12 december 2010

Bilden av en självmordsbombare

bomber5_1350001t

Foto: Peter Wixtröm, Aftonbladet. (Bilden är klickbar för en större version.)

Hur vidrigt motivet än är, så är det tveklöst Årets Bild!

Bombmannens mail till TT och Säpo i sin helhet:

På arabiska: I den barmhärtiga Gudens namn. Bönen och freden till profeten Muhammed, fred vare över honom.

I Guds den barmhärtiges namn:

På svenska: Väldigt kort och omfattande till Sverige och svenska folket. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta.

Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och ert dumma support till grisen Vilks.

Och till alla muslimer i Sverige säger jag: sluta fjäska och förnedra er själva för ett förnedrande liv långt från islam. Hjälp era bröder och systrar och frukta ingen och inget, bara Gud som ni dyrkar.

Och till min familj, försök att förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när allt orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom, (på svenska) när grisen Vilks gjorde vad han gjorde. Förlåt för mina lögner. Jag åkte aldrig till Mellanöstern för att jobba eller tjäna pengar, jag åkte dit för jihad. Jag hoppas ni kan förstå mig någon gång. Jag kunde aldrig ha berättat allt detta för er eller någon annan. Min kära fru och barn, jag älskar er. Jag älskar dig, min fru. Min kärlek för dig var aldrig en lögn. Förlåt mig när jag inte berättade något för dig. Pussa barnen från mig. Säg till dem att pappa älskar dem, kommer alltid att älska dem.

Till slut så hälsar jag till alla mujahedin, glöm inte mig i era böner. Be för mig. Be för mig för att här i Sverige så är muslimerna så pass förnedrade att de ber för icke-muslimer i deras moskéer. Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.

På arabiska: Jag säger mitt ord och jag ber Gud att förlåta mig och förlåta er. Bröder. De trogna.

30 november 2010

När faller Nordkorea samman?

Vid sidan av allt osorterat diplomatiskt skvaller som Wikileaks släppte i söndags kväll finns det en serie amerikanska telegram från ambassaderna i Peking och Seoul som sprider en del ljus över alla obesvarade frågor om Nordkorea. Den övergripande frågan är hur länge diktaturen i norr kan överleva. Även om det mesta i det nu offentliggjorda materialet låter omvärlden fortsätta gissa, finns det en hyperintressant uppgift om att Kina inte skulle motsätta sig en återförening av de båda koreanska staterna.

Det var en sydkoreansk toppdiplomat som i februari i år sa till USAs ambassadör i Seoul, Kathleen Stephens, att Nordkorea kommer att falla samman inom två, tre år efter Kim Jong-Ils död, och att de kinesiska ledarna kommer att acceptera ett återförenat Korea, styrt från Seoul och i allians med USA.

Men i så fall måste Kina blidkas genom att kineserna får kommersiella möjligheter i det mineralrika norr. Den amerikanska ambassadören rapporterade också hem till Washington att Kina absolut inte skulle acceptera någon amerikansk militär närvaro norr om den demilitariserade zonen vid 38:e breddgraden. Där står idag hundratusentals trupper nos mot nos sedan stilleståndsavtalet från 1953.

Kort tid efter mötet mellan de båda diplomaterna ändrades dock alla förutsättningar, då Nordkorea sänkte det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan och dödade 46 sjömän.

För bara tre veckor sedan visade nordkoreanerna upp en enorm anläggning för anrikning av uran, vilket mycket väl kan betyda snar tillverkning av kärnvapen. Och i förra veckan kom så den förödande granatattacken mot den sydkoreanska gränsön, med flera dödsfall som följd.

Inget av detta hade förutsetts i de diplomatiska depescherna hem till Washington. Telegrammen visar till och med att inte ens Nordkoreas enda vän i världen, Kina, hade kunnat förutspå händelserna i norr.

Men uppgifterna som Wikileaks läckt vidare hjälper ändå till att försöka förklara varför både Sydkorea och USA misstänker att de militära utbrotten kan vara tecken på att diktaturen i norr kanske är lika döende som Kim Jong-Il själv.

Å andra sidan kan talet om diktaturens snara hädanfärd lika gärna bygga på förhoppningar och gissningar, likt den dödsattest som utfärdades efter Kim Il-Sungs död 1994. En kinesisk expert har varnat USA för att bedra sig självt om man tror att Nordkorea faller efter den nuvarande ledarens död. Allt handlar mera om kvalificerade gissningar än rådata och fakta, vilket möjligen förklarar varför landet ofta omtalas som Asiens svarta hål.

New York Times påpekar också idag mycket klokt att det handlar om diplomatiska uppgifter och inte om kvalificerat underrättelsematerial inifrån landet. Här handlar det i allt väsentligt om intervjuer och samtal med regeringsfolk, avhoppare och andra experter. Ytterst få är också namngivna.

Det intellektuella bränslet bakom många av telegrammen var den period då en lång rad nordkoreanska toppdiplomater hoppade av till väst, medan annat har byggt på regimens misslyckade försök att omvärdera den inhemska valutan. Ytterligare spekulationer handlar om att militären kanske inte kommer att acceptera den unge Kim Jong-Un som kommande ledare efter sin far. Sedan ska det inte ha spelat någon roll att sonen nyligen upphöjdes till fyrstjärning general, trots att han saknar militär utbildning eller erfarenhet.

När det gäller eventuella nordkoreanska kärnvapen, vet vi egentligen inte någonting utöver vad Pyongyang har visat upp, alternativt inte kunnat dölja.

I maj förra året visade amerikanska satelliter onormal aktivitet vid Nordkoreas provsprängningsområde. Kineserna sa då till amerikanska diplomater att de inte var säkra på att Nordkoreas hot om en ny provsprängning var seriöst. Men bara några dagar senare genomförde Nordkorea just en sådan provsprängning.

Samma sak gäller de avbrutna sexnations-samtalen om nordkoreansk nedrustning. Då hette det från kinesiskt håll att samtalen är bordlagda några månader. I själva verket har de aldrig återupptagits, i vart fall inte ännu.

Likaså har både Kina och USA helt missat att Nordkorea alldeles på egen hand lyckats bygga en helt industrimässig anläggning för anrikning av uran, som man nyligen visade upp för en besökande amerikansk vetenskapsman.

Det nu avslöjade materialet visar också, kanske mest intressant av allt, att det finns stora skillnader i de strategiska intressena mellan Kina och Sydkorea. Seoul lär ska klaga bittert över att Kina, åtminstone för närvarande, känner sig tillfreds med en situation av status quo i norr, därför att en kollaps eller implosion skulle resultera i en flyktingvåg i flodform över gränsen till Kina. Dessutom skulle kineserna förlora Nordkorea som en sorts buffertzon mot syd och i förlängningen USA.

Skillnaderna när det gäller strategiska intressen motsägs dock av det tidigare uttalandet att Kina inte skulle motsätta sig ett enande av de båda koreanska staterna.

En tolkning av de senaste månadernas militära utbrott från norr sägs vara att den äldre Kim genom provsprängningar och missiltester nu förbereder marken för sin son. Taktiken skulle då vara att skrämma upp omvärlden för att sonen senare ska kunna gjuta diplomatisk olja på vågorna.

Men enligt en depesch från amerikanska konsulatet i kinesiska Shenyang är successionen inte helt självklar, efter att det blivit känt att unge Kim var inblandad i det misslyckade försöket att skriva om valutan. Det ska ha lett till att en topptjänsteman helt sonika avrättades.

I det hemliga materialet finns också uppgifter om palatsintriger i Pyongyang, där släktingar till den styrande familjen gärna vill vara med och dela på taburetterna. Alternativt skulle de vilja avsätta unge Kim efter pappans död.

Sammantaget finns det nog två helt skilda scenarier som måste inträffa för att den nordkoreanska diktaturen ska implodera, alltså falla samman inifrån. Det ena är att Kina måste ta sin skyddande hand från Kim & Co, på något liknande sätt som Gorbatjov lämnade Östtyskland åt sitt öde. Det andra är att informationsflödet utifrån måste nå en sådan omfattning att de förtryckta människorna i norr inser att det finns en helt annan, och eftertraktansvärd, värld utanför diktaturens murar.

Källor: Wikileaks, New York Times.

Länk till några av grunddokumenten om Nordkorea: http://www.nytimes.com/interactive/2010/11/28/world/20101128-cables-viewer.html#report/korea-10SEOUL62

26 november 2010

Svenska kyrkan en tystnadens republik

Under stor tystnad har Svenska kyrkan nyligen sparkat tre av sina absoluta topptjänstemän. Generalsekreteraren Lars Friedner, personalchefen och informationschefen, men ingen utanför kyrkans stängda portar vet säkert varför de tre fick gå. Kyrkans politiska ledning beter sig därmed som Kremls potentater under sovjetstaten, eftersom kyrkans 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda inte får veta ett smack.  Men rykteskarusellen skvallrar om bittra strider mellan personal och politiker. Folk är rädda och de som vet något om toppstriden tiger av rädsla för repressalier.

Svenska kyrkan har under decennier varit ökänd för urusel eller rent plump personalpolitik. Rader av församlingar har tvingats kalla in psykologkonsulter för att hantera allsköns oreda. Kyrkoherdar som inte kan sköta jobbet som församlingschef är vardag och tjänster dras in på löpande band på grund av påstådd pengabrist. Musikverksamhet beläggs med avgifter, medan annan verksamhet helt sonika stryks bort av allsmäktiga kyrkopolitiker.

Det finns nu all anledning att kräva en lika ordentligt som offentlig granskning av vad som pågår bakom allt mera stängda kyrkportar, därför att med 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda är det Sveriges absolut största medlemsorganisation. Om Svenska kyrkan vore ett företag skulle det tveklöst hamna på någon topplista över landets mest misskötta företag. Åtminstone när det gäller transparens och personalpolitik.

Men kristendomens svenska jätte inte bara svälter, den krymper också. För att över huvud taget överleva har församlingar slagits samman i en sådan omfattning att antalet på fyra år minskat med 20 procent ned till 1 472 församlingar. Kyrkobyggnader har sålts, andra stängts och ytterligare några avkristnats. Idag finns det 3 400 kyrkobyggnader, inklusive enorma konstskatter.

För tjugo år sedan var 89 procent av befolkningen medlemmar, förra året hade andelen minskat till 71 procent. Antalet medlemmar minskar med ungefär en procentenhet per år.

Men bilden av kyrkans ekonomi är motsägelsefull, därför att trots att allt flera lämnar Svenska kyrkan så ökar intäkterna i form av kyrkoskatt och begravningsavgifter. Förra året var det hela 15,7 miljarder. Men över de närmaste tre åren kommer intäkterna att minska med närmare en miljard på grund av att den tidigare lågkonjunkturen slår till med eftersläpning mot kyrkans finanser.

Den totala omsättningen ökar dock år för år, förra året till 20 miljarder. Man har en värdepappersportfölj på 14.3 miljarder. Kyrkans skog är taxerad till i sammanhanget enorma 7.5 miljarder, men i det fallet har man bara tillgång till avkastningen i form av arrendeavgifter och liknande. Det är också en låst tillgång som inte kan avyttras utan vidare, även om marknadsvärdet naturligtvis är ofantligt. Vid årsskiftet ändras också skattereglerna för skogstillgångarna till kyrkans nackdel, vilket beräknas kosta omkring 120 miljoner årligen.

Trots de ändå oerhörda tillgångarna och trots att Svenska kyrkan egentligen kan räknas som ett storföretag med ärkebiskopen i toppen som arbetande styrelseordförande, är det ingen som ens försöker bry sig om att granska kyrkan. Medierna tycks mest vara intresserade av lokala skandaler, som då nästan alltid handlar om alkohol eller sex.

Men då tre av kyrkans absoluta toppfigurer antingen får sparken eller tvingas bort på annat sätt, är det tvärtyst. Några spridda skurar i form av små notiser i Kyrkans Tidning eller tidningen Dagen, plus ett spekulativt tv-inslag, det är allt. Helt säkert finns det många bland de 6.6 miljoner människor som betalar sin kyrkoskatt, som vill veta vad det är för mygel som pågår i styrelserum och ledningskorridorer.

Det kanske allra värsta är de tusentals dussinpolitiker som i praktiken styr kyrkan och som är en relik från tiden som statskyrka. I praktiken betyder det att banden mellan kyrka och stat finns kvar, fast på ett mera sofistikerat och dolt sätt

Svenska kyrkan vill gärna kalla sig för en folkkyrka eller en kyrka för alla. Och med jämna mellanrum dyker det upp mer eller mindre krampaktiga annonskampanjer för att försöka popularisera budskapet, eller för att få in en fot i samhällsdebatten. Det senaste exemplet var kampanjen i samband med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, då Stockholms biskop utmärkte sig genom att från predikstolen näst intill fördöma det partiet.

Men när det gäller kyrkans inre liv, ställningstaganden och finanser framstår Svenska kyrkan som en tystnadens republik, ett Kreml, där betraktarna måste gissa sig till vad kyrkan anser eller vad som pågår innanför murarna. Så länge öppenhet och offentlig granskning saknas kommer kyrkan att förbli en isolerad rörelse och vars budskap allt färre bryr sig om.

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se

17 november 2010

Johan Hakelius: Politiker som antikens gudar

Idag är Aftonbladets Johan Hakelius i sitt esse. En käftsmäll åt alla intriganta politruker och politiska janusansikten, inklusive en hel bunt av mitt eget skrå. Läsning anbefalles härmed!

“Hon avgår till en kanonad av preteritum, eller imperfekt som vi brukade säga. Allt är dåtid med Mona Sahlin: ”Hon gjorde”, ”Hon hade”, ”Hon försökte”, till och med ”Hon var”.

Ändå är Mona Sahlin bara 53 år. Ser rätt pigg ut.

Det finns en Mona Sahlin i presens. Sannolikt även i futurum. Säger man upp sig från andra föreningsstyrelser eller arbeten, talar inte folk om en som om man vore ett minne blott. Det skrivs inte förtida nekrologer som summerar ens livsgärning.

Men så är det inte för utknuffade partiledare. De läggs på katafalk och blir föremål för griftetal: ”Hon gjorde”, ”Hon tyckte”, ”Hon var”. Ilskna angrepp vänds i omsorgsfulla utslätningar. ”De mortuis nihil nisi bene”, som romarna sade: ””Om de döda, intet annat än gott”. Ska de avskrivna uträtta något mer, får de vara så goda att återuppstå.

Är det en slump?

När gamla ”Dallas” fick alla att flockas vid tv:n, var det någon som i begynnande postmodernism utförde en allvarlig analys av skådespelet. En av slutsatserna var att den texanska tv-serien efterliknade antika gudasagor. Vi fick aldrig, påpekade analytikern, se huvudpersonerna äta. Ätande är något mänskligt. Att visa gudar smörja kråset är tabu.

Sant eller ej, det var åtminstone intressant. Någon borde göra en liknande analys av moderna politiker. Vi ser dem visserligen äta då och då, även om det bara är en Persson som tuggar snattat smågodis, eller spår i form av en nota från Bryssels restauranger. Men känslan av att de befinner sig i en annan värld, det jämkade uddatalsmetodens Olympen, är spridd. Även bland politiker själva.

Hur ska man annars förstå när politiker säger att de har varit på besök i ”verkligheten”? Hur ska man tolka att de talar om ”människorna”, som om de själva tillhörde en annan grupp? Hur ska man förklara deras desorienterade handfallenhet, när de faller från kommandohöjderna?

Det kanske faktiskt är så att en partiledare som tvingas att hoppa, själv upplever det som ett skutt in i ett dunkelt efterliv.

Apropå det:

Säsongen 1985 försvann Bobby Ewing från ”Dallas”. Han stoppades i kista och grävdes ned. Ett år senare klev han ur duschen, som om inget hade hänt. Den Bobbylösa säsongen visade sig ha varit en dröm.

Man vill ju inte skrämma redan skärrade socialdemokrater. Men med gudar är allt möjligt.”

Johan Hakelius

16 november 2010

Sveriges Radio släpper ut medieorm

1362330_935_200

Sveriges Radios vd, Mats Svegfors, släppte idag tillsammans med vice vd, Cilla Benkö, vad de vill kalla en bloggbok. Men det handlar nog mera om en interaktiv cyberbook, eftersom så mycket material redan finns på sidan, plus att man bjuder in till inlägg och kommentarer.

Genom lanseringen av begreppet Journalistik 3.0 syftar de båda på vad som kan tänkas bli en framtida journalistik. Version 1.0 skulle därmed vara dagens och 2.0 en version där alla har möjlighet att delta som skribenter eller mediespelare. Det ska väl uppfattas som den version vi redan nu lever med.

I starten består Journalistik 3.0 mest av en ganska omfattande genomgång av mediesituationen idag, både i Sverige och på andra håll. Där finns också en hel del tankar kring framtiden.

Grundfrågan är var demokratin äger rum i framtiden. Det vill säga när publiken har förändrat sitt beteende som konsumenter och medierna därmed inte längre ser ut som de gör idag.

En annan av Svegfors och Benkös grundstenar är att de envetet tror på den professionella journalistiken. Men det är väl i allra högsta grad möjligt att ifrågasätta. Inte minst efter kungaboken och sossedrevet efter Mona Sahlins avhopp.

Sossedrevets lika grunda som händelsefixerade nyhetsrapportering i motsats till analys, europeiska paralleller och reportage utifrån landet. Dessutom är det ungefär samma soffpotatisar som sagt ungefär samma saker, bara åtskilt av olika program och medier.

Men syftet med de båda chefernas cyberbook är gott. Avsikten är nämligen att skapa ett forum för seriös mediedebatt öppen för alla. Och då talar vi inte enbart om radio.

Länk till Journalistik 3.0 finns i vänsterspalten.

12 november 2010

Expressen köpte Camilla Henemark för 200 000

Expressen betalade 200 000 kronor för en intervju med den före detta artisten Camilla Henemark, som publicerades idag. Det uppgav branschtidningen Resumé i morse på nätet. Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, varken bekräftar eller dementerar. Det brukar oftast betyda att uppgiften är korrekt.Henemark 121110

Resumé skriver också att brittiska tidningar, däribland The Guardian, tillsammans med tyska tidningar ska ha visat intresse för materialet. Men Henemark ska vara bunden av ett avtal med Expressen som förbjuder henne att tala med andra medier under den närmaste veckan. Avtalet har också gett henne en veckolång utlandsresa, vilket naturligtvis är Expressens sätt att hålla henne borta från andra medier.

Att betala för intervjuer är i och för sig inte något helt främmande i Sverige, men belopp i den här storleken är synnerligen ovanliga. På senare år är det nog bara Christer Pettersson som kunnat förhandla sig till belopp i den här storleksordningen. Och då var det TV3 som stod för notan. Å andra sidan är det helt säkert första gången någon kunnat få ett så stort belopp för en historia som handlar om påstådd otrohet, eller som rör sig i sådana gränstrakter. Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, säger idag att om det är korrekt att Expressen betalat Henemark så har tidningen flyttat “en gräns”.

Det är självklart så att pengar korrumperar hennes berättelse, i synnerhet som storyn med all sannolikhet inte går att verifiera. Det finns bara hennes ord i en intervju, som dessutom är sällsynt illa genomförd. Så illa att frågorna troligen är godkända i förväg. Och tidningens tv-version är så sönderklippt att den i allt väsentligt saknar värde.

I hela den här härvan har nu Expressen flyttat sin position från att ha varit referent av en skandalbok, som tidningen kunnat gömma sina artiklar bakom bakom, till att nu förvandlat sig till aktör. Sedan spelar det ingen roll hur det förhåller sig med trovärdigheten i Camilla Henemarks berättelse. Det största problemet är kanske vad en människa är beredd att berätta i en intervju, vars sanningshalt inte går att kontrollera, om man samtidigt erbjuds en mycket stor summa pengar.

09 november 2010

The Paris Review öppnar sin skattkammare

Den anrika litterära tidskriften The Paris Review har nu öppnat sin litterära skattkammare fylld av intervjuer med mer eller mindre världsberömda författare. Den engelskspråkiga tidskriften, som en gång grundades i Paris, men som sedan många år tillbaka har sin bas i New York har lagt ut hela sitt arkiv med intervjuer på nätet.

300px-Prlogo2

Den första gjordes redan 1953 med E M Forster och en av de senaste är gjord med Michel Houllebecq, som härom dagen fick det prestigefyllda franska Goncourt-priset.

Bland intervjuerna, som egentligen formas till en sorts självporträtt, återfinns de flesta av världens främsta. I skattkammaren hittas till exempel Ernest Hemingway, Arthur Miller, Margaret Atwood, Paul Auster, Jorge Luis Borges, Anthony Burgess, Simone de Beauvoir, Joyce Carol Oates, Norman Mailer, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa, Umberto Eco, T S Eliot, Francois Sagan, Susan Sontag.

En särskild plats i mitt hjärta har Octavio Paz, som fick litteraturpriset 1991 och som jag hade turen och förmånen att få göra den första intervjun med, i New York för SVT/Aktuellt, samma dag som priset tillkännagavs. Han sa så här i intervjun för The Paris Review:

“If a society without social justice is not a good society, a society without poetry is a society without dreams, without words . . . and without that bridge between one person and another that poetry is. If society abolishes poetry it commits spiritual suicide.”

Den intervjun kan gott jämföras med vad Claude Simon sa året därpå om filosofi och poesi:

“In general, I distrust philosophy. Plato recommended chasing poets from the city; the ‘great’ Heidegger was a Nazi; Lukacs was a communist; and J. P. Sartre wrote: ‘Any anti-communist is a dog.”

Så det är bara att träda in i skattkammaren och välja sina egna favoriter. The Paris Review har getts ut sedan 1953, så det har blivit några intervjuer sedan dess. Länken finns i min länklista i vänsterspalten.

08 november 2010

Svea hovrätt prövar inte skadeståndsmålet

Svea hovrätt prövar inte skadeståndsmålet i fallet Catrine da Costa där de båda läkare som anklagats för att ha styckat den döda kvinnans kropp begärt ett skadestånd från staten på omkring 40 miljoner.

Attunda tingsrätt avslog de båda läkarnas krav i mitten av februari i år. I domen skrev tingsrätten att det inte är fel och försummelser från myndigheterna, på alla de angivna punkter, som orsakat läkarna deras skador och lidande. Man fick dock rätt i tingsrätten på 26 punkter, vilket då ansågs som ett steg i riktning mot upprättelse. Svea hovrätt avfärdar nu ansökan om prövningstillstånd i ett beslut som är bara två sidor långt.

Läkarnas indirekta syfte med processen var, förutom ekonomisk kompensation, att bli rentvådda från alla misstankar. Men tingsrätten tog inte ställning till deras skuld utan bara till statens skadeståndsansvar.

I sitt beslut skriver Svea hovrätt att tingsrättens beslut ska stå fast eftersom det inte finns anledning att betvivla dess riktighet, vidare att en ny prövning inte är av vikt för ledning av rättstillämpningen och att det inte heller finns andra synnerliga skäl att pröva överklagandet.

– En stor besvikelse och samtidigt förvånande. Många som är insatta i det här specialområdet tycker att tingsrättens beslut var fel. Vi ska träffa våra klienter i veckan och kommer antagligen att gå vidare till Högsta domstolen, säger en av läkarnas båda advokater, Carl-Johan Vahlén, i en första kommentar.

Läkarna har också lämnat in en resningsansökan till Regeringsrätten, genom advokat Anders Frigell, för att få tillbaka sina legitimationer, som de fråntogs slutgiltigt 1991, efter en lång rättslig process i flera instanser. De ansågs då bundna till styckningen av Catrine da Costas döda kropp, på grund av skrivningar i Stockholms tingsrätts dom 1988.

De skrivningarna återfanns dock enbart i domskälen och inte i domen, där de båda friades från åtalet om mord. Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände, i och med att läkarna  förlorade sina legitimationer tre år senare.

Enligt nyhetsbyrån TT ska Regeringsrättens beslut i resningsfrågan komma inom kort.

05 november 2010

Nyttiga idioter kokar vattvälling

När kvällstidningarna, inklusive en hel bunt annars seriösa radio- och tv-kanaler, jagar i flock som hungriga tigrar saknas all form av eftertanke, sans och måtta. Det mesta av det som nu publiceras hade aldrig kunnat nå medierna utan en skandalbok som skydd och sköld. Det anonyma skvallret om kungen har varit i svang under ganska många år, men har inte publicerats just därför att skvallerbyttorna uppträtt utan namns nämnande.

Men med boken framför näsan reduceras medierna till referenter och slipper därmed stå där med något mera avgörande ansvar. Symbiosen mellan medierna och förlaget skapar här en allians som betjänar båda parters gemensamma intresse av ökad försäljning

Medierna blir därför en sorts nyttiga idioter som kokar vattvälling på de utdrag ur boken som författarna behagat droppa i förväg. Nyttiga bara för förlaget Lind & Co, som nu beställt en ny upplaga, medierna själva och de som gärna vill chikanera kungen, alldeles oavsett sanningshalt i materialet. Att sedan kungen gjorde bort sig genom att framträda inför drevet är en helt annan sak, även om Nina Eldh & Co säkert var på väg att slita av sig hela peruken i frustration över att han valde att framträda.

Förre pressombudsmannen, Per Arne Jigenius, skriver idag mycket klokt på DN Debatt om mediernas förslappning i sammanhanget och dess konsekvenser. Här är hela hans artikel:

“Skall inte kungen och hovet granskas? Den retoriska frågan framförs som ett mantra av journalisten och författaren Thomas Sjöberg. Men kan ett uppkok av gamla rykten och en rad anonyma personers skvaller anses vara en seriös och trovärdig granskning? Ordet granskning devalveras och används som ett verbalt skyddsomslag för en skandalbok.

Svenska medier kan förvisso kritiseras för en slentrianmässig och veckotidningspräglad bevakning av hovet och de många uppgifter medlemmarna av den kungliga familjen utför. Men mediernas underlåtenhetssynder rörande hovjournalistiken utgör ingen ursäkt för utgivningen av en skandalbok.

Denna bok lär utges i en första upplaga på 20.000 exemplar. Det är en blygsam upplaga. Tv, radio och press återger det huvudsakliga innehållet i boken. Även om upplagan är liten har boken fått en enorm publicitet i medierna.

Problemet är att medierna uppfattar en publicering i bokform som en tung och förtroendeingivande form av offentliggörande. Detta leder för många redaktörer till slutsatsen att man bör publicera inte bara att en bok om kungen med graverande uppgifter utgivits, utan att det också är fritt fram att återge skandaliserande eller famösa uppgifter om otrohet och nattklubbsbesök.

I många fall har till exempel kvällstidningarna i Stockholm känt till de rykten och det skvaller som nu utges i bokform. Men man har, av hänsyn till pressetikens krav om att uppgifter skall vara sanna och relevanta och inte bryta mot privatlivets helgd, avstått från publicering. Men så kommer de kontroversiella uppgifterna i bokform och de förtjusta redaktörerna kan hänge sig åt rollen som referenter, som bara återger vad som redan har publicerats i en bok. Det anses nämligen vara av ett oavvisligt allmänintresse att återge hur en högst offentlig person får sanna eller osanna uppgifter om sitt privatliv offentliggjorda i en bok.

Jag kritiserar inte bokförlaget Lind för en skicklig lansering av en obskyr produkt; däremot kritiserar jag de tidningsredaktörer som så villigt och i egenintressets namn återgivit inte bara händelsen i stort, utan många detaljer som redaktionerna tidigare kände till och ansåg det vara otänkbart att på eget initiativ publicera.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skrev häromdagen: ”Det är relevant att ge allmänheten kännedom – inte bara om att Sveriges statschef anklagas i en ny bok, utan även för vad. Därför publicerar Aftonbladet i dag ett antal påståenden ur boken.” Enligt pressetisk praxis skall den publicerade uppgiften vara sann och relevant. Men Helin glider på begreppet och säger att det är relevant att ge allmänheten kännedom om – måhända lögnaktiga – anklagelser mot kungen. Med den begreppsförvirringen kan det ju anses vara relevant att återge irrelevanta uppgifter bara tidningen citerar en angiven källa och den förtalade personen har en så uppsatt position att man kan hänvisa till ett oavvisligt allmänintresse.

Numera är det inte särskilt kostsamt att låta trycka en debattbok eller pamflett. Fortsätter denna utveckling får vi väl snart se cyniska redaktionsledare som finansierar utgivningen av en kontroversiell skrift så att de får något att hänvisa till, det vill säga ett alibi för att publicera uppgifter som de inte vill ta det direkta ansvaret för att offentliggöra. Här öppnas nya affärsmöjligheter för skrupelfria bokförläggare och försiktiga chefredaktörer.

Kungen har som varje annan svensk möjlighet att stämma bokens författare i ett tryckfrihetsmål. Men det leder till en offentlig rättegång med åtföljande publicitet.

Man kan bara konstatera att den rättsliga möjlighet som står vanliga medborgare till buds i praktiken inte är tillgänglig för en statschef. Det är väl denna vetskap som gör att förlaget så morskt talar om att låta saken prövas i rätten.

Däremot kan kungen PO-anmäla tidningar. Som bekant är förfarandet hos PO och Pressens Opinionsnämnd inte offentligt förrän nämnden offentliggör sitt beslut. Under min tid som Allmänhetens pressombudsman fälldes en tidskrift för att ha publicerat flera sidor med kronprinsessan Victoria [1] i olika baddräkter.

Kronprinsessan hade tillfrågats om att ställa upp för en sådan fotografering och nekat. Då hade tidningen helt enkelt gjort ett fotomontage: en fotomodell med en figur som liknade kronprinsessans provade baddräkterna och bilderna försågs med kronprinsessan Victorias huvud! Tidningen fälldes. Och låt mig, för att undvika frågan om huruvida fällningen var ett uttryck för kungligt fjäskande, säga att varje ung kvinna i motsvarande situation skulle ha behandlats på samma sätt. Ingen studentska skall behöva finna sig att manipulerade bilder offentliggörs.

I kronprinsessans fall var det fråga om att anmäla en enskild tidning som begått en flagrant överträdelse, inte bara mot en utpekad person utan också mot den övriga pressen. Systematiskt manipulerade bilder försvagar ju allmänhetens tilltro till tidningarna.

Men i detta fall finns det risk för att en stor del av den svenska pressen refererar bokens innehåll och kungen kan ju rimligen inte PO-anmäla en stor del av den svenska dagspressen.

Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst.

Detta kan faktiskt slå tillbaka mot medierna själva. Det är möjligt att allmänheten – och därmed politikerna – inte accepterar mediernas allt slappare tolkning av begreppen relevans och allmänintresse.

Pär-Arne Jigenius”

Länk till artikeln: http://www.dn.se/debatt/medborgarnas-rattigheter-inte-tillgangliga-for-kungen-1.1203059

03 november 2010

Kungabokens trovärdighet lika med noll

“En rutinerad porträttskribent, en socialarbetare som sadlade om strax före 50-årsdagen och en elev från Journalisthögskolan. Det är en bokig trio som ligger bakom den nya skandalboken om kungen. En bok där långt ifrån alla påståenden är så bekräftade som författarna gör gällande.”

Så inleder Aftonbladets Oisín Cantwell sin analys av boken i dagens tidning, som totalt omfattar hela 14 sidor. Hans artikel är egentligen den enda i de båda kvällstidningarna som förhåller sig kritisk till materialet. Trots att det bara är ett fåtal som verkligen läst boken är det krigsrubriker snart sagt överallt. Men författarna och förlaget har ändå droppat så många detaljer och kapitel att går att göra en tämligen rimlig bedömning av trovärdigheten.

Det är bara ett fåtal källor som framträder med namn och främst bland dem befinner sig en gammal serbisk boxare, torped och tidigare ägare av ett antal svartklubbar i Stockholm. Han påstår att kungen och hans kompisgäng sprang på boxarens klubbar och att det fanns damer av olika schatteringar kring dem.

Men vem skulle i något annat sammanhang lita på vad en sådan person påstår, så varför tillmäts han någon trovärdighet alls i det här sammanhanget. I synnerhet som det bara rör sig om mannens egna påståenden.

Ett annan exempel gäller artisten, Camilla Henemark, som ska pekas ut för att ha haft ett förhållande med kungen. Men hon har inte intervjuats av författarna om detta. Det är istället vad huvudförfattaren, Thomas Sjöberg, har hört henne berätta vid ett antal skilda tillfällen för honom. Sådant uppsnappat krogsnack och skvaller är naturligtvis inte värt ett smack för en seriös journalist om det inte kan kontrolleras och verifieras på något sätt.

Intressant skvaller kan många gånger förvandlas till riktigt bra journalistik, men kungsregeln är alltid kontroll och verifikation. Men det saknas här och Henemark själv vill nu inte säga någonting alls.

I ett annat kapitel drar man den gamla nattklubbshistorien från OS i Atlanta 1996, som valsat runt ett antal gånger genom åren. Medförfattaren, Deanne Raucher, har intervjuat två påstådda managers på klubben som påstår att kungen var där. Ett par andra anonyma intervjuer på klubben ska också bevisa att kungen var där och spenderade 10 000 dollar. Men är det någon människa som med säkerhet vågar påstå att det mer än tio år efter de olympiska spelen är samma personal kvar på en strippklubb i Atlanta och som efter så många år fortfarande känner sig tvingade att vara anonyma.

Det är ungefär samma visa med ett påstått besök på en klubb i Bratislava 2008. Raucher är där och matas med nya anonyma uppgifter från ett par snaggade biffar i entrén. Men några dagar senare hävdar klubbens manager att biffarna inte arbetade på klubben då kungen påstås ha varit där. Om det nu är så oklart hur det var med besöket i Bratislava, varför publicerar man över huvud taget uppgiften? Det blir komplett obegripligt.

