"Monsignors' mutiny" revealed by Vatican leaks

VATICAN CITY (Reuters) - Call it Conspiracy City. Call it Scandal City. Call it Leak City. These days the holy city has been in the news for anything but holy reasons. "It is a total mess," said one high-ranking Vatican official who spoke, like all others, on the condition of anonymity. The Machiavellian maneuvering and machinations that have come to light in the Vatican recently are worthy of a novel about a sinister power struggle at a medieval court.

Senior church officials interviewed this month said almost daily embarrassments that have put the Vatican on the defensive could force Pope Benedict to act to clean up the image of its administration - at a time when the church faces a deeper crisis of authority and relevance in the wider world.

Some of those sources said the outcome of a power struggle inside the Holy See may even have a longer-term effect, on the choice of the man to succeed Benedict when he dies.

From leaked letters by an archbishop who was transferred after he blew the whistle on what he saw as a web of corruption and cronyism, to a leaked poison pen memo which puts a number of cardinals in a bad light, to new suspicions about its bank, Vatican spokesmen have had their work cut out responding.

The flurry of leaks has come at an embarrassing time - just before a usually joyful ceremony this week known as a consistory, when Benedict will admit more prelates into the College of Cardinals, the exclusive men's club that will one day pick the next Roman Catholic leader from among their own ranks.

"This consistory will be taking place in an atmosphere that is certainly not very glorious or exalting," said one bishop with direct knowledge of Vatican affairs.

The sources agreed that the leaks were part of an internal campaign - a sort of "mutiny of the monsignors" - against the pope's right-hand man, Secretary of State Cardinal Tarcisio Bertone.

Bertone, 77, has a reputation as a heavy-handed administrator and power-broker whose style has alienated many in the Curia, the bureaucracy that runs the central administration of the 1.3 billion-strong Roman Catholic Church.

He came to the job, traditionally occupied by a career diplomat, in 2006 with no experience of working in the church's diplomatic corps, which manages its international relations. Benedict chose him, rather, because he had worked under the future pontiff, then Cardinal Joseph Ratzinger, in the Vatican's powerful doctrinal office.

"It's all aimed at Bertone," said a monsignor in a key Vatican department who sympathizes with the secretary of state and who sees the leakers as determined to oust him. "It's very clear that they want to get rid of Bertone."

Vatican sources say the rebels have the tacit backing of a former secretary of state, Cardinal Angelo Sodano, an influential power-broker in his own right and a veteran diplomat who served under the late Pope John Paul II for 15 years.

"The diplomatic wing feels that they are the rightful owners of the Vatican," the monsignor who favors Bertone said.

Sodano and Bertone are not mutual admirers, to put it mildly. Neither has commented publicly on the reports.

WHISTLE-BLOWING ARCHBISHOP

The Vatican has been no stranger to controversy in recent years, when uproar over its handling of child sex abuse charges has hampered the church's efforts to stem the erosion of congregations and priestly recruitment in the developed world.

But the latest image crisis could not be closer to home.

It began last month when an Italian television investigative show broadcast private letters to Bertone and the pope from Archbishop Carlo Maria Vigano, the former deputy governor of the Vatican City and currently the Vatican ambassador in Washington.

The letters, which the Vatican has confirmed are authentic, showed that Vigano was transferred after he exposed what he argued was a web of corruption, nepotism and cronyism linked to the awarding of contracts to contractors at inflated prices.

As deputy governor of the Vatican City for two years from 2009 to 2011, Vigano was the number two official in a department responsible for maintaining the tiny city-state's gardens, buildings, streets, museums and other infrastructure, which are managed separately from the Italian capital which surrounds it.

In one letter, Vigano writes of a smear campaign against him by other Vatican officials who were upset that he had taken drastic steps to clean up the purchasing procedures and begged to stay in the job to finish what he had started.

Bertone responded by removing Vigano from his position three years before the end of his tenure and sending him to the United States, despite his strong resistance.

Other leaks center on the Vatican bank, just as it is trying to put behind it past scandals - including the collapse 30 years ago of Banco Ambrosiano, which entangled it in lurid allegations about money-laundering, freemasons, mafiosi and the mysterious death of Ambrosiano chairman Roberto Calvi - "God's banker."

Today, the Vatican bank, formally known at the Institute for Works of Religion (IOR), is aiming to comply fully with international norms and has applied for the Vatican's inclusion on the European Commission's approved "white list" of states that meet EU standards for total financial transparency.

Bertone was instrumental in putting the bank's current executives in place and any lingering suspicion about it reflects badly on him. The Commission will decide in June and failure to make the list would be an embarrassment for Bertone.

ITALIAN POPE?

Last week, an Italian newspaper that has published some of the leaks ran a bizarre internal Vatican memo that involved one cardinal complaining about another cardinal who spoke about a possible assassination attempt against the pope within 12 months and openly speculated on who the next pope should be.

Bertone's detractors say he has packed the Curia with Italian friends. Some see an attempt to influence the election of the next pope and increase the chances that the papacy returns to Italy after two successive non-Italian popes who have broken what had been an Italian monopoly for over 450 years.

Seven of the 18 new "cardinal electors" -- those aged under 80 eligible to elect a pope -- at this Saturday's consistory are Italian. Six of those work for Bertone in the Curia.

Bertone, as chief administrator, had a key role in advising the pope on the appointments, which raised eyebrows because of the high number of Italian bureaucrats among them.

"There is widespread malaise and delusion about Bertone inside the Curia. It is full of complaints," said the bishop who has close knowledge of Vatican affairs.

"Bertone has had a very brash method of running the Vatican and putting his friends in high places. People could not take it any more and said 'enough' and that is why I think these leaks are coming out now to make him look bad," he said.

POPE "ISOLATED"

Leaked confidential cables sent to the State Department by the U.S. embassy to the Vatican depicted him as a "yes man" with no diplomatic experience or linguistic skills and the 2009 cable suggests that the pope is protected from bad news.

"There is also the question of who, if anyone, brings dissenting views to the pope's attention," read the cable, published by WikiLeaks.

The Vatican sources said some cardinals asked the pope to replace Bertone because of administrative lapses, including the failure to warn the pope that a renegade bishop re-admitted to the Church in 2009 was a well-known Holocaust denier.

But they said the pope, at 84 and increasingly showing the signs of his age, is not eager to break in a new right-hand man.

"It's so complicated and the pope is so helpless," said the monsignor.

The bishop said: "The pope is very isolated. He lives in his own world and some say the information he receives is filtered. He is interested in his books and his sermons but he is not very interested in government."

Ny katolsk pedofilskandal i Belgien

En belgisk kommission som samlat in uppgifter om misstänkta övergrepp inom katolska kyrkan har lagt fram sin rapport. Den vittnar om hundratals fall, i nästan varje församling i landet.

Kommissionen har arbetat med stöd av kyrkan och intervjuat 124 personer som uppger sig ha blivit utsatta. Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterar också att många av offren har begått självmord eller försök till självmord.

Kommissionen har fått in 475 anmälningar om övergrepp fram till halvårsskiftet i år. De flesta handlar om offer som var barn eller ungdomar och brotten ska ha begåtts mellan 1950-talet och slutet av 1980-talet.

Bland de utpekade förövarna finns präster, religionslärare och ungdomsledare med anknytning till kyrkan.

Ta gärna en titt på mina tidigare artiklar om övergreppen inom katolska kyrkan. Rulla ner en bit på sidan, eller klicka på taggen “Katolska kyrkan” i vänsterspalten.

Är Benedictus verkligen katolik?

Del sex i min serie om de katolska pedofilskandalerna är min egen text om de senaste dagarnas utveckling kring Benedictus XVI. Nedan följer först tre krönikor huffade från New York Times. Därefter ligger det två egna artiklar som jag nu republicerar. Den ena från Aftonbladet 2005, just när Joseph Ratzinger hade blivit vald till ny påve. Den första artikeln i serien är en längre artikel från Moderna Tider 2002, som inte längre finns tillgänglig på nätet.

Angreppen mot påven och katolska kyrkan för sexövergreppen mot barn kan jämföras med värsta sortens antisemitism. Det sade fader Raniero Cantalamessa, som är det påvliga hushållets predikant, vid Kristi lidandegudstjänst på långfredagen i Peterskyrkan i Rom.

Påven själv, Benedictus XVI, var närvarande och paterns påstående kan bara ses som en väl övervägd, historielös idioti från kurians sida. Det vill säga de åldriga kardinaler som styr över katolska kyrkan likt en gammal sovjetisk centralkommitté.

Det är en kyrka som har tusentals sexförbrytare som präster, kardinaler och biskopar som skyler över och ljuger. Värst av allt får de drabbade barnen lida i Guds namn, ofta som en del av nattvarden.

Den här gången gäller det präster som våldtäktsmän i Tyskland, Schweiz, Österrike och Irland. Nu kryper skandalerna allt närmare påven själv, då han som Joseph Ratzinger var ärkebiskop av München. Samtidigt var hans bror rektor för en tysk internatskola, där övergrepp har avslöjats.

Förra gången, för åtta år sedan, var det flera amerikanska stift som tvingades sälja av egendomar för att kunna betala miljardskadestånd till offer. Idag står sex stift i USA under konkursskydd.

Nu är pedofilpräster inom katolska kyrkan ingen ny företeelse, det har rapporterats av och till under mer än 50 år. Det är som om det prästerliga celibatet alltmera kommit att förknippas med sexuellt smussel, smygande, bortvända biskopsblickar och övergrepp av olika slag inom kyrkans heliga hägn.

Celibatets historia går tillbaka ända till medeltiden och motiverades då med att sexuellt umgänge orenar och vanhelgar. Det hette också att kyrklig makt inte skulle kunna ärvas. Men reformationens män upphävde celibatet med hänvisning till att äktenskapet är av Gud instiftat.

Nu råkar det ju dock vara så att celibatet i sig varken skapar homosexualitet eller pedofili. Däremot är det en offentlig hemlighet att det finns ett ökande antal gay-präster inom katolska kyrkan. Det finns amerikanska böcker i ämnet som påstår att arbetet som präst håller på att bli ett gay-yrke och samtidigt pekar på det som ett problem. Det skapar nämligen ett skuldkomplex, eftersom kyrkans lära säger att homosexualitet är en moralisk störning.

Historiskt sett hade den gigantiska kyrkoskandalen möjligen kunnat undvikas, därför att under andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet restes krav på att celibatet skulle avskaffas. Men två år senare svarade påve Paul VI med en encyklika som underströk celibatets betydelse och det förblev därmed en av katolicismens viktigare juveler. Trots det är det inte ovanligt med gifta präster inom kyrkans asiatiska gren, och i Sverige finns det flera katolska präster som är eller har varit gifta.

Skandalerna förvärras också helt avgörande av kyrkans gammalmodiga syn på öppenhet. Den styrs av en flera hundra år gammal maxim som förvandlats till en väl omhuldad myt: tänk mycket, säg lite och skriv ner ännu mindre. Lägg därtill att lögnaktiga biskopar och kardinaler, som skyddar pedofilerna, gärna hävdar att de bara är ansvariga inför Gud och påven.

När den förre påven, Johannes Paulus II, gick bort för fem år sedan var det många troende katoliker som hoppades att det moraliska sönderfallet skulle medföra en renässans i deras kyrka. Men med valet av Joseph Ratzinger blev det snarare tvärtom. Han har många gånger kallats för ”Guds Rottweiler”, såsom ideologisk inpiskare och chef för den viktiga troskongregationen. Efter fem år som Kristi ställföreträdare på jorden har det egentligen inte hänt någonting av större betydelse när det gäller öppenhet och nydanande. Så gick det med den renässansen.

När Emilio Altieri valdes år 1669 och blev Clemens X, skrev den abdikerade drottning Kristina ”de påvar som väljs nu för tiden är för gamla och har inte följt med sin tid”. Hon avled 1689 och ligger begravd två meter från Johannes Paulus II.

Kyrkan, en påve, hans kuria och kardinaler som inte vågar eller vill röja upp bland de heliga grymheter som begås mot barn och som sker inom kyrkans egna slutna rum kan aldrig hela sig själv. Och för en präst är ett barn ett lika lätt byte som en plockad blomma.

Devil of a Scandal

Detta är femte delen av min katolska serie. Som de två tidigare inläggen har jag huffat min favoritkrönikör, Maureen Dowd, på New York Times som jag följt under många år. Denna hennes tredje krönika om pedofilskandalen publicerar tidningen idag.

WASHINGTON

The Devil didn’t make me do it.

The facts did.

Father Gabriele Amorth, the chief exorcist for the Holy See, said in Rome that The Times’s coverage of Pope Benedict, which cast doubt on his rigor in dealing with pedophile priests, was “prompted by the Devil.”

“There is no doubt about it,” the 85-year-old priest said, according to the Catholic News Agency. “Because he is a marvelous pope and worthy successor to John Paul II, it is clear that the Devil wants to grab hold of him.”

The exorcist also said that the abuse scandal showed that Satan uses priests to try to destroy the church, “and so we should not be surprised if priests too ... fall into temptation. They also live in the world and can fall like men of the world.”

Actually, falling into temptation is eating cupcakes after you’ve given them up for Lent. Rape and molestation of children is far beyond what most of us think of as succumbing to worldly temptation.

This church needs a sexorcist more than an exorcist.

As this unholy week of shameful revelations unfurls, the Vatican is rather overplaying its hand. At the moment, the only thing between Catholics and God is a defensive church hierarchy that cannot fully acknowledge and heal the damage it has done around the globe.

How can the faithful enjoy Easter redemption when a Good Friday service at the Vatican was more concerned with shielding the pope than repenting the church’s misdeeds? The Rev. Raniero Cantalamessa, preacher of the papal household, told those at St. Peter’s Basilica, including the pope, that he was thinking about the Jews in this season of Passover and Easter because “they know from experience what it means to be victims of collective violence and also because of this they are quick to recognize the recurring symptoms.”

Amazingly enough, it turns out that the Franciscan priest was not referring to the collective violence and recurring symptoms of the global plague of Catholic priests who harmed children, enabled by the malignant neglect of the Vatican.

He was talking about the collective violence and recurring symptoms of those critics — including victims, Catholics worldwide and commentators — who want the church to face up to its sins.

Father Cantalamessa went on to quote from the letter of an unnamed Jewish friend: “I am following with indignation the violent and concentric attacks against the church, the pope and all the faithful by the whole world. The use of stereotypes, the passing from personal responsibility and guilt to a collective guilt, remind me of the more shameful aspects of anti-Semitism.”

As they say in Latin, “Ne eas ibi.” Don’t go there.

Mindful of the church’s long history of anti-Semitism, Leon Wieseltier, the New Republic literary editor and Jewish scholar, noted: “Why would the Catholic Church wish to defend itself by referring to other enormities in which it was also implicated? Anyway, the Jews endured more than a bad press.” This solidarity with Jews is also notable given that Italy’s La Repubblica reported that “certain Catholic circles” suspected that “a New York Jewish lobby” was responsible for the outcry against the pope.

It’s insulting to liken the tragic death of six million Jews with the appropriate outrage of Catholics at the decades-long cover-up of crimes against children by the very men who were supposed to be their moral guides. Even the Vatican spokesman, the Rev. Federico Lombardi, tried to walk the cat back: “I don’t think it’s an appropriate comparison.”

