En vårkväll i april 2006 larmas en polispatrull till en
lägenhet i utkanten av Nyköping. Det har varit skottlossning. Ambulans var
redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var
skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på
golvet i sitt eget kök.
Det visades sig snart att kvinnans då sju år gamla son
var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den idag 57-årige
restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis. Också han med vietnamesiskt
ursprung.
Son Do dömdes mot sitt enträgna nekande till livstids
fängelse. Domen fastställdes av Svea hovrätt och Högsta domstolen vägrade pröva
målet. Högsta domstolen har senare avvisat en begäran om resning.
Idag har Son Do snart suttit elva år i fängelse.
Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst
usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ
gärningsman söktes aldrig, trots att en sådan fanns i offrets närhet.
Åklagarens påstådda tidpunkt för mordet var felaktig.
Inga spår fanns efter Son Do på platsen, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget
vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen. En tidskrävande
åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha
hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom mindre än 20
minuter.
Under den korta tiden skulle han ha hunnit fram och
tillbaka, genomföra mordet och dessutom städa undan alla spår, inklusive
mordvapnet. Ett skoavtryck hittades, men det stämde inte på Son Do. Inte ens
offrets fingeravtryck fanns i lägenheten.
Domen byggde ensidigt på den sjuårige pojkens påstående
att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande
frågor att pojken bara behövde nicka medhåll eller svara ”hm” när bilden på Son
Do visades. Han är gråhårig på bilden, medan de övriga figuranterna är yngre
och mörkhåriga.
Det är en konfrontation som i sina usla brister påminner
om den med Lisbeth Palme och Christer Pettersson.
Polisens utredare lade vid "förhören" med pojken orden i hans
mun, som oftast bara svarade enstavigt. Det finns två förhör med honom som
sammanlagt varade i en timme och sex minuter. Förhören hölls på svenska trots
att pojkens svenska var mycket bristfällig. Man brydde sig helt enkelt inte om
att kalla in en tolk. Till saken hör att pojken helt flyktigt visste vem Son Do
var.
Det finns minst fem felaktigheter i pojkens påståenden:
fel färg på mördarens tröja, fel färg på mördarens jacka, mördaren hade mustasch
men det hade inte Son Do. Pojken påstod också att mördaren sköt med höger hand,
men Son Do är bevisligen vänsterhänt.
Att en potentiell mördare skulle använda sin sämre hand
motsägs också av ett tidigare sakkunnigutlåtande från en ytterst erfaren kriminaltekniker.
Men det utlåtandet har stuvats undan i den senare hanteringen. Pojken påstod
också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett
påträffades på Son Dos kläder.
Men sedan några dagar tillbaka finns en ny resningsansökan
på Högsta domstolens bord, med helt ny bevisning. Professorn i rättsmedicin
Henrik Druid skriver i ett sakkunnigutlåtande att kvinnan måste ha varit död
minst två timmar innan ambulansen kom till platsen. Orsaken var likstelhet i
offrets handleder som ambulanspersonalen observerade. Det utlåtandet friar helt
Son Do för att ha befunnit sig i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren
påstod.
Ett annat nytt medicinskt utlåtande slår fast att kvinnan
hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inte några spår efter
mat eller odiskad porslin i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks
tidigare.
Vid sidan om de tvivelaktiga förhören med sjuåringen
finns ingen som helst stödbevisning. Varken polisen, åklagaren eller
domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att pojkens styvfar kort tid före
mordet hade lämnat familjen, därför att kvinnan ville återknyta kontakten med
pojkens biologiska pappa.
Styvpappan har också lämnat helt skilda uppgifter om var
han befann sig vid tidpunkten för mordet och då larmet till polisen kom. Och vem
av hans båda bröder berättade egentligen för honom att kvinnan hade mördats?
Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan
att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med styvpappan örfilade
han pojken och gav honom en telefon för att tala med släktingar utomlands.
Detta intygades tidigt av en socialsekreterare som var där.
Enligt advokat Stahre går det inte att utesluta att
pojken instruerats av styvpappan eller av släktingar vad han skulle säga till
polisen.
Fallet Son Do är på många sätt liknande fallet Kaj Linna
i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade
fälls helt utan stödbevisning. Fast i fallet Son Do är det enda vittnet ännu mindre
trovärdigt jämfört med det enda vittnet i Linna-fallet. Kaj Linna beviljades
resning i Högsta domstolen strax före nyår.
Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra
rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas mer än tio år i fängelse
för att få rättvisa.
________________________________________
Länk till artikeln hos magasinet Para§raf, som också publicerar den nya resningsansökan i sin helhet:
https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/debatt/48698-en-skandalost-usel-polisutredning/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar