Hur kan en sanning vara förtal?

Det senaste kapitlet i drevet mot Ebba Busch gäller en eventuell delgivning av brottsmisstanke om förtal. Men stalltipset är ändå att saken läggs ner, skriver journalisten Anders Carlgren i en gästtext för Bulletins ledarsida.

27 apr 2021 06.00

Av Anders Carlgren

Häromdagen skrevs det senaste kapitlet i drevet mot KD-ledaren Ebba Busch. Det handlade om att hon kallats till förhör i slutet av maj och att hon kommer delges misstanke om förtal. Vilken grad av förtal det rör sig om vill åklagaren inte säga

Den rutinåtgärden i en förundersökning fick våra vanligaste medier att gå i taket. Än en gång återpublicerades rader av artiklar om hela härvan kring både det omtvistade husköpet och förtalsmålet mellan Ebba Busch och det tidigare ombudet i tvistemålet om husköpet, Johann Binninge.

SR/Ekots politiske kommentator, Fredrik Furtenbach, tvekade inte utan redan vid nästa ekosändning efter beskedet från åklagaren, torgförde han tanken att Busch kanske måste avgå som partiledare. Men i nästa mening hette det att hon nog kan sitta kvar. Det dröjde inte länge innan tidningen Dagens ledarskribent, Elisabeth Sandlund, föreslog en omedelbar time out för Busch. Aftonbladets politiske chefredaktör återpublicerade på Twitter en gammal ledare med formuleringar kring att tidningen redan i mars visste vad Busch skulle förhöras om, det vill säga ”ifall hon grovt förtalat en enskild privatperson”. Kort sagt var det hög fart igen i mediernas löpgravar.

Men Johann Binninge är ingen enskild privatperson. Hans namn har publicerats hundratals gånger sedan hustvisten blev känd. Han var dessutom medgrundare till Rättssäkerhetsorganisationen.

När Ebba Busch på Facebook i ett långt inlägg publicerade sin syn på husfejden, nämnde hon i en mening den påstått förgripliga uppgiften om Binninges bakgrund. Uppgiften är i sak sann och korrekt, men fick Binninge att göra en polisanmälan. Det är intressant att den anmälan gjordes nära i tid med att professorn i civilrätt, Mårten Schultz, i en krönika i Svenska Dagbladet slog fast att publiceringen på Facebook kan vara ”förtal i teknisk mening”.

När de värsta svallvågorna i det senaste kapitlet i drevet mot Ebba Busch lagt sig, svämmar i stället sociala medier över med frågan ”Hur kan en sanning vara förtal?”.

Det enkla svaret är att en publicerad sanning mycket väl kan vara förtal. Men det är svårt att få någon fälld för ett sådant brott. Allmänt åtal från en åklagare eller enskilt åtal från en målsägande spelar mindre roll. Orsaken är att det råder vidsträckt yttrande- och tryckfrihet i Sverige.

Men så enkelt är det inte, därför att förtalsreglerna är krångliga.

Hela saken lär vila på lagstiftning som i grunden är flera hundra år gammal. Rättshistoriker talar om gamla strafflagen från 1864, som i sin tur vilar på äldre lag. Om vi sedan gör ett raskt hopp till förarbetena till 1960-talets brottsbalk (5 kap 1-5 §§), så nämns där att svensk rätt avviker från många andra länders rättssystem på så sätt, att i Sverige kan även en sann och korrekt uppgift utgöra förtal. På denna springande punkt skiljer vi oss alltså åt jämfört med en rad andra länders lagstiftning.

Den skillnaden har hängt med ända in i nutid. För några år sedan blev det dessutom enklare att väcka allmänt åtal för förtal, enbart genom att ett enda ord togs bort. De åtta bokstäverna i ordet särskilt.

Tidigare hette det i lagen att allmänt åtal skulle vara ”särskilt påkallat ur allmän synpunkt”. Men så försvann de åtta bokstäverna och nu heter det bara ”påkallat ur allmän synpunkt”. Det ledde i sin tur till en smärre flod av förtalsmål i kölvattnet efter #metoo. Och fortfarande gäller att sanning eller ej spelar en underordnad roll.

Den övergripande saken är dock att förtal i teknisk mening är tillåtet om det kan anses "försvarligt" att publicera uppgiften. Men numera ser man inte med särskilt blida ögon på den som publicerar gamla domar på nätet i akt och mening att utpeka någon såsom "brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt" eller utsätta någon för "missaktning". Här ligger kärnan varför åklagaren valt att inleda förundersökning mot Ebba Busch. Inga folkdomstolar, lyder kvintessensen.

Men som motargument kan man fråga om ett lika enkelt som sant och kort påpekande i ett inlägg på Facebook utgör förtal. Var det verkligen inte försvarligt i stridens hetta, med husfejden som fond?

Ebba Buschs försvarare, advokat Tomas Olsson, hävdar dessutom att hennes inlägg på Facebook enbart var avsett att ifrågasätta ombudets lämplighet i hustvisten och att det därmed inte är förtal.

Det är den nöten åklagaren ska knäcka efter förhöret med Ebba Busch om en månad. Åtal eller nedlagd förundersökning, där huvudregeln är att inte åtala. Med tanke på svårigheterna att få till en fällande dom i förtalsmål måste stalltipset bli att saken läggs ner, eftersom åklagaren ska vara övertygad om att vinna målet, det vill säga "på sannolika skäl kunna emotse en fällande dom".

Vad händer nu med Julian Assange?

Åklagarmyndigheten och överåklagare Marianne Ny beslöt idag att lägga ner förundersökningen mot Julian Assange, samt häva beslutet om häktning av WikiLeaks-grundaren.

Överåklagare Marianne Ny sa på en presskonferens att "det inte går att föra utredningen vidare, då Julian Assange inte kan överföras till Sverige inom överskådlig tid.
Assange advokat, Per E Samuelsson sa att "Det är en total seger för oss. Julian Assange är nu fri att gå".
Men samtidigt sa brittisk polis i ett uttalande direkt efter det svenska beslutet blev känt att "Assange kommer att gripas om han lämnar ambassaden". Orsaken sägs vara att Assange aldrig betalade en borgenssumma till brittiska myndigheter, som var ett villkor för att han skulle slippa sitta i brittsikt häkte.
Här följer min senaste krönika angående fallet Assange, som publicerades i rättsmagasinet Para§raf i onsdags den 17 maj.

Han är en egomaniac, som låter WikiLeaks volontärer klippa hans hår till musik från absurda musikvideor. En man som ser sig förrådd av världen, han är skrämd och fångad i sin egen fälla. Själv anser sig Julian Assange utsatt för en radikalfeministisk konspiration, styrd av en av de båda kvinnor som anklagat honom och som Assange påstår en gång grundade en lesbisk nattklubb i Göteborg.

   Det är några av de många beskrivningar av WikiLeaks grundare som framkommer i dokumentärfilmen Risk och som släpptes i USA för snart två veckor sedan. Filmen visades på filmfestivalen i Cannes förra året, men har sedan dess redigerats om. Filmen är gjord av Laura Poitras, som tidigare gjort en omdebatterad film om visselblåsaren Edward Snowden.

   Poitras kamera följer i filmens inledning hur Assange 2012 befinner sig på ett hotell i London tillsammans med sin mamma, strax innan han sökte politisk asyl på Ecuadors ambassad. Han färgar håret, sätter på sig färgade kontaktlinser och klär ut sig i en skinnjacka av typ motorcykel för att undvika de brittiska myndigheterna.

