istället skulle Hamas ta makten också på Västbanken. Terrororganisationen gör sedan flera år tillbaka alltmera insteg på Västbanken och det är just därför Abbas har struntat i nya val. Han sitter nu på sjätte året utan ett verkligt politiskt mandat. Och parlamentet sammanträder inte alls.

Den påstådda stat som Sverige nu öser stora mängder pengar över existerar inte. Palestina som stat finns inte. Så enkelt är det. Man har ingen kontroll över sitt påstådda territorium, vilket är den viktigaste folkrättsliga grunden för en statsbildning. Samtidigt ligger man i ständig fejd med sina palestinska bröder i Gaza. Och knappast någon kan beskriva hur en statsbildning skulle se ut, inte minst geografiskt, där de båda palestinska områdena Västbanken och Gaza inte har någon landkontakt med varandra. Fågelvägen är det cirka tio mil mellan Ramallah på Västbanken och Gaza City.

Hela tanken kring en tvåstatslösning av konflikten mellan Israel och palestinierna seglar numera i en sorts marvatten utan någon rörelse. Och om den konflikten kan anses vara lokal, så finns det samtidigt en betydligt mera akut regional konflikt som omfattar en stor del av hela Mellanöstern.

Syrien plågas av ett inbördeskrig som aldrig synes ta slut och med miljoner flyktingar i Libanon och Jordanien. Irak håller på att falla samman som statsbildning och jihadisternas mordiska framfart i form av IS eller ISIL hotar allt vad stabilitet, fred och frihet heter i hela regionen. Deras svarta fanor dyker nu upp på fler och fler platser över hela Mellanöstern.

Amerikanska konservativa tänkare talar till och med om ett gryende världskrig inom islam, eller till och med ett krig mellan kristendom och islam, där blotta tanken förskräcker.

I det läget har den svenska regeringen valt att hålla korrupta palestinier om ryggen med hjälp av pengasäckar som knappast bidrar till demokrati och frihet. Socialdemokratin tycks drömma sig tillbaka till Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då man hade direktlinje till Yassir Arafat och PLO. Den organisationens gamla kontor i Stockholm är sedan igår uppgraderad till status som ambassad.

Förfarandet med att erkänna pappersstaten och i stort sett fördubbla ett redan omfattande  bistånd synes mest vara att föra inrikes utrikespolitik. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hålls på så sätt varma, samtidigt som oppositionen emot all praxis i sammanhanget hålls utanför.

Ett annat syfte är att vinna stöd bland palestiniernas vänner i FN för en svensk stol i säkerhetsrådet under 2017-2018. Att sitta i säkerhetsrådet, om än bara för två år, kan tyckas vara fint som snus. Men där är det ändå de fem permanenta medlemsstaterna som bestämmer allt av större vikt.

Det sker dessutom i en tid då FNs roll på den globala arenan marginaliserats alltmera. Men där vill socialdemokratin ändå ha en röst, som man gärna vill tro spelar roll. Samtidigt är det närmast ett understatement att påstå att ingen annanstans i världen än i FN-skrapan på Manhattan produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.

Dagens utrikespolitiska deklaration i riksdagen från Margot Wallström andas samma ambitioner när det gäller FN och Sveriges självpåtagna roll i världen.

Men den socialdemokratiska regeringens nygamla förhållande till palestinierna riskerar starkt att bli kontraproduktivt. Budskapet till dem blir att ni kan fortsätta som vanligt, fortsätt med dubbla budskap till Israel i form av raketer och terror från Gaza, och halvdana eller tomma löften från Västbanken. Bara så göds en fortsatt konflikt mellan palestinier och israeler.

08 februari 2015

Palestinas diktator Mahmoud Abbas till Sverige

Det är en åldrad och på hemmaplan politiskt trängd president Mahmoud Abbas som nu kommer hit för att tacka svenska regeringen som utan omsvep och sedvanlig politisk beredning valde att erkänna staten Palestina.

På hemmaplan på Västbanken sitter Abbas som president på sitt tionde år, men sedan sex år tillbaka har han inget folkligt mandat eftersom det inte hållits något nytt presidentval. Det sägs att han är sjuklig och hans popularitet har fallit från 50 till 35 procent på bara några månader.

Det palestinska parlamentet har inte haft några sessioner under de senaste tio åren. Abbas säkerhetstjänst har till och med hindrat politisk valda från att ens komma in i parlamentet. Kritikerna säger att han lika gärna kan upplösa parlamentet, eftersom det ändå inte fungerar.

abbas

Det är motsägelsefullt men sant att Mahmoud Abbas bygger sin politiska legitimitet på att inte utlysa presidentval. Han gör det säkert väl medveten om att han skulle förlora ett nytt val, för det är flera som väntar i kulisserna. Och därför kan Abbas demokratiska legitimitet ifrågasättas. Hans regering har också förbjudit Västbankens största fackförbund som svar på strejker och höga lönekrav. Abbas påstod att facket inte var officiellt registrerat.

Problem finns även inom Västbankens styrande parti Fatah, som Mahmoud Abbas var med och bildade. Det är välkänt att den som styr Fatah också styr både den Palestinska myndigheten och hela PLO.

Men Fatah har inte kunnat genomföra en flera gånger uppskjuten sjunde partikongress på grund av interna stridigheter. Kongressen ska föregås av interna val, men sådana har bara kunnat hållas på Västbanken. I Gaza har de interna politiska striderna gjort det omöjligt att hålla förval.

Samtidigt har Sverige under de senaste tio åren lämnat bistånd till Palestina på drygt 4,3 miljarder kronor. I statistiken heter det att en post på strax under 700 miljoner kronor gått till offentlig förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter. Men vad är det för biståndsmål som uppnåtts i det avseendet i ett land som inte hållit val på tio år, vars parlament inte sammanträder och som förbjudit den största fackliga organisationen?

Den palestinska tankesmedjan PCPSR hävdar dessutom i en opinionsundersökning nyligen att bara en tredjedel av befolkningen på Västbanken anser sig vara fri att kritisera den Palestinska myndigheten. Sådan frihet brukar räknas till grunderna för mänskliga rättigheter.

Till bilden av Mahmoud Abbas styrande parti Fatah hör dess ständiga utfall mot staten Israel, med offentliga krav på folkmord och folkfördrivning. Regelmässigt heter det att hela Israel tillhör staten Palestina. Helt öppet hyllas terrorister som dödat judar och lika regelmässigt förnekas andra världskrigets förintelse. Det sker bland annat i officiell press och på Fatahs sida på Facebook.

En vecka efter terrorattacken i Paris mot tidskriften Charlie Hebdo hävdade den Palestinska myndighetens egen tidning, Al-Hayat Al-Jadida, att det var Israel som låg bakom attacken, helt enkelt därför att Israel är det enda land som tjänar på den. Tidningen påstod också att 84 procent av palestinierna stöder den uppfattningen.

Den palestinska hållningen till terrorattacken i Paris kan knappast kallas för annat än rent hyckleri. Förhållandet avslöjar en enorm brist på överensstämmelse mellan den Palestinska myndighetens offentliga hållning och vad Fatah torgför.

Den 21 januari attackerade en knivbeväpnad palestinier passagerare på en buss i Tel Aviv. Den attacken beskrev Gazas inrikesminister som ”en morgon av fosterland, en morgon av rebellens knivspets för Palestina”. Attacken kallades av Fatah på Facebook för ”en självuppoffrande akt”.

Vid en TV-sänd fredagsbön över Västbanken för två veckor sedan hette det att judarnas ”hjärtan har stämplats av Allah. Han har gjort apor och grisar och slavar av dem”.

Kort efter att Palestina skrivit under det så kallade Romfördraget och anslutit sig till Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag, påstod Fatah på sin Facebook-sida att Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu snart kommer att hängas av ICC.

Glorifieringen av palestinska terrorattacker och påståendet att Netanyahu kommer att hängas är bara några exempel på det dagligen publicerade hatet gentemot Israel, med eller utan officiell sanktion från den Palestinska myndigheten och dess propagandaorgan.

När det gäller brottmålsdomstolen i Haag och Palestinas anmälan av Israel dit, ser många observatörer det som Mahmoud Abbas sista halmstrå. Dels handlar det om att förhandlingsvägen med Israel om en tvåstatslösning av Palestinafrågan – åtminstone för närvarande – är helt uttömd. Det duger helt enkelt inte för Abbas att längre sitta vid förhandlingsbord som inte leder någonstans.

Och dels handlar det om att Abbas till varje pris måste bättra på sin popularitet på hemmaplan. Det fanns helt enkelt ingen annan väg att gå för Palestina än att vända sig till Haagdomstolen.

Men agerandet kan knappast ses som något avgörande för genomgripande kursändringar i den palestinska saken. Därtill är domstolen alltför saktfärdig och dess legitimitet alltmera ifrågasatt, bland annat på grund av oändligt långa handläggningstider. Det är inte ens säkert att domstolen på grund av palestinafrågornas politiska sprängkraft vågar inleda en fullskalig utredning, efter den preliminära utredning som nu pågår.

Så vilka vägar återstår då för president Mahmoud Abbas? Frågorna ser ut att vara fler än alla tänkbara svar.

Fotnot: Längre ner här på sidan finns min tidigare artikel om den Palestinska myndigheten och ICC.

12 januari 2015

Förlorar Internationella brottmålsdomstolen i Haag sin legitimitet?

Uppdaterad 12 januari kl. 17.45

Åklagarna vid den Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag i den holländska huvudstaden, står just nu inför sina kanske största utmaningar sedan domstolen inrättades 2002. Det handlar framför allt att visa att man som domstol har tillräcklig kraft och energi för att på allvar ta sig an de allra värsta brotten mot mänskliga rättigheter. Och det gäller även om det kan komma att handla om att konfrontera världens mest inflytelserika stormakter som USA, Ryssland och Kina.

Ända sedan inrättandet för tolv år sedan har ICC (International Criminal Court) överösts med en alltmera ökande mängd anmälningar och samtidigt slagits mot ovilliga auktoritära regimer. Dessutom har ICC kommit på kant med FNs säkerhetsråd som ropat efter utredningar, men samtidigt gjort lite eller inget alls för att hjälpa till.

Det är bara ett litet fåtal av de som åtalats som också har fällts för brott. Ännu flera åtalade har lyckats undkomma att arresteras. Domstolens chefsåklagare som kommer från Gambia, Fatou Bensouda anklagas dessutom för att framför allt åtala diverse afrikanska ledare.

Hon har nyligen tvingats erkänna sina begränsningar genom att ICC inte har kunnat få Sudans president, Omar al-Bashir utlämnad till domstolen misstänkt för folkmord. I december förra året förklarades det åtalet vilande tills vidare.

Ms Bensouda ICC

Fatou Bensouda, chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Foto Robin van Lonkhuijsen.

Samtidigt tvingades Ms. Bensouda lägga ner åtalet mot Kenyas president, Uhuru Kenyatta för hans roll i det grova våld som svept över landet efter valen 2007. Motivet för att lägga ner åtalet sades vara den kenyanska regeringens ovilja att samarbeta med ICC.

Libyen har också vägrat utlämna Moammar Khaddafis son, Saif al-Islam, ett fall som FNs säkerhetsråd överlämnade till ICC.

På domstolens bord hamnar snart anmälningar som utgör betydligt större utmaningar för domstolen att bevisa både sin relevans och legitimitet. Det handlar framför allt om den palestinska myndigheten som nyligen ansökte om medlemskap och samtidigt signerade alla gällande avtal och fördrag.

Palestinierna bad samtidigt domstolen att undersöka brott begångna på palestinskt territorium sedan juni förra året, vilket i tid inkluderar det senaste Gazakriget. Både Israel och USA har mycket kraftfullt kritiserat det palestinska draget. Till och med en preliminär utredning från åklagarna sida kan nu komma att utsättas för ett enormt tryck utifrån, inte minst från USA.

Till bilden hör att Ms. Bensouda har antytt att hon är intresserad av att undersöka eventuella amerikanska krigsbrott i Afghanistan. Det finns en viss chans att hon är beredd att öppna en sådan utredning. Samtidigt ska man komma ihåg att varken USA, Kina eller Ryssland har signerat de fördrag som skapade ICC. Alla tre har vetomakt i FNs säkerhetsråd och kan därmed skydda sina allierade stater. För USA handlar det här om framför allt Israel, som inte heller signerat fördragen.

På samma sätt riskerar chefsklagare Bensouda att reta gallfeber på Ryssland om hon öppnar en utredning om rysk folkfördrivning i Georgien, vilket många som följer domstolens arbete utifrån påstår kommer att ske.