Father Cantalamessa was expressing the sense of self-victimization permeating the Vatican at a time when more real victims are pouring forth. News reports said that the abuse hot line set up by the Catholic Church in Germany imploded the first day out when more than 4,000 callers charging abuse flooded the lines.

There is the pope’s inability to say anything long, adequate and sincere about the scandal and what role he has played, including acceding to the petition of the Wisconsin priest who abused 200 deaf kids that he should not be defrocked in his infirmity, to spare his priestly “dignity.” And there is his veiled dismissal of criticism as “petty gossip.” All this keeps him the subject of the conversation.

It is in crises that leaders are tested, that we get to see if they succumb to their worst instincts or summon their better angels. All Benedict has to do is the right thing.

The hero of the week, for simply telling the truth, is Ireland’s Archbishop Diarmuid Martin. His diocese is Dublin, where four archbishops spent three decades shrugging off abuse cases.

“There is no shortcut to addressing the past,” he said during a Holy Week Mass. “This has been a difficult year. We see how damaging failure of integrity and authenticity are to the body of Christ. Shameful abuse took place within the church of Christ. The response was hopelessly inadequate.”

Amen.

A Nope For Pope

Den tredje delen i min katolska serie en en krönika, skriven av min favoritkrönikör, Maureen Dowd, på New York Times. Den publicerades den 28 mars i år. Jag huffar nu helt fräckt hennes krönika. Uttrycket huffa kommer från Huffington Post som regelbundet återpublicerar andras texter.

WASHINGTON

Yup, we need a Nope.

A nun who is pope.

The Catholic Church can never recover as long as its Holy Shepherd is seen as a black sheep in the ever-darkening sex abuse scandal.

Now we learn the sickening news that Cardinal Joseph Ratzinger, nicknamed “God’s Rottweiler” when he was the church’s enforcer on matters of faith and sin, ignored repeated warnings and looked away in the case of the Rev. Lawrence C. Murphy, a Wisconsin priest who molested as many as 200 deaf boys.

The church has been tone deaf and dumb on the scandal for so long that it’s shocking, but not surprising, to learn from The Times’s Laurie Goodstein that a group of deaf former students spent 30 years trying to get church leaders to pay attention.

“Victims give similar accounts of Father Murphy’s pulling down their pants and touching them in his office, his car, his mother’s country house, on class excursions and fund-raising trips and in their dormitory beds at night,” Goodstein wrote. “Arthur Budzinski said he was first molested when he went to Father Murphy for confession when he was about 12, in 1960.”

It was only when the sanctity of the confessional was breached that an archbishop in Wisconsin (who later had to resign when it turned out he used church money to pay off a male lover) wrote to Cardinal Ratzinger at the Vatican to request that Father Murphy be defrocked.

The cardinal did not answer. The archbishop wrote to a different Vatican official, but Father Murphy appealed to Cardinal Ratzinger for leniency and got it, partly because of the church’s statute of limitations. Since when does sin have a statute of limitations?

The pope is in too deep. He has proved himself anything but infallible. And now he claims he was uninformed on the matter of an infamous German pedophile priest. A spokesman for the Munich archdiocese said on Friday that Ratzinger, running the diocese three decades ago, would not have read the memo sent to him about Father Peter Hullermann’s getting cycled back into work with children because between 700 to 1,000 memos go to the archbishop each year.

Let’s see. That’s two or three memos a day. And Ratzinger was renowned at the Vatican for poring through voluminous, recondite theological treatises.

Because he did not defrock the demented Father Murphy, it’s time to bring in the frocks.

Pope Benedict has continued the church’s ban on female priests and is adamant against priests’ having wives. He has started two investigations of American nuns to check on their “quality of life” — code for seeing if they’ve grown too independent. As a cardinal he wrote a Vatican document urging women to be submissive partners and not take on adversarial roles toward men.

But the completely paternalistic and autocratic culture of Il Papa led to an insular, exclusionary system that failed to police itself, and that became a corrosive shelter for secrets and shame.

If the church could throw open its stained glass windows and let in some air, invite women to be priests, nuns to be more emancipated and priests to marry, if it could banish criminal priests and end the sordid culture of men protecting men who attack children, it might survive. It could be an encouraging sign of humility and repentance, a surrender of arrogance, both moving and meaningful.

Cardinal Ratzinger devoted his Vatican career to rooting out any hint of what he considered deviance. The problem is, he was obsessed with enforcing doctrinal orthodoxy and somehow missed the graver danger to the most vulnerable members of the flock.

The sin-crazed “Rottweiler” was so consumed with sexual mores — issuing constant instructions on chastity, contraception, abortion — that he didn’t make time for curbing sexual abuse by priests who were supposed to pray with, not prey on, their young charges.

American bishops have gotten politically militant in recent years, opposing the health care bill because its language on abortion wasn’t vehement enough, and punishing Catholic politicians who favor abortion rights and stem cell research. They should spend as much time guarding the kids already under their care as they do championing the rights of those who aren’t yet born.

Decade after decade, the church hid its sordid crimes, enabling the collared perpetrators instead of letting the police collar them. In the case of the infamous German priest, one diocese official hinted that his problem could be fixed by transferring him to teach at a girls’ school. Either they figured that he would not be tempted by the female sex, or worse, the church was even less concerned about putting little girls at risk.

