Ranelidsfejden anno 2011

Bara några dagar in på det nya året har vi fått en ny Ranelidsfejd. Den inleddes idag av ingen mindre än Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, som i sin blogg kommenterar författaren Björn Ranelids medverkan i Let’s Dance. Här är är hela citatet:

“Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Därmed har första stenen kastats i en förnyad fejd om Björn Ranelid, hans författarskap och hans person. Peter Englunds kommentar är naturligtvis helt oförsvarlig. Vill han försöka tysta en kontroversiell författare? Kontroversiell framför allt för sin frispråkighet.

Eftersom Peter Englund är Akademiens ständige sekreterare är det inte vem som helst som på detta sätt uttrycker en sorts litterär fatwa eller bannbulla.

Den som vill försöka vara välvillig kan naturligtvis uppfatta Englunds tilltag som en sorts torr humoristisk kommentar till att Ranelid medverkar i ett megapopulärt tv-program. Men i så fall har herr Englund snubblat mången gång i gränderna på väg fram till sin dator i Börshuset.

Förra gången det begav sig var 2003, då den skabrösa Linda Skugge i en recension av en av Ranelids böcker skrev om “läppglans” och “rakade armar”. Det ledde till en fejd på kultursidorna som pågick under lång tid.

Man må tycka vad man vill om Björn Ranelid och hans författarskap. Personligen är jag inte alls vän med hans språk och därför läser jag inte heller längre hans böcker. Men det hindrar inte att ingen och framför allt inte Svenska Akademiens ständige sekreterare ska tafsa på Ranelids rätt att delta i vilka sammanhang som han själv behagar. Och det som är än värre är Englunds försök till putslustighet om att allt som håller Ranelid borta från skrivande är bra.

Det är helt enkelt lika skamlöst som det är otillständigt! Ja, det är faktiskt ett övertramp som ytterst handlar om litterär yttrandefrihet. Att på detta sätt i omskriven form försöka utfärda en sorts litterärt yrkesförbud kommer att gå till hävderna. Var så säker!

Nu ikväll söndag, skriver Expressens ledarskribent, Johannes Forssberg, på tidningens ledarblogg följande under rubriken “En tioårig mobbare i högtidsdräkt”:

I alla tider har man sagt till presumtiva mobboffer: visa ingen sorg eller smärta. Mobbaren vill se sin makt i sitt offers blanka ögon. Han hämtar sin styrka ur publikens hånskratt. Han ger sig inte på dem som är oberörda och likgiltiga, för de gör honom svag.
Samma skolgårdslogik förklarar att det är så omåttligt populärt att håna författaren Björn Ranelid. Han erkänner att han lider av det. Han saknar självdistans. Man får en reaktion att skratta åt.
Att en översittare som Jan Guillou tycker det är roligt att driva med Ranelid är naturligt. Men det är ynkligt att Peter Englund väljer detta enklast tänkbara offer när han försöker vara bloggrolig.
Akademiens ständige sekreterare skriver att han uppskattar Ranelids medverkan i diverse dokusåpor, eftersom "allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas".
Det litterära Sveriges tyngsta makthavare önskar  livet ur ett författarskap i sin tjänsteblogg, för att själv framstå som en kul kille. Han visar sig vara en tioårig mobbare i högtidsdräkt.
Det verkar generellt olämpligt att i Englunds ställning be enskilda författare att sluta skriva. Men om han nu ska göra det finns det i litterär mening många som är mer förtjänta av uppmaningen. Englunds angrepp handlar inte om litteratur. Han tycker bara att Ranelid är en fjant. Men den ständige sekreteraren anser sig vara för fin för att uttrycka sig så, och som alla mobbare väljer han de tillmälen som gör ondast.

Karl Beijbom är numera Ranelids förläggare på sitt eget förlag. Beijbom är själv en mycket erfaren kulturjournalist, inte minst från sin tid som kulturchef på Göteborgsposten. Vi som var med i Göteborg på den tiden minns många av de fejder Beijbom då utkämpade med ägarfamiljen Hjörne. På sin Facebook-sida har Karl Beijbom ikväll postat följande:

“Ett skamligt och skandalöst angrepp på en fri författare, hans verk och hans läsare. Björn Ranelids unika språk rör och berör varje människa som läser hans böcker och hör honom framträda. Denna röst får inte tystna och inte tystas. Folkets kärlek - din belöning, Björn!”

Han har helt rätt. Och ikväll är bara den allra första stenen kastad i den nya fejden.

Bilden av en självmordsbombare

Foto: Peter Wixtröm, Aftonbladet. (Bilden är klickbar för en större version.)

Hur vidrigt motivet än är, så är det tveklöst Årets Bild!

Bombmannens mail till TT och Säpo i sin helhet:

På arabiska: I den barmhärtiga Gudens namn. Bönen och freden till profeten Muhammed, fred vare över honom.

I Guds den barmhärtiges namn:

På svenska: Väldigt kort och omfattande till Sverige och svenska folket. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta.

Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och ert dumma support till grisen Vilks.

Och till alla muslimer i Sverige säger jag: sluta fjäska och förnedra er själva för ett förnedrande liv långt från islam. Hjälp era bröder och systrar och frukta ingen och inget, bara Gud som ni dyrkar.

Och till min familj, försök att förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när allt orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom, (på svenska) när grisen Vilks gjorde vad han gjorde. Förlåt för mina lögner. Jag åkte aldrig till Mellanöstern för att jobba eller tjäna pengar, jag åkte dit för jihad. Jag hoppas ni kan förstå mig någon gång. Jag kunde aldrig ha berättat allt detta för er eller någon annan. Min kära fru och barn, jag älskar er. Jag älskar dig, min fru. Min kärlek för dig var aldrig en lögn. Förlåt mig när jag inte berättade något för dig. Pussa barnen från mig. Säg till dem att pappa älskar dem, kommer alltid att älska dem.

Till slut så hälsar jag till alla mujahedin, glöm inte mig i era böner. Be för mig. Be för mig för att här i Sverige så är muslimerna så pass förnedrade att de ber för icke-muslimer i deras moskéer. Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.

På arabiska: Jag säger mitt ord och jag ber Gud att förlåta mig och förlåta er. Bröder. De trogna.

När faller Nordkorea samman?

Vid sidan av allt osorterat diplomatiskt skvaller som Wikileaks släppte i söndags kväll finns det en serie amerikanska telegram från ambassaderna i Peking och Seoul som sprider en del ljus över alla obesvarade frågor om Nordkorea. Den övergripande frågan är hur länge diktaturen i norr kan överleva. Även om det mesta i det nu offentliggjorda materialet låter omvärlden fortsätta gissa, finns det en hyperintressant uppgift om att Kina inte skulle motsätta sig en återförening av de båda koreanska staterna.

Det var en sydkoreansk toppdiplomat som i februari i år sa till USAs ambassadör i Seoul, Kathleen Stephens, att Nordkorea kommer att falla samman inom två, tre år efter Kim Jong-Ils död, och att de kinesiska ledarna kommer att acceptera ett återförenat Korea, styrt från Seoul och i allians med USA.

Men i så fall måste Kina blidkas genom att kineserna får kommersiella möjligheter i det mineralrika norr. Den amerikanska ambassadören rapporterade också hem till Washington att Kina absolut inte skulle acceptera någon amerikansk militär närvaro norr om den demilitariserade zonen vid 38:e breddgraden. Där står idag hundratusentals trupper nos mot nos sedan stilleståndsavtalet från 1953.

Kort tid efter mötet mellan de båda diplomaterna ändrades dock alla förutsättningar, då Nordkorea sänkte det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan och dödade 46 sjömän.

För bara tre veckor sedan visade nordkoreanerna upp en enorm anläggning för anrikning av uran, vilket mycket väl kan betyda snar tillverkning av kärnvapen. Och i förra veckan kom så den förödande granatattacken mot den sydkoreanska gränsön, med flera dödsfall som följd.

Inget av detta hade förutsetts i de diplomatiska depescherna hem till Washington. Telegrammen visar till och med att inte ens Nordkoreas enda vän i världen, Kina, hade kunnat förutspå händelserna i norr.

Men uppgifterna som Wikileaks läckt vidare hjälper ändå till att försöka förklara varför både Sydkorea och USA misstänker att de militära utbrotten kan vara tecken på att diktaturen i norr kanske är lika döende som Kim Jong-Il själv.

Å andra sidan kan talet om diktaturens snara hädanfärd lika gärna bygga på förhoppningar och gissningar, likt den dödsattest som utfärdades efter Kim Il-Sungs död 1994. En kinesisk expert har varnat USA för att bedra sig självt om man tror att Nordkorea faller efter den nuvarande ledarens död. Allt handlar mera om kvalificerade gissningar än rådata och fakta, vilket möjligen förklarar varför landet ofta omtalas som Asiens svarta hål.

New York Times påpekar också idag mycket klokt att det handlar om diplomatiska uppgifter och inte om kvalificerat underrättelsematerial inifrån landet. Här handlar det i allt väsentligt om intervjuer och samtal med regeringsfolk, avhoppare och andra experter. Ytterst få är också namngivna.

Det intellektuella bränslet bakom många av telegrammen var den period då en lång rad nordkoreanska toppdiplomater hoppade av till väst, medan annat har byggt på regimens misslyckade försök att omvärdera den inhemska valutan. Ytterligare spekulationer handlar om att militären kanske inte kommer att acceptera den unge Kim Jong-Un som kommande ledare efter sin far. Sedan ska det inte ha spelat någon roll att sonen nyligen upphöjdes till fyrstjärning general, trots att han saknar militär utbildning eller erfarenhet.

När det gäller eventuella nordkoreanska kärnvapen, vet vi egentligen inte någonting utöver vad Pyongyang har visat upp, alternativt inte kunnat dölja.

I maj förra året visade amerikanska satelliter onormal aktivitet vid Nordkoreas provsprängningsområde. Kineserna sa då till amerikanska diplomater att de inte var säkra på att Nordkoreas hot om en ny provsprängning var seriöst. Men bara några dagar senare genomförde Nordkorea just en sådan provsprängning.

Samma sak gäller de avbrutna sexnations-samtalen om nordkoreansk nedrustning. Då hette det från kinesiskt håll att samtalen är bordlagda några månader. I själva verket har de aldrig återupptagits, i vart fall inte ännu.

Likaså har både Kina och USA helt missat att Nordkorea alldeles på egen hand lyckats bygga en helt industrimässig anläggning för anrikning av uran, som man nyligen visade upp för en besökande amerikansk vetenskapsman.

Det nu avslöjade materialet visar också, kanske mest intressant av allt, att det finns stora skillnader i de strategiska intressena mellan Kina och Sydkorea. Seoul lär ska klaga bittert över att Kina, åtminstone för närvarande, känner sig tillfreds med en situation av status quo i norr, därför att en kollaps eller implosion skulle resultera i en flyktingvåg i flodform över gränsen till Kina. Dessutom skulle kineserna förlora Nordkorea som en sorts buffertzon mot syd och i förlängningen USA.

Skillnaderna när det gäller strategiska intressen motsägs dock av det tidigare uttalandet att Kina inte skulle motsätta sig ett enande av de båda koreanska staterna.

En tolkning av de senaste månadernas militära utbrott från norr sägs vara att den äldre Kim genom provsprängningar och missiltester nu förbereder marken för sin son. Taktiken skulle då vara att skrämma upp omvärlden för att sonen senare ska kunna gjuta diplomatisk olja på vågorna.

Men enligt en depesch från amerikanska konsulatet i kinesiska Shenyang är successionen inte helt självklar, efter att det blivit känt att unge Kim var inblandad i det misslyckade försöket att skriva om valutan. Det ska ha lett till att en topptjänsteman helt sonika avrättades.

I det hemliga materialet finns också uppgifter om palatsintriger i Pyongyang, där släktingar till den styrande familjen gärna vill vara med och dela på taburetterna. Alternativt skulle de vilja avsätta unge Kim efter pappans död.

Sammantaget finns det nog två helt skilda scenarier som måste inträffa för att den nordkoreanska diktaturen ska implodera, alltså falla samman inifrån. Det ena är att Kina måste ta sin skyddande hand från Kim & Co, på något liknande sätt som Gorbatjov lämnade Östtyskland åt sitt öde. Det andra är att informationsflödet utifrån måste nå en sådan omfattning att de förtryckta människorna i norr inser att det finns en helt annan, och eftertraktansvärd, värld utanför diktaturens murar.

Källor: Wikileaks, New York Times.

Länk till några av grunddokumenten om Nordkorea: http://www.nytimes.com/interactive/2010/11/28/world/20101128-cables-viewer.html#report/korea-10SEOUL62

Svenska kyrkan en tystnadens republik

Under stor tystnad har Svenska kyrkan nyligen sparkat tre av sina absoluta topptjänstemän. Generalsekreteraren Lars Friedner, personalchefen och informationschefen, men ingen utanför kyrkans stängda portar vet säkert varför de tre fick gå. Kyrkans politiska ledning beter sig därmed som Kremls potentater under sovjetstaten, eftersom kyrkans 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda inte får veta ett smack.  Men rykteskarusellen skvallrar om bittra strider mellan personal och politiker. Folk är rädda och de som vet något om toppstriden tiger av rädsla för repressalier.

Svenska kyrkan har under decennier varit ökänd för urusel eller rent plump personalpolitik. Rader av församlingar har tvingats kalla in psykologkonsulter för att hantera allsköns oreda. Kyrkoherdar som inte kan sköta jobbet som församlingschef är vardag och tjänster dras in på löpande band på grund av påstådd pengabrist. Musikverksamhet beläggs med avgifter, medan annan verksamhet helt sonika stryks bort av allsmäktiga kyrkopolitiker.

Det finns nu all anledning att kräva en lika ordentligt som offentlig granskning av vad som pågår bakom allt mera stängda kyrkportar, därför att med 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda är det Sveriges absolut största medlemsorganisation. Om Svenska kyrkan vore ett företag skulle det tveklöst hamna på någon topplista över landets mest misskötta företag. Åtminstone när det gäller transparens och personalpolitik.

Men kristendomens svenska jätte inte bara svälter, den krymper också. För att över huvud taget överleva har församlingar slagits samman i en sådan omfattning att antalet på fyra år minskat med 20 procent ned till 1 472 församlingar. Kyrkobyggnader har sålts, andra stängts och ytterligare några avkristnats. Idag finns det 3 400 kyrkobyggnader, inklusive enorma konstskatter.

För tjugo år sedan var 89 procent av befolkningen medlemmar, förra året hade andelen minskat till 71 procent. Antalet medlemmar minskar med ungefär en procentenhet per år.

Men bilden av kyrkans ekonomi är motsägelsefull, därför att trots att allt flera lämnar Svenska kyrkan så ökar intäkterna i form av kyrkoskatt och begravningsavgifter. Förra året var det hela 15,7 miljarder. Men över de närmaste tre åren kommer intäkterna att minska med närmare en miljard på grund av att den tidigare lågkonjunkturen slår till med eftersläpning mot kyrkans finanser.

Den totala omsättningen ökar dock år för år, förra året till 20 miljarder. Man har en värdepappersportfölj på 14.3 miljarder. Kyrkans skog är taxerad till i sammanhanget enorma 7.5 miljarder, men i det fallet har man bara tillgång till avkastningen i form av arrendeavgifter och liknande. Det är också en låst tillgång som inte kan avyttras utan vidare, även om marknadsvärdet naturligtvis är ofantligt. Vid årsskiftet ändras också skattereglerna för skogstillgångarna till kyrkans nackdel, vilket beräknas kosta omkring 120 miljoner årligen.

Trots de ändå oerhörda tillgångarna och trots att Svenska kyrkan egentligen kan räknas som ett storföretag med ärkebiskopen i toppen som arbetande styrelseordförande, är det ingen som ens försöker bry sig om att granska kyrkan. Medierna tycks mest vara intresserade av lokala skandaler, som då nästan alltid handlar om alkohol eller sex.

Men då tre av kyrkans absoluta toppfigurer antingen får sparken eller tvingas bort på annat sätt, är det tvärtyst. Några spridda skurar i form av små notiser i Kyrkans Tidning eller tidningen Dagen, plus ett spekulativt tv-inslag, det är allt. Helt säkert finns det många bland de 6.6 miljoner människor som betalar sin kyrkoskatt, som vill veta vad det är för mygel som pågår i styrelserum och ledningskorridorer.

Det kanske allra värsta är de tusentals dussinpolitiker som i praktiken styr kyrkan och som är en relik från tiden som statskyrka. I praktiken betyder det att banden mellan kyrka och stat finns kvar, fast på ett mera sofistikerat och dolt sätt

Svenska kyrkan vill gärna kalla sig för en folkkyrka eller en kyrka för alla. Och med jämna mellanrum dyker det upp mer eller mindre krampaktiga annonskampanjer för att försöka popularisera budskapet, eller för att få in en fot i samhällsdebatten. Det senaste exemplet var kampanjen i samband med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, då Stockholms biskop utmärkte sig genom att från predikstolen näst intill fördöma det partiet.

Men när det gäller kyrkans inre liv, ställningstaganden och finanser framstår Svenska kyrkan som en tystnadens republik, ett Kreml, där betraktarna måste gissa sig till vad kyrkan anser eller vad som pågår innanför murarna. Så länge öppenhet och offentlig granskning saknas kommer kyrkan att förbli en isolerad rörelse och vars budskap allt färre bryr sig om.

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se

Johan Hakelius: Politiker som antikens gudar

Idag är Aftonbladets Johan Hakelius i sitt esse. En käftsmäll åt alla intriganta politruker och politiska janusansikten, inklusive en hel bunt av mitt eget skrå. Läsning anbefalles härmed!

