Förbudet mot fildelning kan strida mot religionsfriheten

Kammarkollegiets beslut att godkänna kopimismen som samfund kan leda till en mycket intressant juridisk tvist mellan påstådd religionsfrihet och förbudet mot fildelning.

Samfundsutredaren PA Sahlberg pratar strunt när han påstår att Missionerande kopimismsamfundet inte har några andra rättigheter än att öppna bankkonto, när de nu blivit erkända av Kammarkollegiet som trossamfund. Därmed har den statliga myndigheten samtidigt förvandlat Sverige till en ”laughing stock” på världsscenen. Lika fel har Sahlberg när han påstår att det inte är staten som erkänt de unga piratpartisternas samfund, för vad är Kammarkollegiet om inte en statlig myndighet.

Gång efter annan försökte piratpartisterna få sitt samfund godkänt av statliga Kammarkollegiet, men lika många gånger blev det nej med hänvisning till den lag som sedan år 2000 reglerar vad som är ett trossamfund. Lagen har sitt ursprung i skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan, som var ett viktigt steg för religionsfriheten här i landet.

Det var först när de fildelande ungdomarna kopierade in lagtexten i sin ansökan som de passerade statens larviga nålsöga och godkändes av den myndighet som idag leds av Göran Perssons polare, Claes Ljungh. Kammarkollegiet inrättades för övrigt redan av Gustav Vasa 1539 för att hålla koll på statens pengar, så påståendet att det inte är staten som godkänt Missionerande kopimismsamfundet är inget annat än rent struntprat.

Lagtexten som nu gäller handlar egentligen bara om att det krävs en förening och att man håller någon form av religiös verksamhet, till exempel gudstjänst. Men vad som är religiös verksamhet definierar i stort sett den aktuella föreningen helt på egen hand. Det talas vagt om sammankomst. Men vad är en sammankomst? Kan fildelning framför skärmen vara sammankomst, då ungdomar till exempel nätverkar på skilda sätt?

Omvänt kan kopimisterna till exempel nu påstå att när just den här texten kopieras in i Newsmills redaktionella system har jag delat med mig av en fil. Jag har i deras ögon gjort en andlig eller religiös handling(!).

Vän av ordning kallar det hela för skitsnack och jag är böjd att hålla med. Men kopimisterna säger att kopiering är viktig för oss alla här på jorden och att fildelning är bra för samhället. Just så uttryckte sig också samfundets ordförande, Gustav Nipe, i Studio Ett.

Så tunn är alltså den lag som PA Sahlberg skrev underlaget till, att snart sagt vad som helst kommer att kunna klassas som trossamfund.

Skandalbolaget Caremas kritiker borde kunna starta Kissblöjornas antimissionerande samfund. Eller varför inte mera troligt att dagiskollektivet Trollet hävdar trolldom som sin missionerande religion, med gudstjänst eller sammankomst varje vardag från klockan 07.30 och med senaste avslutning klockan 16.00, då rättrogna föräldrar förväntas ha hämtat sina barn.

Det fiffiga med detta är att då kan man söka statsbidrag och dessutom i sina missionerande roller hävda yttrandefrihet inom religionsfrihetens ram. Kopimismsamfundet har redan deklarerat att man kommer att söka statsbidrag för sin verksamhet.

De bidragsgivande myndigheterna kommer naturligtvis att avvisa det hela som trams, men lita på att kopimisterna än en gång kommer att kopiera in lagtexter i sina ansökningar.

När PA Sahlbergs utredning var ute på remiss var det åtskilliga som varnade för de ytterst lågt ställda kriterierna för att få ställning som trossamfund och belackarna har nu fått åtskilligt med vatten på sina kvarnar.

Nämn den kyrka eller det samfund i det här landet, där man just i detta nu inte sitter och svettas över att på något mystiskt och obegripligt sätt blivit konfessionellt hopkopplade med Piratpartiet! Den kollektiva frågan från landets predikstolar blir, hur i hela friden gick det här till?

Missionerande kopimismsamfundets främsta smartness ligger dock i att nu kan de hävda fildelning som yttrandefrihet inom ramen för religionsfriheten. Och i det fallet kan de stödja sig på en intressant dom i Högsta domstolen från 2005.

Då friades pingstpastorn i Borgholm, Åke Green, från hets mot folkgrupp, då han i en predikan, två år tidigare, bland annat frågade om ”homosexualitet är en drift eller onda makters spel med människor”.

Tingsrätten i Kalmar fällde honom, men han friades senare av både Göta hovrätt och Högsta domstolen. HD skrev bland annat att i och för sig är det han sagt straffbart enligt svensk lag, men att en tolkning av Europakonventionen ger vid handen att en fällande dom skulle kränka Åke Greens religionsfrihet.

Touché!

Kopimistledaren, Gustav Nipe, har i debatten redan hänvisat till just den domen. Genom att vara ett av staten erkänt trossamfund hoppas de kunna hävda fildelning som yttrandefrihet inom religionsfrihetens ram. Och att det sker som en andlig eller religiös handling.

Det hela kan så småningom bli en mycket intressant juridisk tvist mellan påstådd religionsfrihet och förbudet mot fildelning. Men det hade statens byråkrater ingen aning om för tolv år sedan då skilsmässan mellan kyrka och stat genomfördes.

