Jovan Rajs förlorade heder

”Catrine da Costa är mördad. Vem som har mördat henne vet jag inte”. Det överraskande uttalandet kom idag från professor emeritus Jovan Rajs inför Attunda tingsrätt, när han förhördes om sin starkt ifrågasatta roll i fallet Catrine da Costa.

Vad han sa kan ses som en rejäl pudel, efter att tidigare entydigt slagit fast att Teet Härm var skyldig till både mord och styckning av den döda kroppen. Rajs var Härms handledare på rättsläkarstationen i Solna och den som obducerade da Costas kropp.

Det han sa idag står i bjärt kontrast till ett handskrivet brev till chefen för polisens tekniska rotel, Vincent Lange, i november 1984. Rajs påstod där att Härm mördat da Costa med hjälp av sin fästmö, att liket fotograferats och att Härm grävt ner huvudet på parets villatomt i Täby.

Jovan Rajs tvärsäkra uttalanden i brevet, plus obduktionsutlåtandet som utan namns nämnande pekade i riktning mot Teet Härm som seriemördare, var helt avgörande för hur saken hanterades ända fram till 1991, då Kammarrätten drog in läkarnas legitimationer.

Utdrag ur Jovan Rajs brev till Vincent Lange.


När advokat Kajsa Blomgren inledde förhöret med Jovan Rajs, sträckte hon på sig lite extra och påminde om en nyfiket intresserad jaktfalk, som på håll studerar ett presumtivt byte.

”Är det en rättsläkares uppgift att sätta dit en gärningsman?” frågade Blomgren.

”Absolut inte”, kom det prompt från Rajs, som därmed försökte svära sig fri från både brevet till Lange och obduktionsutlåtandet.

Flera gånger försvarade sig Jovan Rajs med att han inte kunde upprepa vad han sagt då det begav sig på 1980-talet, han avvisade vidare Socialstyrelsens rättsliga råd som kritiserat honom i sammanhanget, samt förringade sina kontakter med den kontroversiella sociologen Hanna Olsson.

Olsson var den portalfigur, som från ett feministiskt perspektiv drev opinionen framför sig likt en mobb och fram till en lynchjustis mot de båda läkarna. Olsson fanns idag bland åhörarna i rättssalen och i en paus avvisade hon alla propåer om en intervju med ett mycket bestämt ”Nej”.

Advokat Blomgren tog också upp en passage ur Jovan Rajs memoarer, där han beskriver Teet Härm som en Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Men då hade professor Rajs fått nog och ropade aggressivt ”Inga citat, ska du läsa får du läsa upp hela kapitlet. Det här är inte Moskva 1936”.

Med det verbala utbrottet försökte Rajs jämställa förhandlingen i skadeståndsmålet med Josef Stalins utrensningar i Sovjetunionen på 1930-talet, då bland annat intelligentia och akademiker avrättades.

Om Jovan Rajs på 1980-talet var en upphöjd professor i rättsmedicin som ingen, varken ville eller vågade ifrågasatta, så förvandlades han idag till en slagen pensionär som förgäves försökte försvara sin heder med orden ”Gud bevare mig från att jag skulle skada någon oskyldig”. Och när de orden hade klingat ut i rättssalen försvann han snabbt tillsammans med Hanna Olssons feministiska entourage.

Bilden av en Jovan Rajs som förlorat sin heder förstärktes betydligt då, rätten senare på dagen, hörde Anders Eriksson, professor i rättsmedicin i Umeå. Han har tillsammans med fem rättsmedicinska kolleger skrivit ett sakkunnigutlåtande. Det utlåtandet stöds dessutom av bortåt 20 andra rättsmedicinare, svenska och utländska, men som inte hör till undertecknarna.

I ett antal punkter slår man fast att orsaken till Catrine da Costas död inte kan fastställas. Det går heller inte att säga på vilket sätt hon dog; om det var mord, dråp, självmord, eller en överdos, etc.

Vidare kan tidpunkten för hennes död inte fastställas. Och beträffande styckningen slog Anders Eriksson fast att ”Rättsläkare får aldrig lära sig att stycka människor. Alltså finns det ingen professionell styckningsmetod”. Det senare var Jovan Rajs inne på i sitt obduktionsutlåtande 1984.

När det sedan gällde det gamla påståendet om två likstyckare sa Eriksson att det finns inget vetenskapligt stöd för något sådant. ”Det är en bisarr ståndpunkt”, sa han.

Tisdagens förhandlingar avslutades med ett förhör med före detta kriminalkommissarien Jan Olsson. Han var specialist på undersökningar av brottsplatser och därefter chef för Stockholmspolisens särskilda grupp för gärningsmannaprofiler och vid skilda tidpunkter var han involverad i utredningen.

Olsson kände på den tiden både Teet Härm och Jovan Rajs, men han trodde aldrig på polisens teorier om Härms och Allgéns skuld. Den uppfattningen framförde han också då, men fick svaret ”Den här Härm är så listig. Han driver med oss och har lagt ut villospår”.

Till sist sa Jan Olsson spontant ”Jag beklagar att jag har varit en del av ett system, som gjort att det har blivit så här.

Vad han egentligen talade om är ett rättssystem utan fungerande kontrollmekanismer, i kombination med olika utredande myndigheters väl utvecklade tunnelseende. Den förödande kombinationen drevs dessutom framåt av en dövblind mediedomstol, som vi egentligen bara känner till från totalitära stater.