Fel att jäva ut rådmannen

Brita Sundberg-Weitman, jur. dr, före detta lagman, etc. skriver i senaste numret av Advokaten om hanteringen av de styckmordåtalade läkarnas skadeståndskrav. Här är hela hennes artikel:

I beslut den 8 augusti i år har lagman Erik Ternert, lagman Erik Lempert samt rådman Anders Erlman (nedan Ternert mfl) förklarat rådman Nils Hedström jävig att döma i ett mål där två läkare söker skadestånd av staten för rättsövergrepp. Det handlar om två läkare som på 1980-talet åtalades för mord på Catrine da Costa. De frikändes av Stockholms tingsrätt, men tingsrätten ansåg det bevisat att de styckat hennes döda kropp. Eftersom domen formellt var frikännande, har de inte kunnat få den prövad i högre instans, och som en följd av deras antagna styckande av kroppen har de fråntagits sin behörighet att utöva sina yrken som läkare. De har i decennier sökt upprättelse på olika sätt men förgäves.

Läkarnas motpart i skadeståndsmålet är justitiekanslern (JK) Göran Lambertz. I målet har han intagit ståndpunkten att även om det kan bevisas att läkarna är oskyldiga till styckningen så är de ändå inte berättigade till något skadestånd, eftersom det gått så lång tid sedan de utsatts för de grundläggande rättsövergreppen.

Hedström har i en så kallad mellandom i april i år särskilt behandlat denna fråga om preskription. Han har funnit att frågan om skadestånd inte är preskriberad, utan att det står läkarna fritt att i rättegången försöka bevisa att de utsatts för rättsöver-grepp. Domskälen grundas ingalunda på något personligt tyckande utan på värderingar som kommit till uttryck exempelvis i lag 1998:714 om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder samt i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, det vill säga den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet: det måste finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär.
JK:s skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen föga beaktansvärda i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig.

Dessa resonemang i mellandomen tar Ternert mfl till intäkt för att förklara Hedström jävig. Särskilt hänger de upp sig på att Hedström skrivit ”att skälen bakom statens preskriptionsinvändning framstår som föga beaktansvärda”. Den skrivningen sägs kunna tolkas som om det skulle stå att JK:s processföring är ”klandervärd” – utan någon anknytning till proportionalitetsprincipen! Att Hedström dessutom utförligt förklarat sig i jävsfrågan innebär enligt Ternert mfl att han ”på grund av sitt till synes stora engagemang i frågan numera närmast blivit att uppfatta som justitiekanslerns vederdeloman i vart fall i denna fråga.” Vad innebär den fantastiska meningen? Jo detta: JK har försökt jäva Hedström, och Hedström har utförligt bemött anklagelsen. Därför kan han numera uppfattas som personlig motståndare till JK och är till följd härav jävig! Detta trots att rättegångsbalken uttryckligen stadgar att parts vederdeloman inte är jävig ”om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig”.

Tyngdpunkten i JK:s argumentering för jäv består i att staten som svarande i en process om skadestånd har ”samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst” och att Hedström brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription. JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma argument framförde svenska regeringen inför Europadomstolen i målet Svenska Lokmannaförbundet mot Sverige på 1970-talet. Det underkändes av Europadomstolen.

Genom att jäva ut en domare på den grund att denne tillämpat Europakonventionen för mänskliga rättigheter har Ternert mfl åstadkommit stor skada på den svenska rättsstaten.