“Hon avgår till en kanonad av preteritum, eller imperfekt som vi brukade säga. Allt är dåtid med Mona Sahlin: ”Hon gjorde”, ”Hon hade”, ”Hon försökte”, till och med ”Hon var”.

Ändå är Mona Sahlin bara 53 år. Ser rätt pigg ut.

Det finns en Mona Sahlin i presens. Sannolikt även i futurum. Säger man upp sig från andra föreningsstyrelser eller arbeten, talar inte folk om en som om man vore ett minne blott. Det skrivs inte förtida nekrologer som summerar ens livsgärning.

Men så är det inte för utknuffade partiledare. De läggs på katafalk och blir föremål för griftetal: ”Hon gjorde”, ”Hon tyckte”, ”Hon var”. Ilskna angrepp vänds i omsorgsfulla utslätningar. ”De mortuis nihil nisi bene”, som romarna sade: ””Om de döda, intet annat än gott”. Ska de avskrivna uträtta något mer, får de vara så goda att återuppstå.

Är det en slump?

När gamla ”Dallas” fick alla att flockas vid tv:n, var det någon som i begynnande postmodernism utförde en allvarlig analys av skådespelet. En av slutsatserna var att den texanska tv-serien efterliknade antika gudasagor. Vi fick aldrig, påpekade analytikern, se huvudpersonerna äta. Ätande är något mänskligt. Att visa gudar smörja kråset är tabu.

Sant eller ej, det var åtminstone intressant. Någon borde göra en liknande analys av moderna politiker. Vi ser dem visserligen äta då och då, även om det bara är en Persson som tuggar snattat smågodis, eller spår i form av en nota från Bryssels restauranger. Men känslan av att de befinner sig i en annan värld, det jämkade uddatalsmetodens Olympen, är spridd. Även bland politiker själva.

Hur ska man annars förstå när politiker säger att de har varit på besök i ”verkligheten”? Hur ska man tolka att de talar om ”människorna”, som om de själva tillhörde en annan grupp? Hur ska man förklara deras desorienterade handfallenhet, när de faller från kommandohöjderna?

Det kanske faktiskt är så att en partiledare som tvingas att hoppa, själv upplever det som ett skutt in i ett dunkelt efterliv.

Apropå det:

Säsongen 1985 försvann Bobby Ewing från ”Dallas”. Han stoppades i kista och grävdes ned. Ett år senare klev han ur duschen, som om inget hade hänt. Den Bobbylösa säsongen visade sig ha varit en dröm.

Man vill ju inte skrämma redan skärrade socialdemokrater. Men med gudar är allt möjligt.”

Johan Hakelius

Sveriges Radio släpper ut medieorm

Sveriges Radios vd, Mats Svegfors, släppte idag tillsammans med vice vd, Cilla Benkö, vad de vill kalla en bloggbok. Men det handlar nog mera om en interaktiv cyberbook, eftersom så mycket material redan finns på sidan, plus att man bjuder in till inlägg och kommentarer.

Genom lanseringen av begreppet Journalistik 3.0 syftar de båda på vad som kan tänkas bli en framtida journalistik. Version 1.0 skulle därmed vara dagens och 2.0 en version där alla har möjlighet att delta som skribenter eller mediespelare. Det ska väl uppfattas som den version vi redan nu lever med.

I starten består Journalistik 3.0 mest av en ganska omfattande genomgång av mediesituationen idag, både i Sverige och på andra håll. Där finns också en hel del tankar kring framtiden.

Grundfrågan är var demokratin äger rum i framtiden. Det vill säga när publiken har förändrat sitt beteende som konsumenter och medierna därmed inte längre ser ut som de gör idag.

En annan av Svegfors och Benkös grundstenar är att de envetet tror på den professionella journalistiken. Men det är väl i allra högsta grad möjligt att ifrågasätta. Inte minst efter kungaboken och sossedrevet efter Mona Sahlins avhopp.

Sossedrevets lika grunda som händelsefixerade nyhetsrapportering i motsats till analys, europeiska paralleller och reportage utifrån landet. Dessutom är det ungefär samma soffpotatisar som sagt ungefär samma saker, bara åtskilt av olika program och medier.

Men syftet med de båda chefernas cyberbook är gott. Avsikten är nämligen att skapa ett forum för seriös mediedebatt öppen för alla. Och då talar vi inte enbart om radio.

Länk till Journalistik 3.0 finns i vänsterspalten.

Expressen köpte Camilla Henemark för 200 000

Expressen betalade 200 000 kronor för en intervju med den före detta artisten Camilla Henemark, som publicerades idag. Det uppgav branschtidningen Resumé i morse på nätet. Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, varken bekräftar eller dementerar. Det brukar oftast betyda att uppgiften är korrekt.

Resumé skriver också att brittiska tidningar, däribland The Guardian, tillsammans med tyska tidningar ska ha visat intresse för materialet. Men Henemark ska vara bunden av ett avtal med Expressen som förbjuder henne att tala med andra medier under den närmaste veckan. Avtalet har också gett henne en veckolång utlandsresa, vilket naturligtvis är Expressens sätt att hålla henne borta från andra medier.

Att betala för intervjuer är i och för sig inte något helt främmande i Sverige, men belopp i den här storleken är synnerligen ovanliga. På senare år är det nog bara Christer Pettersson som kunnat förhandla sig till belopp i den här storleksordningen. Och då var det TV3 som stod för notan. Å andra sidan är det helt säkert första gången någon kunnat få ett så stort belopp för en historia som handlar om påstådd otrohet, eller som rör sig i sådana gränstrakter. Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, säger idag att om det är korrekt att Expressen betalat Henemark så har tidningen flyttat “en gräns”.

Det är självklart så att pengar korrumperar hennes berättelse, i synnerhet som storyn med all sannolikhet inte går att verifiera. Det finns bara hennes ord i en intervju, som dessutom är sällsynt illa genomförd. Så illa att frågorna troligen är godkända i förväg. Och tidningens tv-version är så sönderklippt att den i allt väsentligt saknar värde.

I hela den här härvan har nu Expressen flyttat sin position från att ha varit referent av en skandalbok, som tidningen kunnat gömma sina artiklar bakom bakom, till att nu förvandlat sig till aktör. Sedan spelar det ingen roll hur det förhåller sig med trovärdigheten i Camilla Henemarks berättelse. Det största problemet är kanske vad en människa är beredd att berätta i en intervju, vars sanningshalt inte går att kontrollera, om man samtidigt erbjuds en mycket stor summa pengar.

The Paris Review öppnar sin skattkammare

Den anrika litterära tidskriften The Paris Review har nu öppnat sin litterära skattkammare fylld av intervjuer med mer eller mindre världsberömda författare. Den engelskspråkiga tidskriften, som en gång grundades i Paris, men som sedan många år tillbaka har sin bas i New York har lagt ut hela sitt arkiv med intervjuer på nätet.

Den första gjordes redan 1953 med E M Forster och en av de senaste är gjord med Michel Houllebecq, som härom dagen fick det prestigefyllda franska Goncourt-priset.

Bland intervjuerna, som egentligen formas till en sorts självporträtt, återfinns de flesta av världens främsta. I skattkammaren hittas till exempel Ernest Hemingway, Arthur Miller, Margaret Atwood, Paul Auster, Jorge Luis Borges, Anthony Burgess, Simone de Beauvoir, Joyce Carol Oates, Norman Mailer, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa, Umberto Eco, T S Eliot, Francois Sagan, Susan Sontag.

En särskild plats i mitt hjärta har Octavio Paz, som fick litteraturpriset 1991 och som jag hade turen och förmånen att få göra den första intervjun med, i New York för SVT/Aktuellt, samma dag som priset tillkännagavs. Han sa så här i intervjun för The Paris Review:

“If a society without social justice is not a good society, a society without poetry is a society without dreams, without words . . . and without that bridge between one person and another that poetry is. If society abolishes poetry it commits spiritual suicide.”

Den intervjun kan gott jämföras med vad Claude Simon sa året därpå om filosofi och poesi:

“In general, I distrust philosophy. Plato recommended chasing poets from the city; the ‘great’ Heidegger was a Nazi; Lukacs was a communist; and J. P. Sartre wrote: ‘Any anti-communist is a dog.”

Så det är bara att träda in i skattkammaren och välja sina egna favoriter. The Paris Review har getts ut sedan 1953, så det har blivit några intervjuer sedan dess. Länken finns i min länklista i vänsterspalten.

Svea hovrätt prövar inte skadeståndsmålet

Svea hovrätt prövar inte skadeståndsmålet i fallet Catrine da Costa där de båda läkare som anklagats för att ha styckat den döda kvinnans kropp begärt ett skadestånd från staten på omkring 40 miljoner.