Så har vi fallet Helen Wellton, som Expressen idag ger ett helt uppslag i rampljuset. Wellton stod på 80-talet bakom företaget Lap Power. Hon påstår att hon blivit erbjuden att tillsammans med ett antal andra kvinnor vara med vid kaffet i samband med en middag för kungen och hans grabbgäng och därtill eftersläckning någon annanstans. Men hon tackade nej, eftersom hon inte fick vara med om hela middagen. Så vad vet hon om vad som försiggick vid de påstådda grabbmiddagarna. Jo, det bekräftas i boken av en bekant till Wellton som författarna citerar i andra hand och som är exfru till någon av herrarna, oklart vem. I den riktiga journalistvärlden är andrahandsuppgifter utan större värde.

På det där och liknande sätt rullar det på med, nästan genomgående, lika ansiktslösa källor som namnlösa dito. Författartrion, som har hållit på med boken i två och ett halvt år, måste ha inbillat sig att läsarna är något svagbegåvade som accepterar snart sagt vad som helst.

En annan tanke kan ha varit att trion, inklusive förläggaren kristoffer Lind, helt enkelt struntat i trovärdigheten och bara tänkt på försäljningen. Och en eventuell förtalsrättegång kan ju tänkas öka på försäljningen ytterligare.

Men bevekelsegrunder spelar mindre roll, eftersom alla utdrag ur boken på alla möjliga håll och kanter ändå visar helt uppenbart att “Den motvillige monarken” är en riktig skitbok. Att de tre författarna har bränt sig själva är uppenbart och förlaget Lind & Co tycks ha sålt sin heder för en alltför billig penning.

Det finns nu ingen som helst anledning för kungen att hissa pestflagg. Därför att det har skrivartrion redan klarat av alldeles på egen hand innan boken ens har kommit ut.

Några länkar:

http://www.dn.se/dnbok/kungen-ska-kommentera-skandalbok-1.1201758

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/medier-pa-pass-efter-bokrykten_5618431.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kungen-kommenterar-omdiskuterad-bok_5614427.svd

UD kände till mutorna till Irak

Redan år 2 000 kände Utrikesdepartementet mycket väl till att det förekom mutor och kickbacks i det skandalösa matprogrammet mellan FN och Irak. Men det dröjde fyra år innan en irakisk tidning blev först med att publicera något kring skandalen, som därefter svällde till närmast oanade proportioner.

Dokumentet här grävdes fram av Ekot i juli 2006 och det var ambassaden i Amman som larmade den 3 december 2000. När nu ett antal Scania-chefer kan komma att åtalas (se nästa post nedan) kan det vara intressant att se att svenska myndigheter och ledande politiska tjänstemän mycket väl kände till mutorna hela fyra år innan de avslöjades offentligt.

 

image image

Det dröjde 18 dagar innan UD valde att informera ambassaderna i London, Paris och Washington, samt FN-delegationen i New York. I ett krypterat fax den 21 december hette det bland annat att “ett öppet svenskt engagemang i frågan negativt skulle påverka andra svenska affärsmöjligheter”.

Några dagar efter Ekots avslöjande i juli 2006 skrev jag en artikel i Aftonbladet och pekade ut en rad politiska tjänstemän som måste ha blivit informerade om ambassadbrevet från Amman. När nu Scania och tidigare också Volvo ställs vid skampålen finns det alla skäl i världen att än en gång peka ut de personer som teg under flera år, trots en pågående mutskandal i miljardklassen och i dollar räknat. Kofigate är långt ifrån över än.

Min artikel i Aftonbladet den 30 juli 2006:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article397432.ab

02 november 2010

Scanias mutor till Saddam leder till åtal

Statsåklagare Nils-Erik Schultz förbereder nu ett åtal mot lastbilstillverkaren Scania och dess vd Leif Östling för misstänkta mutbrott i Irak, ett brott mot FN:s dåvarande sanktioner, rapporterar SVTs Rapport idag.

Det handlar om FNs skandalösa hjälpprogram till Irak, som gick under namnet oil-for-food och som förhandlades fram av Kofi Annan, som då var biträdande generalsekreterare. Programmet omfattade bortåt 100 miljarder dollar och åtminstone 10 miljarder gick i regimens fickor.

Sverige visste mycket väl, redan på ett tidigt stadium vad som då hade pågått under flera år, men på UD var det ingen som brydde sig. Här följer ett par utdrag ur Rapports inslag:

“Vi är inne i en slutfas nu, säger Schultz till SVTs Rapport. Misstankarna kan också, enligt åklagaren, leda till att man får betala höga böter i USA. Under tidigt 2000-tal avslöjades att en stor mängd företag betalat mutor till Saddam Husseins regim i Irak. Sammanlagt betalades runt 11 miljarder kronor i mutor för att få kontrakt i landet under det så kallade olja för mat-programmet, men samtidigt fanns FN-sanktioner mot Irak.

Därför är sedan tidigare två höga Volvochefer åtalade för grova sanktionsbrott. Detta eftersom Volvo misstänks ha betalat stora summor i mutor, eller så kallade "kick-backs" i Irak. Nu förbereds också ett åtal mot Scania för grovt sanktionsbrott, ett brott som kan ge fyra års fängelse

-Vi är inne i en slutfas, jag kan förhoppningsvis väcka åtal eller ta beslut i åtalsfrågan i slutet av året eller början av nästa år, säger Nils-Eric Schultz, statsåklagare, till Rapport.

-Jag har svårt att se annat än att det blir samma åtal som redan ligger mot Volvo, alltså grovt sanktionsbrott. Enligt Nils-Eric Schultz är en handfull personer i Scanias ledning förhörda och delgivna misstanke om brott. Men i första hand är det, enligt honom, Scanias vd Leif Östling som hotas av åtal, eftersom han var ansvarig under den aktuella tiden. Leif Östling är inte förhörd och delgiven misstanke än, men det är enligt åklagaren på grund av tidsbrist.

-Jag tycker vi har en lika bra bevisning som finns i Volvoärendet, säger Nils-Eric Schultz.

/…/

Scania menade tidigare att man inte gjorde affärer med Irak då regimen ville ha mutor. Men enligt dokument funna i en razzia i Göteborg förra våren, fortsatte man sälja fordon via företag i Ryssland och Tunisien, och ska enligt misstankarna ha betalat runt 5 miljoner dollar i mutor. Utöver ett åtal kan Scania också få dryga böter i USA. Statsåklagare Nils-Eric Schultz har informerat amerikanska myndigheter om misstankarna. Tidigare fick Volvo ungefär 120 miljoner kronor i böter i USA för sina affärer med Irak och nu kan Scania få möta samma öde.

-Hade amerikanarna känt till hur Scania agerat vid den tidpunkten kan jag tänka mig att det hade blivit samma belopp. Nu får vi se hur de reagerar, säger Nils-Eric Schultz. Scania ville i dag inte kommentera misstankarna för Rapport. Man hävdar dock att svenska myndigheter kände till affärerna, och att UD godkänt att man gjorde som man gjorde.

Statsåklagare Nils-Eric Schultz är kritisk till att myndigheterna inte gjorde mer för att få eventuella mutor att upphöra.

-På svenska FN-delegationen och UD hade man nog ganska bra kännedom, Exportrådet hade viss kunskap om det. De svarade oss att de inte är polisorganisationer så de ansåg sig inte ha någon anledning att ställa alltför besvärande frågor till företagen. Och jag har verkligen ifrågasatt att man inte gjorde det, säger han.

Men det finns ingen misstanke om att svenska myndigheter begått fel - för medhjälp till sanktionsbrott är inte straffbart.”

Redan i december 2000 larmade svenska ambassaden i Amman om miljardmutorna till Irak i samband med det beramade matprogrammet. De som då fick direkt kunskap om vad som pågick var Anna Lindh, Jan Eliasson, Hans Dahlgren, Pierre Schorri och Sven-Olof Pettersson. Men som Nils-Erik Schultz påpekar teg alla. De tycks ha ansett att Sverige var för fint att vara indraget i något så smutsigt som mutor till Saddam Hussein.

DE_VISSTE_227750w 

 

 

 

 

 

 

 

Avtalet om matprogrammet mellan FN och Irak undertecknades för övrigt av den nu dödsdömde Tariq Aziz, tillsammans med Kofi Annan och dåvarande rättschefen i FN, Hans Corell. När skandalen kröp allt närmare Kofi Annan personligen fick den det gemenliga namnet Kofigate och förpestade en stor del av hans tid i FN och har dessutom präglat hans eftermäle som generalsekreterare.

För den som vill friska upp minnet finns några av mina tidigare artiklar här:

http://stadsholmen.blogspot.com/search/label/Kofigate

30 oktober 2010

Stuxnet datasystemens superbomb

Låg Israel eller USA bakom? Kina eller Pakistan? Har det slagit ut satelliter och hejdat kärnvapenprogram? Stuxnet framställs som IT-ålderns supervapen, ett epokskifte jämförbart med 11 september eller atombomben.

Enligt expertisen släpptes Stuxnet ut i världens datasystem redan under förra året. Det hade många månader på sig att i lugn och ro sprida sig, via internet och via usb-minnesstickor och även till slutna system.

Först i september i år började det talas offentligt om en ny så kallad datamask, så avancerad att ingen går säker och uppenbarligen så dyr att forska fram att en stat måste ligga bakom.

"Det kan visa sig vara ett lika stort epokskifte för säkerheten inom storskaliga system som 11-september-dåden var för flyget", skriver Reuters i en analys.

- Jag skulle snarare jämföra det med den första detonationen av en atombomb, säger Alastair Newton, tidigare cyberkrigsexpert vid brittiska utrikesdepartementet, till nyhetsbyrån.

Indiens satellit Insat-4B kan ha blivit Stuxnets första högprofilerade offer. Satelliten slogs den 7 juli ut av ett oförklarat mjukvarufel. Även i övrigt är Indien hårt drabbat av masken, vilket väcker misstankar mot Pakistan, samt mot Indiens värsta rival, Kina, bland Asiens framväxande IT-stormakter.

- I mina ögon är det troligast att Kina ligger bakom Stuxnet, säger den amerikanske cyberkrigsexperten Jeffrey Carr till The Times of India.

Större global uppmärksamhet fick Stuxnet när Iran för drygt en månad sedan erkände att masken tagit sig in i Bushehr, landets stora kärnkraftsanläggning.

- USA och andra fiender till islam försöker föra ett cyberkrig, förklarade kommunikations- och IT-minister Reza Taqipour för medier i Teheran.

Med "andra fiender" avses i första hand Israel, som länge ryktats ha förberett flyganfall för att slå ut Irans eventuella försök att bygga kärnvapen. Enligt en utbredd teori skulle Israel i och med Stuxnet ha skaffat sig en "cybermissil" som skulle kunna bli effektivare än den kraftigaste flygbombning.

- Det är teoretiskt möjligt att USA:s regering ligger bakom. Men det är långsökt. Troligare är ärligt talat Israel, säger Richard Falkenrath, högt uppsatt antiterrortjänsteman under president George W Bush i USA, i en tv-intervju med Bloomberg.

Hela sanningen lär vi aldrig få veta. Om offer som Indien och Iran åsamkats stora skador vill de inte erkänna det, och de spionorganisationer som kan ha skickat ut Stuxnet brukar kunna avstå från offentligt skryt.

