13 augusti 2015

Johan Hakelius blir ny chefredaktör för Fokus

Johan Hakelius blir ny chefredaktör för nyhetsmagasinet Fokus. Journalisten, författaren och kolumnisten Hakelius tillträder som chefredaktör vid årsskiftet.
– Det ska bli spännande att få bli del av en så pass unik tidning. Det finns inte många tidningar i Sverige som har den kombinationen av seriös ambition och stilistisk höjd, säger han till Dagens Nyheter.
–Jag skulle vilja bygga på de styrkor tidningen har men även bredda tidningen till att behandla fler ämnen och skapa ett tilltal som är lite vassare ibland. Det sades en gång om Johan Björkman, magasinets förste finansiär, att han var ”uppriktig på gränsen till oförskämd”. Jag vill dra Fokus ditåt, och inte gå som katten kring het gröt alla gånger, säger han.
Johan Hakelius förnekar ett påstående som Dagens Nyheter citerar att tidningen nu kommer att dras åt en politisk höger och tillägger att tidningens första chefredaktör var socialdemokrat och som nu arbetar på en socialdemokratisk ledarsida. Och jag är själv varken medlem i något parti, eller röstar ens, säger han.
Direkt efter tillkännagivandet meddelade Henrik Frenkel att han avgår som Fokus styrelseordförande med omedelbar verkan, eftersom han inte står bakom ägarnas beslut att göra Johan Hakelius till chefredaktör.
– Johan Hakelius är en väldigt spännande krönikör och författare och jag tycker mycket om honom. Men han är inte rätt profil för Fokus, säger Frenkel till tidningen Resumé.
Viveca Ax:son Johnson, styrelseordförande i ägarbolaget FPG Media, är däremot nöjd.
– Han är en av vårt lands mest spännande, självständigt tänkande intellektuella. Han kommer att utveckla Fokus unika styrkor och göra tidskriftens identitet än tydligare, säger hon till Dagens Media.
Min kommentar till Henrik Frenkels påstående om Johan Hakelius är att Frenkel själv är en ifrågasatt mediefigur. Inte minst då han var redaktionschef på SVT/Aktuellt. Det var en tjänst han tvingades bort från efter bara en kortare tid.
Johan Hakelius har gedigen erfarenhet från både Finanstidningen och Svenska Dagbladet, plus att han är en både uppskattad och skicklig författare och kolumnist i flera tidningar och tidskrifter.
Hans önskan att vässa tilltalet är något som verkligen behövs i det här landet.

12 augusti 2015

Fallet Assange: Tre av fyra misstankar om brott faller nu bort

Efter fem år av juridiska turer och internationella förvecklingar preskriberas nu tre av de fyra misstänkta brott som Julian Assange anklagas för att ha begått i Sverige.
– Han blir inte dömd för brotten, men han blir inte heller frikänd, säger målsägandebiträdet Claes Borgström.


Brottsmisstankar om olaga tvång och sexuellt ofredande preskriberas under torsdagen. Misstanke om ytterligare ett sexuellt ofredande preskriberas med största sannolikhet på tisdag. En av två kvinnliga målsägande i det uppmärksammade Assange-ärendet faller bort.
Efter att i flera år ha begärt Assange utlämnad till Sverige har svenska åklagare sedan några månader tillbaka försökt att få till stånd ett förhör på ambassaden i London. Särskilda krav från Ecuador – som enligt svenska justitiedepartementet står i strid med svensk lag – har gjort att förhören hittills inte blivit av. Men det förnekas bestämt av Ecuador.
Av de fyra misstänkta brotten i Sverige kommer det efter preskriberingarna att kvarstå en händelse som rubricerats som våldtäkt och som preskriberas om ytterligare fem år.
Samtidigt skriver idag advokat Svante Thorsell i en debattartikel i Göteborgs-Posten att åklakarens hantering av fallet är ett brott mot juridisk anständighet. Här följer hans artikel i sin helhet.


"Dawit Isaac har suttit frihetsberövad i fjorton år utan att få sin sak prövad i domstol. Fångarna på Guantanamobasen på Kuba har hållits kvar där av USA sedan 2002 utan rätt att få sin sak prövad av en allmän och offentlig domstol. Allvarliga brott mot rättssäkerheten, hävdas det. Sverige har här sin egen bakgård, dåligt belyst av jurister och glömd av makthavare.
Julian Assange har de facto varit frihetsberövad av Sverige i snart fem år. Först i husarrest och sedan som inlåst asylflykting på Ecuadors ambassad i London. Assange lämnade vårt land hastigt 2010 i tron att Sverige inte var rättssäkert och är alltjämt misstänkt för egenartade sexbrott. Om han infunnit sig, ett åtal prövats och Assange fällts hade ett fängelsestraff varit omkring två år och betydligt kortare än den tid han nu varit berövad sin frihet i London.
Det finns skäl att granska vad åklagaren haft för sig under de fem åren. Sedan Assange sökte asyl på Ecuadors ambassad har polisbevakningen kostat de brittiska skattebetalarna drygt 160 miljoner kronor.
Sverige utmärker sig i EU då det inte finns någon tidsgräns inom vilken förundersökningen skall avslutas. Det anges i lagen bara att den skall bedrivas så skyndsamt som möjligt. Det finns inte något rättsmedel, någon rätt att i domstol få den nedlagd eller arbetet granskat i ett rättsligt förfarande. Assange får liksom andra finna sig i att vara föremål för brottsutredningen så länge det passar åklagaren.
Avsaknaden av rätten att få beslut om förundersökning prövad av domstol är besvärande. Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna är direkt tillämplig som lag i Sverige. Enligt artikel 6 garanteras den som anklagas för brott en rättegång inom skälig tid. Men Sverige som rättsstat är unikt då vi saknar en regel om maxtid för frihetsberövande före rättegång.
Av de närmare 10 000 personer som häktas årligen var ifjol 21 frihetsberövade i mer än 361 dygn. En misstänkt narkotikasmugglare släpptes efter 3,5 år i häktet. Det krävs inte någon livlig fantasi för att förstå vad det innebär att vistas i ett utrymme som motsvarar en transporthiss tjugotre timmar per dygn i månader – kanske år. Det tillämpas i primitiva stater ”in order to break them” och leder ofta till att den misstänkte har en väl etablerad apati då han sent träder in i rättssalen för att tillvarata sin rätt. I rättsstaten Sverige har vi en ordning med många förundersökningsfångar, det vill säga personer som sitter frihetsberövade utan att vara dömda. Till orimligheten hör att de dessutom skall bemötas som oskyldiga om än i sina celler.
Från åklagaren i Assangemålet, Marianne Ny, har det varit tyst sedan hösten 2010. Under våren 2015 bröts tystanden då hon kommit på att man skall höra Assange i England. I rättegångsbalken anges att Ny, som varje annan kollega, skall bedriva förundersökningen på sådant sätt att ingen onödigtvis utsättes för misstanke och får vidkännas olägenheter. Så länge en person är misstänkt leder det till en stor anspänning. Det är en svår prövning i sig även utan rättegång. Vad har åklagaren haft för sig under snart fem år?
Vi saknar särskilda regler om rätt till domstolsprövning av hur förundersökningen bedrivits. Kvar finns JO:s generella uppdrag att enligt grundlagen granska att varje myndighet är opartisk och saklig i sin maktutövning och att de grundläggande fri- och rättigheterna iakttas. Justitieombudsmannen, JO, har tvärtom i karga former avvisat två anmälningar i fallet Julian Assange. JO Cecilia Renfors har avfärdat en anmälan av före detta hovrättsdomaren/rättsvetenskapsmannen Brita Sundberg-Weitman med ett avhugget besked att det inte föranleder någon åtgärd eller något uttalande. Sundberg-Weitman ansåg att Assangefallet strider mot Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och regeringsformens proportionalitetsprincip.
2012 avskrev JO Hans-Gunnar Axberger en anmälan med motiveringen att saken var ”föremål för en pågående rättslig prövning”. Hur Axberger kunde veta att den var pågående är i marginalen märkligt. Vad var det som ”pågår”? Allt talar för att brottsutredningen redan då var död. JO avstår i fallet Assange från att ta värn mot det som felas.
Allmänheten kan befara att Sverige har en dold agenda, att JO i vart fall inte vill ha detta känsliga ärende på sitt bord, i skärningspunkten mellan juridik, politik och CIA-mystifiering.
Varje spekulation blir berättigad till dess åklagare Ny berättat, saken utretts av JO eller blivit kända genom domstols prövning. Det är något ruttet med fallet Assange. Varför är han de facto frihetsberövad? Varför avslutas inte förundersökningen? Svaret finns på utrikesdepartementet, tyvärr inte inom rättsväsendet. En slutsats lika säker som någon annan i detta tystnadens hav. Den politiska makten tillåts här ha inflytande över rättsväsendet för att vårt konungarike inte skall få problem med USA och dess intresse för ”hackaren Julian Assange”? Om Sverige inte är följsamt i fallet Assange, kan vi frysas ute från utbyte av information med amerikanska säkerhetstjänster och blockeras från köp av militär teknologi, säger de som vet.
Jag har ingen närmare kännedom om rättsordningen i Dawit Isaaks Eritrea eller rättsordningen där Guantanamofångarna vistas, men jag befarar det värsta. Gemensamt med Sverige har de dock att man där kan hållas frihetsberövad utan rättegång, och utan någon maxtid. Det finns inte heller någon tid inom vilken förundersökningar skall vara avslutade.
Den misstänktes lidande skall alltid begränsas oavsett om det är Eritrea, Sverige eller Guantanamo. Och när tänkte åklagaren Ny på de båda kvinnorna som brottsmisstankarna avser? De är i vart fall offer i den meningen att de fått vänta i fem år på Ny.
I maj prövade Högsta Domstolen häktningen av Assange. HD gav då Ny en sista chans. HD fäste då särskild vikt vid att åklagare Ny, som en nyhet, åtagit sig att förhöra Assange i London. Det har hon inte gjort.
Hennes obegripliga invändning har tidigare varit att det fanns formella hinder för staten Sverige att genomföra ett förhör i Storbritannien. Det stämmer inte. Under samma tid har svensk polis, tvärtom genomfört 44 förhör på brittiskt mark. Trots löftet har hon, i dag, ännu inte avtalat någon tid med Julian Assange. Det har snart gått fem år sedan de påstådda våldtäkterna. Åklagarens passivitet är ett brott mot anständigheten."


