01 februari 2017

En skandalöst usel polisutredning

Kriminal- och rättsmagasinet Para§raf publicerar idag en längre version av min artikel i Aftonbladet igår.


En vårkväll i april 2006 larmas en polispatrull till en lägenhet i utkanten av Nyköping. Det har varit skottlossning. Ambulans var redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på golvet i sitt eget kök.

Det visades sig snart att kvinnans då sju år gamla son var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den idag 57-årige restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis. Också han med vietnamesiskt ursprung.

Son Do dömdes mot sitt enträgna nekande till livstids fängelse. Domen fastställdes av Svea hovrätt och Högsta domstolen vägrade pröva målet. Högsta domstolen har senare avvisat en begäran om resning.

Idag har Son Do snart suttit elva år i fängelse.

Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ gärningsman söktes aldrig, trots att en sådan fanns i offrets närhet.

Åklagarens påstådda tidpunkt för mordet var felaktig. Inga spår fanns efter Son Do på platsen, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen. En tidskrävande åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom mindre än 20 minuter.

Under den korta tiden skulle han ha hunnit fram och tillbaka, genomföra mordet och dessutom städa undan alla spår, inklusive mordvapnet. Ett skoavtryck hittades, men det stämde inte på Son Do. Inte ens offrets fingeravtryck fanns i lägenheten.

Domen byggde ensidigt på den sjuårige pojkens påstående att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande frågor att pojken bara behövde nicka medhåll eller svara ”hm” när bilden på Son Do visades. Han är gråhårig på bilden, medan de övriga figuranterna är yngre och mörkhåriga.

Det är en konfrontation som i sina usla brister påminner om den med Lisbeth Palme och Christer Pettersson.

Polisens utredare lade vid "förhören" med pojken orden i hans mun, som oftast bara svarade enstavigt. Det finns två förhör med honom som sammanlagt varade i en timme och sex minuter. Förhören hölls på svenska trots att pojkens svenska var mycket bristfällig. Man brydde sig helt enkelt inte om att kalla in en tolk. Till saken hör att pojken helt flyktigt visste vem Son Do var.

Det finns minst fem felaktigheter i pojkens påståenden: fel färg på mördarens tröja, fel färg på mördarens jacka, mördaren hade mustasch men det hade inte Son Do. Pojken påstod också att mördaren sköt med höger hand, men Son Do är bevisligen vänsterhänt.

Att en potentiell mördare skulle använda sin sämre hand motsägs också av ett tidigare sakkunnigutlåtande från en ytterst erfaren kriminaltekniker. Men det utlåtandet har stuvats undan i den senare hanteringen. Pojken påstod också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett påträffades på Son Dos kläder.

Men sedan några dagar tillbaka finns en ny resningsansökan på Högsta domstolens bord, med helt ny bevisning. Professorn i rättsmedicin Henrik Druid skriver i ett sakkunnigutlåtande att kvinnan måste ha varit död minst två timmar innan ambulansen kom till platsen. Orsaken var likstelhet i offrets handleder som ambulanspersonalen observerade. Det utlåtandet friar helt Son Do för att ha befunnit sig i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren påstod.

Ett annat nytt medicinskt utlåtande slår fast att kvinnan hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inte några spår efter mat eller odiskad porslin i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks tidigare.

Vid sidan om de tvivelaktiga förhören med sjuåringen finns ingen som helst stödbevisning. Varken polisen, åklagaren eller domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att pojkens styvfar kort tid före mordet hade lämnat familjen, därför att kvinnan ville återknyta kontakten med pojkens biologiska pappa.

Styvpappan har också lämnat helt skilda uppgifter om var han befann sig vid tidpunkten för mordet och då larmet till polisen kom. Och vem av hans båda bröder berättade egentligen för honom att kvinnan hade mördats?

Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med styvpappan örfilade han pojken och gav honom en telefon för att tala med släktingar utomlands. Detta intygades tidigt av en socialsekreterare som var där.

Enligt advokat Stahre går det inte att utesluta att pojken instruerats av styvpappan eller av släktingar vad han skulle säga till polisen.

Fallet Son Do är på många sätt liknande fallet Kaj Linna i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade fälls helt utan stödbevisning. Fast i fallet Son Do är det enda vittnet ännu mindre trovärdigt jämfört med det enda vittnet i Linna-fallet. Kaj Linna beviljades resning i Högsta domstolen strax före nyår.

Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas mer än tio år i fängelse för att få rättvisa.
________________________________________ 
Länk till artikeln hos magasinet Para§raf, som också publicerar den nya resningsansökan i sin helhet:
https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/debatt/48698-en-skandalost-usel-polisutredning/

Inga kommentarer: