Falsk rapportering om skadeståndsmålet i da Costa-fallet

Att som journalist rapportera om en händelse är en sak. Att rapportera sakligt och korrekt är ibland en helt annan sak. Och alla vet att felaktig rapportering kan få ödesdigra konsekvenser för både bedömningar och opinionsyttringar av olika slag. När nyhetsbyrån TTs reporter, Ewa Tures, ägnar sig åt ren falskrapportering i det pågående skadeståndsmålet, mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten, blir det särskilt allvarligt eftersom TT har så enormt stor genomslagskraft i landets samtliga medier av någon betydelse.

Det handlar om förhöret med rättsläkaren Jovan Rajs, respektive det med barnpsykiatern Frank Lindblad. I fallet Rajs, som obducerade den döda kroppen, är det i och för sig inget fel på det som står i texten om hans vittnesmål.

Det handlar istället om vad som inte står där. I texten flyter Ewa Tures enkelt förbi Rajs påstående i rätten att han inte vet vem som mördade da Costa, när han så helt tydligt tidigare pekat ut Teet Härm som mördare och likstyckare. I stället heter det att ”Nu är det upp till läkarnas advokater att försöka visa att Rajs och andra tjänstemän agerat felaktigt i sina tidigare ställningstaganden”.

Och det var också precis vad som skedde direkt efter förhöret med Rajs. Då sågades nämligen Rajs vittnesmål sönder och samman av två rättsläkare, som tillsammans med fyra andra dessutom skrivit ett sakkunnigutlåtande. Men det utelämnade TT helt och hållet och därmed stod Jovan Rajs helt oemotsagd med sina gamla, och numera ganska dammiga, ståndpunkter om en sexualsadistisk och aggressiv styckning.

TT utelämnade också den hetsiga ordväxling, som utbröt i rättssalen då advokat Kajsa Blomgren försökte läsa högt ur Rajs memoarer. Han avbröt henne och röt om att det här inte är ”Moskva 36”, det vill säga Stalins utrensningar på 1930-talet. Att helt och hållet utelämna en så häpnadsväckande jämförelse är lindrigt sagt mycket märkligt.

Det andra exemplet gäller förhöret med Frank Lindblad som skrev det kontroversiella utlåtandet där det bland annat påstods att Thomas Allgéns dotter skulle kunna ha varit med om styckning av en människokropp.

Här fick Lindblad frågan om omgivningens, dvs. utredningspersonalens och mammans, intresse för den lilla flickans underliv kan ha påverkat barnet. Lindblad svarade entydigt ”Ja, det är klart att det kan”. Men det utelämnade TT och nöjde sig med nästa mening i svaret som löd ”Det beror på hur man förklarar det för barnet”. Genom att halvera vittnesutsagan har den alltså förskönats från ett entydigt ja, till ett villkorat svar.

Även i det här fallet valde TT helt och hållet bort ett av läkarsidans vittnen, rättspsykiatern Tomas Eriksson, som avvisade barnets berättelse som ”nonsens”. Eriksson sa också att ”På 1980-talet hade vi en lång rad rättegångar, där oskyldiga dömdes och det faller en skammens ljus över detta”, sa han och hävdade vidare att i fallet da Costa har ”Den som lämnat uppgiften varit suggererad av tidsandan som rådde”.

Att redigera citat eller att helt och hållet strunta i en viss parts uppfattning i en given sak, är förvisso ett lika gammalt som väl beprövat journalistiskt trick för att nå ett visst mål. Men det är lika fullt osaklig och partisk falskrapportering.

Reportern, Ewa Tures, har under åtskilliga år arbetat på TT som kriminalreporter och hon kan ingalunda vara okunnig om dynamiken i en rättslig process, det vill säga att olika vittnesutsagor ställs mot varandra. Och det finns faktiskt en journalistisk skyldighet att rapportera från båda sidor i en rättslig process.

Men i det här fallet återstår inget annat alternativ än att Tures och TT gjort det medvetna valet att ställa sig på statens och Justitiekanslerns sida i målet. I förlängningen betyder det att nyhetsbyrån TT hänger kvar i den gamla unkna uppfattningen att de båda läkarna på ett eller annat sätt var inblandade i styckningen av Catrine da Costas kropp. En sådan, sakligt sett felaktig, hållning är ingenting annat än en journalistisk förbrytelse.