Fotnot: Den JO-anmälan som JO Hans Gunnar Axberger avvisade 2012 gjordes av mig.
Länk till min analys av den omdiskuterade häktningspromemorian från 2010. Det är det enda kända dokument som läckt ut från utredningen. http://stadsholmen.blogspot.se/2011/02/fallet-assange-lackta-svenska-forhor-en.html
Allt mitt material om fallet Julian Assange finns här: http://stadsholmen.blogspot.se/search/label/Julian%20Assange

07 augusti 2015

Nytt bråk om svenskt förhör med Julian Assange

Svenska åklagare ska visst få höra sexbrottsmisstänkte Julian Assange på Ecuadors ambassad i London. Bara Sveriges regering går med på villkor som strider mot svensk lag.
”Kraven är helt i strid med våra rättsprinciper”, säger Cecilia Riddselius vid justitiedepartementet.


Svenska åklagare ska visst få höra sexbrottsmisstänkte Julian Assange på Ecuadors ambassad i London. Bara Sveriges regering går med på villkor som strider mot svensk lag.
”Kraven är helt i strid med våra rättsprinciper”, säger Cecilia Riddselius vid justitiedepartementet.


Det är Sveriges fel om Wikileaksgrundaren Julian Assange inte kan höras av svenska åklagare innan preskriptionstiden för vissa av de sexbrott han misstänks för löper ut i augusti. Det påstod Ecuadors utrikesminister Ricardo Patiño Aroca nyligen.


Men om Ecuadors krav tillmötesgicks skulle det innebära brott mot svensk lagstiftning, enligt Cecilia Riddselius, chef för centralmyndigheten vid justitiedepartementet.
– Som villkor för att Assange ska få höras har man krävt ett särskilt avtal där Sverige erkänner asylstatus för Assange. Men regeringen kan inte göra en sådan utfästelse eftersom det är Migrationsverket som prövar om en person har rätt till asyl, säger Riddselius till TT.


I Sveriges och Ecuadors skriftväxling om villkoren för förhör uttrycker Ecuador oro över att Assange – om han så småningom skulle hamna i Sverige – riskerar att utlämnas till USA för misstänkta brott där.


– Men ett tillstånd att hålla förhör förändrar inte det faktum att Assange fortfarande befinner sig på deras ambassad och åtnjuter den politiska asyl som de gett honom, säger Riddselius.
Åklagaren kan alltså inte ta med Assange till Sverige efter förhören.
Trots det kräver Ecuador redan nu en garanti från Sveriges regering om att Assange inte kommer att utlämnas till USA längre fram.


– Svensk rätt medger inte att man på förhand ger en sådan garanti, säger Riddselius.
En eventuell utlämning till USA kan dessutom avgöras av regeringen först efter yttranden av riksåklagaren och Högsta domstolen. I det här fallet skulle det dessutom krävas ett samtycke från Storbritannien.


Svenska åklagare var i London under sommaren för att höra Assange men släpptes inte in på ambassaden. Enligt Riddselius berodde det på att Sverige inte gått med på de krav som strider mot svensk rätt.


Julian Assanges svenske försvarare, Thomas Olsson, ger en annan bild.
– Man hade lämnat in sin förfrågan till Ecuador för sent, säger han.
Preskriptionstiden för den våldtäkt Assange misstänks för går ut först om fem år.


TT/DN

15 april 2015

Maureen Dowd: Grandmama Mia!

Dagens Nyheter publicerar idag på ledarsidan en krönika av min favoritkrönikör i New York Times, Maureen Dowd. Texten är en ganska besk historia om Hillary Clintons andra försök att nå USAs högsta ämbete. Som vanligt är originalet bättre än en svensk översättning.

WASHINGTON — When my brother Michael was a Senate page, he delivered mail to John F. Kennedy and Richard Nixon, who had offices across the hall from each other.

He recalled that Kennedy never looked up or acknowledged his presence, but Nixon would greet him with a huge smile. “Hi, Mike,” he’d say. “How are you doing? How’s the family?”

Dog leashes in support of a new Hillary Clinton campaign for the presidency. Credit Andrew Harnik/Associated Press

It seemed a bit counterintuitive, especially since my dad, a D.C. police inspector in charge of Senate security, was a huge Kennedy booster. (The two prominent pictures in our house were of the Mona Lisa and J.F.K.) But after puzzling over it, I finally decided that J.F.K. had the sort of magnetism that could ensorcell big crowds, so he did not need to squander it on mail boys. Nixon, on the other hand, lacked large-scale magnetism, so he needed to work hard to charm people one by one, even mail boys.

Hillary Clinton has always tried to be more like the Democratic president she lived with in the White House, to figure out how he spins the magic. “I never realized how good Bill was at this until I tried to do it,” she once told her adviser, Harold Ickes. But she ends up being compared with the Republican president she investigated as a young lawyer for the House Judiciary’s Watergate investigation.

Her paranoia, secrecy, scandals and disappearing act with emails from her time as secretary of state have inspired a cascade of comparisons with Nixon.

Pat Buchanan, a former Nixon adviser, bluntly told Jason Zengerle recently in New York magazine: “She reminds me of Nixon,” another pol who’s more comfortable behind the scenes than grinding it out in the arena.

As Hillary finally admits the axiomatic — she wants to be president — she will take the Nixon approach, trying to charm people one by one in the early states for 2016, an acknowledgement that she cannot emulate the wholesale allure of Bill Clinton or Barack Obama.

That reality hit her in 2008, when throngs waited hours to get in to hear The One. “Enough with the speeches and the big rallies,” a frustrated Hillary cried out to a Cincinnati crowd.

She wants to avoid the coronation vibe this time, a member of her orbit told Politico’s Glenn Thrush, even though Martin O’Malley, a potential rival, objected that “the presidency of the United States is not some crown to be passed between two families” and The Onion reported her campaign slogan is “I deserve this.”

Hillary’s team plans to schedule low-key events where she can mingle with actual voters. “I think it’s important, and Hillary does, too, that she go out there as if she’s never run for anything before and establish her connection with the voters,” Bill Clinton told Town & Country for a cover story.

The Big Dog, who got off his leash last time in South Carolina, said he will start small as well, noting: “My role should primarily be as a backstage adviser to her until we get much, much closer to the election.”

Democratic strategists and advisers told The Washington Post’s Anne Gearan and Dan Balz that “the go-slow, go-small strategy” plays to her strengths, “allowing her to meet voters in intimate settings where her humor, humility and policy expertise can show through.”

As the old maxim goes, if you can fake humility, you’ve got it made. But seeing Rahm and Hillary do it in the same season might be too much to take.

President Obama has said: “If she’s her wonderful self, I’m sure she’s going to do great.” But which self is that?

Instead of a chilly, scripted, entitled policy wonk, as in 2008, Hillary plans to be a warm, spontaneous, scrappy fighter for average Americans. Instead of a woman campaigning like a man, as in 2008, she will try to stir crowds with the idea of being the first woman president. Instead of haughtily blowing off the press, as in 2008, she will make an effort to play nice.

It’s a do-or-die remodeling, like when you put a new stainless steel kitchen in a house that doesn’t sell.

In 1992, Clinton strategists wrote a memo aiming to recast Hillary in a skeptical public’s mind as a warm, loving mother. They even suggested an event where Bill and Chelsea would surprise Hillary on Mother’s Day.

Now, after 25 years on the national stage, Hillary is still hitting the reset button on her image, this time projecting herself as a warm, loving grandmother.

On the eve of her campaign launch, she released an updated epilogue to her banal second memoir, “Hard Choices,” highlighting her role as a grandmother.

“I’m more convinced than ever that our future in the 21st century depends on our ability to ensure that a child born in the hills of Appalachia or the Mississippi Delta or the Rio Grande Valley grows up with the same shot at success that Charlotte will,” she wrote, referring to her granddaughter.

This was designed to rebut critics who say she’s too close to Wall Street and too grabby with speech money and foundation donations from Arab autocrats to wage a sincere fight against income inequality.

But if Hillary really wants to help those children, maybe she should give them some of the ostensible and obscene $2.5 billion that she is planning to spend to persuade us to make her grandmother of our country.

14 april 2015

Hillary Clinton's 2016 Presidential Campaign Announcement



Så startade Hillary Clinton sin kampanj inför presidentvalet 2016, med en video som är 147 sekunder lång. Den inledningen är komplett annorlunda jämfört med 2007. Då hette det "Hillary for president". Idag heter det "Hillary for America". I själva verket är det oceaner mellan dessa båda slogans.

Starten idag i Iowa är sällsynt low key och på vägen dit dök hon upp helt inkognito på ett Burrito-ställe i Ohio.


Där fångades hon först av enbart en anonym övervakningskamera, innan en av hennes medarbetare tipsade snabbmatstället.

19 mars 2015

Margot Wallström måste bort

Efter Margot Wallströms diplomatiska totalhaveri i förhållande till Saudiarabien finns det för regeringen ingen annan väg än att Wallström lämnar posten som utrikesminister. Genom sitt diplomatiska klavertramp har hon fläckat Sveriges anseende i hela arabvärlden på ett sätt som kommer ta lång tid att reparera.

Att kalla Saudiarabiens sharialagstiftning med halshuggning och spöstraff för medeltida må vara helt korrekt sett ur ett perspektiv av mänskliga rättigheter och humanism. Alla vet dessutom att kvinnors rättigheter kränks i Saudiarabien på ett sätt som är svårt att förstå för de flesta västerlänningar och som förtjänar kraftig kritik.

Men när Wallström som utrikesminister använder uttrycket medeltida är det ett flagrant och helt oacceptabelt exempel på riktigt uruselt diplomatiskt språkbruk.

Det började med att saudierna kallade hem sin ambassadör i Stockholm. Wallström slängdes ut från Arabförbundets möte i Kairo, dit hon var inbjuden som hedersgäst. Förenade Arabemiraten följde efter med att kalla hem sin ambassadör och ett enigt Arabförbund med 22 medlemsstater fördömde Margot Wallströms uttalande.

Från det saudiska utrikesministeriet hette det att ”Islamiska sharia behöver inget betyg på gott uppförande av Sverige eller något annat land”. Och en vecka efter den salvan mot Sverige slutade Saudiarabien att utfärda nya affärsresevisum för svenskar.

Därpå följde Organization of Islamic Cooperation med 55 medlemsstater. Organisationen skriver på sin hemsida “I sina kommentarer förödmjukade Wallström Saudiarabien och dess sociala normer, juridiska system och politiska institutioner”.

Det intressanta är att varken Saudiarabien, Arabförbundet eller  OIC kritiserar att Sverige avbrutit det omtalade militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Alla kritiker skjuter in sig på Margot Wallströms uttalanden, vilket tydligt visar att det är just hennes taffliga diplomatiska språkbruk  som irriterar. Det saudiska agerandet ska också ses som en diplomatisk varning till andra länder att följa det svenska exemplet.

Att kalla hem en ambassadör är en tämligen mild form av protest, men när det börjar handla om visumfrågor som ytterst berör handelsförbindelserna då är det allvar på riktigt.

Då hjälper det nog föga att näringsminister Mikael Damberg ryckt ut för samtal med ett 30-tal företrädare för det svenska näringslivet. Det sägs att bara ett tiotal dök upp till det mötet. I själva verket leder ett sådant möte inte till någonting alls. Sådana möten blir bara dålig kosmetika när det är relationen mellan Sverige och Saudiarabien som knakar.

Sett bakom de arabiska kulisserna är det välkänt att Saudiarabien som arabvärldens mäktigaste land i praktiken styr det mesta av större värde inom både Arabförbundet och OIC. Så i fortsättningen kan vi säkert vänta fördömanden eller mera konkreta bestraffningar också från andra arabstater.

I den uppkomna situationen, som är helt självförvållad av Margot Wallström, finns det ingen annan utväg än att hon avgår. En utrikesminister som är så komplett okunnig om diplomatiskt språkbruk  förtjänar inte sin taburett. Hon borde ha insett direkt att hennes ordval skulle skapa omedelbara problem.

Och på vägen ut från Arvfurstens palats bör hon ta med sig sin kabinettssekreterare, den s-märkta Annika Söder. När Söder 1982 antogs till UDs aspirantprogram blev hon också påpassligt socialdemokrat. Sina två enda stationeringar utomlands har hon haft i Caracas respektive Havanna. Senare gifte hon sig med den likaledes s-märkte diplomaten Anders Bjurner.

Orsaken till att också Annika Söder måste bort är att Wallströms tal om det medeltida i den saudiska lagstiftningen har hon säkerligen inte kommit på själv. Och innan talet hölls hann det säkert också passera Annika Söders okritiska ögon. Men Wallström själv, Söder eller någon annan borde strukit bort uttrycket.

Nu är det ingalunda första gången Margot Wallström är i blåsväder. I januari föreslog hon att Sverige skulle skicka trupper till Irak för att utbilda kurdiska styrkor i kampen mot IS. Vid varje framträdande ger hon dessutom ett osäkert intryck, som om hon är dåligt påläst.