The nuns have historically cleaned up the messes of priests. And this is a historic mess. Benedict should go home to Bavaria. And the cardinals should send the white smoke up the chimney, proclaiming “Habemus Mama.”

Guds Rottweiler

Här följer den andra artikeln i min serie om den katolska pedofilskandalen. Detta är också en republicering, denna gång från Aftonbladet  den 19 april 2005, samma dag som konklaven utsåg Joseph Ratzinger till ny påve.

Anders Carlgren om den nye påven: En reaktionär och tidigare medlem i Hitler Jugend som tystade pedofiliskandalen

Det motsägelsefulla i samband med påvevalet är att Joseph Ratzinger nu, som Benedictus XVI, tagit plats på påvestolen, med nummer 265 i raden.

Johannes Paulus II sägs vara mannen som beredde vägen för Östeuropas sönderfall och tycks ha brytt sig mera om politik än kyrkans inre liv. Det överlät han åt kurians byråkrater med kardinal Ratzinger i spetsen.

Under 24 år har Ratzinger tillhört toppskiktet inom Vatikanen och är därmed ansvarig för att kyrkans syn i en rad frågor är fortsatt konservativ, för att inte säga reaktionär.

Alla vet vad det handlar om: aborter, preventivmedel, skilsmässor, homosexualitet och celibat, för att nu nämna det mest brännbara.

Gud nåde den präst som ifrågasätter hållningen. Under Johannes Paulus II har fler än 100 präster förlorat ämbeten på grund av för stor frispråkighet.

Ratzinger var också den som ihärdigt ville tysta ner pedofilskandalen för några år sedan. Det handlade om närmare 2 000 präster, som inom kyrkans hägn våldfört sig på pojkar. Ibland skedde övergreppen inom ramen för nattvarden.

Det ledde till skadestånd i mångmiljardklassen och kyrkan tvingades sälja ut egendom och gå extravarv med kollekthåvarna för att kunna betala offren.

Flera kardinaler drog till med lögner för att skydda sina pedofilpräster.

I går satt de kardinalerna i den påvliga kören, som Sixtinska kapellet också kallas, för att i bön utröna Guds vilja om Kristi ställföreträdare på jorden.

Kyrkokrisen handlar också om att tusentals präster valt att lämna sina ämbeten för mera världsliga yrken. I dag har det gått så långt att man annonserar efter proselyter till olika prästseminarier.

På 35 år har antalet ordensbröder och systrar halverats och kyrkan har förlorat två tredjedelar av sina prästkandidater.

När det gäller aborter, preventivmedel och skilsmässor är det miljoner katoliker som inte bryr sig om kyrkans åsikter. Aborter och preventivmedel hanterar den enskilde utan kyrklig inblandning, men att ta ut skilsmässa är en lång och svår procedur.

Det är denna kyrka som den 78-årige Joseph Ratzinger nu ska leda. Han växte upp i Traunstein i det sydöstra Bayern, nära Berchtesgaden, där Hitler hade sitt berömda örnnäste.

Som tolvårig son till en polis gick han med i Hitler Jugend. Det har sagts att han tvingades med, eller att sådan var traditionen i Bayern 1939.

Uppgifterna går isär, men det finns tyskar som minns den tiden och som idag hävdar att det visst fanns möjligheter att stå utanför.

Ratzinger är idag den katolska ortodoxins främste inpiskare och kallas ibland för Guds Rottweiler.

Det betyder att celibatet kommer att finnas kvar, trots att det på många håll i Asien är obsolet. Också i vårt land finns det katolska präster som är gifta. Men det talas det ganska tyst om.

Som påve kommer han säkert fortsätta att jaga dissidenter och befrielseteologer. Som en hök kommer han att vaka över ortodoxins fortlevnad och de åldrade kardinalerna kommer att framstå som en gammaldags centralkommitté.

Å andra sidan går det inte att bortse från att han anses vara en av världens främsta teologer.

Vid 78 års ålder blir Ratzinger, Benedicttus XVI, ohjälpligt en övergångspåve och genom historien finns det många sådana.

När Emilio Altieri mot sin vilja valdes 1669, och blev Clemens X, skrev den abdikerade drottning Kristina ”de påvar som väljs nu för tiden är för gamla och har inte följt med sin tid”. Hon dog den 19 april tjugo år senare och ligger begravd två meter från Johannes Paulus II.

Hela 336 år efter valet av Clemens X, klingar drottning Kristinas kommentar ytterst aktuellt.

Är påven katolik?

Jag börjar nu lägga ut en serie artiklar apropå de senaste pedofilskandalerna inom katolska kyrkan. Denna första artikel är en republicering av en längre artikel jag skrev för tidskriften Moderna Tider sommaren 2002. Den handlar om celibatets betydelse och den förre påven, Johannes Paulus IIs, ansvar för att skandalen kunde fortsätta att rulla vidare år efter år.

Präster som sexförbrytare, kardinaler som skyler över och barn som lider i Guds namn. Påven Johannes Paulus II har själv del i den katolska kyrkans tragedi.

På en kyrkvägg i den amerikanska huvudstaden Washington har någon klottrat ”Gode Gud, bevare oss från dem som tror på dig”. Men det framgår inte helt säkert om klottret gäller svarta dagar i New York, Washington, Afghanistan eller Mellanöstern. Möjligen handlar det om de sexuella parasiter inom katolska kyrkan som nu längs ett löpande band tvingas fram i ljuset. Präster vars främsta uppgift är att skänka människor tro, hopp, förlåtelse, frid och välsignelse, visar sig vara grova förbrytare – våldtäktsmän – även om den förskönande omskrivningen för män som förbryter sig mot unga pojkar eller flickor är pedofili.

Bara under 2002 har tvåhundrafemtio präster i den amerikanska katolska kyrkan stängts av eller avskedats, och fyra biskopar har avgått. När skandalen fortfarande håller på att rullas upp är det lätt att få intrycket att detta är en företeelse begränsad till USA. Men sedan mer än ett halvt sekel tillbaka har det med jämna mellanrum kommit rapporter från världens alla hörn om pedofilpräster.

Strax innan den amerikanska skandalen exploderade var det en biskop i Polen som tvingades bort från sitt ämbete och ungefär samtidigt rapporterades en lång rad fall från det starkt katolska Irland.

Det är som om det prästerliga celibatet alltmera har kommit att förknippas med allmänt sexuellt smussel, smygande, bortvända biskopsblickar eller övergrepp av olika slag inom kyrkans hägn. Ursprungligen motiverades celibatet med att sexuellt umgänge orenar och vanhelgar. Celibat förekommer också inom nästan alla världens religioner, men har dock aldrig påbjudits inom judendom och islam.

Inom katolska kyrkan infördes det för hela prästerskapet, inklusive munkar och nunnor, under medeltiden. Ett sidoordnat, men inte helt oviktigt, motiv den gången var att kyrklig makt inte skulle kunna ärvas, av rädsla för konkurrerande kyrkliga dynastier. På 1500-talet upphävde dock den lutherska reformationens män det tvingande celibatet med hänvisning till att äktenskapet är instiftat av Gud.

I modern tid har katolska kyrkan ibland hävdat att celibatet ska ses som ett skydd för prästerna och många gånger togs det gamla sovjetiska förtrycket som exempel. Ingen prästfamilj skulle kunna utsättas för tvång och en ensam präst skulle ha lättare att fly undan repression. Men katolicismens tvingande celibat hindrar dock inte att det inom kyrkans asiatiska gren inte alls är ovanligt med gifta präster. Även i Sverige finns det katolska präster som inte bara är vigda till kyrkan, utan också är eller har varit sammanvigda med en kvinna.

Katolska kyrkans skambefläckade tragedi har under åtskilliga decennier legat som en tickande tidsinställd bomb under en tid då all sexuell aktivitet bland präster, inom ramen för celibatets sekreta kultur, till varje pris måste döljas. Det har resulterat i att kardinaler och biskopar har förfallit till oärlighet och rena lögner för att skydda sina präster.

Nu råkar det dock vara så att celibatet i sig varken skapar homosexualitet eller pedofili. Däremot är det, mer eller mindre, en offentlig hemlighet att det finns ett stort antal homosexuella präster inom katolska kyrkan. Hur många är det ingen som med säkerhet kan säga, men två amerikanska böcker i ämnet, Donald B Cozzens The changing face of the priesthood och Jason Berrys Lead us not into temptation pekar på det ökande problemet.

Där heter det bland annat att arbetet som präst håller på att bli ett gay-yrke, kyrkan tolererar numera nationella nätverk för aktivt homosexuella präster och öppet homosexuella tilldelas högre tjänster inom kyrkans hierarki.

Samtidigt är det en viktig skillnad mellan homosexuella präster som verkligen följer celibatet och sexuellt aktiva gaypräster. Men den som följer celibatet tvingas ändå in i ett skuldkomplex, eftersom kyrkans lära säger att homosexualitet är en moralisk störning. Påvens egen talesman, Joaquín Navarro-Valls, uttryckte också nyligen uppfattningen att människor med en sådan läggning inte bör prästvigas. Men eftersom den moraliska störningen knappast kan förbjudas bort, uppmanas alla homosexuella katoliker att leva i celibat, oavsett om de är präster eller helt vanliga församlingsmedlemmar.

Granskad i den historiska samtidens ljus hade den gigantiska kyrkoskandalen dock möjligen kunnat undvikas. Under det andra Vatikankonciliet, 1962-1965, restes krav på att celibatet skulle avskaffas. Istället svarade den tidens påve, Paul VI, två år senare med en encyklika som underströk celibatets betydelse. Både kyrkligt och psykologiskt hölls celibatet för att vara en av katolicismens viktigare juveler.

Snart därefter inleddes de katolska prästernas exodus. Enbart i USA har sedan dess 35 000 präster lämnat yrket, de flesta för att kunna gifta sig. Antalet präster över 80 år är större än gruppen under 30 år, antalet ordensbröder och systrar har halverats och kyrkan har förlorat bortåt en tredjedel av sina prästkandidater.

