Det var en helt tomhänt president Mahmoud Abbas som kom till Stockholm, men som reste hem i morse med en hel säck pengar i bagaget, 1,5 miljard kronor i bistånd över fem år. De löften han gav om kamp mot korruption och för mänskliga rättigheter klingade ganska falskt. Därför att korruptionen löper ända in i hans egen familj och olika mänskliga rättigheter har förtrycks under hela hans tid vid makten. Trots det svenska talet om nya fredssträvanden, göder pengaregnet och det svenska erkännandet av en stat som bara finns på pappret en fortsatt icke-fredlig relation med Israel.
Mahmoud Abbas tomma ord om nya fredssträvanden och utsträckta händer var bara fraser han upprepat i varje huvudstad han besökt, men som tyvärr saknar substansvärde. Det mest uppseendeväckande Abbas sa i Stockholm var istället att han gärna håller val till parlament och president om de terroriststämplade Hamasbröderna i Gaza vill ha val.
Men påståendet var en tom gest och inte särskilt trovärdigt, därför att ett val nu skulle Abbas och hans Fatah förlora och istället skulle Hamas ta makten också på Västbanken. Terrororganisationen gör sedan flera år tillbaka alltmera insteg på Västbanken och det är just därför Abbas har struntat i nya val. Han sitter nu på sjätte året utan ett verkligt politiskt mandat. Och parlamentet sammanträder inte alls.
Den påstådda stat som Sverige nu öser stora mängder pengar över existerar inte. Palestina som stat finns inte. Så enkelt är det. Man har ingen kontroll över sitt påstådda territorium, vilket är den viktigaste folkrättsliga grunden för en statsbildning. Samtidigt ligger man i ständig fejd med sina palestinska bröder i Gaza. Och knappast någon kan beskriva hur en statsbildning skulle se ut, inte minst geografiskt, där de båda palestinska områdena Västbanken och Gaza inte har någon landkontakt med varandra. Fågelvägen är det cirka tio mil mellan Ramallah på Västbanken och Gaza City.
Hela tanken kring en tvåstatslösning av konflikten mellan Israel och palestinierna seglar numera i en sorts marvatten utan någon rörelse. Och om den konflikten kan anses vara lokal, så finns det samtidigt en betydligt mera akut regional konflikt som omfattar en stor del av hela Mellanöstern.
Syrien plågas av ett inbördeskrig som aldrig synes ta slut och med miljoner flyktingar i Libanon och Jordanien. Irak håller på att falla samman som statsbildning och jihadisternas mordiska framfart i form av IS eller ISIL hotar allt vad stabilitet, fred och frihet heter i hela regionen. Deras svarta fanor dyker nu upp på fler och fler platser över hela Mellanöstern.
Amerikanska konservativa tänkare talar till och med om ett gryende världskrig inom islam, eller till och med ett krig mellan kristendom och islam, där blotta tanken förskräcker.
I det läget har den svenska regeringen valt att hålla korrupta palestinier om ryggen med hjälp av pengasäckar som knappast bidrar till demokrati och frihet. Socialdemokratin tycks drömma sig tillbaka till Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då man hade direktlinje till Yassir Arafat och PLO. Den organisationens gamla kontor i Stockholm är sedan igår uppgraderad till status som ambassad.
Förfarandet med att erkänna pappersstaten och i stort sett fördubbla ett redan omfattande bistånd synes mest vara att föra inrikes utrikespolitik. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hålls på så sätt varma, samtidigt som oppositionen emot all praxis i sammanhanget hålls utanför.
Ett annat syfte är att vinna stöd bland palestiniernas vänner i FN för en svensk stol i säkerhetsrådet under 2017-2018. Att sitta i säkerhetsrådet, om än bara för två år, kan tyckas vara fint som snus. Men där är det ändå de fem permanenta medlemsstaterna som bestämmer allt av större vikt.
Det sker dessutom i en tid då FNs roll på den globala arenan marginaliserats alltmera. Men där vill socialdemokratin ändå ha en röst, som man gärna vill tro spelar roll. Samtidigt är det närmast ett understatement att påstå att ingen annanstans i världen än i FN-skrapan på Manhattan produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.
Dagens utrikespolitiska deklaration i riksdagen från Margot Wallström andas samma ambitioner när det gäller FN och Sveriges självpåtagna roll i världen.
Men den socialdemokratiska regeringens nygamla förhållande till palestinierna riskerar starkt att bli kontraproduktivt. Budskapet till dem blir att ni kan fortsätta som vanligt, fortsätt med dubbla budskap till Israel i form av raketer och terror från Gaza, och halvdana eller tomma löften från Västbanken. Bara så göds en fortsatt konflikt mellan palestinier och israeler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar