Fingeravtryck på liksäckarna kan utredas på nytt – i Finland

När den första decembersnön idag svepte in över Stockholm, vittnade advokat Kerstin Koorti i det pågående skadeståndsmålet vid Attunda tingsrätt, mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten. Koorti avslöjade bland annat att hon har en uppsättning av de fingeravtryck som för några år sedan hittades på insidan av de säckar, där kroppsdelar från Catrine da Costa hade placerats. Kerstin Koorti undersöker nu, på egen hand, om fingeravtrycken kan identifieras av polisen i Helsingfors.

Bakgrunden till Koortis vittnesmål är att 2002 var hon ombud för läkarna. Hon fick då avslag på en resningsansökan i Regeringsrätten i legitimationsfrågan, därför att man inte hade tillräckligt med ny bevisning. Advokat Koorti valde då att söka bakåt i utredningen och gick tillbaka de plastsäckar, där kvarlevorna efter da Costa hade legat.

Så småningom fick Koorti polisen att skicka säckarna till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping (SKL), där man hade fått ny utrustning för att söka efter fingeravtryck, som i korthet går ut på att ytan som ska undersökas bestryks med flera tunna lager guld. Då fann man på säckarnas insidor avtryck från fem eller sex olika personer.

Resultatet gick tillbaka till polisen, som dock vägrade att tala om för advokaten vad man kommit fram till. ”Nej, det talar vi inte om för dig. Därför att då lämnar du bara in en ny resningsansökan.” Det spelade ingen roll att det var Kerstin Koorti som tagit initiativ till undersökningen med den nya utrustningen hos SKL.

Efter en del bråk, fick hon dock veta att varken Thomas Allgéns eller Teet Härms avtryck hade hittats. Man kunde också utesluta den utredningspersonal som hanterat säckarna. Polisen lovade att Koorti skulle få ett skriftligt intyg på att de nya fynden inte omfattade Allgéns och Härms avtryck, men det fick hon aldrig. Hon fick heller aldrig veta om det fanns några andra personer som hade identifierats med hjälp av fingeravtrycken.

Advokat Kerstin Koorti, som flera gånger tidigare tagit initiativ till egna utredningar och anlitat utländska experter, undersöker nu om den finska kriminalpolisen med hjälp av olika register kan identifiera avtrycken på säckarna.

Hängda från början

I ett annat vittnesmål framträdde journalisten, Olle Andersson, som vid tiden för förhandlingarna i tingsrätten 1988 arbetade på Sveriges Television och täckte målet för regionala ABC-Nytt. Han berättade hur medierna rapporterade om målet.

”Det hade målats upp en diabolisk bild av de båda åtalade. De var hängda i medierna från början. Och då hade vi ändå landets mest erfarna reportrar på plats.”

Om korridorsnacket mellan journalisterna i rättegångspauser sa Olle Andersson att, ”Den samstämmiga inställningen var att de här båda läkarna var skyldiga så det stänker om det. De här borde hängas upp i sina genitalier”.

Olle Andersson var också påtagligt självkritisk om sin egen bevakning. ”Under mina 35 år har jag aldrig varit med om någon liknande. Jag undantar ingen, inte ens jag själv. Jag löpte med så gott det gick. Jag var dåligt påläst och ser tillbaka på min bevakning utan någon som helst stolthet.”

Om sin upplevelse av den enorma uppståndelsen kring de båda förhandlingarna i tingsrätten sa han att ”Det var som en gammaldags offentlig lynchning”.

Jovan Rajs misstankar

För att motbevisa professor Jovan Rajs påstående i ett förhör förra veckan, att han inte vet vem som mördade Catrine da Costa, hade läkarsidan kallat kriminalkommissarie Jan Olsson till ett andra förhör i rätten. På 80-talet arbetade Olsson tillsammans med Rajs i utredningen.

”Har Rajs haft någon uppfattning om vem han misstänkte?” frågade advokat Kajsa Blomgren.

”De gånger han talade med mig gjorde han klart att han misstänkte en kollega. Man skulle inte känna någon tvekan om att det rörde sig om Teet Härm.” svarade Jan Olsson.

Kriminalkommissarien berättade också om en middag hemma hos paret Rajs. ”De gick hela tiden fram till fönstret och talade om en vit bil. Det kändes ganska egendomligt att de var så upptagna av detta. De var uppenbart rädda för Teet Härm.” sa Jan Olsson. Härm hade en vit bil av märket Golf.

Professor Rajs rädsla för Härm har han också själv beskrivit i sina memoarer från 2001.