Utmarschen, åldersproblemet och kandidatbristen öppnade därmed dörren för blivande gaypräster inom en kyrka som alltmera desperat försökte attrahera ogifta män. Nyhetsbyrån The Catholic News Service rapporterade nyligen om en ökad oro inom Vatikanen över de negativa effekterna av homosexualitet bland prästerna. Men ingenting har gjorts åt problemet.

Inom Vatikanen finns också en flera hundra år gammal visdom, som genom sekler har hunnit förvandlats till en väl omhuldad myt: tänk mycket, säg lite och skriv absolut inte ner någonting. Den gamla visdomen säger en hel del om synen på öppenhet. Och det är just bristen på öppenhet som håller på att slita sönder kyrkan.

Som om det inte räcker med tvåtusen misstänkta präster och mer än en halv miljard kronor hittills i skadestånd till offren, försöker biskopar och kardinaler skyla över, gömma undan, skylla ifrån sig och förneka. Kända pedofiler flyttas runt för att skyddas.

Biskopar och kardinaler brukar dessutom hävda att de bara är ansvariga inför Gud och påven. Samtidigt tvingas de gå både jordiska extravarv med kollekthåvarna och sälja av egendom för att möta nya skadeståndskrav.

I centrum för den mest uppmärksammade processen, som fortfarande pågår i Boston, står USAs mest framträdande kardinal, Bernard F Law. Hans stift accepterade inledningsvis att betala över 300 miljoner kronor till sammanlagt 86 offer för övergrepp från den avskedade och dömde prästen John J Geoghan, som förgrep sig på totalt mer än 200 barn. Senare drogs överenskommelsen tillbaka dels av rädsla för att ytterligare offer skulle träda fram och kräva ersättning. I det läget valde påven att utnämna kardinal Law till medborgare i Vatikanstaten, för att senare kunna upphöja honom till ambassadör i hopp om att diplomatisk immunitet skulle rädda kardinalen undan vittnesbåset i Boston.

Men domstolen hann före och kardinalen tvingades vittna om sin roll i fallet med fader Geoghan. Hans minnesbild var ytterst selektiv när det gällde prästen som under flera decennier skyfflades runt mellan olika församlingar i New England efter ständiga avslöjanden om sexuella övergrepp.

Gång efter gång undersöktes prästen av läkare, befanns vara frisk och sändes vidare till nya församlingar och nya sexuella övergrepp. Vittnesmål från offer och andra anklagelser sände kardinal Law antingen vidare till sina underhuggare eller stoppade i något arkiv. Efter kardinalens första dag i vittnesbåset, bakom stängda dörrar, ströp dock domaren massmediernas tillgång till utskrifter från de fortsatta förhören.

Fallet fader Geoghan och kardinal Law, som hans beskyddare, har ändå förvandlats till själva sinnebilden av en kyrka som inte längre kan hela sig själv.

Men som ett försök på vägen kallade påven, mycket överraskande, de ledande amerikanska kardinalerna till ett möte i april 2002. Inför hela världens kameraljus deklarerades att i fortsättningen skulle nolltolerans gälla för kyrkans präster och därmed trodde Vatikanen att debatten skulle avklinga. Inom katolska kyrkan i USA kom ändå förslag om att präster som begått ett enda övergrepp skulle kunna få förlåtelse och få fortsätta arbeta.

Men på de amerikanska biskoparnas krismöte i juni beslöt man att alla präster som utnyttjar eller utnyttjat minderåriga ska bli av med arbetet. De får inte bära prästdräkt eller leda ceremonier. Dock får de behålla prästtiteln, som de fått på livstid.

Nyligen fyllde påven, Johannes Paulus II, 82 år och för varje dag som går ser han alltmera dödsmärkt ut. Prisad för sina fredsansträngningar och resor världen över, finns det dock en annan sanning om honom som är både obehaglig och i stort sett inte alls uttalad. När den korrekta bilden av hans gärning ska tecknas är den pågående tragedin inom kyrkan inte längre bara en fotnot att lägga till.

Efter hans 23 år som Kristi ställföreträdare på jorden bär hanteringen påvens eget sigill, därför att han inte har bett om ursäkt för prästernas förbrytelser. När han i en snabb passage nyligen kallade prästers våldtäkt på barn för något brottsligt, behandlades uttalandet av kyrkan som dittills okänd gudomlig folkupplysning.

Det är sådant som skapar misstro hos troende människor och det visar också att katolska kyrkans ledning, kurian, kanske inte har särskilt breda kontaktytor utanför de allra närmaste leden.

Det har till och med sagts att Karol Wojtyla, med sin polska bakgrund, har förvandlat kurian till en centralkommitté enligt gammal doktrinär öststatsmodell, där lejonparten av dess gammalmodiga medlemmar har utsetts av honom själv.

Hela 118 av de 126 kardinaler som för närvarande tillåts delta i val av ny påve är utsedda av den sittande påven. Resten faller för åldersstrecket, 80 år, och får inte rösta.

Många katoliker vill gärna tro att sönderfallet ska föra med sig en renässans i deras kyrka, när en ny påve efterträder Johannes Paulus II, där framför allt celibatet försvinner eller åtminstone luckras upp. Det är möjligt. Men om han har förvandlat kurian till en centralkommitté, så har han också förvandlat Vatikanen till ett Kreml, där det varken existerar glasnost eller perestrojka. Och successionsordningen efter honom är möjligen i praktiken redan avklarad, i vart fall dess ideologiska inriktning.

