17 oktober 2008

När public service blev military service

Welanderaffären på Sveriges Radio tog sent på torsdagseftermiddagen en överraskande vändning. Reportern och programledaren i Studio Ett, Peter Welander, tog tillbaka sin uppsägning som lämnades in på onsdagen.

”Jag vill ha tillbaka min heder, inte mitt jobb", skriver han i ett mail till sina arbetskamrater på Ekot. Mailet har sedan www.realtid.se publicerat. Första gången Peter Welander kommenterar affären blir därför i en egen motskrift. I mailet skriver Peter Welander att han blev pressad att skriva på: "I går blev jag provocerad att skriva under en uppsägning med omedelbar verkan. Jag har i dag meddelat Lasse Andersson att jag vill annullera den. Det är uppenbart att den tolkas som att jag erkänner 'alla mina illgärningar'. Så hellre sparkad än smyga iväg med svansen mellan benen".

Bakgrunden är att förra fredagen publicerade Resumé uppgifter om att Welander samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut över 100 miljoner i ersättningar för projektet. Enbart att bli sammankopplad med en sådan summa för ett konsultjobb är en smärre skandal. Och av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han uppbär ersättning från försvaret för arbete inom projektet.

Enligt Welanders mail hade han förre chefen för samhällsredaktionen, Bengt Lindroths tillstånd att arbeta med projektet.

Hans jobb åt försvaret är ett solklart brott mot alla tänkbara interna regler för anställda på Sveriges Radio. Därför duger det inte när Peter Welander kommer dragande med att han bara instruerat assistenter i hur man hanterar intervjumikrofoner och liknande. Om hans inblandning i projektet varit så begränsad hade han inte behövt omnämnas i avtalet mellan Puranens bolag och försvaret, än mindre få betalt för det med uppenbart mycket stora belopp. Till bilden hör också att Welander var inblandad när försvaret rekryterade SR-kollegan Staffan Dopping till tjänsten som informationsdirektör.

Om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef Bengt Lindroth ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.

Welander påstår nu att hans engagemang också var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.

Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!

Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han helt säkert är förbjuden av försvaret att avslöja.

Så om inte hans egen uppsägning står fast, återstår bara för Sveriges Radio att säga upp Peter Welander. Även om man till slut tvingas köpa ut honom, därför att en svag och inkompetent chef på samhällsredaktionen inte klarade av att se en annalkande intressekonflikt. En chef som Welander nu gömmer sig bakom.

Man kan kanske ana vem som tvingat ner Welander på knä för att nu tigga om avsked.

1 kommentar:

Ramona.Fransson@telia.com sa...

Ja, här var det en journalist som blev ertappad.Hur många är det som kommer undan? Jag är författare, skriver deckare och en självbiografi i ämnet, ofrivillig barnlöshet. Jag har skickat mina böcker som en tokig, till alla redaktioner. Vad händer? Inte ett skit? Är böckerna inte bra? Jo, till och med bättre än Camilla Läckbergs, Liza Marklund, om jag ska tro på läsarna, vilket jag gör. Sålt bra? Ja, ofattbart med tanke på vår verksamhet. Go´kväll är en studio jag vill till. Men där sitter hon med de röda klorna, och ler stort mot Jan Guillou, och berömmer honom för hans fina viner. Inte sjutton har jag ens chansen! Detta är också en form av mygel, i Stockholm ska du bo, verka och bli till, landet utanför räknas inte. Det gör mig dödsgrinig. Korruptionen inom journalistiken, tror jag, är mycket större än vad som kan bevisas.