Och Kina försöker redan nu hindra domstolen från att utreda brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea, efter att FNs generalförsamling förra året röstade för att överlämna saken till ICC.

Exemplen riskerar att få mer eller mindre geopolitiska konsekvenser för domstolen i form av framför allt allvarliga konfrontationer med mäktiga stormakter, på ett sätt som aldrig tidigare skett under domstolens hela existens.

ICC inrättades i ett ambitiöst försök att utreda de värsta människorättsbrotten som folkfördrivning, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Men domstolen har inte själv rätt och makt att arrestera någon misstänkt som man åtalar. Man kan heller inte tvinga regeringar att samarbeta. Men domstolen kan själv öppna utredningar och FNs säkerhetsråd kan också överlämna fall till ICC. Allt detta har varit kärnpunkterna när domstolen många gånger förklarats irrelevant eller ineffektiv, för att uttrycka det milt.

Man har också haft stora svårigheter att få vittnen att träda fram och kritiserats för oerhört långa utredningstider, vilket i sin tur har lett till kötider på många år.

Att det gnisslar i relationerna mellan FNs säkerhetsråd och domstolen är ingen nyhet. Ms. Bensouda klagade nyligen över att hon skrivit åtta gånger till säkerhetsrådet, med önskemål om att få hjälp med att få de som anklagas för krigsbrott i Darfur i Sudan arresterade. Men säkerhetsrådet har alla gånger valt att inte svara. Svaret är kanske att Ryssland ser Sudans undflyende president Bashir som sin allierade.

Vid sidan av palestinafrågan och USAs roll i Afghanistan väntar också en utredning av brittiska soldaters roll i Irak. Dessutom vill Ms. Bensouda gärna utreda hur den så kallade islamiska staten, IS rekryterar sina stridande rebeller från Frankrike och Holland.

Den allt överskuggande frågan är ändå hur ICC och dess chefsåklagare kommer att hantera palestiniernas anmälan om brott begångna av Israel på palestinskt territorium, plus de israeliska bosättningarna på Västbanken. Båda frågorna reser helt nya juridiska frågor som domstolen aldrig tidigare hanterat. Här tvingas ICC gå mycket försiktigt fram – om ens alls – därför att frågorna är så politiskt känsliga och storpolitiskt infekterade. Det är heller inte säkert att domstolen kan få nödvändigt internationellt stöd för att gå vidare i palestinafrågan.

Hela saken kan också slå tillbaka mot den palestinske ledaren på Västbanken, Mahmoud Abbas, som själv inte har hållit några val de senaste tio åren. Till stor del på grund av att han är rädd för att inte bli omvald. Han är också hårt trängd av Hamas, som gör allt flera insteg på Västbanken. Dessutom anklagas den palestinska myndigheten tillsammans med PLO och al Fatah för att ligga bakom och stödja terrorhandlingar i Israel.

Det var kanske just därför Abbas så gärna ville stå i frontledet på Avenue de Voltaire i Paris när världens ledare marscherade mot terrorism, för att försöka distansera sig från anklagelser mot honom själv. Då kan hans närvaro i Paris väl närmast betraktas som en marscherande anakronism.

Uppdatering: Dagen efter miljonmarschen i Paris, där Mahmoud Abbas gick i främsta ledet, publicerade hans eget al-Fatah en hyllning på sin Facebooksida till de terrorister som 1978 dödade 37 israeler på en buss. Till bilden av Abbas hör att han var en av grundarna av Fatah och att han 1972 var den som ordnade finansieringen av PLOs terrorattack vid OS i München. För övrigt fanns det minst sex andra högt uppsatta ledare från auktoritära regimer i marschens allra främsta led. De länderna var Turkiet, Egypten, Förenade Arabemiraten, Ryssland, Algeriet och Gabon. I samtliga dessa länder, inklusive den palestinska myndigheten är informationsfriheten satt under mer eller mindre svår press. Organisationen Reporters Without Borders är inte nådig i sin kritik: “We must not let predators of press freedom spit on the graves of Charlie Hebdo”.

Källor: New York Times, ICC, FNs säkerhetsråd, www.palwatch.org.

31 december 2014

Palestinians Move to Join International Criminal Court, Defying Israeli and U.S. Warnings

 

President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority celebrated the 50th anniversary of the Fatah movement on Wednesday in the West Bank city of Ramallah.