Det skulle i så fall betyda att celibatet förblir oförändrat. Samma sak gäller förbudet mot preventivmedel och aborter, trots att en majoritet av världens en miljard katoliker, varav en fjärdedel i Europa, struntar blankt i påvens uppfattning i den saken. Och frågan om kvinnliga präster inom katolska kyrkan syns inte ens vid horisonten.

Någon undrar kanske vad det finns för anledning att över huvud taget bry sig om katolska kyrkans tragedi. Det är egentligen ganska enkelt. Så länge kyrkans män och dess ledning envisas med att hymla om, ljuga och försvara sina pedofilpräster placerar de sig själva bland dem som kan etiketteras som odemokratiska, intolerant ortodoxa och politiska absolutister. Och det är just den intoleranta ortodoxins enögdhet som står på ena sidan av den kamp mänskligheten fört under många hundra år. På andra sidan står öppenhet och tolerans, demokrati och människans grundläggande rättigheter. Det är dock en kamp som vid alltför många tillfällen lett till, bland mycket annat, stora folkomflyttningar och omfattande krig.

På så sätt är kyrkan en betydelsefull del av hela mänsklighetens kamp. Nu är det kanske ingen större nyhet att kyrkan har och har haft blodiga händer, men det är ändå dit miljoner människor världen över vänder sig för att söka frid, förlåtelse och välsignelse. Och för en präst är ett barn ett lika lätt byte som en plockad blomma.

Men en kyrka, en påve och hans kardinaler som inte vågar eller vill röja upp bland de heliga grymheter som begås mot barn – ibland under förevändning att det rör sig om en del av nattvarden – och som sker inom kyrkans egna slutna rum, kan aldrig hela sig själv.

Guds Rottweiler tappar kalotten

Påven, Benedictus XVI, har tagit det oväntade steget att upphäva bannlysningen av biskop Richard Williamson och tre andra biskopar inom det katolska prästbrödraskapet Society of St. Pius X, eller SSPX. Det skedde bara några dagar efter att biskop Williamson i svensk tv upprepade sitt förnekande förintelsen. Han sa också att möjligen dog färre än 300 000 judar. I andra sammanhang har Williamson påstått att gaskamrarna mest var till för vad han kallar avlusning.

Påståendena faller naturligtvis på sin egen orimlighet och går tvärtemot all historisk kunskap om förintelsen. Att häva bannlysningen av de fyra biskoparna vid tiden för årsdagen efter befrielsen av Auschwitz gör det hela än mer komplicerat. Lägg därtill att de fyra inte är biskopsvigda av kyrkan utan av SSPX självt.

Därmed kan man gott påstå att Guds Rottweiler har tappat kalotten. Samma dag för fyra år sedan som Joseph Ratzinger utsågs till påve kallade jag honom för just Guds Rottweiler i en artikel i Aftonbladet. Den förre påven Johannes Paulus utsåg nämligen redan 1981 dåvarande kardinal Ratzinger till kurians högste kardinal för doktrin och tro. Och han blev snart Vatikanens kanske allra mest konservative kardinal. Som sådan jagade han abortförespråkare, homosexuella och motståndare till celibatet. Än idag tvistar katoliker världen över om den jakten mest enat eller splittrat katolska kyrkan.

Påvens märkliga tilltag att efter 20 års bannlysning häva den för de fyra biskoparna sänder ytterst märkliga signaler till omvärlden. De som med visst fog hävdar att det finns antisemitiska strömningar inom katolska kyrkan får nu vatten på kvarnarna. Och agerandet kan dessutom underblåsa sådana uppfattningar.

Under snart ett halvt sekel har Vatikanen fört bräckliga samtal med Israel och skilda judiska organisationer för att försöka normalisera förbindelserna. Frågan är nu om inte sådana fortsatta samtal kommer att avbrytas, eller i vart fall försvåras. Det israeliska överrabbinatet har redan beslutat avbryta alla förbindelser med Vatikanen.

Andra bedömare tror att påvens steg går ut på att söka enighet inom katolska kyrkan. Men det förefaller ganska befängt eftersom en tysk åklagare redan inlett en förundersökning av biskop Williamson – och det i Ratzingers eget födelseland, som dessutom har miljoner katoliker. Förundersökningen betyder ju att affären kommer att rulla vidare.

Benedictus XVI är med sin höga ålder förvisso en övergångspåve, men Williamson-tabben sänder ändå märkliga – om inte rent förbrytliga – signaler. Tyvärr räcker inga förklaringar i världen för att sudda ut tabben.

Om nu Joseph Ratzinger är en de mest reaktionära påvarna i modern tid, så ska ingen samtidigt inbilla sig att något annat och nytt är att vänta i framtiden. Det såg nämligen Johannes Paulus till genom att utnämna ett rekordstort antal konservativa, för att inte säga reaktionära, kardinaler. Därmed såg han till att en gammalteologisk konservativ syn är säkrad för åtminstone en generation framöver. Så inom själva kurian var det säkert bara ett fåtal som höjde ögonbrynen när Rottweilern hävde bannlysningen.