Det sägs också –visserligen obekräftat – att under alla sina år som kommissionär i Bryssel vägrade hon att lära sig franska. Men värre än den bristen är att under åren i Bryssel tjänade hon som kommissionär närmare 28 miljoner kronor utan att betala skatt. Avslöjandet gjordes av Svensk Tidskrift redan i oktober förra året, men gav inte eko någonstans.

Lönerna inom EU är i praktiken skattefria. Därför finns det ett frivilligt svenskt regelverk om att betala skatt för de svenskar som är anställda inom EU, men Margot Wallström valde att inte ansluta sig till regelverket.

I det här landet leder ofta avgångskrav till att personen cementeras fast på sin position, men i fallet Margot Wallström borde uruselt tafflig diplomati i kombination med skattefiffel i miljonklassen leda till att hon tvingas bort.

18 februari 2015

Damen som klippte till nazisten – statyn stoppas

Det har gått 30 år sedan den legendariska bilden togs av DNs fotograf Hans Runesson. Den polskfödda kvinnan, Danuta Danielsson som blev så fly förbannad på en grupp unga nazister på marsch i Växjö att hon gick i fatt gänget och drämde väskan i nacken på en av dem. Bilden blev naturligtvis Årets bild. Nu träter de lokala politikerna om kvinnan ska få stå staty i staden.

damen

Bilden är tagen den 13 april 1985 i hörnet av Norrgatan och Kronobergsgatan. I bakgrunden syns östra flygeln på landshövdingens residens.

Bilden blev inte bara legendarisk. Den skapade en enorm mytbildning kring både kvinnan med väskan och den unge nazisten som åkte på en duktig smäll. Den modiga tanten blev ett hett samtalsämne över hela landet. Hans Runesson och reportern letade hela nästa dag innan de hittade henne.

"Hon var blyg över all uppståndelse som bilden orsakat. Det kändes stort att få träffa henne och prata lite. Hon visade verkligen vad hon tyckte och gjorde det ingen annan vågade. Hon hade inga vapen, bara sin handväska", sa Hans Runesson senare.

Kvinnan hade sina rötter i Polen och var smärtsamt medveten om vad nazismens frammarsch åstadkommit i hemlandet under andra världskriget. Hennes familj hade drabbats hårt, bland annat hade hennes mamma suttit i koncentrationsläger. Mardrömmen gjorde sig påmind för henne där de unga nazisterna sammanbitet trampade fram längs Växjös gator.

Trettio år senare har Kulturnämnden i Växjö rivit upp sitt eget tidigare beslut att resa konstnären Susanne Alwins bronsstaty över damen med väskan. ”Jag kan inte stå för att hon möter en oliktänkande med ett tillhygge”, säger nu Eva Johansson, centerpartistisk ordförande i kulturnämnden.

Staty Susanna Arwin

Eva Johnssons påstående är inte bara osedvanligt korkat. Det är en politisk dumhet bortom gränsen för det begripliga. För Danuta Danielsson var inte vilken gapig motdemonstrant som helst och som hade gett sig ut på gatorna med knallskott i väskan och knölpåk till hands. Hon hade med egna ögon sett nazismens härjningar ända in i sin egen familj. Och den där dagen fick hon väl nog. Och med sin bakgrund var hon sannerligen ett av nazismens offer.

Traktens söner, Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist var båda brinnande antinazister. Båda står staty i Växjö och en staty över Danuta Danielssons gärning den gången skulle vara en utmärkt pendang mellan dåtid och nutid.

Växjö är dessutom staden som har en rad citat från Vilhelm Mobergs böcker längs Storgatans mitt, på samma sätt som det finns citat från Strindberg längs Drottninggatan i Stockholm.

Så för staden som så gärna vill synas som en förebild inom alla möjliga områden, återstår bara att göra rätt där det blev så fel. För annars blir det inte bara ett hål i backen där statyn skulle stått. Det blir ett större hål i Växjös självbild.

11 februari 2015

Svenskt miljardregn över Palestina – en stat som inte existerar

Det var en helt tomhänt president Mahmoud Abbas som kom till Stockholm, men som reste hem i morse med en hel säck pengar i bagaget, 1,5 miljard kronor i bistånd över fem år. De löften han gav om kamp mot korruption och för mänskliga rättigheter klingade ganska falskt. Därför att korruptionen löper ända in i hans egen familj och olika mänskliga rättigheter har förtrycks under hela hans tid vid makten. Trots det svenska talet om nya fredssträvanden, göder pengaregnet och det svenska erkännandet av en stat som bara finns på pappret en fortsatt icke-fredlig relation med Israel.

Mahmoud Abbas tomma ord om nya fredssträvanden och utsträckta händer var bara fraser  han upprepat i varje huvudstad han besökt, men som tyvärr saknar substansvärde. Det mest uppseendeväckande Abbas sa i Stockholm var istället att han gärna håller val till parlament och president om de terroriststämplade Hamasbröderna i Gaza vill ha val.

Men påståendet var en tom gest och inte särskilt trovärdigt, därför att ett val nu skulle Abbas och hans Fatah förlora och istället skulle Hamas ta makten också på Västbanken. Terrororganisationen gör sedan flera år tillbaka alltmera insteg på Västbanken och det är just därför Abbas har struntat i nya val. Han sitter nu på sjätte året utan ett verkligt politiskt mandat. Och parlamentet sammanträder inte alls.

Den påstådda stat som Sverige nu öser stora mängder pengar över existerar inte. Palestina som stat finns inte. Så enkelt är det. Man har ingen kontroll över sitt påstådda territorium, vilket är den viktigaste folkrättsliga grunden för en statsbildning. Samtidigt ligger man i ständig fejd med sina palestinska bröder i Gaza. Och knappast någon kan beskriva hur en statsbildning skulle se ut, inte minst geografiskt, där de båda palestinska områdena Västbanken och Gaza inte har någon landkontakt med varandra. Fågelvägen är det cirka tio mil mellan Ramallah på Västbanken och Gaza City.

Hela tanken kring en tvåstatslösning av konflikten mellan Israel och palestinierna seglar numera i en sorts marvatten utan någon rörelse. Och om den konflikten kan anses vara lokal, så finns det samtidigt en betydligt mera akut regional konflikt som omfattar en stor del av hela Mellanöstern.

Syrien plågas av ett inbördeskrig som aldrig synes ta slut och med miljoner flyktingar i Libanon och Jordanien. Irak håller på att falla samman som statsbildning och jihadisternas mordiska framfart i form av IS eller ISIL hotar allt vad stabilitet, fred och frihet heter i hela regionen. Deras svarta fanor dyker nu upp på fler och fler platser över hela Mellanöstern.

Amerikanska konservativa tänkare talar till och med om ett gryende världskrig inom islam, eller till och med ett krig mellan kristendom och islam, där blotta tanken förskräcker.

I det läget har den svenska regeringen valt att hålla korrupta palestinier om ryggen med hjälp av pengasäckar som knappast bidrar till demokrati och frihet. Socialdemokratin tycks drömma sig tillbaka till Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då man hade direktlinje till Yassir Arafat och PLO. Den organisationens gamla kontor i Stockholm är sedan igår uppgraderad till status som ambassad.

Förfarandet med att erkänna pappersstaten och i stort sett fördubbla ett redan omfattande  bistånd synes mest vara att föra inrikes utrikespolitik. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hålls på så sätt varma, samtidigt som oppositionen emot all praxis i sammanhanget hålls utanför.

Ett annat syfte är att vinna stöd bland palestiniernas vänner i FN för en svensk stol i säkerhetsrådet under 2017-2018. Att sitta i säkerhetsrådet, om än bara för två år, kan tyckas vara fint som snus. Men där är det ändå de fem permanenta medlemsstaterna som bestämmer allt av större vikt.

Det sker dessutom i en tid då FNs roll på den globala arenan marginaliserats alltmera. Men där vill socialdemokratin ändå ha en röst, som man gärna vill tro spelar roll. Samtidigt är det närmast ett understatement att påstå att ingen annanstans i världen än i FN-skrapan på Manhattan produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.

Dagens utrikespolitiska deklaration i riksdagen från Margot Wallström andas samma ambitioner när det gäller FN och Sveriges självpåtagna roll i världen.

Men den socialdemokratiska regeringens nygamla förhållande till palestinierna riskerar starkt att bli kontraproduktivt. Budskapet till dem blir att ni kan fortsätta som vanligt, fortsätt med dubbla budskap till Israel i form av raketer och terror från Gaza, och halvdana eller tomma löften från Västbanken. Bara så göds en fortsatt konflikt mellan palestinier och israeler.

08 februari 2015

Palestinas diktator Mahmoud Abbas till Sverige

Det är en åldrad och på hemmaplan politiskt trängd president Mahmoud Abbas som nu kommer hit för att tacka svenska regeringen som utan omsvep och sedvanlig politisk beredning valde att erkänna staten Palestina.

På hemmaplan på Västbanken sitter Abbas som president på sitt tionde år, men sedan sex år tillbaka har han inget folkligt mandat eftersom det inte hållits något nytt presidentval. Det sägs att han är sjuklig och hans popularitet har fallit från 50 till 35 procent på bara några månader.

Det palestinska parlamentet har inte haft några sessioner under de senaste tio åren. Abbas säkerhetstjänst har till och med hindrat politisk valda från att ens komma in i parlamentet. Kritikerna säger att han lika gärna kan upplösa parlamentet, eftersom det ändå inte fungerar.

abbas

Det är motsägelsefullt men sant att Mahmoud Abbas bygger sin politiska legitimitet på att inte utlysa presidentval. Han gör det säkert väl medveten om att han skulle förlora ett nytt val, för det är flera som väntar i kulisserna. Och därför kan Abbas demokratiska legitimitet ifrågasättas. Hans regering har också förbjudit Västbankens största fackförbund som svar på strejker och höga lönekrav. Abbas påstod att facket inte var officiellt registrerat.

