HD agerar skamligt i fallet da Costa

Här på rättsläkarinstitutionen på Karolinska Institutet arbetade läkaren som i medier kallas "obducenten". Foto: BJÖRN LUNDBERG

 

J'Accuse...!

Med den lånade rubriken från Émile Zolas, världen över välkända, anklagelse 1898 i Dreyfus-affären anklagar jag nu det svenska rättssamhället för alla de juridiska övergrepp, felaktiga beslut, rättsvidrigheter, försummelser, misstro och nonchalans som under mer än 25 år har präglat fallet Catrine da Costa.

Senast gäller kritiken högsta domstolen som nu vägrat de två läkarna, allmänläkaren och ­ obducenten, att få sin sak prövad i det skadeståndsmål som pågått under snart fem år, då de stämde staten på 40 miljoner.

Saken gäller hur de båda anklagades för att ha mördat Catrine da Costa och därefter styckat den döda kroppen. De friades från mordåtalet, men i domskälen skrev tingsrätten in att de hade styckat kroppen.

Det påståendet är roten till fallets kompletta rättsröta och som sedan dess förpestat de bådas liv. Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var exakt vad som hände då de slutligen fråntogs sina läkarlegitimationer 1991.

Fallet har nu prövats närmare 20 gånger av skilda rättsinstanser i det här landet, som alla dömt till deras nackdel. Det är sammanlagt ett trettiotal domare som varit inblandade, som ridit högt på juridiska formaliteter, och beskydd av varandras vandel, i stället för att se till hur två oskyldiga män fått sina liv förstörda.

På goda grunder kan man misstänka att åtskilliga domare i sammanhanget känt behov av att skydda kollegor som tidigare agerat felaktigt. Ingen domares renommé får nämligen fläckas.

Alla som satt sig in i fallet vet att de båda läkarna är oskyldiga. Det var en tidsmässig omöjlighet att genomföra brottet så som åklagaren påstod.

Rättsskandalen kring Catrine da Costa är i själva verket betydligt värre än den som omgärdat fallet Thomas Quick, senare Sture Bergwall, eftersom han nu får upprättelse i dom efter dom, medan allmänläkaren och obducenten förnekas rättvisa.

Eftersom de båda friades från mord­anklagelsen kan vi här tala om ett friande justitiemord som nu till sist högsta domstolen bekräftat, då man vägrar låta läkarna få sin sak prövad en sista gång.

De fem justitieråd som avslog begäran om prövningstillstånd hade den utmärkta möjligheten att röja upp i det juridiska träsk som fallet da Costa under så många år smutsat ner det land som så gärna vill kalla sig för en rättsstat. Men i stället valde de fem den fegt ynkliga vägen att fortsätta rida högt på formalia.

Det finns en ålderdomlig juridisk maxim som säger att man inte alltid kan få rätt. Ibland får man nöja sig med att veta att man har rätt. Men den maximen är för en rättsstat inget annat än gammal nattstånden advokatyr, som för länge sedan borde förpassats till historiens skräphög.

Allmänläkaren och obducenten fördömdes ursprungligen av en ultrafeministisk mobb, understödd av en rad så kallade kulturpersonligheter och alltsammans orkestrerades dessutom av en rad kända journalister.

Det var en mobb som bland mycket annat tilläts påstå att de båda drack da Costas blod och grillade hennes ögon på Rättsläkarstationen i Solna.

I fallet har egentligen ingenting kunnat bevisas. Ingen vet med säkerhet när, var eller hur Catrine da Costa avled. Ändå har förföljelse och avsaknad av rättvisa fått fortgå under mer än 25 år.

I den här saken har snåltänkt juridik tillåtits stå i vägen för rättvisa och därmed skapat den värsta rättsrötan i modern svensk historia. För de båda läkarna är alla svenska möjligheter nu uttömda.

Och de fem justitieråden i högsta domstolen känner sig säkert helt nöjda med att på mindre än tre sidor avvisat frågorna om 25 år lidande. I själva verket har de dragit skam över landets högsta juridiska instans, som inte vågade gå emot den juridiska nomenklatura som under decennier inbördes skyddat varandra.

Fotnot: Tyvärr valde Expressen att anonymisera, Thomas Allgén och Teet Härm, trots att de båda vid ett flertal tillfällen uppträtt med egna namn. Senast i tidskriften Skurk och tidigare i en egen debattartikel i SvD. Thomas Allgén har dessutom uppträtt i en tv-intervju jag gjorde med honom hösten 2008 och som repriserats fler än tio gånger.

Hur som helst har gensvaret varit enormt! Expressen publicerade artikeln den 6 augusti.