Många läsare frågar vad det var för förbrytliga artiklar i Moderna Tider, som fick Kulturnytt i Sveriges Radio att kalla mig för ”en korsfarare mot dumhet”, och det var inte avsett som en komplimang. Den första handlade om ett upprop i Dagens Nyheter till försvar för debattören Jesús Alcalá, anklagad för bedrägeri och som hade undertecknats av 24 kulturpersonligheter. Rubriken var ”De tjugofyras gäng”. Flera bland dem som stod bakom uppropet hade ingen aning om vad de skrivit under. Den andra artikeln hade rubriken ”Kultursidan är död” och publicerades i oktober 2001. Eftersom de båda artiklarna inte längre finns tillgängliga på nätet väljer jag nu att publicera den senare på nytt. Jag tycker nämligen att den än idag bär viss giltighet. Även om somt förvandlats till mediehistoria, medan annat blivit rena understatements.
Kultursidan som ett folkets universitet finns inte längre. Istället har vi fått en inställsam och nyhetsfixerad kulturjournalistik.
När Ordfront förlag tidigare i år lanserade Maria-Pia Boëthius ”Mediernas svarta bok” hade författaren själv lanserat den under flera år. Många gånger hade hon i intervjuer och egna artiklar berättat om sitt medieprojekt som enligt henne själv gick ut på en väsentlig och viktig kritik av journalistiken i Sverige. En sorts kritik som hon själv gav mycket uppmärksammade prov på genom inställsamma och okritiska intervjuer i Sveriges Televisions medieprogram under den gångna säsongen, med personer som den australisk födde filmaren John Pilger, den kanadensiska globalisten Naomi Klein och kulturminister Marita Ulvskog.
Det är därför inte särskilt förvånande att när boken väl gavs ut, efter år av egen lansering, kastade sig varje kulturredaktion med självaktning över den. Chefredaktörer, kolumnister, kulturskribenter – alla ville skriva om ”Mediernas svarta bok”. Och de flesta var mycket kritiska, en del rant av raljerande.
Dagens Nyheter ägnade 144 spaltcentimeter åt att sänka den under rubriken ”Ensam i bräcklig farkost”. Svenska Dagbladet lämnade utrymme för drygt en och en halv spaltmeter med en något mera modest, men ändå helt nedgörande kritik. Och den tidningens chefredaktör, Mats Johansson, skrev en halvmeter på ledarsidan under rubriken ”Alla är vi idioter utom Boëthius”.
Aftonbladets kultursida publicerade också en mycket omfångsrik, men betydligt mera välvillig recension, signerad Thomas Lappalainen. ”Det är alltså en genomskådande, radikal och modig bok”, hävdade Lappalainen för sin del. Den recensionen publicerades på samma kultursida som ofta ger mycket stort utrymme åt filmaren John Pilgers jakt på den rådande världsordningen, sedd genom ett enögt och ganska suddigt sikte. Samme Pilger ges också stort utrymme i Boëthius bok.
Bland annat hävdar hon helt felaktigt att det var han som fäste världens ögon på Östtimor och senare års händelser i Irak. Kopplingarna mellan Maria-Pia Boëthius, John Pilger och Aftonbladets kulturredaktion formar sig på sätt och vis till en sorts kulturens triumvirat, där dessa tre okritiskt ger utrymme åt varandra. På liknande sätt har Aftonbladets kulturredaktion nyligen köpt de svenska rättigheterna till Naomi Kleins kolumner.
Trots en tankemässig oskärpa och ett hafsigt hantverk fick Boëthius en alldeles oerhörd uppmärksamhet. Det kan delvis förklaras med att många redaktioner kanske kände behov av att försvara sina fögderier inför hennes kanoneld. Men samtidigt går det inte att svära sig fri från misstanken att vissa författare alltid får stor uppmärksamhet på kultursidorna, alldeles oavsett kvaliteten på deras böcker.
En av Sveriges mest erfarna litteraturkritiker är Ruth Halldén. Under decennier skrev hon i Dagens Nyheter, numera blir det mest i Sydsvenska Dagbladet. På många sätt kan hon beskrivas som svensk litteraturkritiks grande dame. Hon hävdar bestämt att inom kulturen finns det särskilda regler. ”Bland kulturskribenter finns det en hemlig litterär börs och det är de som noteras där som får förstadagsrecensioner och stort uppslagna artiklar, kvaliteten på materialet spelar ingen roll. Det är långa sammanfattningar, referat och citat; ibland avslutas artikeln med en liten brasklapp, där den negativa kritiken matas in.”
Ruth Halldén anser att svensk kulturjournalistik har blivit sämre. ”Det är en slags svaghet som breder ut sig, där intresset för allmänbildning försvagats. Kulturjournalistik ska orientera och introducera, men idag finns det ingen pedagogisk anda, den fungerade förr som ett folkuniversitet. Människor vänder sig bort från texter som är obegripliga eller bemängda med svordomar och könsord. Förr fick läsarna en karta över litteraturen, men den kartan är numera försvunnen. Hos många av dagens skribenter finns det tyvärr en sorts inställsamhet i förhållande till verket.”
En annan upphöjd personlighet med starkt kritiska synpunkter på dagens kulturjournalistik är Thure Stenström, professor i emeritus i litteraturvetenskap. Han har skrivit fler än 200 understreckare i Svenska Dagbladet och det var också han som skrev det första svenska standardverket om existensialismen och den franske filosofen Jean Paul Sartre. ”Kulturjournalistiken har förlorat det inflytande den en gång hade i samhällsdebatten. Förr fanns det skribenter som skapade dagens samtalsämne med sina artiklar. Det är borta idag och det är allvarligt, därför att det är inte bara journalistikens kris, utan hela kulturens kris, där allting blir till jippon, upplevelser och sensationer. Dagens skribenter har ingen konsistens i sitt skrivande. Kultur måste inte nödvändigtvis vara något lättillgängligt. Kultur är ibland ansträngande och kräver odling, men dess frukter äro ljuva”, säger Thure Stenström och tillägger ironiskt att ”snart är det väl också kultur att studera hur folk lyfter en ölsejdel”.
Det Stenström beskriver är en ökande klyfta mellan akademiker och kulturjournalister, där båda sidor misstror varandra i ökande omfattning. Akademikerna ifrågasätter grundkunskaperna hos journalister, och journalisterna tycker att akademiker är för trångsynta och just akademiska. Han påpekar också att idag ligger universitetsutbildningen i många ämnen närmast på vad som tidigare varen gymnasial nivå och att många unga kritiker är en produkt av nivån på utbildningen. Förr krävde till exempel litteraturvetenskapens historiska kurser genomläsning av hela verk. Idag räcker det med hundra sidor Homeros, hundra sidor Dante eller hundra sidor James Joyce.
En före detta chefredaktör på en av landets största tidningar, som får förbli anonym, säger att ”resultatet har blivit en väldig nyhetsfixering på kultursidorna, med den ytlighet som därmed följer. Det har blivit en uppslutning kring det flyktiga eller kulturjournalister som mest skriver om sig själva”. Ett sådant exempel är Nina Lekander som på Expressens kultursida i början av augusti, inte helt utan förakt, skrev om parfymbombande medelålders kvinnor som på teatern förpestar hennes eget luktsinne och som tvingar henne att stoppa papperstussar i näsan. Sådana kommentarer kan man förvisso tycka om eller tycka illa om, men det är ändå lika flyktigt som de parfymdamer hon försöker raljera över.
Idag befinner vi oss i en tid när det många gånger ska gå väldigt snabbt att rafsa ihop ett manus och flera personer Moderna Tider talat med säger mer eller mindre unisont att den rörliga bildindustrin helt och hållet har förändrat kraven på substans i skildringarna. Den goda berättelsen om vår egen samtid håller på att erodera bort. Utan att bli historienostalgisk går det att dra paralleller bakåt i tiden och jämföra med Zola eller Gustave Flaubert, vars litterära skildringar stod i ett absolut centrum för samhällsdebatten.
Den svenska kulturjournalistikens kris går tillbaka till den tid för några år sedan när tidning efter tidning började lägga samman kultur- och nöjesmaterialet. Det senaste exemplet på det fenomenet är Expressen, som under sommaren städade undan kulturen till en särskild bilaga tillsammans med nöjesmaterialet. Det har blivit en bilaga som det bara är alltför lätt för läsaren att lägga åt sidan. Men tidningens kulturchef, Maria Schottenius, är nöjd. ”Det är huvudsakligen positivt, alla måste skärpa sig”.
Samtidigt erkänner hon att kulturjournalistiken förlorat en stor del av sitt inflytande över samhällsdebatten. ”Medielandskapet är förändrat och kommersialiseringen har åstadkommit en vulgarisering, vilket gör att tidningar ibland väljer att lansera grova och populistiska debattörer, istället för att lyfta fram skribenter med en mer komplex världsbild. Så genomslaget för en riktigt intressant skribent är inte lika stort, eftersom konkurrensen inte sker med briljans utan med grövre doningar, sorgligt nog”, säger Schottenius.
Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör för kulturredaktionen, Arne Ruth, var den som först genomförde en sammanläggning av kultur- och nöjesmaterialet. Hans ambition var att samma intellektuella skärpa skulle användas vid behandlingen av såväl högt som lågt material – såväl kultur som nöje. Men idag erkänner Arne Ruth för första gången offentligt sitt misstag. ”Det var mitt misslyckande på Dagens Nyheter att det inte blev så. Idag är kulturjournalistiken på väg att förlora sin traditionella särprägel”, säger han och gör också en intressant internationell jämförelse. ”Svensk kulturjournalistik har halkat efter, därför att hos oss följer man för mycket i spåren efter förlagens lanseringsprojekt och där kändisaspekterna blir ett störande inslag.”
Kritiken mot populariseringen av kulturjournalistiken och sammanläggningen av tidigare åtskilt material späs på av Elisabeth Husmark, som under decennier introducerat konst, litteratur och teater i Sveriges Television. ”Sammanläggningen av kultur och nöje är helt katastrofal och därmed förintande eller kanske snarare decimerande för kulturens betydelse. Kulturjournalistiken har tagit på sig så mycket som den inte är mäktig bära. Att till exempel så ostentativt (något avsiktligt framhävt för att väcka uppmärksamhet) ta ställning i ämnen där kulturjournalistiken inte hör hemma. Det blir bara magistralt”, säger hon och pekar på en helsida i Dagens Nyheters kulturdel om fenomenet Lasse Berghagen som exempel på populariseringen.
En annan aspekt på kulturjournalistikens kris är storstadsfixeringen. För många skribenter tycks det vara så att det som inte händer i Stockholms innerstad, det har heller inte hänt. Professorn och ledamoten av Svenska akademien, Göran Malmqvist, pekar tydligt i riktning mot storstadens etablissemang. ”Kulturjournalistikens centrering kring storstäderna är mycket, mycket olycklig. Ta svenskt måleri eller konsthantverk utanför de tre storstäderna, det skrivs ingenting om det. Det finns många lysande konstnärer och konsthantverkare som är helt okända norr om Hallandsåsen. Man skriver bara om de i storstäderna etablerade”, säger Malmqvist.
Det är dock en kritik som framför allt drabbar Sveriges Radio och Sveriges Television, eftersom de båda företagen har en avtalsbunden skyldighet att spegla hela landet. Värsta syndaren i det fallet är radions Kulturnytt, som ger knapp eller ingen uppmärksamhet alls åt det som sker utanför storstäderna. Samtidigt är det ingen hemlighet att det i Radiohuset förs eviga diskussioner om hur bevakningen ute i landet ska kunna förbättras. ”Kulturradio för hela landet existerar inte längre”, säger Elisabeth Husmark.