Problem finns även inom Västbankens styrande parti Fatah, som Mahmoud Abbas var med och bildade. Det är välkänt att den som styr Fatah också styr både den Palestinska myndigheten och hela PLO.

Men Fatah har inte kunnat genomföra en flera gånger uppskjuten sjunde partikongress på grund av interna stridigheter. Kongressen ska föregås av interna val, men sådana har bara kunnat hållas på Västbanken. I Gaza har de interna politiska striderna gjort det omöjligt att hålla förval.

Samtidigt har Sverige under de senaste tio åren lämnat bistånd till Palestina på drygt 4,3 miljarder kronor. I statistiken heter det att en post på strax under 700 miljoner kronor gått till offentlig förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter. Men vad är det för biståndsmål som uppnåtts i det avseendet i ett land som inte hållit val på tio år, vars parlament inte sammanträder och som förbjudit den största fackliga organisationen?

Den palestinska tankesmedjan PCPSR hävdar dessutom i en opinionsundersökning nyligen att bara en tredjedel av befolkningen på Västbanken anser sig vara fri att kritisera den Palestinska myndigheten. Sådan frihet brukar räknas till grunderna för mänskliga rättigheter.

Till bilden av Mahmoud Abbas styrande parti Fatah hör dess ständiga utfall mot staten Israel, med offentliga krav på folkmord och folkfördrivning. Regelmässigt heter det att hela Israel tillhör staten Palestina. Helt öppet hyllas terrorister som dödat judar och lika regelmässigt förnekas andra världskrigets förintelse. Det sker bland annat i officiell press och på Fatahs sida på Facebook.

En vecka efter terrorattacken i Paris mot tidskriften Charlie Hebdo hävdade den Palestinska myndighetens egen tidning, Al-Hayat Al-Jadida, att det var Israel som låg bakom attacken, helt enkelt därför att Israel är det enda land som tjänar på den. Tidningen påstod också att 84 procent av palestinierna stöder den uppfattningen.

Den palestinska hållningen till terrorattacken i Paris kan knappast kallas för annat än rent hyckleri. Förhållandet avslöjar en enorm brist på överensstämmelse mellan den Palestinska myndighetens offentliga hållning och vad Fatah torgför.

Den 21 januari attackerade en knivbeväpnad palestinier passagerare på en buss i Tel Aviv. Den attacken beskrev Gazas inrikesminister som ”en morgon av fosterland, en morgon av rebellens knivspets för Palestina”. Attacken kallades av Fatah på Facebook för ”en självuppoffrande akt”.

Vid en TV-sänd fredagsbön över Västbanken för två veckor sedan hette det att judarnas ”hjärtan har stämplats av Allah. Han har gjort apor och grisar och slavar av dem”.

Kort efter att Palestina skrivit under det så kallade Romfördraget och anslutit sig till Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag, påstod Fatah på sin Facebook-sida att Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu snart kommer att hängas av ICC.

Glorifieringen av palestinska terrorattacker och påståendet att Netanyahu kommer att hängas är bara några exempel på det dagligen publicerade hatet gentemot Israel, med eller utan officiell sanktion från den Palestinska myndigheten och dess propagandaorgan.

När det gäller brottmålsdomstolen i Haag och Palestinas anmälan av Israel dit, ser många observatörer det som Mahmoud Abbas sista halmstrå. Dels handlar det om att förhandlingsvägen med Israel om en tvåstatslösning av Palestinafrågan – åtminstone för närvarande – är helt uttömd. Det duger helt enkelt inte för Abbas att längre sitta vid förhandlingsbord som inte leder någonstans.

Och dels handlar det om att Abbas till varje pris måste bättra på sin popularitet på hemmaplan. Det fanns helt enkelt ingen annan väg att gå för Palestina än att vända sig till Haagdomstolen.

Men agerandet kan knappast ses som något avgörande för genomgripande kursändringar i den palestinska saken. Därtill är domstolen alltför saktfärdig och dess legitimitet alltmera ifrågasatt, bland annat på grund av oändligt långa handläggningstider. Det är inte ens säkert att domstolen på grund av palestinafrågornas politiska sprängkraft vågar inleda en fullskalig utredning, efter den preliminära utredning som nu pågår.

Så vilka vägar återstår då för president Mahmoud Abbas? Frågorna ser ut att vara fler än alla tänkbara svar.

Fotnot: Längre ner här på sidan finns min tidigare artikel om den Palestinska myndigheten och ICC.