Attunda tingsrätt avslog de båda läkarnas krav i mitten av februari i år. I domen skrev tingsrätten att det inte är fel och försummelser från myndigheterna, på alla de angivna punkter, som orsakat läkarna deras skador och lidande. Man fick dock rätt i tingsrätten på 26 punkter, vilket då ansågs som ett steg i riktning mot upprättelse. Svea hovrätt avfärdar nu ansökan om prövningstillstånd i ett beslut som är bara två sidor långt.

Läkarnas indirekta syfte med processen var, förutom ekonomisk kompensation, att bli rentvådda från alla misstankar. Men tingsrätten tog inte ställning till deras skuld utan bara till statens skadeståndsansvar.

I sitt beslut skriver Svea hovrätt att tingsrättens beslut ska stå fast eftersom det inte finns anledning att betvivla dess riktighet, vidare att en ny prövning inte är av vikt för ledning av rättstillämpningen och att det inte heller finns andra synnerliga skäl att pröva överklagandet.

– En stor besvikelse och samtidigt förvånande. Många som är insatta i det här specialområdet tycker att tingsrättens beslut var fel. Vi ska träffa våra klienter i veckan och kommer antagligen att gå vidare till Högsta domstolen, säger en av läkarnas båda advokater, Carl-Johan Vahlén, i en första kommentar.

Läkarna har också lämnat in en resningsansökan till Regeringsrätten, genom advokat Anders Frigell, för att få tillbaka sina legitimationer, som de fråntogs slutgiltigt 1991, efter en lång rättslig process i flera instanser. De ansågs då bundna till styckningen av Catrine da Costas döda kropp, på grund av skrivningar i Stockholms tingsrätts dom 1988.

De skrivningarna återfanns dock enbart i domskälen och inte i domen, där de båda friades från åtalet om mord. Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände, i och med att läkarna  förlorade sina legitimationer tre år senare.

Enligt nyhetsbyrån TT ska Regeringsrättens beslut i resningsfrågan komma inom kort.

Nyttiga idioter kokar vattvälling

När kvällstidningarna, inklusive en hel bunt annars seriösa radio- och tv-kanaler, jagar i flock som hungriga tigrar saknas all form av eftertanke, sans och måtta. Det mesta av det som nu publiceras hade aldrig kunnat nå medierna utan en skandalbok som skydd och sköld. Det anonyma skvallret om kungen har varit i svang under ganska många år, men har inte publicerats just därför att skvallerbyttorna uppträtt utan namns nämnande.

Men med boken framför näsan reduceras medierna till referenter och slipper därmed stå där med något mera avgörande ansvar. Symbiosen mellan medierna och förlaget skapar här en allians som betjänar båda parters gemensamma intresse av ökad försäljning

Medierna blir därför en sorts nyttiga idioter som kokar vattvälling på de utdrag ur boken som författarna behagat droppa i förväg. Nyttiga bara för förlaget Lind & Co, som nu beställt en ny upplaga, medierna själva och de som gärna vill chikanera kungen, alldeles oavsett sanningshalt i materialet. Att sedan kungen gjorde bort sig genom att framträda inför drevet är en helt annan sak, även om Nina Eldh & Co säkert var på väg att slita av sig hela peruken i frustration över att han valde att framträda.

Förre pressombudsmannen, Per Arne Jigenius, skriver idag mycket klokt på DN Debatt om mediernas förslappning i sammanhanget och dess konsekvenser. Här är hela hans artikel:

“Skall inte kungen och hovet granskas? Den retoriska frågan framförs som ett mantra av journalisten och författaren Thomas Sjöberg. Men kan ett uppkok av gamla rykten och en rad anonyma personers skvaller anses vara en seriös och trovärdig granskning? Ordet granskning devalveras och används som ett verbalt skyddsomslag för en skandalbok.

Svenska medier kan förvisso kritiseras för en slentrianmässig och veckotidningspräglad bevakning av hovet och de många uppgifter medlemmarna av den kungliga familjen utför. Men mediernas underlåtenhetssynder rörande hovjournalistiken utgör ingen ursäkt för utgivningen av en skandalbok.

Denna bok lär utges i en första upplaga på 20.000 exemplar. Det är en blygsam upplaga. Tv, radio och press återger det huvudsakliga innehållet i boken. Även om upplagan är liten har boken fått en enorm publicitet i medierna.

Problemet är att medierna uppfattar en publicering i bokform som en tung och förtroendeingivande form av offentliggörande. Detta leder för många redaktörer till slutsatsen att man bör publicera inte bara att en bok om kungen med graverande uppgifter utgivits, utan att det också är fritt fram att återge skandaliserande eller famösa uppgifter om otrohet och nattklubbsbesök.

I många fall har till exempel kvällstidningarna i Stockholm känt till de rykten och det skvaller som nu utges i bokform. Men man har, av hänsyn till pressetikens krav om att uppgifter skall vara sanna och relevanta och inte bryta mot privatlivets helgd, avstått från publicering. Men så kommer de kontroversiella uppgifterna i bokform och de förtjusta redaktörerna kan hänge sig åt rollen som referenter, som bara återger vad som redan har publicerats i en bok. Det anses nämligen vara av ett oavvisligt allmänintresse att återge hur en högst offentlig person får sanna eller osanna uppgifter om sitt privatliv offentliggjorda i en bok.

Jag kritiserar inte bokförlaget Lind för en skicklig lansering av en obskyr produkt; däremot kritiserar jag de tidningsredaktörer som så villigt och i egenintressets namn återgivit inte bara händelsen i stort, utan många detaljer som redaktionerna tidigare kände till och ansåg det vara otänkbart att på eget initiativ publicera.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skrev häromdagen: ”Det är relevant att ge allmänheten kännedom – inte bara om att Sveriges statschef anklagas i en ny bok, utan även för vad. Därför publicerar Aftonbladet i dag ett antal påståenden ur boken.” Enligt pressetisk praxis skall den publicerade uppgiften vara sann och relevant. Men Helin glider på begreppet och säger att det är relevant att ge allmänheten kännedom om – måhända lögnaktiga – anklagelser mot kungen. Med den begreppsförvirringen kan det ju anses vara relevant att återge irrelevanta uppgifter bara tidningen citerar en angiven källa och den förtalade personen har en så uppsatt position att man kan hänvisa till ett oavvisligt allmänintresse.

Numera är det inte särskilt kostsamt att låta trycka en debattbok eller pamflett. Fortsätter denna utveckling får vi väl snart se cyniska redaktionsledare som finansierar utgivningen av en kontroversiell skrift så att de får något att hänvisa till, det vill säga ett alibi för att publicera uppgifter som de inte vill ta det direkta ansvaret för att offentliggöra. Här öppnas nya affärsmöjligheter för skrupelfria bokförläggare och försiktiga chefredaktörer.

Kungen har som varje annan svensk möjlighet att stämma bokens författare i ett tryckfrihetsmål. Men det leder till en offentlig rättegång med åtföljande publicitet.

Man kan bara konstatera att den rättsliga möjlighet som står vanliga medborgare till buds i praktiken inte är tillgänglig för en statschef. Det är väl denna vetskap som gör att förlaget så morskt talar om att låta saken prövas i rätten.

Däremot kan kungen PO-anmäla tidningar. Som bekant är förfarandet hos PO och Pressens Opinionsnämnd inte offentligt förrän nämnden offentliggör sitt beslut. Under min tid som Allmänhetens pressombudsman fälldes en tidskrift för att ha publicerat flera sidor med kronprinsessan Victoria [1] i olika baddräkter.

Kronprinsessan hade tillfrågats om att ställa upp för en sådan fotografering och nekat. Då hade tidningen helt enkelt gjort ett fotomontage: en fotomodell med en figur som liknade kronprinsessans provade baddräkterna och bilderna försågs med kronprinsessan Victorias huvud! Tidningen fälldes. Och låt mig, för att undvika frågan om huruvida fällningen var ett uttryck för kungligt fjäskande, säga att varje ung kvinna i motsvarande situation skulle ha behandlats på samma sätt. Ingen studentska skall behöva finna sig att manipulerade bilder offentliggörs.

I kronprinsessans fall var det fråga om att anmäla en enskild tidning som begått en flagrant överträdelse, inte bara mot en utpekad person utan också mot den övriga pressen. Systematiskt manipulerade bilder försvagar ju allmänhetens tilltro till tidningarna.

Men i detta fall finns det risk för att en stor del av den svenska pressen refererar bokens innehåll och kungen kan ju rimligen inte PO-anmäla en stor del av den svenska dagspressen.

Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst.

Detta kan faktiskt slå tillbaka mot medierna själva. Det är möjligt att allmänheten – och därmed politikerna – inte accepterar mediernas allt slappare tolkning av begreppen relevans och allmänintresse.

Pär-Arne Jigenius”

Länk till artikeln: http://www.dn.se/debatt/medborgarnas-rattigheter-inte-tillgangliga-for-kungen-1.1203059