30 november 2009

Nu skrivs det sista kapitlet om Catrine

Skriver idag på Aftonbladets debattsida:

“Det vilar ett tungt ansvar på de tre domarna.”

Nu skrivs sista kapitlet i ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall, det så kallade styckmordet på Catrine da Costa. Delar av den styckade kroppen hittades 1984 och fyra år senare frikändes de två misstänkta läkarna för mord.

Men samtidigt stod det i domskälen att de styckat den döda kroppen, trots att ett sådant brott då var preskriberat. Det ledde i sin tur fram till att de förlorade sina läkarlegitimationer. Och ända sedan dess har de förgäves kämpat för att få upprättelse.

För två år sedan stämde läkarna staten för alla juridiska felaktigheter som begåtts under 25 år. De kräver nu mer än 40 miljoner i skadestånd vid den huvudförhandling som i dag inleds vid Attunda tingsrätt.

Det har kallats för det frikännande justitiemordet eftersom läkarna friades för det påstådda mordet, men ändå pekades ut som likstyckare i domskälen, vilket inte kunde överklagas. De förlorade inte bara arbeten, familjer och vänner, utan också det mesta av social och mänsklig värdighet.

Massmedias bevakning av styckmordsmålet utvecklades till en sorts profant religionskrig, där allehanda illa underbyggda trosuppfattningar torgfördes och förvandlades till etablerade sanningar.

Sådant gods har sedan förts in, medvetet eller omedvetet, i skilda delar av den rättsliga hanteringen. Och de journalister som, när det begav sig, stod på barrikaderna och bildligt ropade ”korsfäst, korsfäst” väljer i de flesta fall numera att tiga.

Ett styckmord har alltid en fruktansvärt skrämmande karaktär, vilket omedelbart inbjuder till spekulationer. I det här fallet blev det påstådda scenariot med två överklassmän, tillika läkare, som gav sig på en ung prostituerad och socialt marginaliserad kvinna så övertygande att det inte ansågs politiskt korrekt att ifrågasätta sanningshalten. Därmed fick målet också en politisk anstrykning, som aldrig riktigt gått att tvätta bort.

Idag kan de båda läkarnas advokater, Carl-Johan Vahlén och Kajsa Blomgren, peka på inte mindre än 158 felaktigheter i hanteringen. Enligt Vahlén är det värsta felet att man över huvud taget väckte åtal mot läkarna.

De enda befästa sanningarna i rättsrötan kring Catrine da Costas död är att vi inte vet när hon blev mördad, vi vet inte var hon mördades, vi vet inte hur hon blev mördad, vi vet inte varför hon blev mördad, vi vet inte vem som mördade henne. Vi vet faktiskt inte heller helt säkert om hon verkligen blev mördad, eller avled av någon annan orsak.

Lika lite vet vi om vem eller vilka som styckade den döda kroppen, därför att varken polis eller åklagare längre tror att de båda läkarna var inblandade. Rättsrötan i fallet löper egentligen på två parallella spår. Främst handlar det om det rent juridiska med lögnaktiga vittnen, undanhållna eller försvunna dokument och rent rättsvidriga beslut.

Men i bakgrunden skymtar också ett mera juridisk-politiskt spår, där ingen av rättsstatens upphöjda tjänare får solkas ner av frilagda oegentligheter.

Ytterst gäller det att om staten, genom Justitiekanslern JK, skulle erkänna det juridiska sammanbrottet i fallet Catrine da Costa, så skulle en rad upphöjda juristers namn bli rejält svärtade. Och det tillåter inte landets juridiska nomenklatura.

Sålunda erbjöd sig en högt uppsatt jurist, vid ett tillfälle, att döda skadeståndsmålet redan på det förberedande stadiet. Den personen kände mycket väl till att hela sex år av minutiös utredning inför dagens huvudförhandling vänder på åtskilliga smutsiga stenar.

Ett annat exempel är, mitt avslöjande för ett drygt år sedan, att domstolschefen vid Attunda tingsrätt, Erik Ternert, sagt att läkarnas talan mot staten helt saknar grund.

Vid en middagsbjudning spelade han också under täcket med en av JK:s byråchefer i akt och mening att ramponera hela processen. Avslöjandet ledde till att Erik Ternert tvingades bort från målet.

Det vilar nu ett tungt ansvar på de tre domare som ska skriva sista kapitlet i fallet Catrine da Costa. Och som ”rakt på sak ska klyva rättsfrågan med skarpslipad klinga”, för att nu citera kung Gråkappa. Han som värnade om alla medborgares lika rättigheter.

Inga kommentarer: