Lögnaktig radiodokumentär i P1 om strejken på Radio Göteborg

I år är det 35 år sedan det utbröt en vild strejk på Radio Göteborg. Det var första och enda gången hittills något sådant hänt inom svensk public service. Stationen stängdes, personalen lockoutades, motades ut genom dörrarna och chefen, Bo Carlson, fick sparken. Dessutom fälldes han i tingsrätten efter en politisk rättegång. Tillsammans med Jan Josefsson och Lennart Persson, var jag själv en av de tre strejkledarna. Alla som strejkade fälldes också senare i Arbetsdomstolen.

De nutidshistoriska händelserna avhandlas nu i en dokumentär från Sveriges Radio i Göteborg, med rubriken ”Skandalradion i Göteborg”, som sändes under helgen i radions P1. Men det är ett falsifikat av vad som verkligen hände.

Programmet handlar om satirserien Kabaré Apropå, med Frank Gunnarsson som frontfigur och programledare. Det anmäldes till dåvarande Radionämnden som fällde serien och valde att underrätta regeringen. Det politiska trycket på Bo Carlson hade då varit enormt för att han skulle stoppa programmen, eller sparka Gunnarsson.

En dokumentär i radio eller tv måste ha som mål att återskapa en verklig händelse på ett realistiskt och autentiskt sätt, framför allt med betoning på de förhållanden som rådde vid den tid man vill skildra. Men inte att vinkla skildringen efter behag eller nutida politisk korrekthet.

1982 fanns det ytterst starka politiska motsättningar i Göteborg. De flesta skeppsvarven hade lagts ner och tiotusentals jobb i första och andra leden var borta. Textilindustrin i Sjuhäradsbygden hade utraderats och flyttat från Sverige. Volvos affär med Norge om aktier i utbyte mot norsk olja hade gått i stöpet med förmodade förluster på 700 miljarder över tid.

Thorbjörn Fälldin var statsminister, men som senare samma år ersattes av regeringen Ola Ullsten. I Göteborg var Sven Hulterström kommunalråd. Han blev senare både statsråd och socialdemokraternas gruppledare i riksdagen. Ute i världen rasade Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina. Det var en i högsta grad orolig tid.

I framför allt Göteborg och Norrbotten hade socialdemokratins båda grenar, partiet och LO-facket, under decennier jagat kommunister, deras röda anhängare i släptåg eller ens vaga sympatisörer. Både IB-affären och sjukhusspionaffären på Sahlgrenska sjukhuset Göteborg, under andra hälften av 1970-talet, hängde fortfarande som en mörk skugga över landet.

På Radio Göteborg var vi en skara unga, ambitiösa och i viss mån samhällskritiska journalister, som såg det som vår uppgift att förhålla oss ifrågasättande till vad som hände i samhället. Radiostationen sände nyheter, morgonprogram och några magasin. Leif ”Loket” Olsson var motor i sportsändningarna.

Men i Sveriges Radios så kallade dokumentär bortser man helt från de historiska fakta som bildade fond till vad som faktiskt hände. Istället valde man att ägna säkert halva programtiden åt att låta Frank Gunnarsson redogöra för sin proletära uppväxt, hans klasshat, hämndbegär och påstådda sympatier för avsomnade KPMLr. Gunnarsson ges ett mycket långt rep för att verbalt hänga sig själv i nutid.

Man bortser också från att det var hyllade skådespelaren och författaren, Kent Andersson, som skrev rader av de kritiserade och fällda texterna.

Jag som stod i strejkens frontlinje tillåts några få korta repliker i programmet. Enstaka detaljer under konflikten ges däremot stort utrymme, men utan begripligt sammanhang. Vad vi i själva verket kämpade för var rätten att pröva yttrandefrihetens yttersta gräns och rätten att sända politisk satir. Men det framgår över huvud taget inte alls.

Programmakarnas hantering är djupt ohederlig och ett i raden av mer eller mindre politiska och journalistiska klavertramp av Sveriges Radios dokumentärredaktion..

Riktig satir ska vara politiskt spetsig, utmanande, ganska rå och ibland till och med lite ful. Men efter Radio Göteborg existerar ingenting sådant i det här landet och det kommer säkert inte heller att återkomma. Det som idag kallas för satir är mera billiga ordvitsar, imitationer av politiker, komik eller lite allmänt bus med manuskripten.

Allt sådant är fjärran från till exempel franska Charlie Hebdo eller Le Canard enchaîné. Den senare har funnits sedan 1915, då tidningen startades under brinnande världskrig och båda är pålar i köttet på vilken fransk regering och president det än må vara.

Det har nu gått 35 år sedan den vilda strejken i Göteborg och då väljer Sveriges Radio att försöka göra ett tillrättaläggande av vad som faktisk hände, för att på så sätt verifiera ett politiskt övergrepp från ytterst den dåvarande svenska regeringen. Det är mycket anmärkningsvärt.

Frank Gunnarsson må ha varit en buse, eller rent av politisk dåre. Men det ger inte Sveriges Radio legitimitet att förneka och mörka nutidshistoriska fakta, så som de hände vid den tiden i Göteborg.