Men precis som med atombomben går superviruset inte att "av-uppfinna" när det väl har konstruerats. Världen kan bara försöka förbereda sig på Stuxnets ättlingar.

"Stuxnetkulan är avlossad, och har träffat sina mål. Stuxnet som sådant åsamkar inte mer skada. Men det lever vidare, det blir en zombie i våra mardrömmar", citerar Reuters Ralph Langner, en tysk expert som var bland de första att identifiera Stuxnet.

Fotnot: Min första artikel om Stuxnet la jag ut den 30 september.

28 oktober 2010

Kristdemokraterna kräver resningskommission

Det är kristdemokraten Otto von Arnold som nu motionerar om att få till stånd en utredning om att införa en särskild resningskommission vid sidan av de vanliga rättsvårdande myndigheterna. Kravet kommer efter en serie uppmärksammade fall där personer som dömts till långa fängelsestraff senare frikänts, ofta efter att fallen uppmärksammats i medier. Så vitt känt är det första gången frågan kommer upp i riksdagen. Otto von Arnold skriver i sin motion:

“I Sverige har Högsta Domstolen, HD, makt att både avslå och bevilja resningsansökningar från människor som anser sig oskyldigt dömda. Nålsögat är litet. och i princip beviljas bara resningstillstånd i de fall någon helt ny omständighet tillkommit, exempelvis nyfunnen bevisning.

Sedan den första juli 2004 är det bara JO och JK som automatiskt får sina fall prövade i Högsta domstolen, HD. Riksåklagaren måste begära prövningstillstånd och får ja i tre av fyra fall. Högsta domstolen prövar även mål som överklagas från någon av de sex hovrätterna i landet. Huvudregeln är att HD ger prövningstillstånd endast om fallet har prejudicerande verkan, det vill säga kan ge ledning i hur liknande fall ska bedömas i framtiden. År 2009 fick Högsta domstolen 4 738 ansökningar om prövning. Endast 118 stycken beviljades. I praktiken blir hovrätten högsta instans i de allra flest mål.

Flera rättsfall de senaste åren har påvisat behovet av en kompletterande instans till HD. De senaste årens mer uppmärksammade rättsfall, där en dömd trots allt har fått resning, har inte berott på en välvillig inställning från samhället utan genom hårt arbete från både journalister och advokater för att genom opinionsbildning skapa tryck för en förnyad prövning.

En resningskommisson fristående från andra rättsvårdande myndigheter som åklagare och polis, skulle kunna granska de fall där förnyad prövning begärs.

Resningskommissionen skulle inte bara bygga upp rättssäkerheten genom att ge de som anser sig dömda på felaktiga grunder en möjlighet till rättelse utan också på sikt förbättra metoderna att bedriva en förundersökning. Att människor frias efter många år i fängelse betyder också att någon skyldig går fri. De senaste årens friande domar betyder att minst tre gärningsmän, alla med grova brott på sitt samvete ännu inte har fångats upp. Rättsväsendets arbetsmetoder måste ständigt prövas för att vara så rättssäkert och effektivt som möjligt. Här har en resningskommission också en viktig uppgift.

Flera länder i Europa har i dag en resningskommission i någon form, bland andra Storbritannien och Norge. Befogenheterna kan skilja mellan de olika kommissionerna. I Storbritannien kan kommissionen besluta om förnyade polisutredningar och kan göra egna undersökningar.

Möjligheten och utformningen av en resningskommission som passar Sveriges behov och myndighetsuppbyggnad bör med ovanstående som grund utredas.”

Fotnot: Den 26 november anordnar stiftelsen Rättsstatens Vänner ett seminarium i Stockholm om frågor kring ett eventuellt resningsinstitut. Bland talarna märks Peter Nobel, Maria Abrahamsson, Sven Erik Alhem, Peter Althin och Johan Munck. Ytterligare information om seminariet finns på www.rattsstatensvanner.se

27 oktober 2010

Pestflaggan är fel metod mot SD

Dagens Nyheters Maciej Zaremba skriver i dagens tidning en alldeles utmärkt artikel om Sverigedemokraterna. Jag håller helt och hållet med om att det är fullständigt meningslöst och dessutom kontraproduktivt att vifta med pestflaggor. Huffar nu Zarembas artikel i sin helhet.
”Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig”, skriver Maciej Zaremba och undrar om oviljan att diskutera med Jimmie Åkesson beror på högmod eller oförmåga.
Annonser brukar vilja oss någonting. Kom och köp! Pröva i en vecka utan kostnad! Jag stirrar på den blodröda halvsidan i DN. Det är Stockholms stift som anropar. ”Nej till rasism”, står det. ”Vi tror på en Gud som älskar alla människor.” Och så ett hjärta.
Vad vill mig den annonsen? Skall jag jubla? Sätta upp den på kylskåpet? Föra det glada budskapet vidare? Jag kunde ringa Reuter: Hallo, jag har en nyhet. Svenska kyrkan säger nej till rasism. Ja, ni hörde rätt. Kyrkan säger nej och är beredd att betala priset. 755.508 kronor, inklusive moms. Så mycket kostar kampanjen.
Varför blir jag så provocerad av en annons som säkert var menad att göra mig inkluderad och glad? Kanhända för att jag såg den ur Sverigedemokraternas [1] synvinkel.
I juni uppvaktades Stockholmsbiskopen av Läkare i världen och Asylkommittén. Kunde stiftet undvara litet pengar till mat och mediciner åt barn vars familjer varken fått stanna i Sverige eller kan återvända till Irak och Afghanistan? Och så några kronor till SL-biljetter, så att de kan ta sig till läkare eller advokat? Beklagar, svarade biskopen, för sådana ändamål har stiftet ingen budget.
Vore jag Jimmie Åkesson skulle jag tycka att det var fint prioriterat av biskopen. Inte skall kyrkoskatten gå till asylsökande. Då får de kanske råd med advokat och, Gud förbjude, får uppehållstillstånd. Av kyrkans ”Nej till rasism” tar där­emot SD ingen skada. Den som vet med sig att muslimer är sämre människor lär inte frälsas av en annons. Och många av de andra, som röstat på partiet, uppfattar sig knappast som anhängare av rasläror. Så de tar inte åt sig.
Missförstå mig inte. Det är inte biskopen jag vill åt, det är fenomenet. Annonskampanjen är bara ett symtom.
Man kan tycka att när ett parti som utmanar grundlagen äntrar riksdagen borde alla de andra söka sig till demokratins urspråk, det som talar till hjärtat. En lågmäld men orubblig diskurs om människans värdighet och om fair play.
Så blev det inte. Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren. Under de första dagarna efter valet såg det faktiskt ut som om SD skulle oskadliggöras med ungefär samma metoder som detta parti tänker sig för att rensa Sverige från muslimer: diskriminering, social utfrysning och demonisering.
(Förvisso behöver inte all utfrysning vara av ondo. Året 1982 förbjöd militärregeringen det polska författarförbundet, fängslade en rad författare och skapade ett ”gult” författarsällskap som stödde militärkuppen. Av landets framstående litteratörer var det bara en som anslöt sig till denna nya förening. När detta blev känt fick denne skriftställare problem med att få upp ytterdörren. På morgnarna låg det travar av hans egna böcker i trappan, returnerade av harmsen läsekrets. Och folk upphörde att hälsa på honom.
Det var en social utfrysning som jag kan försvara. Ostracismen var just då de maktlösas enda vapen. Men när utfrysning tillgrips av en majoritet mot några få, är det mobbning och ovärdigt.)
Jag behöver inte förklara vad jag känner för Åkessons parti. Enligt hans åsikt har sådana som jag knappast hemortsrätt i Sverige. Men jag kan inte hjälpa att reaktionerna på SD:s inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig. Det är som om merparten av politiker och skribenter verkligen trodde att om de samfällt pestflaggar för någonting, kommer alla att följa efter. Att det räcker att ropa ”rasister”; eller kanske ”fascister”, lägga in en annons med ett hjärta och kalla till demonstration. Ut med politik, in med Anticimex. För vi har väl samma sunda värderingar.
Har vi? Just den frågan har både alliansen och de rödgröna sett till att avföra från valrörelsen. Själv pläderade jag våren 2009 för att partierna i stället för att slänga ”rasist” efter folk eller tiga ihjäl dem, skulle försöka lyssna till vad de har på hjärtat och gendriva deras enkla teser. Det gjorde de inte. Det verkar rent av som om de kommit överens om att låta bli. Var det av högmod? Eller tvärtom – av oförmåga?
Kanske var det av både och. Säkert högmod. Det har ju fungerat hittills. I ett litet och centraliserat konsensussamhälle som Sverige, där också akademiska karriärer påverkas av Kanslihuset, har det varit lätt att undvika besvärliga debatter genom att brännmärka budbäraren. Ofta räckte det med ett epitet. ”Drogliberaler” om folk som velat humanisera narkomanvården. ”Reaktionärer” om dem som väckte frågan om rättssäkerheten i sexualmål.
”Krigshetsare” om anhängare av ett FN-ingripande under kriget på Balkan. ”Islamofober” om folk som granskar islam med samma kritiska blick som de nyss granskat kristendomen. År 2004 protesterade sextio statsvetare mot den politiska styrningen av en integrationsutredning. Inte minst valresultatet vittnar om hur viktig det hade varit att ta den debatten. Som dock kvästes i sin linda med just brännmärkning. Protesten hade ”en rasistisk underton”, påstod Mona Sahlin.
Metoden är effektiv, men den betingar ett pris. När de som tror sig rättänkande slipper motsägelser mister de förmågan att försvara sina goda värderingar. Uppvaknandet kan vara smärtsamt. Rätt som det är blir man mållös i mötet med en Åkesson.
”Det är fel att behandla människor olika!”
”Varför det?”
”För alla äger vi lika värde.”
”Jasså? Och hur vet vi det?”
Där, är jag rädd, tar det stopp för de flesta. Idén om demokrati som folkvälde är nog djupt rotad i Sverige. Men idén att majoriteten inte får göra vad den vill med en minoritet har en kort och osäker hemvist i vårt land. Det är nog inte många som vet att det var ett par högerpartister som 1938 var först med förslaget att införa mänskliga rättigheter i grundlagen.
Vilket dröjde till 1975, på grund av socialdemokratins principiella motstånd. Sådana rättigheter, menade partiet, stred mot folkväldet, som måste få stifta vilka lagar det vill.
De som vill stoppa rasismen gör nog bäst i att studera den historien. Sverigedemokraterna kan den redan.

Maciej Zaremba



Socialdemokraterna stärker makten över Aftonbladet

Med valet av Anders Lindberg som ny ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet stärker partiet makten över tidningens ledarsida. Lindberg har de senaste tio åren varit kommunikationsombudsman i partistyrelsen och är dessutom ordförande för socialdemokraterna i Haninge, söder om Stockholm.
Strax efter valet blev Karin Pettersson ny politisk chefredaktör, efter Helle Klein. Pettersson var då kommunikationschef i partistyrelsen sedan 2009. Tidigare var hon med och grundade magasinet Fokus. Innan dess var hon bland annat politiskt sakkunnig hos Bosse Ringholm och Pär Nuder. Hon har också varit talskrivare åt Leif Pagrotsky under hans tid som handelsminister i UD.
Karin Pettersson lyfter alltså över sin, tills helt nyligen, kollega på Sveavägen 68, från partistyrelsens kansli till tidningens ledarsida.
En annan av tidningens fem ordinarie ledarskribenter är Eva Franchell. Hon var pressekreterare åt Anna Lindh 1994-2000, senare hade hon samma befattning åt Berit Andnor. Franchell var nära vän med Anna Lindh och blev vittne till mordet på Lindh 2003.
Katrine Kielos har ett förflutet som skribent i Dagens Arena och SSUs tidning Frihet. Hon har också verkat i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus i Uppsala.
Ingvar Persson kom till Aftonbladet från SSU-tidningen Tvärdrag.
Det intressanta nu är att två av ledarredaktionens skribenter kommer direkt från partistyrelsen, plus att Eva Franchell har ett förflutet i det gamla socialdemokratiska regeringskansliet.
LO har sedan lång tid tillbaka ett avgörande inflytande över tillsättningen av politisk chefredaktör. Det gäller även efter att norska Schibsted förra året ökade sitt ägande i tidningen från 49,9 procent till 91 procent. Den resterande delen ägs fortfarande av LO.
Det brukar också påstås att LO har vetorätt när det gäller tillsättning av chef för kulturredaktionen och debattchef. Därmed ska det inte falla någon som helst skugga över Karin Magnusson som debattchef. Hon har gjort ett utmärkt jobb med att förnya och vitalisera tidningens debattsida.
Nu kanske det, i och för sig, inte är så konstigt att partiet stärker makten över Aftonbladets ledarsida. Inte minst med tanke på partiets trängda läge. Men också med tanke på att det finns så få socialdemokratiska tidningar kvar i landet.
Men när andra tidningar väljer att vara oberoende från skilda partier och väljer bort direkta partistämplar, är det ändå värt en notering att banden mellan tidningens ledarsida och partistyrelsen stärks ytterligare.
By the way: Efter att jag lagt ut den här artikeln fick jag från kulisserna höra att på den tid Gunnar Fredriksson var politisk chefredaktör (1966-1980) sa han “partiet ja, men det här är LOs tidning”. Men det var då det.

11 oktober 2010

Kultursidan är död

Många läsare frågar vad det var för förbrytliga artiklar i Moderna Tider, som fick Kulturnytt i Sveriges Radio att kalla mig för ”en korsfarare mot dumhet”, och det var inte avsett som en komplimang. Den första handlade om ett upprop i Dagens Nyheter till försvar för debattören Jesús Alcalá, anklagad för bedrägeri och som hade undertecknats av 24 kulturpersonligheter. Rubriken var ”De tjugofyras gäng”. Flera bland dem som stod bakom uppropet hade ingen aning om vad de skrivit under. Den andra artikeln hade rubriken ”Kultursidan är död” och publicerades i oktober 2001. Eftersom de båda artiklarna inte längre finns tillgängliga på nätet väljer jag nu att publicera den senare på nytt. Jag tycker nämligen att den än idag bär viss giltighet. Även om somt förvandlats till mediehistoria, medan annat blivit rena understatements.

Kultursidan som ett folkets universitet finns inte längre. Istället har vi fått en inställsam och nyhetsfixerad kulturjournalistik.

När Ordfront förlag tidigare i år lanserade Maria-Pia Boëthius ”Mediernas svarta bok” hade författaren själv lanserat den under flera år. Många gånger hade hon i intervjuer och egna artiklar berättat om sitt medieprojekt som enligt henne själv gick ut på en väsentlig och viktig kritik av journalistiken i Sverige. En sorts kritik som hon själv gav mycket uppmärksammade prov på genom inställsamma och okritiska intervjuer i Sveriges Televisions medieprogram under den gångna säsongen, med personer som den australisk födde filmaren John Pilger, den kanadensiska globalisten Naomi Klein och kulturminister Marita Ulvskog.

Det är därför inte särskilt förvånande att när boken väl gavs ut, efter år av egen lansering, kastade sig varje kulturredaktion med självaktning över den. Chefredaktörer, kolumnister, kulturskribenter – alla ville skriva om ”Mediernas svarta bok”. Och de flesta var mycket kritiska, en del rant av raljerande.

Dagens Nyheter ägnade 144 spaltcentimeter åt att sänka den under rubriken ”Ensam i bräcklig farkost”. Svenska Dagbladet lämnade utrymme för drygt en och en halv spaltmeter med en något mera modest, men ändå helt nedgörande kritik. Och den tidningens chefredaktör, Mats Johansson, skrev en halvmeter på ledarsidan under rubriken ”Alla är vi idioter utom Boëthius”.

Aftonbladets kultursida publicerade också en mycket omfångsrik, men betydligt mera välvillig recension, signerad Thomas Lappalainen. ”Det är alltså en genomskådande, radikal och modig bok”, hävdade Lappalainen för sin del. Den recensionen publicerades på samma kultursida som ofta ger mycket stort utrymme åt filmaren John Pilgers jakt på den rådande världsordningen, sedd genom ett enögt och ganska suddigt sikte. Samme Pilger ges också stort utrymme i Boëthius bok.

Bland annat hävdar hon helt felaktigt att det var han som fäste världens ögon på Östtimor och senare års händelser i Irak. Kopplingarna mellan Maria-Pia Boëthius, John Pilger och Aftonbladets kulturredaktion formar sig på sätt och vis till en sorts kulturens triumvirat, där dessa tre okritiskt ger utrymme åt varandra. På liknande sätt har Aftonbladets kulturredaktion nyligen köpt de svenska rättigheterna till Naomi Kleins kolumner.

Trots en tankemässig oskärpa och ett hafsigt hantverk fick Boëthius en alldeles oerhörd uppmärksamhet. Det kan delvis förklaras med att många redaktioner kanske kände behov av att försvara sina fögderier inför hennes kanoneld. Men samtidigt går det inte att svära sig fri från misstanken att vissa författare alltid får stor uppmärksamhet på kultursidorna, alldeles oavsett kvaliteten på deras böcker.

En av Sveriges mest erfarna litteraturkritiker är Ruth Halldén. Under decennier skrev hon i Dagens Nyheter, numera blir det mest i Sydsvenska Dagbladet. På många sätt kan hon beskrivas som svensk litteraturkritiks grande dame. Hon hävdar bestämt att inom kulturen finns det särskilda regler. ”Bland kulturskribenter finns det en hemlig litterär börs och det är de som noteras där som får förstadagsrecensioner och stort uppslagna artiklar, kvaliteten på materialet spelar ingen roll. Det är långa sammanfattningar, referat och citat; ibland avslutas artikeln med en liten brasklapp, där den negativa kritiken matas in.”

Ruth Halldén anser att svensk kulturjournalistik har blivit sämre. ”Det är en slags svaghet som breder ut sig, där intresset för allmänbildning försvagats. Kulturjournalistik ska orientera och introducera, men idag finns det ingen pedagogisk anda, den fungerade förr som ett folkuniversitet. Människor vänder sig bort från texter som är obegripliga eller bemängda med svordomar och könsord. Förr fick läsarna en karta över litteraturen, men den kartan är numera försvunnen. Hos många av dagens skribenter finns det tyvärr en sorts inställsamhet i förhållande till verket.”

En annan upphöjd personlighet med starkt kritiska synpunkter på dagens kulturjournalistik är Thure Stenström, professor i emeritus i litteraturvetenskap. Han har skrivit fler än 200 understreckare i Svenska Dagbladet och det var också han som skrev det första svenska standardverket om existensialismen och den franske filosofen Jean Paul Sartre. ”Kulturjournalistiken har förlorat det inflytande den en gång hade i samhällsdebatten. Förr fanns det skribenter som skapade dagens samtalsämne med sina artiklar. Det är borta idag och det är allvarligt, därför att det är inte bara journalistikens kris, utan hela kulturens kris, där allting blir till jippon, upplevelser och sensationer. Dagens skribenter har ingen konsistens i sitt skrivande. Kultur måste inte nödvändigtvis vara något lättillgängligt. Kultur är ibland ansträngande och kräver odling, men dess frukter äro ljuva”, säger Thure Stenström och tillägger ironiskt att ”snart är det väl också kultur att studera hur folk lyfter en ölsejdel”.

Det Stenström beskriver är en ökande klyfta mellan akademiker och kulturjournalister, där båda sidor misstror varandra i ökande omfattning. Akademikerna ifrågasätter grundkunskaperna hos journalister, och journalisterna tycker att akademiker är för trångsynta och just akademiska. Han påpekar också att idag ligger universitetsutbildningen i många ämnen närmast på vad som tidigare varen gymnasial nivå och att många unga kritiker är en produkt av nivån på utbildningen. Förr krävde till exempel litteraturvetenskapens historiska kurser genomläsning av hela verk. Idag räcker det med hundra sidor Homeros, hundra sidor Dante eller hundra sidor James Joyce.

En före detta chefredaktör på en av landets största tidningar, som får förbli anonym, säger att ”resultatet har blivit en väldig nyhetsfixering på kultursidorna, med den ytlighet som därmed följer. Det har blivit en uppslutning kring det flyktiga eller kulturjournalister som mest skriver om sig själva”. Ett sådant exempel är Nina Lekander som på Expressens kultursida i början av augusti, inte helt utan förakt, skrev om parfymbombande medelålders kvinnor som på teatern förpestar hennes eget luktsinne och som tvingar henne att stoppa papperstussar i näsan. Sådana kommentarer kan man förvisso tycka om eller tycka illa om, men det är ändå lika flyktigt som de parfymdamer hon försöker raljera över.

Idag befinner vi oss i en tid när det många gånger ska gå väldigt snabbt att rafsa ihop ett manus och flera personer Moderna Tider talat med säger mer eller mindre unisont att den rörliga bildindustrin helt och hållet har förändrat kraven på substans i skildringarna. Den goda berättelsen om vår egen samtid håller på att erodera bort. Utan att bli historienostalgisk går det att dra paralleller bakåt i tiden och jämföra med Zola eller Gustave Flaubert, vars litterära skildringar stod i ett absolut centrum för samhällsdebatten.

Den svenska kulturjournalistikens kris går tillbaka till den tid för några år sedan när tidning efter tidning började lägga samman kultur- och nöjesmaterialet. Det senaste exemplet på det fenomenet är Expressen, som under sommaren städade undan kulturen till en särskild bilaga tillsammans med nöjesmaterialet. Det har blivit en bilaga som det bara är alltför lätt för läsaren att lägga åt sidan. Men tidningens kulturchef, Maria Schottenius, är nöjd. ”Det är huvudsakligen positivt, alla måste skärpa sig”.

Samtidigt erkänner hon att kulturjournalistiken förlorat en stor del av sitt inflytande över samhällsdebatten. ”Medielandskapet är förändrat och kommersialiseringen har åstadkommit en vulgarisering, vilket gör att tidningar ibland väljer att lansera grova och populistiska debattörer, istället för att lyfta fram skribenter med en mer komplex världsbild. Så genomslaget för en riktigt intressant skribent är inte lika stort, eftersom konkurrensen inte sker med briljans utan med grövre doningar, sorgligt nog”, säger Schottenius.

Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör för kulturredaktionen, Arne Ruth, var den som först genomförde en sammanläggning av kultur- och nöjesmaterialet. Hans ambition var att samma intellektuella skärpa skulle användas vid behandlingen av såväl högt som lågt material – såväl kultur som nöje. Men idag erkänner Arne Ruth för första gången offentligt sitt misstag. ”Det var mitt misslyckande på Dagens Nyheter att det inte blev så. Idag är kulturjournalistiken på väg att förlora sin traditionella särprägel”, säger han och gör också en intressant internationell jämförelse. ”Svensk kulturjournalistik har halkat efter, därför att hos oss följer man för mycket i spåren efter förlagens lanseringsprojekt och där kändisaspekterna blir ett störande inslag.”

Kritiken mot populariseringen av kulturjournalistiken och sammanläggningen av tidigare åtskilt material späs på av Elisabeth Husmark, som under decennier introducerat konst, litteratur och teater i Sveriges Television. ”Sammanläggningen av kultur och nöje är helt katastrofal och därmed förintande eller kanske snarare decimerande för kulturens betydelse. Kulturjournalistiken har tagit på sig så mycket som den inte är mäktig bära. Att till exempel så ostentativt (något avsiktligt framhävt för att väcka uppmärksamhet) ta ställning i ämnen där kulturjournalistiken inte hör hemma. Det blir bara magistralt”, säger hon och pekar på en helsida i Dagens Nyheters kulturdel om fenomenet Lasse Berghagen som exempel på populariseringen.

En annan aspekt på kulturjournalistikens kris är storstadsfixeringen. För många skribenter tycks det vara så att det som inte händer i Stockholms innerstad, det har heller inte hänt. Professorn och ledamoten av Svenska akademien, Göran Malmqvist, pekar tydligt i riktning mot storstadens etablissemang. ”Kulturjournalistikens centrering kring storstäderna är mycket, mycket olycklig. Ta svenskt måleri eller konsthantverk utanför de tre storstäderna, det skrivs ingenting om det. Det finns många lysande konstnärer och konsthantverkare som är helt okända norr om Hallandsåsen. Man skriver bara om de i storstäderna etablerade”, säger Malmqvist.

Det är dock en kritik som framför allt drabbar Sveriges Radio och Sveriges Television, eftersom de båda företagen har en avtalsbunden skyldighet att spegla hela landet. Värsta syndaren i det fallet är radions Kulturnytt, som ger knapp eller ingen uppmärksamhet alls åt det som sker utanför storstäderna. Samtidigt är det ingen hemlighet att det i Radiohuset förs eviga diskussioner om hur bevakningen ute i landet ska kunna förbättras. ”Kulturradio för hela landet existerar inte längre”, säger Elisabeth Husmark.

Däremot existerar i radio den så kallade kulturdialekten. ”Överallt hörs denna skånska satsmelodi placerad över rikssvenska r”, skrev skånskfödda Karin Ström i en elakt rolig krönika i Svenska Dagbladet. Det handlar om lika uppblåsta som hippa, unga programledare utan någon större erfarenhet av livet självt. Och med sina texter försöker de apa efter en ungdomskult som de själva vill bli en del av, istället för att försöka förmedla något väsentligt gods till sina lyssnare. ”Många gånger handlar det om revirmarkeringar för att försöka ta sig in i det kulturella kretsloppet”, säger Mats Gellerfelt, som själv introducerat litteratur i Svenska Dagbladet under 25 år och många gånger retat gallfeber hos både publik och kolleger med en elegant floretteknik.

Samma fenomen återfinns också på kultursidorna. Som när Malena Rydell skrev i Dagens Nyheter om Absolute Kidz – The Tour, med bland andra Markoolio. Ett av hennes inledande omdömen var att ”det är otroligt sunkigt”, men hennes skräp om en skräpturné var ändå utlagt över sex spalters bredd i tidningen en söndag i augusti. ”Förmågan att skriva på ett medryckande sätt håller på att helt försvinna. Istället försöker många anpassa sig till såpornas värld eller någon sorts hipp ungdomskult”, säger Mats Gellerfelt.

Möjligen handlar det också om att samhället i vår tid har blivit mera högljutt och där olika särintressen tar sig in i skilda debatter. ”Man skulle önska att flera hade ett vittert krav på sig och det offentliga utrymmet. Det skulle göra kulturjournalistiken mera läslockande och uttrycksfull. Jag saknar ofta passion, att någon med stor kraft och ihärdighet vill något”, säger Bo Strömstedt, Expressens legendariske chefredaktör och tidigare tidningens kulturredaktör.

”En kulturredaktion ska vara som en teaterföreställning och den som ska leda den måste ha lust att vara teaterdirektör. Passion, temperament och en vilja att sticka ut hakan saknas i Sverige”, säger Strömstedt och berättar med lustfull humor om den tid då han själv och mannen med guldpennan, Björn Nilsson, ledde kulturredaktionen. När de båda gick ut i Stockholmsnatten och var nöjda med sin dag på redaktionen citerade de Hjalmar Gullberg för varandra. ”Den som bygger en orgel åt Gud låter sin gård förfalla.” Om deras dag istället hade gått åt skogen fick det bli Werner Aspenström, ”Så föll även denna dag som en brinnande vinge i havet”.

Också filmkritikern, Nils Petter Sundgren, pekar ut ungdomskulten som ett problem, han anser att den kulten är betydligt starkare än i andra länder. Men Sundgren pekar även i riktning mot redaktionernas ledarskap. ”Det finns inga stora ledare inom kulturjournalistiken idag. Paret Bo Strömstedt och Björn Nilsson var som dirigenter för Expressens universitet. Det fanns en dialog med redaktörerna och det var kolossalt roligt. Idag har tyvärr många kulturredaktioner reducerats till postlådor, dit man som skribent skickar sina alster, därefter hör man inte ett ljud”, säger Nils Petter Sundgren, som vid 72 års ålder fortfarande är den svenska filmkritikens ledarfigur.

Ytterligare en aspekt av kulturjournalistikens kris handlar om pengar. Snart sagt varje kulturredaktion tvingas leva med diverse mer eller mindre drakoniska besparingsprogram. Det mest tydliga exemplet gäller Svenska Dagbladet, där tidningens ledning bara åtta månader efter lanseringen av det nya tabloidformatet och en tidning i tre åtskilda delar överväger att lägga ner kulturdelen och istället föra över det materialet till tidningens nyhetsdel. (När Moderna Tiders nätupplaga avslöjade planerna i början av augusti möttes avslöjandet av ihärdiga dementier från tidningens ledning.) Chefredaktören, Hannu Olkinuora, erkände att ”jag skulle helst inte vilja vara med om en sådan förändring”, medan verkställande direktören, Gunnar Strömblad, sa att ”man kan aldrig utesluta någonting”.

En nedläggning av kulturdelen som en självständig del av tidningen skulle naturligtvis vara en enorm prestigeförlust, men den norska ägaren Schibsted kräver nollresultat nästa år, samtidigt som årets förlust uppskattas till en nivå omkring 160 miljoner kronor. Var diskussionerna i tidningens ledning slutar vet den säkert inte ens själv, om det ska bli fortsatta osthyvelsprogram över hela linjen eller nya Alexanderhugg.

Men en iakttagelse i sammanhanget kommer från Arne Ruth, som säger att ”Svenska Dagbladets kultursida subventioneras sedan länge av de akademiker som skriver där, men som har sin huvudsakliga inkomst från universitet och högskolor”. Samtidigt har redaktionen tvingats skära ner honoraren till samtliga utomstående medarbetare. Å andra sidan hävdar Bo Strömstedt att förr hade de flesta kulturredaktioner betydligt färre anställda medarbetare och dessutom mycket mindre utrymme, vilket i så fall betyder att en kulturredaktions kvalitet ingalunda går hand i hand med dess storlek.

Alldeles oavsett kulturjournalistikens kvalitet finns det idag också helt nya vägar att söka information om litteratur och kultur i allmänhet. Det finns chattsajter, diskussionsforum och en mängd listor och länktips om litteratur. Det är i sig ett exempel på kultursidornas minskade inflytande och faktum är att idag säljer böckerna sig själva på ett helt annat sätt än förr. Genom pocketexplosionen och böcker som lockvara vid godisdiskarna i livsmedelsbutikerna behöver varken bokköpare, författare eller förläggare längre bry sig lika mycket om kultursidornas smakdomare. Idag vet varenda Konsumföreståndare att det går att tjäna pengar på att sälja böcker, även om kvalitetsbokhandeln som fenomen, tragiskt nog, samtidigt håller på att försvinna.

Förlagschefen, Dorotea Bromberg, säger också mycket riktigt att ”som förläggare ser jag att kultursidornas recensioner inte längre är något lika intressant som det tidigare var. Bokens tillgänglighet har ökat explosionsartat och därmed måste de traditionella kulturredaktionerna tänka om. Vad jag framför allt saknar är upplysning för läsarna och bokläsarna, det gamla traditionella vägledandet och introduktionerna. När jag jämför med alla hitlistor och den konsumentupplysning som cd-branschen lyckats åstadkomma kan jag som förläggare känna mig en aning avundsjuk”, säger Dorotea Bromberg.

Om kulturjournalistikens kris inleddes med sammanläggningarna av kultur- och nöjesmaterialet, samtidigt som det gamla traditionella kulturmaterialet trängdes undan av en framstormande storstadsfixerad ungdomskult, så finns det för närvarande bara två tänkbara utvecklingslinjer.

Antingen kommer så småningom en återgång till boskillnad under äktenskapet eller så smälter det traditionella kulturmaterialet helt och hållet samman med det lättare nöjesgodset. I vilket fall som helst måste kulturjournalistiken förnyas, därför att det offentliga samtalet behöver alltid återupprättas. Det är en gammal visdom.

Krisen och kraven på förnyelse kan beskrivas på många sätt. Kulturjournalisten och författaren, Ingmar Björkstén, som fram till början av 1990-talet var Svenska Dagbladets kulturchef väljer att parafrasera Marcel Proust. ”Kulturjournalistiken befinner sig i djup kris. Därför att den spanar icke i den tid som är och den tid som flytt ger den fan i.”

 

Fotnot: Ingmar Björkstén avled 2002 efter flera års kamp mot cancer. Från början av 90-talet, då han var kulturråd och vi var grannar i Georgetown i Washington, och fram till sin död var Ingmar min outtröttlige mentor och kritiker.

07 oktober 2010

Medieprofilen som körde i diket

Grundaren av Dagens Media skriver idag på Expressens debattsida att det var rätt av SVT att sparka programledaren Karin Hübinette. Det är en tämligen ihålig argumentation, där han också drar fram några exempel från kommersiella medier, plus att han placerar journalisten Ingrid Carlberg på fel tidning. En kortversion av min artikel här, är planerad att publiceras i Expressen i morgon fredag.

Medieprofilen Rolf van den Brink är ute och cyklar i diket när han påstår att det var helt rätt att sparka Karin Hübinette från Aktuellt och Agenda. (Expressen 7/10) Han skriver ”Var ska vänskapskorruption börja städas bort om inte i toppen av trappan?” Men när van den Brink väljer Karin Hübinette som måltavla har han valt helt fel.

Hennes syster, Hillevi Engström, har suttit i riksdagen under många år och när hon blev taleskvinna för Moderaterna i arbetsmarknadsfrågor efter Littorins fall och i början av valrörelsen, var det ingen chef på Sveriges Television som krävde att Hübinette skulle sparkas. Men först när Engström trädde in i regeringen började de fega larmklockorna ringa.

De flesta tittare vet att Karin Hübinette är en av SVTs skickligaste programledare som agerar med stor oväld. Och de flesta skulle också omedelbart observera ett eventuellt övertramp eller politiskt gynnande från hennes sida. Publiken är nämligen inte ens hälften så korkad som många journalister, inklusive Van den Brink, tror. Hans syn bygger på ett publikförakt och en brist på respekt som under decennier förpestat svensk journalistik.

