Det är en åldrad och på hemmaplan politiskt trängd president Mahmoud Abbas som nu kommer hit för att tacka svenska regeringen som utan omsvep och sedvanlig politisk beredning valde att erkänna staten Palestina.
På hemmaplan på Västbanken sitter Abbas som president på sitt tionde år, men sedan sex år tillbaka har han inget folkligt mandat eftersom det inte hållits något nytt presidentval. Det sägs att han är sjuklig och hans popularitet har fallit från 50 till 35 procent på bara några månader.
Det palestinska parlamentet har inte haft några sessioner under de senaste tio åren. Abbas säkerhetstjänst har till och med hindrat politisk valda från att ens komma in i parlamentet. Kritikerna säger att han lika gärna kan upplösa parlamentet, eftersom det ändå inte fungerar.
Det är motsägelsefullt men sant att Mahmoud Abbas bygger sin politiska legitimitet på att inte utlysa presidentval. Han gör det säkert väl medveten om att han skulle förlora ett nytt val, för det är flera som väntar i kulisserna. Och därför kan Abbas demokratiska legitimitet ifrågasättas. Hans regering har också förbjudit Västbankens största fackförbund som svar på strejker och höga lönekrav. Abbas påstod att facket inte var officiellt registrerat.
Problem finns även inom Västbankens styrande parti Fatah, som Mahmoud Abbas var med och bildade. Det är välkänt att den som styr Fatah också styr både den Palestinska myndigheten och hela PLO.
Men Fatah har inte kunnat genomföra en flera gånger uppskjuten sjunde partikongress på grund av interna stridigheter. Kongressen ska föregås av interna val, men sådana har bara kunnat hållas på Västbanken. I Gaza har de interna politiska striderna gjort det omöjligt att hålla förval.
Samtidigt har Sverige under de senaste tio åren lämnat bistånd till Palestina på drygt 4,3 miljarder kronor. I statistiken heter det att en post på strax under 700 miljoner kronor gått till offentlig förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter. Men vad är det för biståndsmål som uppnåtts i det avseendet i ett land som inte hållit val på tio år, vars parlament inte sammanträder och som förbjudit den största fackliga organisationen?
Den palestinska tankesmedjan PCPSR hävdar dessutom i en opinionsundersökning nyligen att bara en tredjedel av befolkningen på Västbanken anser sig vara fri att kritisera den Palestinska myndigheten. Sådan frihet brukar räknas till grunderna för mänskliga rättigheter.
Till bilden av Mahmoud Abbas styrande parti Fatah hör dess ständiga utfall mot staten Israel, med offentliga krav på folkmord och folkfördrivning. Regelmässigt heter det att hela Israel tillhör staten Palestina. Helt öppet hyllas terrorister som dödat judar och lika regelmässigt förnekas andra världskrigets förintelse. Det sker bland annat i officiell press och på Fatahs sida på Facebook.
En vecka efter terrorattacken i Paris mot tidskriften Charlie Hebdo hävdade den Palestinska myndighetens egen tidning, Al-Hayat Al-Jadida, att det var Israel som låg bakom attacken, helt enkelt därför att Israel är det enda land som tjänar på den. Tidningen påstod också att 84 procent av palestinierna stöder den uppfattningen.
Den palestinska hållningen till terrorattacken i Paris kan knappast kallas för annat än rent hyckleri. Förhållandet avslöjar en enorm brist på överensstämmelse mellan den Palestinska myndighetens offentliga hållning och vad Fatah torgför.
Den 21 januari attackerade en knivbeväpnad palestinier passagerare på en buss i Tel Aviv. Den attacken beskrev Gazas inrikesminister som ”en morgon av fosterland, en morgon av rebellens knivspets för Palestina”. Attacken kallades av Fatah på Facebook för ”en självuppoffrande akt”.
Vid en TV-sänd fredagsbön över Västbanken för två veckor sedan hette det att judarnas ”hjärtan har stämplats av Allah. Han har gjort apor och grisar och slavar av dem”.
Kort efter att Palestina skrivit under det så kallade Romfördraget och anslutit sig till Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag, påstod Fatah på sin Facebook-sida att Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu snart kommer att hängas av ICC.
Glorifieringen av palestinska terrorattacker och påståendet att Netanyahu kommer att hängas är bara några exempel på det dagligen publicerade hatet gentemot Israel, med eller utan officiell sanktion från den Palestinska myndigheten och dess propagandaorgan.
När det gäller brottmålsdomstolen i Haag och Palestinas anmälan av Israel dit, ser många observatörer det som Mahmoud Abbas sista halmstrå. Dels handlar det om att förhandlingsvägen med Israel om en tvåstatslösning av Palestinafrågan – åtminstone för närvarande – är helt uttömd. Det duger helt enkelt inte för Abbas att längre sitta vid förhandlingsbord som inte leder någonstans.
Och dels handlar det om att Abbas till varje pris måste bättra på sin popularitet på hemmaplan. Det fanns helt enkelt ingen annan väg att gå för Palestina än att vända sig till Haagdomstolen.
Men agerandet kan knappast ses som något avgörande för genomgripande kursändringar i den palestinska saken. Därtill är domstolen alltför saktfärdig och dess legitimitet alltmera ifrågasatt, bland annat på grund av oändligt långa handläggningstider. Det är inte ens säkert att domstolen på grund av palestinafrågornas politiska sprängkraft vågar inleda en fullskalig utredning, efter den preliminära utredning som nu pågår.
Så vilka vägar återstår då för president Mahmoud Abbas? Frågorna ser ut att vara fler än alla tänkbara svar.
Fotnot: Längre ner här på sidan finns min tidigare artikel om den Palestinska myndigheten och ICC.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar