Pestflaggan är fel metod mot SD

Dagens Nyheters Maciej Zaremba skriver i dagens tidning en alldeles utmärkt artikel om Sverigedemokraterna. Jag håller helt och hållet med om att det är fullständigt meningslöst och dessutom kontraproduktivt att vifta med pestflaggor. Huffar nu Zarembas artikel i sin helhet.
”Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig”, skriver Maciej Zaremba och undrar om oviljan att diskutera med Jimmie Åkesson beror på högmod eller oförmåga.
Annonser brukar vilja oss någonting. Kom och köp! Pröva i en vecka utan kostnad! Jag stirrar på den blodröda halvsidan i DN. Det är Stockholms stift som anropar. ”Nej till rasism”, står det. ”Vi tror på en Gud som älskar alla människor.” Och så ett hjärta.
Vad vill mig den annonsen? Skall jag jubla? Sätta upp den på kylskåpet? Föra det glada budskapet vidare? Jag kunde ringa Reuter: Hallo, jag har en nyhet. Svenska kyrkan säger nej till rasism. Ja, ni hörde rätt. Kyrkan säger nej och är beredd att betala priset. 755.508 kronor, inklusive moms. Så mycket kostar kampanjen.
Varför blir jag så provocerad av en annons som säkert var menad att göra mig inkluderad och glad? Kanhända för att jag såg den ur Sverigedemokraternas [1] synvinkel.
I juni uppvaktades Stockholmsbiskopen av Läkare i världen och Asylkommittén. Kunde stiftet undvara litet pengar till mat och mediciner åt barn vars familjer varken fått stanna i Sverige eller kan återvända till Irak och Afghanistan? Och så några kronor till SL-biljetter, så att de kan ta sig till läkare eller advokat? Beklagar, svarade biskopen, för sådana ändamål har stiftet ingen budget.
Vore jag Jimmie Åkesson skulle jag tycka att det var fint prioriterat av biskopen. Inte skall kyrkoskatten gå till asylsökande. Då får de kanske råd med advokat och, Gud förbjude, får uppehållstillstånd. Av kyrkans ”Nej till rasism” tar där­emot SD ingen skada. Den som vet med sig att muslimer är sämre människor lär inte frälsas av en annons. Och många av de andra, som röstat på partiet, uppfattar sig knappast som anhängare av rasläror. Så de tar inte åt sig.
Missförstå mig inte. Det är inte biskopen jag vill åt, det är fenomenet. Annonskampanjen är bara ett symtom.
Man kan tycka att när ett parti som utmanar grundlagen äntrar riksdagen borde alla de andra söka sig till demokratins urspråk, det som talar till hjärtat. En lågmäld men orubblig diskurs om människans värdighet och om fair play.
Så blev det inte. Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren. Under de första dagarna efter valet såg det faktiskt ut som om SD skulle oskadliggöras med ungefär samma metoder som detta parti tänker sig för att rensa Sverige från muslimer: diskriminering, social utfrysning och demonisering.
(Förvisso behöver inte all utfrysning vara av ondo. Året 1982 förbjöd militärregeringen det polska författarförbundet, fängslade en rad författare och skapade ett ”gult” författarsällskap som stödde militärkuppen. Av landets framstående litteratörer var det bara en som anslöt sig till denna nya förening. När detta blev känt fick denne skriftställare problem med att få upp ytterdörren. På morgnarna låg det travar av hans egna böcker i trappan, returnerade av harmsen läsekrets. Och folk upphörde att hälsa på honom.
Det var en social utfrysning som jag kan försvara. Ostracismen var just då de maktlösas enda vapen. Men när utfrysning tillgrips av en majoritet mot några få, är det mobbning och ovärdigt.)
Jag behöver inte förklara vad jag känner för Åkessons parti. Enligt hans åsikt har sådana som jag knappast hemortsrätt i Sverige. Men jag kan inte hjälpa att reaktionerna på SD:s inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig. Det är som om merparten av politiker och skribenter verkligen trodde att om de samfällt pestflaggar för någonting, kommer alla att följa efter. Att det räcker att ropa ”rasister”; eller kanske ”fascister”, lägga in en annons med ett hjärta och kalla till demonstration. Ut med politik, in med Anticimex. För vi har väl samma sunda värderingar.
Har vi? Just den frågan har både alliansen och de rödgröna sett till att avföra från valrörelsen. Själv pläderade jag våren 2009 för att partierna i stället för att slänga ”rasist” efter folk eller tiga ihjäl dem, skulle försöka lyssna till vad de har på hjärtat och gendriva deras enkla teser. Det gjorde de inte. Det verkar rent av som om de kommit överens om att låta bli. Var det av högmod? Eller tvärtom – av oförmåga?
Kanske var det av både och. Säkert högmod. Det har ju fungerat hittills. I ett litet och centraliserat konsensussamhälle som Sverige, där också akademiska karriärer påverkas av Kanslihuset, har det varit lätt att undvika besvärliga debatter genom att brännmärka budbäraren. Ofta räckte det med ett epitet. ”Drogliberaler” om folk som velat humanisera narkomanvården. ”Reaktionärer” om dem som väckte frågan om rättssäkerheten i sexualmål.
”Krigshetsare” om anhängare av ett FN-ingripande under kriget på Balkan. ”Islamofober” om folk som granskar islam med samma kritiska blick som de nyss granskat kristendomen. År 2004 protesterade sextio statsvetare mot den politiska styrningen av en integrationsutredning. Inte minst valresultatet vittnar om hur viktig det hade varit att ta den debatten. Som dock kvästes i sin linda med just brännmärkning. Protesten hade ”en rasistisk underton”, påstod Mona Sahlin.
Metoden är effektiv, men den betingar ett pris. När de som tror sig rättänkande slipper motsägelser mister de förmågan att försvara sina goda värderingar. Uppvaknandet kan vara smärtsamt. Rätt som det är blir man mållös i mötet med en Åkesson.
”Det är fel att behandla människor olika!”
”Varför det?”
”För alla äger vi lika värde.”
”Jasså? Och hur vet vi det?”
Där, är jag rädd, tar det stopp för de flesta. Idén om demokrati som folkvälde är nog djupt rotad i Sverige. Men idén att majoriteten inte får göra vad den vill med en minoritet har en kort och osäker hemvist i vårt land. Det är nog inte många som vet att det var ett par högerpartister som 1938 var först med förslaget att införa mänskliga rättigheter i grundlagen.
Vilket dröjde till 1975, på grund av socialdemokratins principiella motstånd. Sådana rättigheter, menade partiet, stred mot folkväldet, som måste få stifta vilka lagar det vill.
De som vill stoppa rasismen gör nog bäst i att studera den historien. Sverigedemokraterna kan den redan.
Maciej Zaremba

Share