Eftersom TTs genomruttna rapportering publicerats i en lång rad tidningar, både på papper och på nätet, vore det ganska klädsamt om Pressombudsmannen, Yrsa Stenius, tar ett eget initiativ och granskar materialet.

Felaktiga rubriker

Helt andra och betydligt mera finstilta exempel handlar om vad man som journalist egentligen ska kalla hela saken. Trots att en hel hop rättsmedicinska experter, inklusive åklagare och polis, numera entydigt hävdar att ingen kan säga hur Catrine da Costa avled sommaren 1984, envisas de flesta medier med att använda uttrycket ”styckmordet” eller ”mordet”. Det återfinns oftast i rubriker, men finns också här och var i brödtexter.

Det gäller till exempel landets största tidningar, som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen. Däremot använder Svenska Dagbladet numera uttrycket ”da Costa-fallet”, vilket naturligtvis är det korrekta.

Ett värre exempel är uttrycket ”styckmordsläkarna”, som återfinns på åtskilliga håll, inklusive Dagens Medicin, Sydsvenskan, Ekot och TV4. Att det rent lögnaktiga uttrycket också hittas hos TT gör saken än värre, eftersom TT har så stor spridning över hela landet. Lägg därtill att TTs material också fångas upp av flera stora utländska nyhetsbyråer.

Fakta är att de båda läkarna är friade från mord, men anklagade för styckning i tingsrättens domskäl. Ett eventuellt sådant brott var dock vid tiden för domen preskriberat. Domskälen kunde heller inte överklagas. Domskäl får enligt lag inte ha någon rättsverkan, men så blev det ändå när de båda deslegitimerades 1991.

Infama idiotier

En krönika, i Expressen den 8 december, som stinker av 1980-talets vanställda publicistik i fallet, står Lars Lindström för. Rubriken är ”Obducenten säger att han känner sig våldtagen”.

Det handlar om Teet Härms vittnesmål, där han bland annat säger ”att han känner sig våldtagen – och jämför sig med kvinnor som jagas av och gömmer sig för sina män”.

Sedan rullar det vidare med ”Att obducenten i Attunda tingsrätt i december 2009 jämför sin situation med värnlösa och misshandlade kvinnors läge kan lätt uppfattas som en provokation”. Och avslutningen följer samma mönster.

”Jag blev anklagad för mord, inte bara ett mord, utan flera, och sedan har anklagelserna staplats på varandra. Det säger sig självt att det inte är så lätt att leva med den stigmatisering det innebär, säger obducenten. Han är stigmatiserad. Han är våldtagen in på bara kroppen. Han förstår hur förföljda kvinnor känner sig. Liknelserna är i sammanhanget utmanande. Mordfallet må vara preskriberat - men nu kan könsdebatten kring Catrine da Costa-fallet åter ta fart.”

Lars Lindström har jobbat på Expressen sedan 1986 och därmed var han med på den tiden då tokfeministerna hade fritt spelrum i spalterna. Även om en krönikör äger rätten att tycka och skriva snart sagt vad som helst, borde en journalist med Lars Lindströms erfarenhet inte tillåta sig att förfalla till den tidens infama idiotier.

Vid sammanlagt bara tre tillfällen, sedan den 30 november, då skadeståndsmålet inleddes har det flesta riksmedier varit på plats i Attunda tingsrätt. Det största misstaget var, så här långt, att samtliga avstod från att lyssna på statens sakframställning, då ombudet Ingvar Gunnarson tvingades ta tillbaka den absoluta lejonparten, i 26 punkter, av statens invändningar mot läkarsidan. Det var dramatik i den högre juridiska skolan, och är något som påverkar fortsättningen av hela målet.

Och det var ju tråkigt för medierna. Inte för reportrarna, som missade en nyhet. Inte för tidningarna, som tappade bort sitt uppdrag. Inte för radio och TV, som hade kunnat förmedla dramatiken.

Den taffliga bevakningen drabbar bara de läsare, lyssnare och tittare, som har rätt att få veta följderna av de juridiska irrfärderna, kring en ung kvinnas tragiska död för 25 år sedan. Och vad som sedan drabbade de båda anklagade läkarna med så förödande kraft.