09 december 2009

”Barnets vittnesuppgifter är nonsens”

När skadeståndsmålet mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten i fallet Catrine da Costa just passerat halvtid, vittnade idag docenten i rättspsykiatri, Tomas Eriksson, som hävdade att det som kommit att kallas för Barnets berättelse, ”har karaktären av nonsens”.

Det handlar om den berättelse som Thomas Allgéns dåvarande hustru spelade in med parets dotter under cirka tio timmar, då flickan bara var två år gammal, inklusive hustruns anteckningar. Hennes dokumentation gick ut på att flickan vid bara 18 månaders ålder skulle ha bevittnat styckningen av Catrine da Costas kropp, samt att Thomas Allgén skulle ha förgripit sig sexuellt på dottern.

Saken utreddes på barnspsykiatriska kliniken vid S:t Görans sjukhus, och i januari 1986 skrev läkaren Frank Lindblad och psykologen Margareta Erixon ett 14 sidor långt utlåtande. Där står det att ”Den rimligaste allmänna tolkning som vi har kommit fram till är att [barnet] varit utsatt för och/eller bevittnat mycket skrämmande upplevelser av för vuxna sexuell eller aggressiv karaktär”. Frank Lindblad, för sin del, lyssnade dock aldrig på de inspelade banden.

De båda skrev vidare i utlåtandet att ”Bevittnandet vid 1 ½ års ålder, av styckandet av en människokropp skulle kunna vara en sådan skrämmande upplevelse och skulle kunna vara en rimlig bakgrund till mycket av vad [barnet] förmedlar”.

Det långa utlåtandet togs in i mordutredningen och spelade stor, om än inte avgörande, roll i både tingsrätten och kammarrätten. Hustruns anteckningar och inspelningar har långt senare avfärdats som grova överdrifter, om beteendet i sig inte var att beteckna som övergrepp mot den egna dottern.

Det intressanta är att mamman i sina många skilda vittnesmål betraktades som trovärdig, men den trovärdigheten byggde i allt väsentligt på barnets berättelse, som i sin tur senare avvisats komplett och totalt.

Docent Tomas Eriksson sa i sitt vittnesmål idag att ”Barns hjärnor är inte utvecklade så att de kan förstå sammanhang vid den [tidiga] åldern. Man kan inte ta någonting för gott från en treåring i ett sådant här sammanhang”. Eriksson ansåg att ett barns tidigaste minnen kan vara tidigast från treårsåldern, vilket i så fall fullständigt diskvalificerar barnet Allgéns minnesbilder från 18 månaders ålder.

”På 1980-talet hade vi en lång rad rättegångar, där oskyldiga dömdes och det faller en skammens ljus över detta”, sa Eriksson, som också hävdade att i fallet da Costa har ”Den som lämnat uppgiften varit suggererad av tidsandan som rådde”.

Ett mycket kort vittnesmål med läkaren, Frank Lindblad, som skrev utlåtandet följde direkt därefter, där nyckelfrågan från advokat Kajsa Blomgren var:

”Om man [som utredare eller mamma] ägnar ett barns underliv ett omfattande intresse, kan det påverka [barnet]?”

”Ja, det är klart att det kan”, svarade Lindblad, som höll med om att även ett dåligt förhållande mellan ett föräldrapar kan påverka ett barn. Paret Allgén var vid tidpunkten för den barnpsykiatriska utredningen separerade.

Avsikten med de båda vittnesmålen kan tolkas som att läkarsidan ville visa att man aldrig gjorde någon bedömning av rimligheten i barnets berättelse, utan snarare var förblindad av både tidsanda och mediestormen mot de båda läkarna.

Möjligen anser advokaterna också att polis och åklagare övertolkade Frank Lindblads utlåtande, som på åtskilliga punkter använder uttryck som ”rimligaste allmänna tolkning, skulle kunna vara, långsökt hypotes, alternativ hypotes, möjligt är”. De fem skilda uttrycken kan ju, med viss lätthet, betraktas som svävande och röjer möjligen ett visst mått av osäkerhet i utlåtandet, som polisen aldrig tog hänsyn till.

Tidigare på den sjätte rättegångsdagen vittnade Thomas Allgéns far, Lars-Göran, om hur familjen påverkats under de 25 år som gått sedan de första anklagelserna mot sonen presterades. Pappan berättade bland annat om hur Thomas Allgéns hustru inför polisen påstått att maken var utsatt för utpressning och att stora summor försvunnit från hans bankkonto.

Lars-Göran Allgén skaffade då fram kontoutdrag som motbevisade påståendet och tog med sig utdragen till häktet, där sonen Thomas satt. Strax därpå dök åklagaren, Anders Helin, upp, varpå han utan ett ord rykte pappren ur pappans händer och försvann.

Rätten fick också höra hur kriminalinspektör Per-Åke Larsson vid ett tillfälle uppmanade pappan att han ”med sin fadersauktoritet borde söka förmå Thomas att erkänna”.

Lars-Göran Allgén, som idag är 85 år gammal, redogjorde också för sina upplevelser av den första förhandlingen i tingsrätten. ”Det var rena pöbelupploppet”, löd hans sammanfattning av den händelsen, där hopen på gatan utanför rättssalen bland annat skanderade ”Ropen skalla, griftefrid åt alla”.

Onsdagen avslutades med ett förhör kring det så kallade dagboksvittnet, Marianne Seppälä, som kände Catrine da Costa. Hon förhördes på ett tidigt stadium om sina kontakter med da Costa kring pingsthelgen 1984. Flera år senare dök hon upp med en dagbok, där hon påstod att da Costa träffat två läkare, tillsammans med den enes dotter.

Dagboken har numera avfärdats som ett falsarium och om detta sa kriminalkommissarie Bertil Salin att ”Dagboken borde ha kommit fram redan 1984”. Seppälä blev långt senare föremål för en förundersökning, misstänkt för grov mened, men den utredningen lades ner med hänvisning till att det gått så lång tid efter ett eventuellt brott.

Skadeståndsmålet tar nu paus till måndag nästa vecka.

1 kommentar:

fritiof75 sa...

Du ska ha det största av tack för den tid och energi du lägger ner på det här. Då jag inte har möjlighet att följa rättegången personligen ger dina texter mig möjlighet att nästan sitta på första bänk ändå.

Jag läste på Svd:s hemsida och fick då se ett TT-telegram som skrev att Rajs stod fast vid sitt obduktionsutlåtande. Sen stod det inget mer. Undrar vem på TT som kan ha författat detta?

Återigen; Stort tack, Anders!