Däremot existerar i radio den så kallade kulturdialekten. ”Överallt hörs denna skånska satsmelodi placerad över rikssvenska r”, skrev skånskfödda Karin Ström i en elakt rolig krönika i Svenska Dagbladet. Det handlar om lika uppblåsta som hippa, unga programledare utan någon större erfarenhet av livet självt. Och med sina texter försöker de apa efter en ungdomskult som de själva vill bli en del av, istället för att försöka förmedla något väsentligt gods till sina lyssnare. ”Många gånger handlar det om revirmarkeringar för att försöka ta sig in i det kulturella kretsloppet”, säger Mats Gellerfelt, som själv introducerat litteratur i Svenska Dagbladet under 25 år och många gånger retat gallfeber hos både publik och kolleger med en elegant floretteknik.
Samma fenomen återfinns också på kultursidorna. Som när Malena Rydell skrev i Dagens Nyheter om Absolute Kidz – The Tour, med bland andra Markoolio. Ett av hennes inledande omdömen var att ”det är otroligt sunkigt”, men hennes skräp om en skräpturné var ändå utlagt över sex spalters bredd i tidningen en söndag i augusti. ”Förmågan att skriva på ett medryckande sätt håller på att helt försvinna. Istället försöker många anpassa sig till såpornas värld eller någon sorts hipp ungdomskult”, säger Mats Gellerfelt.
Möjligen handlar det också om att samhället i vår tid har blivit mera högljutt och där olika särintressen tar sig in i skilda debatter. ”Man skulle önska att flera hade ett vittert krav på sig och det offentliga utrymmet. Det skulle göra kulturjournalistiken mera läslockande och uttrycksfull. Jag saknar ofta passion, att någon med stor kraft och ihärdighet vill något”, säger Bo Strömstedt, Expressens legendariske chefredaktör och tidigare tidningens kulturredaktör.
”En kulturredaktion ska vara som en teaterföreställning och den som ska leda den måste ha lust att vara teaterdirektör. Passion, temperament och en vilja att sticka ut hakan saknas i Sverige”, säger Strömstedt och berättar med lustfull humor om den tid då han själv och mannen med guldpennan, Björn Nilsson, ledde kulturredaktionen. När de båda gick ut i Stockholmsnatten och var nöjda med sin dag på redaktionen citerade de Hjalmar Gullberg för varandra. ”Den som bygger en orgel åt Gud låter sin gård förfalla.” Om deras dag istället hade gått åt skogen fick det bli Werner Aspenström, ”Så föll även denna dag som en brinnande vinge i havet”.
Också filmkritikern, Nils Petter Sundgren, pekar ut ungdomskulten som ett problem, han anser att den kulten är betydligt starkare än i andra länder. Men Sundgren pekar även i riktning mot redaktionernas ledarskap. ”Det finns inga stora ledare inom kulturjournalistiken idag. Paret Bo Strömstedt och Björn Nilsson var som dirigenter för Expressens universitet. Det fanns en dialog med redaktörerna och det var kolossalt roligt. Idag har tyvärr många kulturredaktioner reducerats till postlådor, dit man som skribent skickar sina alster, därefter hör man inte ett ljud”, säger Nils Petter Sundgren, som vid 72 års ålder fortfarande är den svenska filmkritikens ledarfigur.
Ytterligare en aspekt av kulturjournalistikens kris handlar om pengar. Snart sagt varje kulturredaktion tvingas leva med diverse mer eller mindre drakoniska besparingsprogram. Det mest tydliga exemplet gäller Svenska Dagbladet, där tidningens ledning bara åtta månader efter lanseringen av det nya tabloidformatet och en tidning i tre åtskilda delar överväger att lägga ner kulturdelen och istället föra över det materialet till tidningens nyhetsdel. (När Moderna Tiders nätupplaga avslöjade planerna i början av augusti möttes avslöjandet av ihärdiga dementier från tidningens ledning.) Chefredaktören, Hannu Olkinuora, erkände att ”jag skulle helst inte vilja vara med om en sådan förändring”, medan verkställande direktören, Gunnar Strömblad, sa att ”man kan aldrig utesluta någonting”.