Det finns bindningar mellan höga chefer inom public service och det politiska etablissemanget som är betydligt mera allvarliga än en enskild programledares släktskap med ett statsråd.

Vi kan ta exemplet Christina Jutterström som under sin tid som vd på SVT hade ett omfattande socialdemokratiskt nätverk, som gick hela vägen upp till landets då högsta politiska ledning. Vid ett tillfälle, för inte så många år sedan, krävde hon och fick Göran Perssons personliga välsignelse för de omfattande nedskärningarna på företaget. Det var sådant som kallades för ”Fri television”.

Ett annat exempel gäller nuvarande programdirektören, Jan Axelsson, som en gång i tiden var Stig Malms pressnisse. Efter att ha gjort en spikrak karriär inom A-pressen och LO, anställdes han 1988 som inrikeschef(!) på Rapport och har därefter vandrat hela vägen upp till företagets direktion. Men den karriären har aldrig någonsin ifrågasatts. Är det också ”Fri television”, utan bindningar till det politiska etablissemanget?

Det är sådana bindningar och kontakter som sköts långt bortom studios och tv-kameror, det sköts istället bakom stängda dörrar och vid privata middagsbord. Jag påstår inte att det handlar om någon typ av korruption, utan snarare om bindningar och kontakter som i sin tur leder till hänsynstaganden som kanske inte är särskilt hälsosamma för public service-bolagens oväld.

Van den Brink är också ute och cyklar när han rafsar ihop exempel på bindningar inom några kommersiella medier och privata företag. Nu råkar det nämligen vara så att i den världen gör man precis hur man vill, utan att först fråga van den Brink om lov. Vad menar karln när han tjatar om att Rapports Mats Knutson är gift med Fritidsresors Lottie Knutson?

Att det finns olika former av formella bindningar, som till exempel släktskap, mellan enskilda journalister och människor som har betydelsefulla positioner i samhället är svårt att komma ifrån i ett så litet land som vårt. Och det är heller inte någon fara så länge det är öppet och redovisat, eftersom publiken har både ögon och öron. Till skillnad från de fega och räddhågsna tv-chefer som sparkade Karin Hübinette.

Om SVT vill putsa en smula på sitt skamfilade rykte finns det bara en väg att gå för vd Eva Hamilton. Det är att återinsätta Hübinette som programledare för Agenda. Och ge henne en pudel som maskot i studion!

Länk till van den Brinks artikel: http://www.expressen.se/debatt/1.2164392/rolf-van-den-brink-ratt-att-sparka-karin-hubinette

05 oktober 2010

SVTs subjektiva bannbulla mot Karin Hübinette

SVTs enormt skickliga och pålästa programledare, Karin Hübinette, fick sparken när hennes syster, Hillevi Engström, idag blev statsråd. Det heter att Hübinette nu blivit jävig i förhållande till sin syster.

Beslutet som bygger på SVTs krav på objektivitet, tar sig ibland helt befängda proportioner därför att ingen enda tv-direktör sa ett enda pip under alla år som Hillevi Engström satt i riksdagen. Och Karin Hübinette satt också kvar på sin programledarstol när systern blev Moderaternas taleskvinna i arbetsmarknadsfrågor i samband med att Sven-Otto Littorin avgick i somras.

Men när Engström träder in i regeringen är det tydligen helt stopp på SVT för Hübinette. Om jag minns rätt drabbades Cecilia Bodström på Sveriges Radio av en liknande bannbulla, då hennes bror Thomas blev justitieminister. Och radions Eva Stenström blev helt sonika omplacerad då hon gifte sig med den socialdemokratiske politruken Hans Dahlgren. Och de fallen var lika fjolliga.

Därför att både Karin Hübinette och Cecilia Bodström har varit med tillräckligt länge för att kunna hålla isär arbete och släktskap. Hübinette var dessutom helt outstanding i SVTs valprogram och Bodström har stor respekt med sig som högsta hönset för P1.

Det är tyvärr lätt att misstänka att direktörerna helt enkelt inte litar på sina egna mest framträdande profiler och därför framstår hanteringen som en genuint subjektiv bannbulla som saknar förankring i verkligheten.

I det politiskt hyperkänsliga USA har man en annan syn på eventuella konflikter mellan journalistik och släktskap. Den firade NBC-stjärnan, Andrea Mitchell, är ett utmärkt exempel. Hon är idag kanalens chief foreign correspondent. Tidigare har hon sedan 70-talet täckt både Vita huset och kongressen, plus en hel hög valrörelser ända sedan Ronald Reagans dagar.

Sedan tidigt 80-tal lever hon tillsammans med förre fedchefen, Alan Greenspan, och 1997 vigdes paret av ingen mindre än domaren i Högsta domstolen, Ruth Bader Ginsburg. Men den täta kopplingen mellan Mitchell och en så betydelsefull maktsfär som Federal Reserve har aldrig ifrågasatts. Orsaken är glasklar. Andrea Mitchell kan hålla isär arbete och släktskap.

För några år sedan skrev jag en rapport med titeln “I statens och partiets tjänst – svensk public service under 80 år”. Rapporten frilade bland annat de ytterst täta och dolda bindningarna mellan SVTs ledning och socialdemokratin. Men sådana bindningar har aldrig ifrågasatts med hänvisning till kravet på objektivitet.

Jag hävdar bestämt att de bindningarna är betydligt mera allvarliga än de som finns mellan en programledare och en släkting som är politiker. Logiken är enkel och tydlig, därför att en programledares eventuella politiska övertramp, felsteg eller gynnande sker inför tv-kameror. Men tv-direktörernas övertramp sker helt i det tysta bakom stängda dörrar och vid privata middagsbord.

Det vore ganska klädsamt om företagen inom public service vågade erkänna åtminstone något av det politiska hyckleriet och samtidigt slutar med att närmast exkommunicera sina mest skickliga programledare.

Fotnot: Artikeln finns även på www.newsmill.se och en länk till min rapport om public service finns här på sidan, lite längre ner i vänsterspalten.

Nytillkomna länkar: http://www.dn.se/nyheter/sverige/petningen-av-hubinette-kritiseras-1.1183816

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/journalistforbundet-det-ar-helt-absurt_5457947.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7906172.ab

http://www.resume.se/nyheter/2010/10/06/hon-tar-over-agenda/

30 september 2010

Superviruset Stuxnet bär spår från Gamla Testamentet

Det nyligen avslöjade dataviruset Stuxnet, eller kanske snarare masken, som experter tror är avsett att stoppa eller försena Irans första kärnreaktor, bär djupt inom sig hänvisningar till Esters bok i Gamla Testamentet. Det är hänvisningar som gör att många misstänker att det är den israeliska underrättelsetjänsten som ligger bakom cyberattacken mot Iran.

Avslöjandet presenterades idag i en förstasidesartikel i New York Times och hänvisningen till Esters bok rör en påstådd händelse år 480 f. Kr., då Persiens judiska befolkning skulle förgöras. Men judarna fick kännedom om den planerade förintelsen, beväpnade sig och dödade 75 000 perser. Händelsen firas än idag av judar världen över årligen, i mars månad, vid högtiden purim.

En av maskens filer bär namnet Myrtus, eller Myrten, vilket skulle alludera till Esters bok, även om en rad experter som tidningen intervjuat betvivlar kopplingen till Israel. Andra är dock övertygade om att det är antingen Israel eller USA som ligger bakom den ytterst komplicerade masken och som inte kan ha skapats av en vanlig hacker.

Myrten är en alludering till det hebreiska ordet för Ester, på så sätt att hennes ursprungliga namn på hebreiska var Hadassah som hänvisar till just växten myrten. I Jerusalem finns för övrigt ett sjukhus som bär namn efter Hadassah. En expert på Gamla testamentet säger till New York Times att det låter som om någon skapat en “lärd kors-lingvistisk ordlek”.

Både USA och Israel har sedan flera år tillbaka enormt stora avdelningar inom respektive underrättelsetjänster som arbetar med cyberspionage och cybersabotage. I USA ligger det under National Security Agency, vars storlek och budget är väl bevarade hemligheter. Avdelningen går under namnet Cyber Command.

I Israel heter motsvarande avdelning Unit 8200 och sägs ha enorma resurser för krigföring i cyberspace. Det är den avgjort största avdelningen inom Israels underrättelsetjänst. Den här typen av krigföring är särskilt intressant för stater, eftersom den som utför en attack bara sällan eller aldrig kan spåras. Av samma anledning är naturligtvis sådan krigföring också extremt farlig, eftersom ingen vet vem angriparen är.

I det här fallet tros Stuxnet ha placerats i ett vanligt USB-minne, som sedan planterats hos någon av de ryska entreprenörer som hjälpt Iran med bygget av reaktorn i Natanz. Reaktorns styrsystem har levererats av tyska Siemens, dock inte direkt till Iran utan via mellanhänder. Det är också styrsystem som finns i en lång rad länder och därför har Stuxnets skadliga kod också dykt upp i Indien, Kina och Indonesien. Styrsystemet heter Simatic S-7 och tidigare i år beslagtog tullen i Dubai en sändning med sådana system avsedda för Iran och som på sin väg hade passerat Kina.

Varken USA eller Israel har gjort någon hemlighet av att det är ett högt prioriterat mål att underminera Irans kärnkraftsprogram. Det är ju också just det programmet som är orsaken till de pågående internationella sanktionerna mot Iran, av pur rädsla för att iransk kärnkraft också ska förvandla Iran till ytterligare en av världens kärnvapenmakter.

Typiskt nog i sammanhanget har Iran inte släppt in en enda inspektör från IAEA i Wien i kontrollrummet i Natanz. Möjligen vill Iran inte avslöja hur långt man verkligen har kommit med reaktorbygget.

Sedan början av förra året har det cirkulerat allehanda rykten om Irans stora problem med de många centrifuger som krävs för att anrika uran och som kräver överljudsfart, det vill säga allt annat än vad vi vanligen förknippar med ordet centrifug.

I maj förra året förfogade Iran över 4 900 sådana maskiner, i augusti år i år hade antalet minskat med en femtedel ned till 3 700. Ingen vet säkert vad som ligger bakom tappet, men amerikanska bedömare misstänker nu att orsaken heter Stuxnet. I analogi med tappet i maskiner har Israel nyligen uppdaterat sina prognoser för när Iran tidigast kan ha tillgång till kärnvapen. Tidpunkten är nu ändrad till 2014.

Dataexperter säger idag att en första enklare version av masken dök upp redan tidigt 2009 och att den nu aktuella och mera sofistikerade versionen bär en intern stämpel från januari i år.

Enligt en israelisk expert på datoriserad krigföring finns det filer i Stuxnet, som snarare talar för att det skulle röra sig om någon sorts industrispionage eller sabotage, än om krigföring. Mr. Shai Blitzblau säger lakoniskt att vad som talar emot att en underrättelsetjänst ligger bakom attacken är att sådana organ brukar vilja veta resultatet av vad man åstadkommit och Stuxnet saknar kod för att leverera någonting tillbaka till sin avsändare.

Men hur som helst finns nu Stuxnet i de tyska styrsystemen i reaktorbygget i iranska Natanz, alldels oavsett vem eller vilka som skapat och skickat iväg den superlistiga masken.