"Under en kortare tid var jag rädd för att [Teet Härm], om han misstänkte att jag kunde avslöja honom, kanske skulle vilja röja mig ur vägen, skjuta eller knivhugga mig i ryggen en mörk höstkväll. Men min rädsla gick snabbt över. Jag förstod att han inte hyste något personligt agg mot mig, jag var hans respekterade lärare som han nu ville ha som sin motståndare. Han iscensatte ett skådespel, utan mig inga aktörer. Han ville hellre ha mig levande än död."

Ett selektivt minne

Tidigare på måndagen, som var den sjunde rättegångsdagen, hördes förre kriminalinspektören Per-Åke Larsson, på telefon från Thailand. Han var den som på chefsåklagare Anders Helins uppdrag 1987, ledde den återupptagna utredningen mot de båda läkarna.

Förhöret formade sig till en mycket pratig tillställning, med åtskilliga privata och ovidkommande utläggningar från Larssons sida.

Per-Åke Larssons minnesbilder var också ganska tydligt selektiva. Han mindes till exempel i detalj när han kallades upp till Helin och fick utredningsuppdraget och vilka övervägningar han gjorde för egen del innan han accepterade, eftersom det var en utredning med kraftig bäring i riktning mot massmedial bevakning.

”Jag visste ju att det skulle bli ett jäkla liv, när det här togs upp igen. Men jag var inte bangen, utan beställde upp ett stort kassaskåp för handlingarna.”

Idag sa sig Larsson vara medveten om att han inte fick ta del av alla handlingar. Han vittnade också om att han ”på nåder fick böna och be om olika papper”.

Men vem som hade hittat, det tidigare borttappade, förhöret med den arkitekt som troligen var en av de sista människor som såg Catrine da Costa i livet, visste inte Larsson alls. Arkitekten hade flera olika vapen hemma i sin bostad. Han hittades senare död i ett badkar.

Per Åke Larsson fick också en fråga om läkarnas alibin på annandag pingst, den 11 juni 1984.

”Det vill jag inte gå in på under ed”, blev svaret.

Beträffande den starkt ifrågasatta konfrontationsparad som Larsson var med om, med det så kallade fotohandlarparet som vittnen sa Larsson, ”Jag hade ganska stor erfarenhet av att göra konfrontationer”.

Genom hela förhöret med Per-Åke Larsson löpte en outtalad underström av dels att han på givna punkter inte mindes och dels att han ville lägga över ansvaret för en kritiserad utredning på åklagaren, Anders Helin.

När förhöret med Larsson var över undslapp han sig, ”kan vi aldrig få ett slut på det här, vi får hoppas att det här är sista gången”. Han syftade på de många processerna i fallet Catrine da Costa. Då svarade ordförande Sten Falkner ”det får vi verkligen hoppas”.

Det var andra gången under rättegången som Falkner gjorde sig skyldig till a Freudian slip of the tongue. Förra gången frågade han advokaterna vad de tyckte att det skulle stå i den kommande domen. Vad han sa idag kan tolkas som att han hoppas att ingen av parterna överklagar. Och det har han naturligtvis ingen rätt att uttala sig om.

Beträffande konfrontationerna har de vid det här laget avvisats av en ganska lång rad experter som helt oprofessionella och att de saknar värde. Utanför rättssalen har det till och med hävdats att konfrontationerna med fotohandlarparet är värre än den som genomfördes med Christer Pettersson i Palmeutredningen.

Idag var det dags för ytterligare en expert, docenten i rättspsykologi Nils Wiklund, att avfärda konfrontationen.

”Det går inte att bedöma utpekandet som trovärdigt. Redan efter fyra månader sjunker trovärdigheten och ju längre tiden går, desto mera minskar tillförlitligheten.”

I det här fallet dröjde det flera år mellan den påstådda händelsen i fotoaffären och utpekandet.

Wiklund har dels slutfört en analys av konfrontationen, som ursprungligen genomfördes av vittnesexperten Birgit Hellbom, och dels i ett yttrande analyserat Hellboms utlåtande om ”Barnets berättelse”, som från början gjordes tillsammans med vittnespsykologen Astrid Holgersson.

Undersökningen om barnet Allgéns eventuella upplevelser avfärdade Nils Wiklund med hänvisning till att den som gjorde utlåtandet, Frank Lindblad, ”saknar utbildning i utsagepsykologisk analys”.

På onsdag blir det förhör med förre chefsåklagaren Anders Helin, som betraktas som ett nyckelvittne i målet. Då ska också en före detta nämndeman i tingsrätten höras. Frågan är bara vad han egentligen kan säga om den tingsrättens överväganden, med tanke på att han en gång svurit domareden.

Detsamma gäller för två domare som statens ombud har kallat till senare i veckan. Om Justitiekanslern uppmanat sina, två enda, egna vittnen i målet att bryta domareden kan det bli en intressant ordväxling mellan parternas företrädare.