En nedläggning av kulturdelen som en självständig del av tidningen skulle naturligtvis vara en enorm prestigeförlust, men den norska ägaren Schibsted kräver nollresultat nästa år, samtidigt som årets förlust uppskattas till en nivå omkring 160 miljoner kronor. Var diskussionerna i tidningens ledning slutar vet den säkert inte ens själv, om det ska bli fortsatta osthyvelsprogram över hela linjen eller nya Alexanderhugg.
Men en iakttagelse i sammanhanget kommer från Arne Ruth, som säger att ”Svenska Dagbladets kultursida subventioneras sedan länge av de akademiker som skriver där, men som har sin huvudsakliga inkomst från universitet och högskolor”. Samtidigt har redaktionen tvingats skära ner honoraren till samtliga utomstående medarbetare. Å andra sidan hävdar Bo Strömstedt att förr hade de flesta kulturredaktioner betydligt färre anställda medarbetare och dessutom mycket mindre utrymme, vilket i så fall betyder att en kulturredaktions kvalitet ingalunda går hand i hand med dess storlek.
Alldeles oavsett kulturjournalistikens kvalitet finns det idag också helt nya vägar att söka information om litteratur och kultur i allmänhet. Det finns chattsajter, diskussionsforum och en mängd listor och länktips om litteratur. Det är i sig ett exempel på kultursidornas minskade inflytande och faktum är att idag säljer böckerna sig själva på ett helt annat sätt än förr. Genom pocketexplosionen och böcker som lockvara vid godisdiskarna i livsmedelsbutikerna behöver varken bokköpare, författare eller förläggare längre bry sig lika mycket om kultursidornas smakdomare. Idag vet varenda Konsumföreståndare att det går att tjäna pengar på att sälja böcker, även om kvalitetsbokhandeln som fenomen, tragiskt nog, samtidigt håller på att försvinna.
Förlagschefen, Dorotea Bromberg, säger också mycket riktigt att ”som förläggare ser jag att kultursidornas recensioner inte längre är något lika intressant som det tidigare var. Bokens tillgänglighet har ökat explosionsartat och därmed måste de traditionella kulturredaktionerna tänka om. Vad jag framför allt saknar är upplysning för läsarna och bokläsarna, det gamla traditionella vägledandet och introduktionerna. När jag jämför med alla hitlistor och den konsumentupplysning som cd-branschen lyckats åstadkomma kan jag som förläggare känna mig en aning avundsjuk”, säger Dorotea Bromberg.
Om kulturjournalistikens kris inleddes med sammanläggningarna av kultur- och nöjesmaterialet, samtidigt som det gamla traditionella kulturmaterialet trängdes undan av en framstormande storstadsfixerad ungdomskult, så finns det för närvarande bara två tänkbara utvecklingslinjer.
Antingen kommer så småningom en återgång till boskillnad under äktenskapet eller så smälter det traditionella kulturmaterialet helt och hållet samman med det lättare nöjesgodset. I vilket fall som helst måste kulturjournalistiken förnyas, därför att det offentliga samtalet behöver alltid återupprättas. Det är en gammal visdom.
Krisen och kraven på förnyelse kan beskrivas på många sätt. Kulturjournalisten och författaren, Ingmar Björkstén, som fram till början av 1990-talet var Svenska Dagbladets kulturchef väljer att parafrasera Marcel Proust. ”Kulturjournalistiken befinner sig i djup kris. Därför att den spanar icke i den tid som är och den tid som flytt ger den fan i.”
Fotnot: Ingmar Björkstén avled 2002 efter flera års kamp mot cancer. Från början av 90-talet, då han var kulturråd och vi var grannar i Georgetown i Washington, och fram till sin död var Ingmar min outtröttlige mentor och kritiker.