By JODI RUDOREN  New York Times, Dec. 31, 2014.

JERUSALEM — President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority signed papers Wednesday to join the International Criminal Court, a provocative move that could lead to the prosecution of Israeli officials on charges of war crimes and risks severe sanctions from Washington and Jerusalem.

The defiant step came a day after the defeat of a United Nations Security Council resolution that demanded an end to Israel’s occupation of Palestinian territory by 2017, and was billed as part of a strategic shift by the Palestinian leadership to pursue statehood in the international arena after decades of failed American-brokered negotiations with Israel.

“There is aggression practiced against our land and our country, and the Security Council has let us down — where shall we go?” Mr. Abbas said at his headquarters in the West Bank city of Ramallah, as he signed the Rome Statute, the founding charter of the court, as well as 21 other international treaties and conventions.

“We want to complain to this organization,” he said of the court. “As long as there is no peace, and the world doesn’t prioritize peace in this region, this region will live in constant conflict. The Palestinian cause is the key issue to be settled.”

Mr. Abbas, whose popularity has plummeted since this summer’s battle between Israel and Hamas, has been under increasing pressure from the public and other Palestinian leaders to join the court, and use it to pursue cases against Israel’s settlement policy and military operations. But doing so could have major repercussions, both because Palestinians could also face charges at the court, and because Israel and the United States Congress have promised to respond harshly.

“There is no question mark as to what are the consequences, that there will be immediate American and Israeli financial sanctions,” said Khalil Shikaki, director of the Palestinian Center for Policy and Survey Research in the West Bank city of Ramallah. “Those sanctions will gradually become more and more crippling, and this could indeed be the beginning of the end of the P.A. They fully realize that.”

A December poll by Mr. Shikaki’s group showed 35 percent of Palestinians approved of the president’s performance, down from 50 percent before this summer’s war, and that if there were elections, Mr. Abbas, of the secular Fatah party, would lose to his rival from Hamas, the militant Islamist faction that dominates the Gaza Strip. With reconstruction of Gaza after the summer’s devastating war stalled amid ongoing acrimony between Hamas and Fatah despite an April reconciliation pact, analysts said Mr. Abbas was increasingly desperate to show he was doing something.

“They have to take some meaningful steps to recover anything of their really shredded credibility,” Nadia Hijab, executive director of Al-Shabaka: The Palestinian Policy Network, said of Mr. Abbas’s team.

“That fig leaf of action is growing steadily more tattered,” she added. “They keep saying it’s a new paradigm and they want to use international tools, but now they have actually been put on the spot.”

After a ceremony at his Ramallah headquarters marking the 50th anniversary of Fatah’s founding and a leadership meeting, Mr. Abbas signed the official papers to join the Rome Statute, the Hague-based court’s founding treaty. The Palestinians have to wait 60 days before they can file cases at the court, a window some in Washington are counting on to calm the situation.

But with Israeli elections scheduled for March 17, Prime Minister Benjamin Netanyahu and other Israeli politicians may be eager to show a strong response to what they have long denounced as an aggressive, unilateral move. Earlier on Wednesday, one of Mr. Netanyahu’s close allies, Yuval Steinitz, called Tuesday’s United Nations vote “no less dangerous than Hamas’s rockets,” saying the fact that France supported the resolution and Britain abstained “is very grave.”

Wednesday’s signing came eight months after a similar move in April, when Mr. Abbas stunned Washington and Israel by joining 15 international treaties and conventions as nine months of American-brokered peace talks neared collapse. Those included the four Geneva Conventions of 1949 and additional protocols of 1977 on the laws of war, along with ones dealing with discrimination against women and children.

The International Criminal Court is a much more significant step. Created in 2002 to prosecute perpetrators of genocide, crimes against humanity and war crimes, the court currently has 122 member countries, and has mainly dealt with horrors in Africa.

The Palestinians asked the court in 2009 to investigate Israeli actions during Operation Cast Lead, a three-week military offensive in Gaza, but were rejected because they lacked the required United Nations status. A 2012 vote in the United Nations General Assembly upgraded Palestine’s status to non-member observer state, and some Palestinians have been urging Mr. Abbas to sign the Rome Statute ever since.

Said Ghazali contributed reporting from Ramallah, and Majd Al Waheidi from Gaza.