En ny världsordning efter terrorattackerna i USA 11 september 2001

Denna artikel publicerades i månadstidskriften Moderna Tider i november 2001. Inför 20-årsdagen efter attackerna, mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington den 11 september 2001, väljer jag att republicera artikeln, som inte finns på annat håll i digital form. Artikeln skrevs i september 2001 och den 7 oktober invaderade USA och Storbritannien Afghanistan. Tyvärr lades Moderna Tider ner 2002, efter att ägaren Jan Stenbeck hade gått bort. Tidskriftens chefredaktör var då Susanna Popova.

Av Anders Carlgren 

Superterrorismen måste isoleras geografiskt. För det krävs ett militärt samarbete mellan västländerna, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. I den nya världsordningen står det klart att krig kan behöva föras för att försvara människovärdet.

 

Bakom ytterst kraftiga galler i en liten betongcell i Supermaxfängelset, strax utanför Florence i Colorado USA, sitter en terroristledare. Han spelade med största sannolikhet en betydelsefull roll som inspiratör för de 19 män, som på morgonen den 11 september skrev ett av de svartaste kapitlen i historien efter andra världskrigets eldstormar och pogromer.

Hans namn är, så vitt känt Ramzi Yosef. Han hålls, sedan sju år tillbaka, inlåst i den säkraste avdelningen i det säkraste fängelset i USA och där kommer han att förbli så länge han lever. Född i Kuwait och utbildad i Storbritannien är Yosef hjärnan bakom den grupp som på lördagsmorgonen den 26 februari 1993 placerade en bomb med oerhörd, men ändå otillräcklig, sprängkraft i garaget under World Träde Center.

Avsikten var att helt rasera en av de båda skyskraporna. Men terrorattacken misslyckades, dels därför att lastbilen med sprängmedlet på flaket placerades för långt från byggnadens stödstruktur, dels därför att Yosef saknade pengar för att tillverka en tillräckligt kraftig laddning. Med sprängningen hoppades Yosef att 250 000 människor skulle dö, ett antal som han jämförde med antalet offer för de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Men istället för att spränga hela byggnaden blåstes flera våningsplan i garaget bort, varvid sex människor omkom och fler än tusen skadades.

Ramzi Yosef är också hjärnan bakom den ytterst djärva så kallade Bojinkaplanen samma år 1993. Den gick ut på att samtidigt spränga tolv passagerarplan över Stilla havet och vid samma tillfälle flyga en självmordsbombare rakt in i CIA-högkvarteret i Langley, Virginia. För detta utvecklade Yosef flytande nitroglycerinbomber, som skulle gömmas i en stor mängd behållare för kontaktlinsvätska.

Men Bojinkaplanen gick om intet när bombfabriken i Manila, Filippinerna fattade eld på ett mycket våldsamt sätt. Fabriken avslöjades och Yosef tvingades fly till Pakistan, där han greps och utlämnades till USA. När FBI flög honom i en helikopter från John F Kennedy-flygplatsen till en häktescell på Manhattan fanns den federala polisens New York-chef, Bill Gavin, med ombord. När helikoptern närmade sig Manhattans skyline tog Gavin bort Josefs ögonbindel och pekade i riktning mot World Träde Center med triumf i blicken. ”Look down Three! They´re still standing.”

Terroristledaren sneglade ett ögonblick genom fönstret och vände sig därefter mot Gavin. ”They wouldn´t be if I had enough money and explosives.”

Ramzi Yosef, som var en av Usama bin Ladins första fotsoldater utanför Afghanistan, misslyckades den gången både med att spränga bort World Trade Center och med Bojinkaplanen, men amerikanska underrättelsekällor är övertygade om att andra tog vid direkt, för att fortsätta hans terrorkrig. Och fortsättningen känner vi, åtta och ett halvt år senare, allt för väl till.

Närmast profetiskt genomförde försvarshögkvarteret Pentagon förra året en studie, som fick namnet Terror 2000. Avsikten var att skapa scenarier för framtidens terrorism och därigenom underlätta för underrättelsetjänster världen över att möta nya hotbilder. Studien genomfördes som ett samarbete mellan CIA, israeliska Mossad och en grupp tidigare KGB-agenter. Den övergripande slutsatsen blev att ”världen nu står inför gryningen av den nya tidens superterrorism”. En av studiens författare, Marvin Cetron, sa då att ”vi talar nu om att terrorgrupper kommer att försöka döda stora grupper människor, därför att då blir det stor teater och enorm uppmärksamhet”.

Om attackerna i New York och Washington representerade superterrorismens gryning, så är att nytt kallt krig en av de viktigaste hörnstenarna i den nya världsordning som nu lika sakta som säkert håller på att mejslas fram.

Den gamla tidens doktrin om det kalla kriget utgick från att genom en sorts uppdämningspolitik – containment policy – isolera icke önskvärda politiska ideologier. Det var en politik som framför allt praktiserades av presidenterna Reagan och den äldre George Bush i förhållande till den gamla sovjetstaten och dess allierade, ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sönderfall.

Men doktrinen användes också, för första gången i samband med terrorism, i fallet med sprängningen av Pan Am-planet över Lockerbie, Skottland 1988. USA ansåg att Libyen låg bakom attacken och ett mycket noga utarbetat sanktionspaket mot Mohammar Khaddafis Libyen isolerade hans regim, minskade det libyska hotet och tvingade till slut Khaddafi att utlämna två misstänkta terrorister till en rättegång, som hölls i Holland. Den militära, politiska och diplomatiska bojkotten mot Libyen var mycket effektiv, även om det samtidigt måste sägas att den libyska länken till sprängningen över Lockerbie, bland experter på terrorism, anses både svag och omstridd.

Den nya tidens variant av kalla kriget skulle mycket väl kunna gå ut på att försöka isolera superterrorismen och dess efterföljare till de stater där den har sina baser och därigenom söka hindra det heliga kriget, Jihad från vidare geografisk spridning.

”Det rör sig om en modern variant av den gamla tidens containment policy, där terrorismen fördäms inom givna geografiska områden”, säger personer inom den amerikanska administrationen, som Moderna Tider fört samtal med.

En fördämningspolitik bygger på teorin att terrorismen inte kan utplånas med snabba militära insatser, snarare krävs det årtionden av noggranna studier, planering och övervakning. Om underrättelsetjänsters betydelse var en nyckelfaktor under den gamla tidens kalla krig, så kommer deras betydelse ingalunda att minska under den nya världsordningen. Enligt brittiska Sunday Times fanns en kort tid före terrordåden i USA, personal ur den brittiska elitstyrkan SAS i norra Afghanistan, och de utgör en förbindelse mellan den afghanska oppositionen och brittiska MI6 respektive amerikanska CIA.

En annan betydelsebärande del i den nya världsordning som nu sakta växer fram är den politiska, men också militära, axel som sträcker sig från Washington, via Nato och EU in i Europa och som samtidigt söker sin förlängning hela vägen till Moskva och flera av de gamla sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. Redan dagen efter attackerna i USA åberopade de 19 Natoländerna gemensamt, för första gången i organisationens historia, artikel 5 i Washingtonfördraget. ”En attack mot en av de allierade, är en attack mot dem alla.” Det är en artikel som hämtat si idémässiga grund från De tre musketörerna av Alexander Dumas d. ä., där kungsorden mellan Athos, Portos och Aramis lyder ”en för alla, alla för en”.

 Atlantpaktens generalsekreterare, Lord George Robertson, utvecklade senare hållningen i i en artikel i Financial Times. ”Under de båda världskrigen gjorde USA mycket stora uppoffringar för frihet och rättvisa i Europa och försvarade under kalla kriget vår kollektiva frihet. Därför står Amerikas allierade idag vid dess sida.” Lord Robertson skrev också att ”Nato är inte längre bara en försvarsallians, utan har transformerats till en säkerhetsskapande organisation”.

EU var också mycket snabb att ställa sig sida vid sida med USA och dagarna efter attackerna stod Europas regeringschefer närmast i kö på Vita husets trappa. Men ganska snart därefter svalnade den europeiska retoriken. EU:s tungviktare, Frankrike och Tyskland, varnade för ”förhastade reaktioner” och förklarade att de båda länderna inte ”automatiskt” kunde tänka sig att delta i militära aktioner, medan Storbritannien mera entydigt fortfarande står bakom USA.

Det finns risker med länken mellan USA och Europa. ”Om den politiska klassen i Washington, och i förlängningen det amerikanska folket, upplever att Europa sviker, kan det få allvarliga konsekvenser för den transatlantiska säkerhetspolitiken. Den tid som nu följer kan vara lika avgörande som perioden efter 1918, respektive 1945. Efter första världskriget valde USA att sluta sig inom sitt skal, medan landet efter andra världskriget blev mera globalt aktivt”, säger USA-experten vid Försvarshögskolan, docent Jan Hallenberg.

Men riskerna för att Europa skulle svika USA är inte särskilt stora, säger chefen för Nordamerikastudier i Uppsala, Erik Åsard. ”Snarare är det så att EU:s roll som aktör på världsscenen kommer att förstärkas och i det här fallet är det inte till nackdel för USA”, säger han.

Däremot kan attackerna mycket väl få till följd att EU:s utvidgning försenas. ”EU-familjen kan komma att se med betydligt större skepsis på framför allt Turkiet, med sitt stora muslimska inslag, vilket också kan få till följd att andra ansökarländer dras med i en sådan försening”, säger en svensk toppdiplomat med insyn i den processen.

Om den politiska axeln mellan USA och Europa redan har förstärkts, så har den också sträckt sig i riktning mot Moskva, samtidigt som det ryska ledarskapet omedelbart grep tillfället att vända sig västerut. President Vladimir Putin var den förste utländske ledare som tog direktkontakt med USA:s George W Bush för att markera sitt stöd. Och när denna artikel skrivs i slutet av september har president Putin hållit ett TV-tal där han stöder amerikanska militära operationer mot Afghanistan, genom att Ryssland kommer att öka vapensändningar och humanitär hjälp till den afghanska motståndsrörelsen, den så kallade Nordalliansen. 

De tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien, Kazachstan, Uzbekistan och Turkmenistan har också erbjudit USA att använda flygbaser i sina länder. Det ryska behovet av att vända sig i riktning mot väst bygger inte enbart på att den tjetjenska gerillan har baser i norra Afghanistan, utan också på de bittra ryska erfarenheterna av terrorattacker mot bostadsfastigheter och tunnelbanestationer i Moskva. Terrordåd på rysk mark var också något som Putin uppehöll sig vid i ett tal inför den ryska förbundsdagen, dagens efter sitt TV-tal hemma i Ryssland. Omvänt behöver USA få tillgång flygbaserna i de centralasiatiska länderna.

Två andra tidigare sovjetrepubliker, Tadzjikistan och Kirgizistan, har dock ställt sig avvaktande, för att inte säga direkt avvisande, vilket beror på egen inhemsk muslimsk opposition i de båda länderna. Det ryska ledarskapets önskemål att i ökad utsträckning vända sig i riktning mot väst bekräftas också av ministern vid ryska ambassaden i Stockholm, Viktor Tatarintsev. ”Tidigare satt Ryssland mera på kanten av den politiska scenen, där vi inte gavs reella möjligheter att delta i beslut. Nu kommer öst och väst att förenas mera i kampen mot terrorismen, därom råder det ingen som helst tvekan”, säger han.

För att ytterligare komplicera den ny politiska kartbilden av Centralasien är det värt mer än en notering att Kina, som har ett litet gränsområde mot Afghanistan, förflyttat trupper till Xinjiang-provinsen i nordvästra Kina, nära den afghanska gränsen. Samtidigt avrättade kineserna offentligt ett antal muslimska, påstått kriminella, i samma provins. En brittisk reporter som var på plats vid avrättningarna tolkade dem som skrämselpropaganda för att försöka tysta den muslimska minoriteten i Xinjiang.

En tredje, möjlig hörnsten i den nya världsordningen anno 2001, är att Förenta staterna kommer att förstärka sin världsmakt. ”En första förutsättning för att USA ska bli ännu starkare är att landet nu samarbetar med omvärlden. Å andra sidan kan vi samtidigt se hur skyddslöst Amerika är och hur den amerikanska självbilden har satts i gungning”, säger Erik Åsard. 

En rad samtal med diplomater och säkerhetspolitiska analytiker ger sammantaget bilden att den framtida amerikanska styrkepositionen kommer att bestämmas av resultatet av de amerikanska militära operationerna. ”Men alldeles oavsett utgången av militära insatser kommer dessa att mötas opinionsstormar, både på hemmaplan och utomlands, som det gäller för Bush-administrationen att våga gå emot. Antalet dödsoffer och föräldralösa barn i New York och Washington kommer att ställas mot dödsoffer och nya flyktingströmmar i Afghanistan”, säger en brittisk Stockholmsdiplomat.

De första veckorna efter dag noll i den nya världsordningen visade upp en amerikansk administration som med största målmedvetenhet vill spåra upp terrorns förövare och slutgiltigt utplåna terrorismen. ”I det sammanhanget ska vi närmast vara tacksamma för de konsensusbyggare som finns runt president Bush i form av biträdande förvarsminister Paul Wolfowitz, utrikesminister Colin Powell och vicepresident Dick Cheney. 

De har alla lång erfarenhet av både Europa och Asien och har i själva verket nyckeln i sina händer för att se till att USA går stärkt ur krisen. Var så säker på att Amerika kommer att förstärka sitt inflytande världen över”, säger en säkerhetspolitisk analytiker med lång erfarenhet av amerikansk utrikespolitik. Även inom landets gränser växer en ny enighet fram som kanske inte har setts sedan USA trädde in i andra världskriget: Här och var talar amerikaner till och med om The Reunited States of America.