   Filmen är kanske den hittills mest avslöjande bilden av WikiLeaks grundare, på en och samma gång som sexist och som en fullblodsaktivist driven av sina principer. Mannen som genom skandalösa avslöjanden skickade WikiLeaks till världsscenens frontlinjer.

   Regissören Laura Poitras markerar tydligt, i en intervju med ansedda tidskriften Foreign Policy i förra veckan, att hon står bakom WikiLeaks rätt att avslöja och försvara sig själv som en oberoende nyhetsorganisation, medan hon inte tycks försvara Julian Assange som person. Det alldeles oavsett om han är skyldig eller ej till de svenska åklagarnas påståenden och som på goda grunder starkt kan ifrågasättas. För att nu inte tala om att den svenska förundersökningen numera är inne på sitt sjunde år.

   Den svenska åklagarmyndighetens taffliga hantering är sedan länge både rättsröta och travesti på rättvisa och rättssäkerhet. Men nu håller hela den svenska affären också på att bli helt obsolet, utan värde och inte längre giltig.

   Det spelar inte längre någon roll vad åklagaren Marianne Ny kan tänkas komma fram till, då amerikanska myndigheter under Trumpadministrationen så tydligt sagt att man planerar eller överväger åtal inte bara mot Julian Assange, utan också mot andra ledande personer inom WikiLeaks.

   Ända sedan Assange sökte sin tillflykt till Ecuadors ambassad har det i amerikanska medier cirkulerat rykten om att det i Alexandria, Virginia finns en amerikansk åtalsjury, med den enda uppgiften att avgöra om Assange kan åtalas eller ej.

   De påståendena har nu ytterligare förstärkts av amerikanska Washington Posts avslöjande förra månaden att federala åklagare överväger att åtala flera ledande personer inom WikiLeaks. Det handlar både om de dokument som överlämnades av Chelsea Manning 2010 och de tusentals dokument om hemliga cyberverktyg som läcktes från National Security Agency i mars i år. Det gäller hemlig mjukvara som NSA skulle kunna använda för att komma åt andras mobiltelefoner, datorer och till och med tv-apparater.

   Det amerikanska justitiedepartementet under Barack Obama valde på sin tid att inte åtala WikiLeaks eller Julian Assange, men utredningen lades aldrig ner och har nu under Donald Trump öppnats upp igen och utvidgats, enligt Washington Post.

   Däremot sägs det vara oklart om utredningen också omfattar WikiLeaks roll i den amerikanska valrörelsens avslöjande av stulna emails från Hillary Clintons stab. En rad amerikanska myndigheter är helt överens om att stölden genomfördes av ryska hackare, som befann sig bara något stenkast från Kreml.

   Det ska nu inom den amerikanska administrationen cirkulera ett juridiskt memorandum där man diskuterar åtal mot WikiLeaks för konspiration, stöld av statlig egendom, eller brott mot the Espionage Act.

   Det är den spionerilag som skapades för snart hundra år sedan och som senast användes för att döma Chelsea Manning till 35 års fängelse. Manning släpps för övrigt fri idag den den 17 maj, efter att Barack Obama under sina sista dagar i Vita Huset omvandlade hennes straff. Manning har då suttit av sju år av straffet.

   Problemet med ett eventuellt åtal mot WikiLeaks gäller ytterst frågan om det första tillägget till den amerikanska konstitutionen. Som det viktigaste av de 27 tilläggen handlar det första om rätten till yttrandefrihet och pressfrihet.

   WikiLeaks, Julian Assange själv och deras advokater hävdar bestämt att man skall ses som vilken nyhetsorganisation som helst. Och numera gäller det första tillägget också nätpublicering.

   Den springande punkten gäller om ett eventuellt åtal enbart kan bygga på publicering av läckta hemliga dokument, eller om den som publicerar också måste ha varit inblandad i den påstådda dokumentstölden, alternativt uppmanat en visselblåsare att läcka dokument.

   Troligen skulle ett åtal stå mycket starkare inför domstol om åklagarna kan bevisa också inblandning i själva läckan. Men om sådana bevis finns i fallet WikiLeaks är inte känt.

   Under tiden dundrar centrala myndighetsfigurer med tungt artilleri mot WikiLeaks och dess företrädare. I slutet av förra månaden sa till exempel CIA-chefen Mike Pompeo:

– Det är nu tid att peka ut WikiLeaks för vad de verkligen är, nämligen en icke-statlig fientlig underrättelseorganisation och då ofta med andra staters aktörer som medhjälpare, som till exempel Ryssland.

   Och inte lång tid därefter hette det från justitieminister Jeff Sessions att USA nu prioriterar ett gripande av Julian Assange.

– Vi kommer att anstränga oss ytterligare och vi har redan intensifierat våra insatser gällande alla läckor, sa Jeff Sessions.

   Samtidigt som Donald Trumps administration så tydligt rör sig i riktning mot att åtala WikiLeaks och Julian Assange, sitter organisationens grundare fast på Ecuadors Londonambassad. Och när den svenska förundersökningen nu blivit obsolet riktas istället blickarna mot den starka transatlantiska länken mellan USA och Storbritannien.

   Vad händer den dag Washington, med hänvisning till the Espionage Act, begär att Theresa Mays konservativa regering eller en brittisk domstol skall utlämna Assange till USA? Hur länge kan då Assange gömma sig i en konventionsskyddad fastighet på Knightsbridge i Londons mera fashionabla kvarter? Och vad händer om USA kräver att Ecuador upphäver den beviljade asylen? Eller om Ecuador helt enkelt vägrar att hysa honom längre? Om svaren på sådana frågor vet vi förvisso intet.

   Men Julian Assange kan knappast hålla sig i självvalt förvar i evighet. Amen. När det förvaret löper ut hjälper knappast varken färgat hår, fejkade linser eller någon förklädnad. Och Laura Poiters filmtitel Risk blir den perfekta sammanfattningen av vad Assange hela tiden stått inför och utsatt sig själv för.

En skandalöst usel polisutredning

Kriminal- och rättsmagasinet Para§raf publicerar idag en längre version av min artikel i Aftonbladet igår.

En vårkväll i april 2006 larmas en polispatrull till en lägenhet i utkanten av Nyköping. Det har varit skottlossning. Ambulans var redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på golvet i sitt eget kök.

Det visades sig snart att kvinnans då sju år gamla son var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den idag 57-årige restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis. Också han med vietnamesiskt ursprung.

Son Do dömdes mot sitt enträgna nekande till livstids fängelse. Domen fastställdes av Svea hovrätt och Högsta domstolen vägrade pröva målet. Högsta domstolen har senare avvisat en begäran om resning.

Idag har Son Do snart suttit elva år i fängelse.

Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ gärningsman söktes aldrig, trots att en sådan fanns i offrets närhet.

Åklagarens påstådda tidpunkt för mordet var felaktig. Inga spår fanns efter Son Do på platsen, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen. En tidskrävande åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom mindre än 20 minuter.

Under den korta tiden skulle han ha hunnit fram och tillbaka, genomföra mordet och dessutom städa undan alla spår, inklusive mordvapnet. Ett skoavtryck hittades, men det stämde inte på Son Do. Inte ens offrets fingeravtryck fanns i lägenheten.

Domen byggde ensidigt på den sjuårige pojkens påstående att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande frågor att pojken bara behövde nicka medhåll eller svara ”hm” när bilden på Son Do visades. Han är gråhårig på bilden, medan de övriga figuranterna är yngre och mörkhåriga.

Det är en konfrontation som i sina usla brister påminner om den med Lisbeth Palme och Christer Pettersson.

Polisens utredare lade vid "förhören" med pojken orden i hans mun, som oftast bara svarade enstavigt. Det finns två förhör med honom som sammanlagt varade i en timme och sex minuter. Förhören hölls på svenska trots att pojkens svenska var mycket bristfällig. Man brydde sig helt enkelt inte om att kalla in en tolk. Till saken hör att pojken helt flyktigt visste vem Son Do var.

Det finns minst fem felaktigheter i pojkens påståenden: fel färg på mördarens tröja, fel färg på mördarens jacka, mördaren hade mustasch men det hade inte Son Do. Pojken påstod också att mördaren sköt med höger hand, men Son Do är bevisligen vänsterhänt.

Att en potentiell mördare skulle använda sin sämre hand motsägs också av ett tidigare sakkunnigutlåtande från en ytterst erfaren kriminaltekniker. Men det utlåtandet har stuvats undan i den senare hanteringen. Pojken påstod också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett påträffades på Son Dos kläder.

Men sedan några dagar tillbaka finns en ny resningsansökan på Högsta domstolens bord, med helt ny bevisning. Professorn i rättsmedicin Henrik Druid skriver i ett sakkunnigutlåtande att kvinnan måste ha varit död minst två timmar innan ambulansen kom till platsen. Orsaken var likstelhet i offrets handleder som ambulanspersonalen observerade. Det utlåtandet friar helt Son Do för att ha befunnit sig i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren påstod.

Ett annat nytt medicinskt utlåtande slår fast att kvinnan hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inte några spår efter mat eller odiskad porslin i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks tidigare.

Vid sidan om de tvivelaktiga förhören med sjuåringen finns ingen som helst stödbevisning. Varken polisen, åklagaren eller domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att pojkens styvfar kort tid före mordet hade lämnat familjen, därför att kvinnan ville återknyta kontakten med pojkens biologiska pappa.

Styvpappan har också lämnat helt skilda uppgifter om var han befann sig vid tidpunkten för mordet och då larmet till polisen kom. Och vem av hans båda bröder berättade egentligen för honom att kvinnan hade mördats?

Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med styvpappan örfilade han pojken och gav honom en telefon för att tala med släktingar utomlands. Detta intygades tidigt av en socialsekreterare som var där.

Enligt advokat Stahre går det inte att utesluta att pojken instruerats av styvpappan eller av släktingar vad han skulle säga till polisen.

Fallet Son Do är på många sätt liknande fallet Kaj Linna i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade fälls helt utan stödbevisning. Fast i fallet Son Do är det enda vittnet ännu mindre trovärdigt jämfört med det enda vittnet i Linna-fallet. Kaj Linna beviljades resning i Högsta domstolen strax före nyår.

Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas mer än tio år i fängelse för att få rättvisa.

________________________________________ 

Länk till artikeln hos magasinet Para§raf, som också publicerar den nya resningsansökan i sin helhet:

https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/debatt/48698-en-skandalost-usel-polisutredning/

Är han oskyldigt dömd för mordet?

Jag skriver idag i Aftonbladet om fallet Minh Son Do, som på många sätt är en parallell till fallet Kaj Linna. För elva år sedan dömdes Son Do för mord, men han är sannolikt oskyldig. Det visar en ny resningsansökan.

En vårkväll i april 2006 skickas en polispatrull till en lägenhet i utkanten av Nyköping, efter larm om skottlossning. Ambulans var redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på golvet i sitt eget kök.

Kvinnans då sju år gamla son var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den i dag 57-årige restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis.

Son Do nekade men dömdes till livstids fängelse. Svea hovrätt fastställde domen och Högsta domstolen vägrade prövning. HD avvisade 2014 en begäran om resning. I dag har Son Do suttit elva år i fängelse.

Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ gärningsman söktes aldrig trots att en sådan kunde finnas i offrets närhet.

På mordplatsen fanns inga spår av Son Do, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen, inklusive offrets fingeravtryck. En åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom 20 minuter.

Under den tiden skulle Son Do ha hunnit tur och retur, mörda kvinnan, städa på platsen och göra sig av med vapnet. Ett skoavtryck hittades men det stämde inte på honom.

Domen byggde helt på den sjuårige pojkens uppgift att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande frågor att pojken bara behövde nicka instämmande eller svara ”hm” när bilden på Son Do visades. Pojken kände flyktigt Son Do, vilket gjorde det enkelt för honom att peka på just den bilden.

Förhörsledaren la vid ”förhören” orden i pojkens mun, som bara svarade enstavigt. Det två förhören varade sammanlagt en timme och sex minuter och de hölls på svenska, men utan tolk, trots att pojkens svenska var mycket bristfällig.

Det finns minst fem felaktigheter i pojkens utpekande av Son Do.

Till exempel fel färg på hans kläder, att han hade mustasch vilket han inte hade. Pojken sa att mördaren sköt med höger hand, men Son Do är vänsterhänt. Pojken sa också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett påträffades på Son Dos kläder.

Men nu finns en helt ny resningsansökan på Högsta domstolens bord med ny bevisning. Professorn i rättsmedicin Henrik Druid skriver i ett utlåtande att kvinnan måste ha varit död minst två timmar innan ambulansen kom till platsen.

Orsaken var likstelhet i offrets handleder som ambulanspersonalen observerade direkt. Det utlåtandet friar helt Son Do för att ha varit i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren påstod.

Ny granskning av obduktionen visar att kvinnan hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inga spår efter en måltid i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks tidigare.

Det finns heller ingen stödbevisning vid sidan om pojkens utpekande. Varken polisen, åklagaren eller domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att det mycket väl kunde finnas en tänkbar alternativ gärningsman i den mördade kvinnans närhet.

En man som figurerat i utredningen har också vid flera olika förhör lämnat helt skilda uppgifter om var han befann sig vid tidpunkten för mordet och vem som berättade för honom att kvinnan mördats.

Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med mannen örfilade han pojken och tvingade honom att tala med släktingar utomlands. Detta har intygats av en fältassistent som var med. Enligt advokaten går det inte att utesluta att pojken styrts av någon närstående vad han skulle säga till polisen.

Fallet Son Do liknar på flera sätt fallet Kaj Linna i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade fälls helt utan stödbevisning.

Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas elva år i fängelse för att få rättvisa.

The Continuing Collapse of the Death Penalty

New York Times ledare från den 27 december om hur antalet dödsdomar och verkställda dödsstraff i USA fortsätter att falla. Under 2016 utfärdades 30 dödsdomar i hela landet. Det är det lägsta antalet sedan 1976, då Högsta domstolen godkände att dödsstraff återinfördes. Om utvecklingen fortsätter kommer dödsstraff i USA snart ha förpassats till historiens skräphög. Det kan troligen inte ens en president Trump förhindra.

Piece by piece, the death penalty continues to fall apart. Last week, the Florida Supreme Court invalidated between 150 and 200 death sentences — nearly half of all those in the state — because they were imposed under a law the United States Supreme Court struck down as unconstitutional in January.

The law, which required judges and not juries to make the factual findings necessary to sentence someone to die, violated the Sixth Amendment’s guarantee of a jury trial. “A jury’s mere recommendation is not enough,” Justice Sonia Sotomayor wrote for an 8-to-1 majority.

The Florida decision is the most recent sign, in a year full of them, that the morally abhorrent practice of capital punishment is sliding into the dustbin of American history — where it should have been long ago.

Juries around the country imposed 30 death sentences in 2016, a 40 percent drop from last year and fewer than at any time since the Supreme Court reinstated capital punishment in 1976, according to a report by the Death Penalty Information Center, a research group that opposes capital punishment. Twenty people were executed this year, the lowest number in a quarter-century.

The practice is not only increasingly rare, it is concentrated in an extremely narrow slice of the country. Only five states carried out executions in 2016, the report found, and only five imposed more than one death sentence. California sentenced nine people to die, the most of any state, but no one has been put to death there since 2006.

Public support for the death penalty keeps dropping, too — falling below 50 percent for the first time in more than four decades, according to a Pew Research survey. Support falls even further when respondents are given the alternative of a long prison term like life without parole. Though voters in California, Nebraska and Oklahoma last month preserved the death penalty, the overall trend is toward growing discomfort with state-sanctioned killing.

The total abolition of capital punishment, however, will depend on the Supreme Court’s reading of the Eighth Amendment’s ban on cruel and unusual punishments. So far, only one current member of the court, Justice Stephen Breyer, a regular critic of the death penalty, has expressed openness to examining this question. This month Justice Breyer took aim at the practice again, in a dissent from the court’s decision not to hear an appeal from a death-row inmate in Florida.

Pointing to the facts of several recent cases that had come before the court, Justice Breyer asked whether the death penalty itself — plagued by arbitrariness, racism, decades-long delays and faulty execution-drug protocols — violates the Eighth Amendment. The people who end up being executed, he wrote, “are not the ‘worst of the worst,’ but, rather, are individuals chosen at random, on the basis, perhaps of geography, perhaps of the views of individual prosecutors, or still worse on the basis of race.”

Meanwhile the court is making matters worse with its erratic decisions in recent last-minute death-penalty appeals. Who lives and who dies is arbitrary.

Justice Breyer is asking the right questions. It is up to a majority of his colleagues to listen closely and bring the only just result: the permanent abolition of capital punishment in America.

Allvarligt storbråk om ny chef för Stockholms tingsrätt

Publicerad 14 december. Uppdaterad längst ner 15 december.

Det har blåst upp till en superstrid om tillsättningen av ny högsta chef för Stockholms tingsrätt. I ena hörnet står den avgående chefen för tingsrätten, Stefan Strömberg, tillsammans med Domstolsverkets generaldirektör, Martin Holmgren. I andra hörnet står den många gånger omstridda Domarnämnden, vars enda uppgift är att för regeringen föreslå nya domare till landets domstolar. I centrum för striden står den ytterst kontroversiella toppjuristen, Gudrun Antemar, som idag är chef för Förvaltningsrätten i Stockholm och som Domarnämnden vill att regeringen ska utse.

Mitt i striden har nu också det kvinnliga nätverket för jurister - Hilda - hamnat, genom att tre av dess medlemmar även är ledamöter av Domarnämnden: Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, Kerstin Skarp, vice riksåklagare och just Gudrun Antemar, som är personlig ersättare i nämnden. Hon deltog dock av naturliga skäl inte i Domarnämndens val.

Den avgående chef för tingsrätten, Stefan Strömberg, är inte nådig i sin kritik. I ett mail till nämndens ordförande Thomas Rolén skriver Strömberg: ”Det är dyster att behöva konstatera att Ni inte håller måttet!”

Faksimil från DN

Thomas Rolén är för övrigt president i kammarrätten i Stockholm. Han har tidigare fått utstå lika skarp som allvarlig kritik för den svenska polisens omorganisation och som han utredde. Nu senast levererad i SVTs Veckans brott.

Det kvinnliga juristnätverket Hilda bildades för tio år sedan av Anne Ramberg och har idag ett 40-tal medlemmar. Alla är mycket högt uppsatta jurister, advokater eller myndighetschefer. Där märks till exempel justitieråden i Högsta domstolen Agneta Bäcklund och Marie Heidenborg, samt justitiekansler Anna Skarhed.

För sex år sedan riktade Riksrevisionen allvarlig kritik mot att fem av Domarnämndens ledamöter samtidigt var medlemmar i nätverket Hilda. Den gången skrev Leif Holmkvist i tidningen Fokus: ”Rättvisans gudinnor har råkat i klammeri med Riksrevisionen, som ser med oblida ögon på att Hilda har tagit makten över utnämningen av den blinda rättvisans garant, domarkåren. Inte illa marscherat av blott fyraåriga Hilda.”

Det hör kanske till saken att bara några månader efter Riksrevisionens kritik den gången blev Gudrun Antemar riksrevisor.

Det är Dagens Nyheter som idag avslöjar den infekterade striden mellan några av landets allra högsta och mest framstående jurister. Avslöjandet har fått Anne Ramberg att gå i taket: ”Om avsikten är att skada Gudrun Antemar, då kan man – även med trubbiga vapen kortsiktigt lyckas. På sikt är jag dock övertygad att Gudrun Antemar kommer bli en utmärkt efterträdare till Stefan Strömberg som lagman för Stockholms tingsrätt”, skrev Ramberg i ett upprört inlägg på sin egen blogg bara några timmar efter att Dagens Nyheter publicerat artikeln om striden.

Redan 2013 sökte Antemar jobbet som chef för tingsrätten i Stockholm, men fick den gången se sig slagen av både just Stefan Strömberg, som fick jobbet och Martin Holmgren som senare blev chef för Domstolsverket.

Holmgren som också sitter i Domarnämnden, men utan rösträtt, tog det ovanliga steget att skicka in ett särskilt yttrande till nämnden. I det skriver han att Domstolsverket ”vid flera tillfällen under 2015 och 2016 tagit emot klagomål från olika enskilda personer som är eller har varit anställda vid Förvaltningsrätten och i sin anställning haft nära kopplingar till lagman Gudrun Antemar.”

                                         Faksimil från DN

Holmgrens särskilda yttrande till Domarnämnden avfärdar nätverket Hildas grundare, Anne Ramberg med ”Han är en utomordentligt erfaren domstolschef, men som på för mig okända grunder uppenbarligen inte tycker om Gudrun Antemar.”

Att Gudrun Antemar är kontroversiell är närmast ett understatement. Hela hennes juristkarriär har kantats av kritik, skandaler och klagomål från personal i hennes närhet.

I februari 2010 då Antemar var chef för Ekobrottsmyndigheten for till exempel några ur det chefsgarnityret till Miami Beach och Washington DC till en kostnad av 50 000 kronor per person. Det hette då i efterhand att resan hjälpte myndigheten förstå att man behövde ”smalna av sin verksamhet”.

Gudrun Antemar är också känd för att vara ombytlig när det gäller jobben. Några år i Svea hovrätt, tre år på Justitiedepartementet, tre år hos Stockholms tingsrätt, fyra år hos Riksåklagaren, och så vidare.

Striden om chefsposten vid Sveriges största och kanske viktigaste tingsrätt med 280 anställda och 375 nämndemän vittnar samtidigt om något annat. Den domare som en gång gjort bort sig på ett eller annat sätt blir utfryst i de breda lagren av domare och höga jurister, som i Antemars fall med den allvarliga kritiken från hennes egen personal.

Men det visar också tydligt hur liten kretsen är av höga jurister som vandrar mellan rättssystemets olika grenar. Det är bara alltför många domare och jurister som ständigt vandrar mellan domstolsväsendet, Justitiedepartementet, Riksåklagaren, Justitiekanslern, Justitieombudsmannen, och så vidare.

Det föder och göder en kultur där alla känner alla och alla umgås med varandra, för att nu inte påstå att de kliar varandras ryggar. Juristkotteriet pekar till och med för regeringen ut vilka som bör bli domare.

Då ligger allvarlig vänskapskorruption i farans riktning. Vi såg det helt tydligt i fallet Catrine da Costa, då gamla domare medvetet satt och ljög i det så kallade skadeståndsmålet, för att skydda en gammal kollega som fortfarande är i livet.

Vi ser det nu när Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, i ett upprört blogginlägg raljerar över den allvarliga kritik som riktats mot hennes kompis i nätverket Hilda, Gudrun Antemar, som än en gång vill byta jobb och bli chef för Stockholms tingsrätt.

UPPDATERING: Regeringen har nu utsett Gudrun Antemar till lagman i Stockholms tingsrätt.

Länk till regeringens pressmeddelande: http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/12/ny-lagman-i-stockholms-tingsratt

Länk till Dagens Nyheters artikel 14 december: http://www.dn.se/nyheter/sverige/intern-kritik-mot-utnamningen-av-stockholms-tingsratts-nya-chef

Länk till Domarnämnden: http://www.domstol.se/Om-Sveriges-Domstolar/Domarnamnden

Julian Assanges egna ord ger inget nytt

Julian Assanges statement från igår ger egentligen inget nytt i det påstådda brottmålet. Det är skrivet i 120 punkter över 19 sidor, men handlar mest om USAs jakt på WikiLeaks.
https://justice4assange.com/Assange-Testimony.html

Han hänvisar bland annat till rader av tidningsartiklar, men utan länkar eller dateringar, vilket gör det svårt att värdera materialet. Men där finns ett par intressanta passager om kontakter mellan svenska och amerikanska myndigheter för att "överlämna" Assange till USA. 

I de delar som omfattar förundersökningen skriver han i 20 punkter sin egen version, som på alla sätt följer vad han sa i det första förhöret 2010 och som finns i häktningspromemorian och som läckte ut snart därefter. 
http://stadsholmen.blogspot.se/…/fallet-assange-lackta-sven…

Men i den delen finns dock ett mindre sakfel. Assanges andra hångelmöte med "SW" skedde i parken utanför Naturhistoriska riksmuseet, inte utanför Nationalmuseum som Julian Assange skriver. Men park som park och hångel som hångel.

Hur som helst fortsätter den skamlösa rättsrötan, nu på sitt sjunde år. Hade Julian Assange varit Kalle Karlsson hade chefsåklagare Eva Finnés beslut om att lägga ner fallet stått fast. Men när advokat Claes Borgström sprang iväg till Marianne Ny öppnades fallet på nytt.

Den juridiska hörnstenen om likhet inför lagen gällde inte här.
Men trots allt lär JA aldrig kunna lämna Ecuadors ambassad, även när den svenska utredningen läggs ner, därför att då grips han av brittiska myndigheter och överlämnas till USA. Om han inte smugglas ut från London...

Fallet Assange: Tre av fyra misstankar om brott faller nu bort

Efter fem år av juridiska turer och internationella förvecklingar preskriberas nu tre av de fyra misstänkta brott som Julian Assange anklagas för att ha begått i Sverige.
– Han blir inte dömd för brotten, men han blir inte heller frikänd, säger målsägandebiträdet Claes Borgström.


Brottsmisstankar om olaga tvång och sexuellt ofredande preskriberas under torsdagen. Misstanke om ytterligare ett sexuellt ofredande preskriberas med största sannolikhet på tisdag. En av två kvinnliga målsägande i det uppmärksammade Assange-ärendet faller bort.
Efter att i flera år ha begärt Assange utlämnad till Sverige har svenska åklagare sedan några månader tillbaka försökt att få till stånd ett förhör på ambassaden i London. Särskilda krav från Ecuador – som enligt svenska justitiedepartementet står i strid med svensk lag – har gjort att förhören hittills inte blivit av. Men det förnekas bestämt av Ecuador.
Av de fyra misstänkta brotten i Sverige kommer det efter preskriberingarna att kvarstå en händelse som rubricerats som våldtäkt och som preskriberas om ytterligare fem år.
Samtidigt skriver idag advokat Svante Thorsell i en debattartikel i Göteborgs-Posten att åklakarens hantering av fallet är ett brott mot juridisk anständighet. Här följer hans artikel i sin helhet.


"Dawit Isaac har suttit frihetsberövad i fjorton år utan att få sin sak prövad i domstol. Fångarna på Guantanamobasen på Kuba har hållits kvar där av USA sedan 2002 utan rätt att få sin sak prövad av en allmän och offentlig domstol. Allvarliga brott mot rättssäkerheten, hävdas det. Sverige har här sin egen bakgård, dåligt belyst av jurister och glömd av makthavare.
Julian Assange har de facto varit frihetsberövad av Sverige i snart fem år. Först i husarrest och sedan som inlåst asylflykting på Ecuadors ambassad i London. Assange lämnade vårt land hastigt 2010 i tron att Sverige inte var rättssäkert och är alltjämt misstänkt för egenartade sexbrott. Om han infunnit sig, ett åtal prövats och Assange fällts hade ett fängelsestraff varit omkring två år och betydligt kortare än den tid han nu varit berövad sin frihet i London.
Det finns skäl att granska vad åklagaren haft för sig under de fem åren. Sedan Assange sökte asyl på Ecuadors ambassad har polisbevakningen kostat de brittiska skattebetalarna drygt 160 miljoner kronor.
Sverige utmärker sig i EU då det inte finns någon tidsgräns inom vilken förundersökningen skall avslutas. Det anges i lagen bara att den skall bedrivas så skyndsamt som möjligt. Det finns inte något rättsmedel, någon rätt att i domstol få den nedlagd eller arbetet granskat i ett rättsligt förfarande. Assange får liksom andra finna sig i att vara föremål för brottsutredningen så länge det passar åklagaren.
Avsaknaden av rätten att få beslut om förundersökning prövad av domstol är besvärande. Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna är direkt tillämplig som lag i Sverige. Enligt artikel 6 garanteras den som anklagas för brott en rättegång inom skälig tid. Men Sverige som rättsstat är unikt då vi saknar en regel om maxtid för frihetsberövande före rättegång.
Av de närmare 10 000 personer som häktas årligen var ifjol 21 frihetsberövade i mer än 361 dygn. En misstänkt narkotikasmugglare släpptes efter 3,5 år i häktet. Det krävs inte någon livlig fantasi för att förstå vad det innebär att vistas i ett utrymme som motsvarar en transporthiss tjugotre timmar per dygn i månader – kanske år. Det tillämpas i primitiva stater ”in order to break them” och leder ofta till att den misstänkte har en väl etablerad apati då han sent träder in i rättssalen för att tillvarata sin rätt. I rättsstaten Sverige har vi en ordning med många förundersökningsfångar, det vill säga personer som sitter frihetsberövade utan att vara dömda. Till orimligheten hör att de dessutom skall bemötas som oskyldiga om än i sina celler.
Från åklagaren i Assangemålet, Marianne Ny, har det varit tyst sedan hösten 2010. Under våren 2015 bröts tystanden då hon kommit på att man skall höra Assange i England. I rättegångsbalken anges att Ny, som varje annan kollega, skall bedriva förundersökningen på sådant sätt att ingen onödigtvis utsättes för misstanke och får vidkännas olägenheter. Så länge en person är misstänkt leder det till en stor anspänning. Det är en svår prövning i sig även utan rättegång. Vad har åklagaren haft för sig under snart fem år?
Vi saknar särskilda regler om rätt till domstolsprövning av hur förundersökningen bedrivits. Kvar finns JO:s generella uppdrag att enligt grundlagen granska att varje myndighet är opartisk och saklig i sin maktutövning och att de grundläggande fri- och rättigheterna iakttas. Justitieombudsmannen, JO, har tvärtom i karga former avvisat två anmälningar i fallet Julian Assange. JO Cecilia Renfors har avfärdat en anmälan av före detta hovrättsdomaren/rättsvetenskapsmannen Brita Sundberg-Weitman med ett avhugget besked att det inte föranleder någon åtgärd eller något uttalande. Sundberg-Weitman ansåg att Assangefallet strider mot Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och regeringsformens proportionalitetsprincip.
2012 avskrev JO Hans-Gunnar Axberger en anmälan med motiveringen att saken var ”föremål för en pågående rättslig prövning”. Hur Axberger kunde veta att den var pågående är i marginalen märkligt. Vad var det som ”pågår”? Allt talar för att brottsutredningen redan då var död. JO avstår i fallet Assange från att ta värn mot det som felas.
Allmänheten kan befara att Sverige har en dold agenda, att JO i vart fall inte vill ha detta känsliga ärende på sitt bord, i skärningspunkten mellan juridik, politik och CIA-mystifiering.
Varje spekulation blir berättigad till dess åklagare Ny berättat, saken utretts av JO eller blivit kända genom domstols prövning. Det är något ruttet med fallet Assange. Varför är han de facto frihetsberövad? Varför avslutas inte förundersökningen? Svaret finns på utrikesdepartementet, tyvärr inte inom rättsväsendet. En slutsats lika säker som någon annan i detta tystnadens hav. Den politiska makten tillåts här ha inflytande över rättsväsendet för att vårt konungarike inte skall få problem med USA och dess intresse för ”hackaren Julian Assange”? Om Sverige inte är följsamt i fallet Assange, kan vi frysas ute från utbyte av information med amerikanska säkerhetstjänster och blockeras från köp av militär teknologi, säger de som vet.
Jag har ingen närmare kännedom om rättsordningen i Dawit Isaaks Eritrea eller rättsordningen där Guantanamofångarna vistas, men jag befarar det värsta. Gemensamt med Sverige har de dock att man där kan hållas frihetsberövad utan rättegång, och utan någon maxtid. Det finns inte heller någon tid inom vilken förundersökningar skall vara avslutade.
Den misstänktes lidande skall alltid begränsas oavsett om det är Eritrea, Sverige eller Guantanamo. Och när tänkte åklagaren Ny på de båda kvinnorna som brottsmisstankarna avser? De är i vart fall offer i den meningen att de fått vänta i fem år på Ny.
I maj prövade Högsta Domstolen häktningen av Assange. HD gav då Ny en sista chans. HD fäste då särskild vikt vid att åklagare Ny, som en nyhet, åtagit sig att förhöra Assange i London. Det har hon inte gjort.
Hennes obegripliga invändning har tidigare varit att det fanns formella hinder för staten Sverige att genomföra ett förhör i Storbritannien. Det stämmer inte. Under samma tid har svensk polis, tvärtom genomfört 44 förhör på brittiskt mark. Trots löftet har hon, i dag, ännu inte avtalat någon tid med Julian Assange. Det har snart gått fem år sedan de påstådda våldtäkterna. Åklagarens passivitet är ett brott mot anständigheten."


Fotnot: Den JO-anmälan som JO Hans Gunnar Axberger avvisade 2012 gjordes av mig.
Länk till min analys av den omdiskuterade häktningspromemorian från 2010. Det är det enda kända dokument som läckt ut från utredningen. http://stadsholmen.blogspot.se/2011/02/fallet-assange-lackta-svenska-forhor-en.html
Allt mitt material om fallet Julian Assange finns här: http://stadsholmen.blogspot.se/search/label/Julian%20Assange

Förlorar Internationella brottmålsdomstolen i Haag sin legitimitet?

Uppdaterad 12 januari kl. 17.45

Åklagarna vid den Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag i den holländska huvudstaden, står just nu inför sina kanske största utmaningar sedan domstolen inrättades 2002. Det handlar framför allt att visa att man som domstol har tillräcklig kraft och energi för att på allvar ta sig an de allra värsta brotten mot mänskliga rättigheter. Och det gäller även om det kan komma att handla om att konfrontera världens mest inflytelserika stormakter som USA, Ryssland och Kina.

Ända sedan inrättandet för tolv år sedan har ICC (International Criminal Court) överösts med en alltmera ökande mängd anmälningar och samtidigt slagits mot ovilliga auktoritära regimer. Dessutom har ICC kommit på kant med FNs säkerhetsråd som ropat efter utredningar, men samtidigt gjort lite eller inget alls för att hjälpa till.

Det är bara ett litet fåtal av de som åtalats som också har fällts för brott. Ännu flera åtalade har lyckats undkomma att arresteras. Domstolens chefsåklagare som kommer från Gambia, Fatou Bensouda anklagas dessutom för att framför allt åtala diverse afrikanska ledare.

Hon har nyligen tvingats erkänna sina begränsningar genom att ICC inte har kunnat få Sudans president, Omar al-Bashir utlämnad till domstolen misstänkt för folkmord. I december förra året förklarades det åtalet vilande tills vidare.

Fatou Bensouda, chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Foto Robin van Lonkhuijsen.

Samtidigt tvingades Ms. Bensouda lägga ner åtalet mot Kenyas president, Uhuru Kenyatta för hans roll i det grova våld som svept över landet efter valen 2007. Motivet för att lägga ner åtalet sades vara den kenyanska regeringens ovilja att samarbeta med ICC.

Libyen har också vägrat utlämna Moammar Khaddafis son, Saif al-Islam, ett fall som FNs säkerhetsråd överlämnade till ICC.

På domstolens bord hamnar snart anmälningar som utgör betydligt större utmaningar för domstolen att bevisa både sin relevans och legitimitet. Det handlar framför allt om den palestinska myndigheten som nyligen ansökte om medlemskap och samtidigt signerade alla gällande avtal och fördrag.

Palestinierna bad samtidigt domstolen att undersöka brott begångna på palestinskt territorium sedan juni förra året, vilket i tid inkluderar det senaste Gazakriget. Både Israel och USA har mycket kraftfullt kritiserat det palestinska draget. Till och med en preliminär utredning från åklagarna sida kan nu komma att utsättas för ett enormt tryck utifrån, inte minst från USA.

Till bilden hör att Ms. Bensouda har antytt att hon är intresserad av att undersöka eventuella amerikanska krigsbrott i Afghanistan. Det finns en viss chans att hon är beredd att öppna en sådan utredning. Samtidigt ska man komma ihåg att varken USA, Kina eller Ryssland har signerat de fördrag som skapade ICC. Alla tre har vetomakt i FNs säkerhetsråd och kan därmed skydda sina allierade stater. För USA handlar det här om framför allt Israel, som inte heller signerat fördragen.

På samma sätt riskerar chefsklagare Bensouda att reta gallfeber på Ryssland om hon öppnar en utredning om rysk folkfördrivning i Georgien, vilket många som följer domstolens arbete utifrån påstår kommer att ske.

Och Kina försöker redan nu hindra domstolen från att utreda brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea, efter att FNs generalförsamling förra året röstade för att överlämna saken till ICC.

Exemplen riskerar att få mer eller mindre geopolitiska konsekvenser för domstolen i form av framför allt allvarliga konfrontationer med mäktiga stormakter, på ett sätt som aldrig tidigare skett under domstolens hela existens.

ICC inrättades i ett ambitiöst försök att utreda de värsta människorättsbrotten som folkfördrivning, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Men domstolen har inte själv rätt och makt att arrestera någon misstänkt som man åtalar. Man kan heller inte tvinga regeringar att samarbeta. Men domstolen kan själv öppna utredningar och FNs säkerhetsråd kan också överlämna fall till ICC. Allt detta har varit kärnpunkterna när domstolen många gånger förklarats irrelevant eller ineffektiv, för att uttrycka det milt.

Man har också haft stora svårigheter att få vittnen att träda fram och kritiserats för oerhört långa utredningstider, vilket i sin tur har lett till kötider på många år.

Att det gnisslar i relationerna mellan FNs säkerhetsråd och domstolen är ingen nyhet. Ms. Bensouda klagade nyligen över att hon skrivit åtta gånger till säkerhetsrådet, med önskemål om att få hjälp med att få de som anklagas för krigsbrott i Darfur i Sudan arresterade. Men säkerhetsrådet har alla gånger valt att inte svara. Svaret är kanske att Ryssland ser Sudans undflyende president Bashir som sin allierade.

Vid sidan av palestinafrågan och USAs roll i Afghanistan väntar också en utredning av brittiska soldaters roll i Irak. Dessutom vill Ms. Bensouda gärna utreda hur den så kallade islamiska staten, IS rekryterar sina stridande rebeller från Frankrike och Holland.

Den allt överskuggande frågan är ändå hur ICC och dess chefsåklagare kommer att hantera palestiniernas anmälan om brott begångna av Israel på palestinskt territorium, plus de israeliska bosättningarna på Västbanken. Båda frågorna reser helt nya juridiska frågor som domstolen aldrig tidigare hanterat. Här tvingas ICC gå mycket försiktigt fram – om ens alls – därför att frågorna är så politiskt känsliga och storpolitiskt infekterade. Det är heller inte säkert att domstolen kan få nödvändigt internationellt stöd för att gå vidare i palestinafrågan.

Hela saken kan också slå tillbaka mot den palestinske ledaren på Västbanken, Mahmoud Abbas, som själv inte har hållit några val de senaste tio åren. Till stor del på grund av att han är rädd för att inte bli omvald. Han är också hårt trängd av Hamas, som gör allt flera insteg på Västbanken. Dessutom anklagas den palestinska myndigheten tillsammans med PLO och al Fatah för att ligga bakom och stödja terrorhandlingar i Israel.

Det var kanske just därför Abbas så gärna ville stå i frontledet på Avenue de Voltaire i Paris när världens ledare marscherade mot terrorism, för att försöka distansera sig från anklagelser mot honom själv. Då kan hans närvaro i Paris väl närmast betraktas som en marscherande anakronism.

Uppdatering: Dagen efter miljonmarschen i Paris, där Mahmoud Abbas gick i främsta ledet, publicerade hans eget al-Fatah en hyllning på sin Facebooksida till de terrorister som 1978 dödade 37 israeler på en buss. Till bilden av Abbas hör att han var en av grundarna av Fatah och att han 1972 var den som ordnade finansieringen av PLOs terrorattack vid OS i München. För övrigt fanns det minst sex andra högt uppsatta ledare från auktoritära regimer i marschens allra främsta led. De länderna var Turkiet, Egypten, Förenade Arabemiraten, Ryssland, Algeriet och Gabon. I samtliga dessa länder, inklusive den palestinska myndigheten är informationsfriheten satt under mer eller mindre svår press. Organisationen Reporters Without Borders är inte nådig i sin kritik: “We must not let predators of press freedom spit on the graves of Charlie Hebdo”.

Källor: New York Times, ICC, FNs säkerhetsråd, www.palwatch.org.

Fallet Assange: Dödläget är ovärdigt Sverige som rättsstat

I dagens SvD finns en ytterst intressant genomgång av fallet Assange, skriven av hans två svenska advokater. Artikeln är en replik till Elisabeth Massi Fritz som skrev den 8 juli. I texten nedan finns flera intressanta länkar och artikeln utgör i sig hela argumentationen inför förhandlingen den 16 juli om att eventuellt upphäva häktningsbeslutet. Här är hela artikeln från SvD/Brännpunkt.

Att en åklagare håller en förundersökning ­öppen i fyra år utan att förhöra den misstänkte strider mot skyndsamhetskravet. Det är ett tungt vägande skäl för att upphäva häktningsbeslutet av Julian Assange, skriver hans advokater i en replik.

Vår klient Julian Assange har varit häktad i sin frånvaro i nästan fyra år. Han har de två senaste åren vistats på Ecuadors ambassad i London under skydd av politisk asyl. Brittisk polis bevakar byggnaden dygnet runt men kan inte tränga sig in på ambassaden. Vi har gång på gång krävt att åklagaren åker till London och förhör Assange. Åklagaren vägrar.

För att bryta detta dödläge har vi begärt att Stockholms tingsrätt ska upphäva häktningsbeslutet. Detta skulle tvinga åklagaren att tänka i nya banor. Frågan kommer att prövas vid häktningsförhandling onsdagen den 16 juli 2014.

Elisabeth Massi Fritz påstår att allt annat än fortsatt häktning skulle vara ”ett slag i ansiktet” på hennes klient ”och alla kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld” (Brännpunkt 8/7). Detta är slagordsjuridik på lägsta debattnivå.

Massi Fritz är dessutom fel ute i målets avgörande bevisfråga: Inget brott alls har begåtts.

Assange hade i augusti 2010 en kortvarig relation med två svenska kvinnor. Det var fråga om frivilligt sex. Allt annat är honom helt främmande.

Kvinnorna kände inte varandra, men fick kontakt och talade ut. Det slutade med att Fritz klient gick till polisen i sällskap med den andra kvinnan. Men inte för att anmäla Assange för något brott.

Av sms framgår att Fritz klient bara ville få råd om hur hon skulle få Assange att testa sig mot sjukdom. Hon ville inte anklaga Assange för någonting och blev chockad när hon fick veta att Assange anhållits i sin frånvaro.

Sanningen är alltså ingen av de två kvinnorna initialt anklagade Assange för något brott, vilket stämmer väl med Assanges version om frivilligt sex.

Även i övrigt förtjänar Massi Fritz debattartikel stark kritik. Hennes inställning till politisk asyl är minst sagt anmärkningsvärd.

Åtnjutandet av politisk asyl är en grundläggande mänsklig rättighet som räknas upp i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 14). Ecuador hänvisar i sitt beslut om politisk asyl uttryckligen till 1951 års flyktingkonvention (Genevekonventionen).

Man beviljar Assange politisk asyl för att ge honom skydd för utlämning till USA. Det har ingenting med den svenska förundersökningen att göra. Det är bara att läsa innantill i beslutet. Det har Massi Fritz uppenbarligen inte gjort.