Vilket i sin tur bara visar att staten på alla tänkbara sätt ska hålla tassarna borta från vad folk tror eller inte tror på.

Fotnot: Artikeln finns också här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/10/f-rbudet-mot-fildelning-kan-strida-mot-religionsfriheten

Svenska kyrkan en tystnadens republik

Under stor tystnad har Svenska kyrkan nyligen sparkat tre av sina absoluta topptjänstemän. Generalsekreteraren Lars Friedner, personalchefen och informationschefen, men ingen utanför kyrkans stängda portar vet säkert varför de tre fick gå. Kyrkans politiska ledning beter sig därmed som Kremls potentater under sovjetstaten, eftersom kyrkans 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda inte får veta ett smack.  Men rykteskarusellen skvallrar om bittra strider mellan personal och politiker. Folk är rädda och de som vet något om toppstriden tiger av rädsla för repressalier.

Svenska kyrkan har under decennier varit ökänd för urusel eller rent plump personalpolitik. Rader av församlingar har tvingats kalla in psykologkonsulter för att hantera allsköns oreda. Kyrkoherdar som inte kan sköta jobbet som församlingschef är vardag och tjänster dras in på löpande band på grund av påstådd pengabrist. Musikverksamhet beläggs med avgifter, medan annan verksamhet helt sonika stryks bort av allsmäktiga kyrkopolitiker.

Det finns nu all anledning att kräva en lika ordentligt som offentlig granskning av vad som pågår bakom allt mera stängda kyrkportar, därför att med 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda är det Sveriges absolut största medlemsorganisation. Om Svenska kyrkan vore ett företag skulle det tveklöst hamna på någon topplista över landets mest misskötta företag. Åtminstone när det gäller transparens och personalpolitik.

Men kristendomens svenska jätte inte bara svälter, den krymper också. För att över huvud taget överleva har församlingar slagits samman i en sådan omfattning att antalet på fyra år minskat med 20 procent ned till 1 472 församlingar. Kyrkobyggnader har sålts, andra stängts och ytterligare några avkristnats. Idag finns det 3 400 kyrkobyggnader, inklusive enorma konstskatter.

För tjugo år sedan var 89 procent av befolkningen medlemmar, förra året hade andelen minskat till 71 procent. Antalet medlemmar minskar med ungefär en procentenhet per år.

Men bilden av kyrkans ekonomi är motsägelsefull, därför att trots att allt flera lämnar Svenska kyrkan så ökar intäkterna i form av kyrkoskatt och begravningsavgifter. Förra året var det hela 15,7 miljarder. Men över de närmaste tre åren kommer intäkterna att minska med närmare en miljard på grund av att den tidigare lågkonjunkturen slår till med eftersläpning mot kyrkans finanser.

Den totala omsättningen ökar dock år för år, förra året till 20 miljarder. Man har en värdepappersportfölj på 14.3 miljarder. Kyrkans skog är taxerad till i sammanhanget enorma 7.5 miljarder, men i det fallet har man bara tillgång till avkastningen i form av arrendeavgifter och liknande. Det är också en låst tillgång som inte kan avyttras utan vidare, även om marknadsvärdet naturligtvis är ofantligt. Vid årsskiftet ändras också skattereglerna för skogstillgångarna till kyrkans nackdel, vilket beräknas kosta omkring 120 miljoner årligen.

Trots de ändå oerhörda tillgångarna och trots att Svenska kyrkan egentligen kan räknas som ett storföretag med ärkebiskopen i toppen som arbetande styrelseordförande, är det ingen som ens försöker bry sig om att granska kyrkan. Medierna tycks mest vara intresserade av lokala skandaler, som då nästan alltid handlar om alkohol eller sex.

Men då tre av kyrkans absoluta toppfigurer antingen får sparken eller tvingas bort på annat sätt, är det tvärtyst. Några spridda skurar i form av små notiser i Kyrkans Tidning eller tidningen Dagen, plus ett spekulativt tv-inslag, det är allt. Helt säkert finns det många bland de 6.6 miljoner människor som betalar sin kyrkoskatt, som vill veta vad det är för mygel som pågår i styrelserum och ledningskorridorer.

Det kanske allra värsta är de tusentals dussinpolitiker som i praktiken styr kyrkan och som är en relik från tiden som statskyrka. I praktiken betyder det att banden mellan kyrka och stat finns kvar, fast på ett mera sofistikerat och dolt sätt

Svenska kyrkan vill gärna kalla sig för en folkkyrka eller en kyrka för alla. Och med jämna mellanrum dyker det upp mer eller mindre krampaktiga annonskampanjer för att försöka popularisera budskapet, eller för att få in en fot i samhällsdebatten. Det senaste exemplet var kampanjen i samband med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, då Stockholms biskop utmärkte sig genom att från predikstolen näst intill fördöma det partiet.

Men när det gäller kyrkans inre liv, ställningstaganden och finanser framstår Svenska kyrkan som en tystnadens republik, ett Kreml, där betraktarna måste gissa sig till vad kyrkan anser eller vad som pågår innanför murarna. Så länge öppenhet och offentlig granskning saknas kommer kyrkan att förbli en isolerad rörelse och vars budskap allt färre bryr sig om.

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se