Plötsligt finns det ett gemensamt intresse för lejonparten av världens stater, nämligen att bekämpa terrorismen. Det gör att gamla konflikter och låsta positioner ställs åt sidan. En analytiker kallar det till och med för ”det nya gemensamma projektet”. Men uppslutningen kring det nya gemensamma projektet genererade också en motbild i form av nymornad anti-amerikanism. 

Bara några timmar efter attackerna i USA kom de första bilderna på palestinska barn i Västbankens flyktingläger som hurrade och viftade med flaggor. Också i Sverige har det visats bilder på svenska barn som gjort segergester framför kamerorna och det är bilder som gärna bränner fast. ”Vissa exempel på anti-amerikanismen i vårt land handlar nog om att en del svenskar tar demokrati för något givet och glömmer bort att den ständigt måste erövras”, säger statsvetaren Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet.

Statsminister Göran Perssons entydiga uttalande till stöd för USA väckte också omedelbart ont blod inom partiet. ”Jag har inga betänkligheter mot att stödja USA:s rätt att försvara sig”, sa Persson. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, kontrade genast. ”Just nu är det Bush och Nato som styr världen, och det skrämmer mig till döds”, förklarade hon. Förre statsministern Ingvar Carlsson, tillsammans med förre Sidachefen Carl Tham, spädde på kritiken genom att i den debattartikel hävda att terrorattackerna är en fråga för FN, inte för USA.

Men då glömmer kritikerna bort den kristallklara resolutionen i FN:s säkerhetsråd, som ger USA rätt att militärt angripa länder som härbärgerar terrorister. FN-stadgans artikel 51 stipulerar också ett mycket specifikt undantag från stadgans generella våldsförbud. ”Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna.”

En del rättssakkunniga, med socialdemokratiska anknytningar, har dock hävdat att artikel 51 inte är tillämplig, trots att den behandlas i resolutionen, samt i resolutionen i sig inte ger USA direkt mandat att slå tillbaka. Det är dock tolkningstvister som nästan alltid uppstår i den svenska debatten när säkerhetsrådet uttalar stöd för militärt angrepp.

Ingen uttolkare av de socialdemokratiska stridigheterna vill dock dra några långsiktiga slutsatser av ordväxlingarna mellan de olika falangerna inom partiet. ”Det rör sig mera om en utlöpare från striden om hållningen till Mellanöstern-politiken, Nato och alliansfriheten, där Broderskapsrörelsen, kvinnoförbundet och SSU gjort gemensam sak, till förmån för en i dagsläget något antikverad politik”, säger en statsvetare med insyn i partiets inre kretsar.

I kölvattnet efter de antiamerikanska strömningarna i Sverige var det möjligen mera anmärkningsvärt att Sveriges Television vägrade sända den amerikanska stödgalan till förmån för terrorattackernas offer vilken inbringade mer än 150 miljoner dollar. I programmet som länkades till mer än 170 länder och 8 000 radiostationer, uppträdde artister som Bruce Springsten, Paul Simon, Willie Nelson och Neil Young. ”Vi blev erbjudna att sända galan i totalt oredigerat skick och vi vill inte ge upp vårt redaktionella ansvar”, hävdar planeringschefen, Thomas Nilsson, vd SVT. Nu blev det istället Kanal 5, med sin begränsade hushållstäckning, som sände galan i Sverige.

En helt annan hörnsten i den nya världsordningen eller det nya projektet, som en del uttolkare föredrar att kalla utvecklingen, rör frågorna om ökad säkerhet och kontroll världen över. På den dagordningen står naturligtvis flygsäkerheten i en klass för sig, med krav på att cockpit ska göras omöjlig att nå från kabinen och beväpnade säkerhetsvakter ombord på varje flight. Det senare är något som det israeliska flygbolaget El Al tillämpat under decennier. Agenterna som är topputbildade i närstrid, bär lätta handeldvapen försedda med ammunition som inte kan skada flygplanskroppen. Sedan systemet infördes har heller inte något israeliskt flygplan kapats.

I Storbritannien finns redan förslag om ett helt nytt id-kort för samtliga medborgare, med tvingande krav på att alla ständigt måste bära det med sig. I Sverige har både Styrelsen för psykologiskt försvar och Överstyrelsen för civil beredskap inlett skilda undersökningar av vilka förändringar som kan bli aktuella. 

Samtidigt som människan ofta kräver ökad integritet och skydd för sitt privatliv, har hon tvingats acceptera inskränkningar i integriteten. Det är en balansgång som i de flesta demokratiska länder är strikt reglerad, men där balansgången i framtiden kommer att bli betydligt mer osäker, om det inte redan är så att balansen mellan integritet och kontroll redan gått förlorad. 

Buggning, tv-övervakning, nya passerkort, avlyssning, vakter, nya internationella kontrollsystem för datatrafik och polisregister av olika slag är bara några få exempel på det pris många kommer att acceptera, åtminstone inledningsvis, för att förhindra framtida Jihad-piloter. Att sedan författare och civilisationskritiker som Aldous Huxley, Karin Boye och George Orwell skulle få rätt i sina förutskickelser, mer än ett halvt sekel efter att de skrev sina böcker, är kanske mera något av en ödets ironi.

Den världsomspännande flyktingfrågan är ett annat offer för ökad säkerhet och kontroll, där landgränser stängs för dem som söker skydd. Det kommer att bli betydligt svårare att illegalt passera gränser utan upptäckt, vilket hittills varit en av de grundläggande förutsättningarna för att flyktingar ska kunna ta sig till Västeuropa.

En annan, och betydligt mer osäker, fråga gäller hur världsekonomin kommer att utvecklas. Där går bedömningarna brett isär, från att en annalkande recession kommer att förkortas som en följd av ökade offentliga utgifter i USA efter terrorattackerna, till att världen nu går in i en försvagande krigsekonomi. Internationella valutafonden, IMF, säger för sin del att recessionen är ett faktum, åtminstone beträffande den amerikanska ekonomin, och att tillväxtsiffrorna för hela världen måste skrivas ned.

Det finns emellertid ett annat och tydligt hot mot världsekonomin, som primärt riktas mot de sex arabiska kungadömena runt Persiska viken: Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Bahrain och Kuwait. Terrorismens andlige ledare Usama bin Ladin har själv lagt fast ramarna för terrornätverket Al Qaidas långsiktiga mål. 

”Sovjetunionen ledde det kommunistiska blocket, men med det sovjetiska sönderfallet förbrändes också kommunismen i Östeuropa. På samma sätt, om Förenta staterna kan halshuggas, kommer de arabiska kungadömena att förbrännas. Om Sovjetunionen kunde förgöras, så kan också USA halshuggas. De är som små möss”, löd budskapet från bin Ladin.

Förutom den bisarra retoriken, är hotet mot de sex arabstaterna något som både diplomater, militärer och analytiker inom oljeindustrin noga lagt på minnet. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har dessutom, efter terrorattackerna, avbrutit de diplomatiska förbindelserna med talibanerna i Kabul. Saudiarabien är världens största oljeproducent och tillsammans med de fem andra kungadömena förfogar de över närmare hälften av världens samlade oljereserver.

”Bara anta, att Usama bin Ladin och hans nätverk skulle försöka störta ett eller fler kungadömen runt Persiska viken. Det är ett skräckscenario för hela världen”, säger en svensk diplomat, som samtidigt tror att många av världens ledare nog inte ens vågar tänka den tanken fullt ut.

Den oljeproducerande kartellen, Opecs, roll handlar idag mera om att vara en stabiliserande faktor på världsmarknaden, än att uppträda som en ekonomisk vapenmakt. Kartellens dilemma är för närvarande att råoljepriserna inte får falla ytterligare som en följd av recession, men Opec kan heller inte låta råoljepriset stiga, det skulle uppfattas som ett slag i ansiktet på USA och Västeuropa. Men med andra, fundamentalistiska aktörer på arabiska halvön skulle råoljemarknaden se helt annorlunda ut.

Den tid vi just nu lever i visar att det finns ett stort, svart, gapande hål i demokratins hjärta och det svarta hålet kan bara beskrivas som orättfärdighet, meningslöst våld och cynism. Problematiken väcker frågan om det finns rättfärdiga krig. Många människor vänder sig mot uttrycket krig, som sådant, och då kanske uttrycket rättfärdigt uppror mot det meningslösa väcker större anklang. 

Etikens lagar lär oss att krigshandlingar mot ondskan och våldet finner sin legitimitet i de grundläggande rättigheterna om människans värde. Sett ur en sådan synvinkel tar etiken över mot det våld som säkert skulle fortsätta om världen valde att inte göra någonting alls. Rättfärdighet bär existentiella förtecken och tillhör tillvarons väsen och yttersta grunder. Rättfärdighet berör samvetet hos var och en och kan därför tjäna som den viktigaste hörnstenen i den nya världsordningen.

Vad händer nu med Julian Assange?

Åklagarmyndigheten och överåklagare Marianne Ny beslöt idag att lägga ner förundersökningen mot Julian Assange, samt häva beslutet om häktning av WikiLeaks-grundaren.

Överåklagare Marianne Ny sa på en presskonferens att "det inte går att föra utredningen vidare, då Julian Assange inte kan överföras till Sverige inom överskådlig tid.
Assange advokat, Per E Samuelsson sa att "Det är en total seger för oss. Julian Assange är nu fri att gå".
Men samtidigt sa brittisk polis i ett uttalande direkt efter det svenska beslutet blev känt att "Assange kommer att gripas om han lämnar ambassaden". Orsaken sägs vara att Assange aldrig betalade en borgenssumma till brittiska myndigheter, som var ett villkor för att han skulle slippa sitta i brittsikt häkte.
Här följer min senaste krönika angående fallet Assange, som publicerades i rättsmagasinet Para§raf i onsdags den 17 maj.

Han är en egomaniac, som låter WikiLeaks volontärer klippa hans hår till musik från absurda musikvideor. En man som ser sig förrådd av världen, han är skrämd och fångad i sin egen fälla. Själv anser sig Julian Assange utsatt för en radikalfeministisk konspiration, styrd av en av de båda kvinnor som anklagat honom och som Assange påstår en gång grundade en lesbisk nattklubb i Göteborg.

   Det är några av de många beskrivningar av WikiLeaks grundare som framkommer i dokumentärfilmen Risk och som släpptes i USA för snart två veckor sedan. Filmen visades på filmfestivalen i Cannes förra året, men har sedan dess redigerats om. Filmen är gjord av Laura Poitras, som tidigare gjort en omdebatterad film om visselblåsaren Edward Snowden.

   Poitras kamera följer i filmens inledning hur Assange 2012 befinner sig på ett hotell i London tillsammans med sin mamma, strax innan han sökte politisk asyl på Ecuadors ambassad. Han färgar håret, sätter på sig färgade kontaktlinser och klär ut sig i en skinnjacka av typ motorcykel för att undvika de brittiska myndigheterna.

   Filmen är kanske den hittills mest avslöjande bilden av WikiLeaks grundare, på en och samma gång som sexist och som en fullblodsaktivist driven av sina principer. Mannen som genom skandalösa avslöjanden skickade WikiLeaks till världsscenens frontlinjer.

   Regissören Laura Poitras markerar tydligt, i en intervju med ansedda tidskriften Foreign Policy i förra veckan, att hon står bakom WikiLeaks rätt att avslöja och försvara sig själv som en oberoende nyhetsorganisation, medan hon inte tycks försvara Julian Assange som person. Det alldeles oavsett om han är skyldig eller ej till de svenska åklagarnas påståenden och som på goda grunder starkt kan ifrågasättas. För att nu inte tala om att den svenska förundersökningen numera är inne på sitt sjunde år.

   Den svenska åklagarmyndighetens taffliga hantering är sedan länge både rättsröta och travesti på rättvisa och rättssäkerhet. Men nu håller hela den svenska affären också på att bli helt obsolet, utan värde och inte längre giltig.

   Det spelar inte längre någon roll vad åklagaren Marianne Ny kan tänkas komma fram till, då amerikanska myndigheter under Trumpadministrationen så tydligt sagt att man planerar eller överväger åtal inte bara mot Julian Assange, utan också mot andra ledande personer inom WikiLeaks.

   Ända sedan Assange sökte sin tillflykt till Ecuadors ambassad har det i amerikanska medier cirkulerat rykten om att det i Alexandria, Virginia finns en amerikansk åtalsjury, med den enda uppgiften att avgöra om Assange kan åtalas eller ej.

   De påståendena har nu ytterligare förstärkts av amerikanska Washington Posts avslöjande förra månaden att federala åklagare överväger att åtala flera ledande personer inom WikiLeaks. Det handlar både om de dokument som överlämnades av Chelsea Manning 2010 och de tusentals dokument om hemliga cyberverktyg som läcktes från National Security Agency i mars i år. Det gäller hemlig mjukvara som NSA skulle kunna använda för att komma åt andras mobiltelefoner, datorer och till och med tv-apparater.

   Det amerikanska justitiedepartementet under Barack Obama valde på sin tid att inte åtala WikiLeaks eller Julian Assange, men utredningen lades aldrig ner och har nu under Donald Trump öppnats upp igen och utvidgats, enligt Washington Post.

   Däremot sägs det vara oklart om utredningen också omfattar WikiLeaks roll i den amerikanska valrörelsens avslöjande av stulna emails från Hillary Clintons stab. En rad amerikanska myndigheter är helt överens om att stölden genomfördes av ryska hackare, som befann sig bara något stenkast från Kreml.

   Det ska nu inom den amerikanska administrationen cirkulera ett juridiskt memorandum där man diskuterar åtal mot WikiLeaks för konspiration, stöld av statlig egendom, eller brott mot the Espionage Act.

   Det är den spionerilag som skapades för snart hundra år sedan och som senast användes för att döma Chelsea Manning till 35 års fängelse. Manning släpps för övrigt fri idag den den 17 maj, efter att Barack Obama under sina sista dagar i Vita Huset omvandlade hennes straff. Manning har då suttit av sju år av straffet.

   Problemet med ett eventuellt åtal mot WikiLeaks gäller ytterst frågan om det första tillägget till den amerikanska konstitutionen. Som det viktigaste av de 27 tilläggen handlar det första om rätten till yttrandefrihet och pressfrihet.

   WikiLeaks, Julian Assange själv och deras advokater hävdar bestämt att man skall ses som vilken nyhetsorganisation som helst. Och numera gäller det första tillägget också nätpublicering.

   Den springande punkten gäller om ett eventuellt åtal enbart kan bygga på publicering av läckta hemliga dokument, eller om den som publicerar också måste ha varit inblandad i den påstådda dokumentstölden, alternativt uppmanat en visselblåsare att läcka dokument.

   Troligen skulle ett åtal stå mycket starkare inför domstol om åklagarna kan bevisa också inblandning i själva läckan. Men om sådana bevis finns i fallet WikiLeaks är inte känt.

   Under tiden dundrar centrala myndighetsfigurer med tungt artilleri mot WikiLeaks och dess företrädare. I slutet av förra månaden sa till exempel CIA-chefen Mike Pompeo:

– Det är nu tid att peka ut WikiLeaks för vad de verkligen är, nämligen en icke-statlig fientlig underrättelseorganisation och då ofta med andra staters aktörer som medhjälpare, som till exempel Ryssland.

   Och inte lång tid därefter hette det från justitieminister Jeff Sessions att USA nu prioriterar ett gripande av Julian Assange.

– Vi kommer att anstränga oss ytterligare och vi har redan intensifierat våra insatser gällande alla läckor, sa Jeff Sessions.

   Samtidigt som Donald Trumps administration så tydligt rör sig i riktning mot att åtala WikiLeaks och Julian Assange, sitter organisationens grundare fast på Ecuadors Londonambassad. Och när den svenska förundersökningen nu blivit obsolet riktas istället blickarna mot den starka transatlantiska länken mellan USA och Storbritannien.

   Vad händer den dag Washington, med hänvisning till the Espionage Act, begär att Theresa Mays konservativa regering eller en brittisk domstol skall utlämna Assange till USA? Hur länge kan då Assange gömma sig i en konventionsskyddad fastighet på Knightsbridge i Londons mera fashionabla kvarter? Och vad händer om USA kräver att Ecuador upphäver den beviljade asylen? Eller om Ecuador helt enkelt vägrar att hysa honom längre? Om svaren på sådana frågor vet vi förvisso intet.

   Men Julian Assange kan knappast hålla sig i självvalt förvar i evighet. Amen. När det förvaret löper ut hjälper knappast varken färgat hår, fejkade linser eller någon förklädnad. Och Laura Poiters filmtitel Risk blir den perfekta sammanfattningen av vad Assange hela tiden stått inför och utsatt sig själv för.

Hemlig USA-läcka: Toppryssar firade Trumps valseger

Högt uppsatta personer inom Kreml och den ryska regeringen firade att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Det framkom på torsdagen då de tre högsta amerikanska underrättelsecheferna förhördes i den amerikanska senaten. De tre cheferna vittnade också om att de ryska hackerintrången har pågått ända sedan 2008 och drabbat inte bara demokraterna under valkampanjen, utan också bland annat Vita huset och Pentagon.

Den främste av de amerikanske underrättelsecheferna, James Clapper, sa också att Wikileaks Julian Assange orsakat att amerikaners liv varit i fara. Det är bland de hårdaste anklagelserna mot Assange hittills och betyder nu att hans skydd på Ecuadors ambassad i London har försämrats.

James Clapper

Enligt torsdagens förhör ska Moskva ha sett att Trump vann valet som en geopolitisk seger för Kreml och i efterhand ska högt uppsatta ryssar ha gratulerat varandra. En del av gratulanterna ska också ha varit väl medvetna om de pågående hackerattackerna.

Det är amerikanska Washington Post och NBC News som var för sig tagit del av den hemliga underrättelserapport som igår överlämnades till president Obama och som Donald Trump får ta del av idag fredag. Delar av den hemliga rapporten kommer att offentliggöras nästa vecka.

Enligt rapporten har flera av de sammanlagt 17 olika amerikanska underrättelseorganisationerna också identifierat vad man kallar actors som varit involverade i att överlämna dokument som stulits från demokratiska partiets servrar till Wikileaks. Enligt rapporten finns det även stora skillnader i olika ryska underrättelseorgans ambitioner när det gäller att komma över hemligt amerikanskt material.

Den hemliga rapporten som uppges omfatta fler än 50 sidor innehåller också en katalog över ryska hackerattacker och cyberspionage mot olika delar av det amerikanska valsystemet som går hela åtta år tillbaka i tiden.

Rapporten står lindrigt talat i bjärt kontrast till Donald Trumps påstående att han är vän med president Putin och att han sagt ”att vilken 14-åring som helst” kan hacka de amerikanska systemen. Trump har också flera ånger sagt eller twittrat att han inte tror att ryssarna låg bakom intrången hos det demokratiska partiet.

Rakt motsatt sådana påståenden säger en amerikansk underrättelseperson som varit med och sammanställt den nu aktuella rapporten till Washington Post att det finns en hel del exempel och faktorer som visar att Ryssland i akt och mening försökte hjälpa Donald Trump att bli vald till USAs president.

Den högste amerikanske spionchefen, James Clapper sa vidare att hela det samlade underrättelsesamhället i USA står bakom rapporten på ett verkligt och resolut sätt. Han vände sig också indirekt mot Donald Trumps olika ”snubbor” i sammanhanget och sa att det är skillnad mellan skepticism och förklenande. Clapper gjorde också skillnad mellan spionage och rena attacker.

De ryska hackerattackerna ska från början mera ha varit avsedda att destabilisera en förväntad president Hillary Clinton, men då Trump säkrade republikanska partiets nominering förändrades och förstärktes de ryska hackerattackerna.

Assanges skydd i London kraftigt försvagat

Under senatsförhöret med de tre spioncheferna var också frågorna om Wikileaks och Julian Assange uppe flera gånger. Clapper sa för sin del att Assange orsakat att amerikaners liv varit i fara. Det var mycket länge sedan någon så högt uppsatt amerikansk tjänsteman påstått att Assange och hans Wikileaks hotat amerikanska liv. Assange har för sin del förnekat att det material som Wikileaks publicerat och/eller överlämnat till andra att publicera kom från ryska källor.

Men av vad som hittills läckt ut från den hemliga rapporten finns ingenting som direkt pekar ut Wikileaks och Julian Assange. Under förhöret sa James Clapper dock att folk i underrättelsebranschen inte har någon större respekt för Assange och pekade samtidigt på att Assange sitter fast på en ambassad i London för att undvika utvisning till Sverige.

Oavsett vad som framöver kan tänkas komma fram om hur Wikileaks kom över allt det material som så brutalt skadade den amerikanska valkampanjen, så har Julian Assanges skyddade ställning på Ecuadors Londonambassad kraftigt försämrats. Blotta misstanken räcker långt i sådana här sammanhang. Och då spelar ett eventuellt svenskt åtal mot Assange mindre roll.

Två andra faktorer väger betydligt tyngre. För det första vet vi med stor sannolikhet att det finns en amerikansk åtalsjury som undersöker misstankar om spioneri från Assanges sida. Antag sedan att det inte blir något svenskt åtal i den del av de svenska händelserna i augusti 2010 som ännu inte är preskriberad.

Det betyder i sin tur att Julian Assange ingalunda är en fri man att lämna ambassaden i London. Brittiska myndigheter skulle i sin tur naturligtvis följa en amerikansk begäran om utlämning från Storbritannien.

Till ett sådant scenario kan dessutom läggas att senare i år är det presidentval i Ecuador, då Rafael Correas tio år vid makten löper ut. Redan nu finns det envisa rykten om att vem som än blir ny president i Ecuador är det ingen som vill fortsätta hysa Assange som gäst i London. Möjligen finns det amerikanska påtryckningar i sammanhanget, vilket inte alls kan uteslutas.

Obamas eftermäle smutsas

När nu allt flera detaljer blir kända i den amerikansk-ryska hackerskandalen är det fullkomligt obegripligt att en av de absoluta centralpersonerna, president Barack Obama, inte agerade kraftfullt redan från början då hoten mot valkampanjen började bli kända. 

Obama fick dessutom en ordentlig genomgång av vad som skett redan i oktober, men han gjorde så vitt känt mycket lite eller kanske snarare ingenting för att stoppa attackerna.

Det sades under senatsförhöret igår att när skandalen var ett faktum nöjde sig USA med att kasta smågrus i riktning mot Kreml, när man i själva verket borde siktat med stora stenar redan från början. Och sista ordet i den här saken är ingalunda sagt och sista avslöjandet har heller inte publicerats.

Hackerskandalen kommer för evigt att solka Barack Obamas eftermäle. Ett påstående att Obama vid den aktuella tiden redan var lame duck håller inte ens för en ytlig granskning.

UPDATE kl. 22.42: 

Declassified report says Putin ‘ordered’ effort to undermine faith in election and help elect Trump

Russia carried out a comprehensive cyber campaign to upend the U.S. presidential election, an operation that was ordered by Russian President Vladi­mir Putin and “aspired to help” elect Donald Trump by discrediting his Democratic rival, Hillary Clinton, U.S. intelligence agencies concluded in a report released Friday. The report depicts Russian interference as unprecedented in scale, saying that Moscow’s assault represented “a significant escalation in directness, level of activity, and scope of effort” beyond previous election-related espionage. MORE:  https://www.washingtonpost.com/world/national-security/intelligence-chiefs-expected-in-new-york-to-brief-trump-on-russian-hacking/2017/01/06/5f591416-d41a-11e6-9cb0-54ab630851e8_story.html?utm_term=.d286c3f2a2d6&wpisrc=al_alert-COMBO-politics%252Bnation

Carl Bildt - Washington Post: It’s the end of the West as we know it

By Carl Bildt November 15 at 3:13 PM

Carl Bildt is a former prime minister of Sweden and a contributing columnist for The Post.

It is only with effort that the leaders of Europe have managed to compose themselves after the U.S. election, torn between pure shock over the result and the necessity of preserving what can be preserved of the West and the Atlantic relationship.

If you listen to what Donald Trump has been saying during and before his campaign, this is the end of the West as we know it.

For more than half a century, this story of phenomenal success has been built on a commitment to freedom and democracy, free trade, solid alliances and reliable friendships.

But all of this has been either attacked or questioned by Trump. And no part of the success of the West has been more important than the success of Europe under the protection of and in a strong relationship with the United States.

We should not forget that this has been profoundly in the interest of the United States as well. Twice in the past century it was dragged into wars as Europe plunged into acrimony and conflict. A peaceful, free and prosperous Europe has been a key strategic U.S. interest.

There has been a recognition that this aim is best furthered by the process of European integration centered on the European Union. A Europe that starts fracturing will be a less stable and, in the longer perspective, also a more dangerous Europe.

When Trump receives the jubilant British anti-Europe campaigner Nigel Farage before seeing other foreign politicians, he is sending the worst possible signal to Europe. By design or by default, he transmits a signal of support to those dark forces in various countries trying to undo what generations of U.S. and European statesmen have worked to achieve.

But the list of European concerns certainly doesn’t end there. It also includes his talk of abrogating the Paris global climate agreement, undermining the Iran deal, questioning important free-trade agreements — signature achievements and goals of the past few years that are suddenly up in the air. That there is deep apprehension around the capitals of Europe is hardly surprising.

Now the raw populism of the campaign will have to be turned into U.S. policy, and E.U. leaders will naturally be keen to see if this process will moderate some or all of these campaign promises. Appointments will be very closely watched.

And then there must be direct talks.

In April 2009, a newly elected President Obama came to a NATO summit in Strasbourg, France, and a special E.U.-U.S. summit in Prague before proceeding to an important speech in Ankara, Turkey. It was a jubilant new start for transtlantic links.

Now there will be a new start of a very different sort.

European Council President Donald Tusk has invited Trump to a special E.U.-U.S. summit; there is the G20 meeting in Germany in late spring, and an extra NATO summit looks to be necessary as well. But it is very much an open question whether the air will have cleared sufficiently on the core issues of concern before such a meeting..

Security issues are bound to loom large. While Trump seems to have a benevolent view of Russia, he simultaneously is a hawk on defense spending in Europe.

Defense spending is on the increase in key parts of Europe, with most countries in the north and east having reached or aiming at 2 percent of gross domestic product. But it is how these sums are actually spent that matters, and it is here that both NATO and the European Union must do better.

And when it is often said that the United States accounts for 70 percent of the defense spending of the NATO countries, we should not forget that U.S. spending is global, with the explicit aim to have 60 percent of its air and naval forces in the Asia-Pacific region.

According to Vladimir Putin, there is now an agreement with the president-elect to start “active joint efforts” to normalize relations with Russia. Well, Europe certainly has nothing against good relations with Russia, but they have to be based on rolling back aggression against Ukraine, ceasing silent cyber-operations and respecting the rules agreed upon between nations.

If the United States starts to waver on these issues and caves in on them to the Kremlin, it will undoubtedly encourage a process of destabilization that is most unlikely to be limited to Europe. There might well be other powers that would be tempted by the American president suddenly tolerating smash-and-grab raids of the sort Putin has been doing.

There seems to be more geoeconomics than geopolitics in Trump’s thinking. It’s a question of making good business deals. If so, he should see the imperative of trade deals on the free-trade terms of the West, rather than allow a world dominated by the rules-free mercantilist approach of a China that will always give priority to its own gains. A transtlantic agreement would be of the utmost importance in this respect.

Henry Kissinger noted shortly before the election that “for the first time since the end of the Second World War, the future relationship of America to the world is not fully settled.” From the European point of view, that is a big understatement.

Read more here:

Constanze Stelzenmüller: Is Angela Merkel the leader of the free world now? Not quite.

Anne Applebaum: Is America still the leader of the free world?

Robert D. Kaplan: On foreign policy, Donald Trump is no realist

Jackson Diehl: The two immediate tests for Trump’s foreign policy

David Ignatius: What President Trump’s foreign policy will look like

Carl Bildt: What a Trump presidency would wreak on Europe and the Middle East

Carl Bildts senaste krönika i Washington Post, publicerad idag. 

Observers in Europe are following America’s election campaigns with disbelief, a good portion of dismay and distinctly growing apprehension.

Campaigns are, of course, campaigns, and any seasoned politician or observer of politics knows that the relationship between the words of campaign and the deeds of office isn’t always straight.

That explains the muted reactions to Hillary Clinton’s oscillations on trade policy. But it’s starting to creep in that she might have boxed herself in on the issues to such an extent that a retreat will hardly be possible.

The global economy is not in stellar shape, global trade growth is sluggish and there is a silent war over whether the West or China will set the rules for the games to come. Much will depend on whether the Obama administration will manage to get the Trans-Pacific Partnership trade deal ratified, but if this fails and we are confronted with either a hesitant Clinton or a Donald Trump hostile to trade agreements, things could easily start to go wrong.

But for all the questions on Clinton’s vacillations on trade, the policies of a possible Trump administration spark something bordering on outright fear.

Some American friends tend to say that the United States is a country with strong institutions, constitutional separation of powers and clear limits on what a president can actually do.

Yes, but primarily on domestic issues.

Foreign-policy issues are a different matter. A stalwart Republican friend of mine, with vast experience on foreign policy and security issues, said, “I know the power of the Oval Office, and that man must never ever be allowed in there.” Whoever sits in the Oval Office is the commander in chief of the world’s mightiest military arsenal and can single-handedly take the country’s foreign policy in very different directions.

It’s fair to say that my friend’s feelings are widely shared across the world. Well, at least throughout the democratic West.

Some are starting, with reluctance, to consider what a Trump administration might actually mean. If disaster strikes, what are we supposed to expect on Jan. 20?

Trump’s trade policies are certainly scary, but apprehensions concerning these pale in comparison to the potential geopolitical consequences of him entering the Oval Office.

Trump has evidently already looked into the soul of Vladimir Putin and concluded that he is a strong leader and a good man, and that anyhow all this talk about democracy and respecting rules isn’t anything for real men of their caliber.

A good guess is that as president, he will try to achieve some super-Yalta deal with the Kremlin, saying that “Make Russia Great Again” is an honorable goal, concluding that might is better than right and agreeing that the quarreling Europeans in Brussels, or wherever, need not be taken too much into account.

Whatever the content of such an approach, Trump risks creating a new instability in Europe. And with the United Kingdom going into a frenzy on what to do after the Brexit vote, we are already in a somewhat fragile situation. Without a common framework, the risk is that different countries will go in different directions, leaving an opportunity for the Kremlin to seize, make its moves and destabilize Europe even more.

What will happen then is anyone’s guess. Trump in the Oval Office might swing from appeasement to aggressiveness in seconds, or he might just walk away from it all, leaving the Kremlin to start to pick up pieces here and there. Either way, it would be very dangerous.

And then there is, of course, the Middle East.

Here the risk is obvious: Trump will provide a powerful boost to a Daesh that at the moment is starting to come under pressure — from its own failings more than from the efforts of others. But moving the U.S. Embassy from Tel Aviv to Jerusalem would move sentiments among disenchanted Arab youth in the direction of militancy in a way hardly any other step could.

Few strategic mistakes would be as profoundly grave as stoking a war between Islam and the West. But Trump’s own words indicates that this is what he, by design or by default, would actually do. While Trump can try building his walls around the United States, Europe is in a different situation. Beyond geographic proximity to the Middle East, Islam forms a part of our societies; any profound confrontation along these lines risks having profound effects across large parts of Europe.

The uncomfortable fact is that in the Middle East, a gradual but determined effort to overcome divisions, heal wounds, reform economies and build functioning and legitimate states throughout the region is the only possible way forward to avoid a combined Daesh/al-Qaeda 2.0 challenging us a decade from now.

A Trump presidency risks smashing any such strategy into smithereens.

No responsible European politician is coming out in public taking sides in the United States’ political affairs. That’s the way it should be between nations — we respect each other’s democratic choices. But in the chancelleries of the democracies of Europe, there is no doubt whatsoever what they fear.

Europe is already confronted with the revisionism in the East and the implosions and explosions in the South — but now there is a lingering feeling that the most dangerous developments could actually come from the West.

Why we need a President Clinton

By Anne Applebaum, Washington Post

Vladimir Putin is not a Bond villain, the Kremlin is not Spectre and, in the real world, we don’t need Daniel Craig to push back against Russia’s hybrid foreign policy. But we do need to elect Hillary Clinton for president. If we don’t, as we learned in recent days, we’ll be led by a man who appears bent on destroying the alliances that preserve international peace and American power, a man who cheerfully approves of hostile foreign intervention in a U.S. election campaign. And please remember: If that’s how he feels about Russia, there’s no guarantee that he’ll feel any different about China or Iran.

We also need a President Clinton to distance herself from the current administration, at least in this sense: President Obama has consistently refused to take seriously Russia’s hybrid foreign policy, a strategy that mixes normal diplomacy, military force, economic corruption and a high-tech information war.

This hybrid strategy needs a complex response. The reinforcement of NATO that began a few years ago was an important change but is insufficient: A further empowered alliance will help deter a devastating military conflict in Europe. At the same time, a crackdown on corrupt oligarchs, not just from Russia but also from around the world, could help stem the flows of illicit money that distort the politics of many developing countries and, increasingly, the United States and Europe, too.

The information war matters as well, particularly because the tactics are unfamiliar, at least to us: Americans aren’t used to the idea that foreign governments might use hacked emails for the purpose of distorting their politics. In fact, the Russian government has been playing similar games for years. Back in 2007, Russian hackers launched a major attack on Estonian government and commercial websites — including banks, the defense ministry, the parliament — in apparent revenge for a decision to move a Soviet war memorial. In 2014, hackers attacked Ukraine’s national election commission, three days before people went to the polls, in an attempt to disrupt the vote. In a report to be published next week,the Center for European Policy Analysis (where I am a senior adjunct fellow) documents Russian disinformation tactics in Europe, ranging from far-right websites in Poland to assistance for an anti-European Union referendum campaign in the Netherlands.

Russia has been experimenting in U.S. cyberspace, too. In 2014, police in St. Mary Parish, La., woke up to reports of a disastrous accident that turned out to have been faked. Hundreds of Twitter messages and even a fake YouTube video had been designed to create a panic and convince people that the Islamic State had blown up a chemical factory. Months later, the New York Times Magazine traced the perpetrators to St. Petersburg: Apparently, Russian trolls were trying to learn what works.

It’s not hard to imagine how these kinds of tactics could be used in the case of a real disaster — or in combination with military power — to increase panic and create false rumors. It’s also not that hard to imagine how the skillful production of fake information can be used in a fraught and highly emotional election. I confess, I thought the U.S. media ecosystem was too big to feel any impact from ill-intentioned outsiders, that this was mainly a problem in Europe. After this week, I’m not so sure.

It’s difficult for democracies to counter the rise in fake news. Our next president won’t control the media, and we wouldn’t want her to. But she can direct more resources into tracking disinformation and understanding how it works. She can invest in cutting-edge media literacy campaigns (an ugly term, but there isn’t a better one) both at home and abroad, and try to understand why fact-checking sometimes works and often doesn’t. She can inspire the development of a more secure Internet, even follow the lead of Estonia, which, after attacks on its cyberspace, created an electronic identity card that makes it much safer for Estonians to operate online.

Most of all, she can also place the growing influence of authoritarian states closer to the center of U.S. concerns. This isn’t about “regime change”: Western democracies are now playing defense, not offense, against dictatorships that openly seek to undermine them. I don’t think President Obama has ever understood this dynamic, but President Clinton might.

And if there isn’t a President Clinton? Then all of this is moot: There won’t be a pushback against the world’s authoritarians. In Donald Trump’s White House, they’ll be welcomed — and will feel right at home.

__________________________

Länk till Anne Applebaums kolumner i Washington Post: https://www.washingtonpost.com/people/anne-applebaum

Länk till hennes webbplats: http://www.anneapplebaum.com

Politiskt korrekta SVT vågar inte visa filmen

Skriver idag på Aftonbladets debattsida:

I morgon kväll har dokumentärfilmen ”Watching the Moon at Night” svensk biopremiär i Göteborg. Filmen, som bär sin titel efter en dikt av nobelpristagaren Wislawa Szymborska, har medfinansierats av Sveriges Television. Men SVT vägrar att visa filmen och har brutit kontraktet med de båda filmarna, Joanna Helander och Bo Persson.

Det hela är egentligen obegripligt. Men i den politiska korrekthetens Sverige får man tydligen inte koppla samman antisemitism, jihadism och terrorism så som filmen gör. Där berättar anhöriga till terrorismens offer, från Bali över Nordafrika och Europa till 11 september i New York.

Det handlar om föräldrarna till en 22-årig svenska som dog i en attack på Bali. En israelisk OS-fäktare som överlevde München 1972. En kvinna i New York som överlevde World Trade Center 2001. Pappan vars bror och son som mördades på Nordirland. En algerisk kvinna vars familj slaktades. Eller sonen till en man som dog då Gaddafi såg till att spränga ett franskt passagerarplan över den afrikanska öknen. Efterbörden till massmordet på norska Utöya finns också med.

Det som för Sveriges Television tycks vara så besvärande och politiskt inkorrekt att visa är kopplingen mellan antisemitism och terrorism, samtidigt som de flesta vet att just antisemitism ligger bakom åtskilligt av världens terror och jihadism.

Den globala antisemitismen uppstod inte i och med Förintelsen. Eller försvann därefter. Martin Luthers manifesterade judehat plågar än i dag den protestantiska kristenheten. Vi kan oftast se vilka terroristerna är, men vi vet mindre om vilka som skriver deras manuskript. Filmens skildring går bortom terrorismens stereotyper och schabloner. I stället för att peka ut terroristerna pekar man i riktning mot terrorismens ”faddrar” som till exempel Iran, Pakistan och Ryssland. Man pekar också på många av de retoriska likheter som finns från Förintelsen och till terrorismen i vår tid.

Men när sådana perspektiv friläggs och visas upp har Sveriges Television stoppat sina chefshuvuden lika djupt i sanden som där man begravt den viktiga filmen. Från SVT hette det bland annat att om filmen ska visas, måste man också visa en ”motfilm”.

När regissören och författaren Marianne Ahrne var långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet fick hon slåss mot sin chefs väderkvarnar för att filmen skulle få produktionsstöd. Han försökte stoppa filmen med allehanda teknokratiska lögner och tjyvtricks, men Ahrne trumfade trots det igenom produktionsstödet.

Det är lätt att ana konflikten i Mellanöstern och frågan om Palestina bakom den hissade pestflaggan. Det hjälper tydligen inte att den polske journalisten Konstanty Gebert i filmen säger att ”Den palestinska saken är legitim. Det är den. Men samhället som producerar terrorism bör inte ge terroristerna legitimitet”. Att terrorstämplade Hamas i Gaza och dess proselyter på Västbanken kräver ett Palestina från Medelhavet till Jordanfloden glöms gärna bort i den svenska debatten.

Den tyskfödde historikern Walter Laqueur, som 1938 flydde undan nazismen, säger i ett av filmens avsnitt att ”Terrorismen är lika gammal som mänskligheten”. Filmen visar också att terror som begrepp myntades redan under franska revolutionen. Samtidigt menar filmen att antisemitism dök upp i Mellanöstern först på 1800-talet, alltså långt efter Luthers hatskrift från 1543. Han kom ändå att bli antisemitismens kyrkofader.

”Watching the Moon at Night” stoppas av SVT, trots att den visats i Sveriges riksdag och på en lång rad internationella filmfestivaler. Och trots att förre FN-diplomaten och tidigare ordföranden i fredsforskningsinstitutet Sipri, Rolf Ekéus, sagt att ”Det är en fantastisk film. Den borde visas i FN och varhelst det är möjligt att visa den”.

Den amerikanske författaren och kolumnisten Alan Dershovitz anser att ”Det är en kraftfull och övertygande film som vägrar att gömma sig bakom politisk korrekthet. Den tvingar till uppmärksamhet på en ökande fara”.

För Sveriges Television återstår bara att visa filmen. Allt annat är ren ynkedom.

Kommentera gärna här (moderering före publicering), eller på Facebook: https://www.facebook.com/anders.carlgren/posts/1411972302162885?notif_t=like&notif_id=1465206980977349