Massi Fritz gör också ett mycket grovt misstag när hon helt negligerar hotet från USA:s sida mot Assange för att istället – totalt felaktigt – påstå att Ecuador(”ett litet sydamerikanskt land”) skulle ha hjälpt Assange att ”undkomma rättvisan” genom att ”få världen att tro att detta handlar om USA.”

Låt oss påpeka några grundläggande fakta.

Den 5 april 2010 publicerade Wikileaks videon Collateral Murder, som visar en helikopterattack utförd av amerikanska styrkor mot civila i Irak. Senare samma år publicerades 75000 hemliga dokument från Pentagon, rörande kriget i Afghanistan(Afghan War Diaries), 400 000 handlingar benämnda (Iraq War Logs) och över 250.000 amerikansk diplomatpost (Cablegate) samt 779 fångjournaler från Guantanamo (The Guantanamo Files).

Av bifogade länk framgår den reaktion som dessa publiceringar medförde hos ledande politiska debattörer och makthavare i USA, se tv-klipp.

Detta visar med all önskvärd tydlighet hur fel Massi Fritz har. Parallellt med den svenska förundersökningen pågår ytterst allvarliga brottsutredningar i USA.

Bradley (numera Chelsea) Manning dömdes den 20 augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse, anklagad för att ha läckt över 700000 dokument till Wikileaks.

Det pågår även en förundersökning mot ”founders, owners or managers of Wikileaks”. Den bedrivs av åklagarmyndigheten vid Eastern District of Virginia i Alexandria, Virginia och är enligt amerikanska justitiedepartementet aktiv och pågående.

Assange riskerar därmed ett mycket långt fängelsestraff om han utlämnas till USA, minst lika långt som Mannings 35 år.

Det är därför som Ecuador har beviljat Assange politisk asyl.

Mot den bakgrunden framstår Massi Fritz (och åklagarens) krav på att Assange frivilligt ska avstå från att använda sig av sin politiska asyl som fullkomligt orimligt. Julian Assange kommer att använda sin politiska asyl så länge det finns en risk för att han utlämnas till USA för att tillbringa större delen av sitt liv i ett amerikanskt fängelse.

Det i sak mest allvarliga är emellertid att Elisabeth Massi Fritz och åklagaren inte förmår erbjuda någon lösning på det dödläge som målet befinner sig i sedan Ecuador beviljade Assange politisk asyl. Det enda de erbjuder är fortsatt dödläge. Deras krav kan sammanfattas så här: Håll Assange instängd på Ecuadors ambassad i London och hindra honom från att använda sin politiska asyl tills han ger upp och kommer ut frivilligt. Under tiden tänker vi inte göra någonting.

Vi menar att detta är orimligt och ovärdigt Sverige som rättsstat. Det strider mot internationellt erkända konventioner och mot svensk rätt.

Fortsatt häktning strider mot behovsprincipen eftersom den aldrig kan uppfylla målet (att tvinga Assange till Sverige); på grund av den politiska asylen har Assange tillstånd att tills vidare uppehålla sig på ambassaden. Storbritannien kan inte tränga sig in och gripa honom.

Istället bevakar Storbritannien ambassaden dygnet runt (till en kostnad som för närvarande uppgår till över 6 miljoner pund). Bevakningen är orsakad av häktningsbeslutet. Utan häktningsbeslut ingen bevakning. Den svenska staten tjänar dock inget på denna bevakning eftersom den inte kan uppfylla målet (tvinga Assange till Sverige). Den har emellertid starkt negativa konsekvenser för Assange eftersom den placerar honom i husarrestliknande förhållanden under oöverskådlig tid.

Häktningsbeslutet strider därför även mot proportionalitetsprincipen då de negativa konsekvenserna för Assange inte står i rimlig proportion till vad staten kan tjäna på fortsatt häktning.

Åklagarens syfte med att begära Assange häktad är (enligt hennes egen utsago) att han ska gripas och överlämnas till Sverige. Detta syfte kan som ovan visats inte längre uppnås, på grund av att Ecuador har beviljat Assange politisk asyl. Åklagarens yrkande att tingsrätten trots detta även fortsättningsvis ska hålla Assange häktad i dennes frånvaro synes endast ha som syfte att sätta press på Assange att avstå från sin politiska asyl. Ett personligt tvångsmedel får inte användas till att sätta press på den misstänkte. Det strider mot ändamålsprincipen.

Assange har varit häktad i sin frånvaro i snart fyra år. Han har ännu inte förhörts och delgetts någon misstanke om brott mot Fritz klient. Detta trots att vi gång på gång har framfört att Assange vill bli förhörd och därmed rentvådd från de misstankar som åklagaren riktar mot honom.

Att en åklagare håller en förundersökning öppen i fyra år utan att förhöra den misstänkte strider mot skyndsamhetskravet i RB 23:4 och är ett tungt vägande skäl för att upphäva häktningsbeslutet.

Detta är en del av den juridiska argumentation som ligger till grund för vårt yrkande att Stockholms tingsrätt ska upphäva häktningsbeslutet.

Ett upphävande av häktningsbeslutet skulle givetvis inte innebära att den svenska förundersökningen blev omöjlig att driva vidare. Precis som vi yrkat i snart fyra år kvarstår vårt krav på att förundersökningen kompletteras med Assanges version. Vi och vår klient står till förfogande för ett sådant förhör. Allt åklagaren behöver göra är att kontakta oss.

Tingsrätten måste genom att upphäva häktningsbeslutet tvinga åklagaren att driva förundersökningen framåt på det enda sätt som är möjligt: åk till London och förhör Assange.

THOMAS OLSSON

PER E SAMUELSON

Julian Assanges svenska försvarsadvokater

Åklagaren: Assange ska vara fortsatt häktad

Åklagaren Maranne Ny i Assangemålet har nu lämnat ett ytterst senkommet svar på Assanges advokaters begäran att förhören skall hållas i London och häktningen upphöra. Aldrig tidigare har väl en anmälan om våldtäkt skapat så mycket prestige. Saken hade kunnat vara ur världen för länge sedan. Här följer Stefan Lisinskis artikel från dagens upplaga av Dagens Nyheter.

Wikileaksgrundaren Julian Assange ska vara fortsatt häktad. Det anser överåklagare Marianne Ny i ett svar på Assanges begäran att häktningen ska upphävas.

Wikileaksgrundaren Julian Assange ska vara fortsatt häktad. Det anser överåklagare Marianne Ny i ett svar på Assanges begäran att häktningen ska upphävas.

I ett svar på advokaternas begäran skriver Marianne Ny och vice chefsåklagare Ingrid Isengren att inget i fallet har förändrats som gör att beslut om häktning ska upphävas.

Åklagarna framhäver att Julian Assange själv har valt att ta sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London och att den tiden han har suttit där, drygt två år, inte kan jämföras med att vara frihetsberövad genom häktning.

Åklagarna förnekar också att de skulle kunna genomföra sexbrottsanklagelserna snabbare. De vill inte heller att förhör med Assange ska hållas på ambassaden utan anser att han måste finnas tillgänglig.

”Om förhör och andra utredningsåtgärder skulle vidtas i Storbritannien och utredningen därigenom skulle leda till åtal mot Julian Assange krävs dock fortfarande att han kommer till Sverige för att en rättegång ska kunna genomföras och ett eventuellt straff kunna verkställas” skriver åklagarna.

Julian Assange är misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande mot två kvinnor under ett besök i Sverige år 2010.

Läs gärna vidare om fallet i nästa inlägg nedan eller under taggen Julian Assange.