På årets mörkaste dag och på skadeståndsmålets kortaste förhandlingsdag, avslutades rättegången mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten, med båda parternas slutanföranden. Efter bara två och en halv timme, hade båda sidor lagt fram komplett skilda beskrivningar av händelserna från 1984, då Catrine da Costas döda kropp hittades, och framåt.
Advokaterna Carl-Johan Vahlén och Kajsa Blomgren sa att ”det här är Thomas och Teets sista chans till upprättelse”, efter 25 års kränkningar. Och när Teet Härm fick möjlighet att säga något till rätten för sin egen del sa han ”jag skulle kunna hålla låda till nyår. Därför ska jag rest my case, som de säger på tv”.
Frågan om eventuellt felaktig myndighetsutövning överlämnade läkarsidan till rättens bedömning, men när det gällde begångna fel och försummelser, återkom den sidan med en rad exempel.
Man pekade på ett antal typfel i polisutredningen, som att den inte hölls öppen för eventuellt andra gärningsmän. Utredarna var vidare inte utbildade för uppdraget; det fanns flera dröjsmål och man ignorerade den så kallade objektivitetsplikten.
Läkarsidan anser att rättsläkaren Jovan Rajs av rent formella skäl var jävig, då Teet Härm var hans adept och kollega. Polisen skulle helt enkelt ha bytt ut Rajs, eftersom han gick utanför sin yrkesroll.
Felen listades därefter i ett tjugotal punkter, som till exempel att man aldrig upprättade något tidschema över den påstådda gärningen. Det rådde en oerhörd röra i akten, vilket ledde till att fem viktiga vittnesförhör försvann. Vidare ignorerade utredarna det faktum att man än idag inte känner till orsaken till da Costas död.
Det var fel att inte utreda läkarnas hävdade alibin. Polisen övertolkade utredningsresultatet av barnet Allgéns påstådda upplevelser. Det var fel att så blint lita till mammans berättelser.
Vidare var det fel att ”fotohandlarparet Schröder tilläts peka ut person efter person, tills de pekade rätt”, sa advokat Blomgren. Till sist klippte hon till med att ”Jovan Rajs och mammans paranoia förstörde möjligheten att hitta gärningsmannen”.
Åtalet mot de båda läkarna 1988 avfärdades med att ”Anders Helin saknade förmåga att dra logiska slutsatser om hur ett brott hade begåtts”. Det har hela tiden varit läkarsidans absolut centrala punkt, man borde aldrig ha väckt åtal mot läkarna 1988. Frågan borde istället ha återförts till utredningsstadiet.
Advokaterna ansåg också, något överraskande, att tingsrätten då den skrev de omdebatterade domskälen om styckningen borde ha varit medveten om att en förvaltningsdomstol senare skulle kunna ta upp den saken. Och domaren, Carl-Anton Spaks, uttalande att domskälen skulle ses som konsumentupplysning ”gav ett intryck av att de var skyldiga”.
Kammarrättens bedömning 1991, då läkarna deslegitimerades avfärdades som ett exempel på felaktig bevisvärdering, genom att man fäste avseende vid vittnen som inte var trovärdiga.
Mot slutet kunde, advokat Carl-Johan Vahlén, inte låta bli att ge tingsrätten aningen av en näsknäpp om vad han tyckte att det ska stå i domen. Det kom mot bakgrund av att rättens ordförande, vid ett tidigare tillfälle, helt abrupt hade frågat läkarsidan vad de tyckte att det borde stå i domen, eftersom staten tvingats dra tillbaka det mesta av sin sakframställning. Så Vahlén tog sats och läste innantill.
”Oavsett om det förekommit felaktig bevisvärdering och rättstillämpning, har polisens och åklagarens myndighetsutövning, haft den grad av fel och försummelser, med hänsyn till vad Thomas och Teet hade att räkna med, att ersättning skall utgå."
Staten genom Justitiekanslern, JKs ombud, förre chefsrådmannen Ingvar Gunnarson, avvisade varenda punkt på läkarsidans lista över kränkningar.
”Det ska mycket till för att misstag ska grunda skadestånd. Eventuella missgrepp under förundersökningen har inte haft någon inverkan på domstolarnas avgöranden”, sade Gunnarson sammanfattningsvis.
Han sa också att den kammarrättsdom där läkarna fråntogs sina legitimationer ”ligger fast med full rättskraft. Den har också granskats av högsta instans, Regeringsrätten, vid flera tillfällen”.
”Och hur ska de då kunna beviljas skadestånd för att de inte kunnat utöva sitt yrke”, sade Gunnarson, som fortsatte ”inga fel har begåtts i Kammarrätten, även om det nu inte är någon vanlig situation [Attunda tingsrätt] har att bedöma”.
Därefter återkom Ingvar Gunnarson till den lista med kritik mot läkarsidan, som staten tidigare tvingats kasta överbord, eftersom den helt enkelt inte lämnats in i tid vid förberedelserna av skadeståndsmålet. Staten hade ett och ett halvt år på sig att sköta den saken.
”Jag återkommer nu till detta, med en viss känsla av déjà vu”, sa Ingvar Gunnarson.
Och att nu ta upp den långa listan, som Gunnarson läste innantill ifrån, får inte ha någon betydelse i målet. Inte ens om staten överklagar en framtida dom där läkarna eventuellt tilldöms skadestånd.
Alla inblandade vet att statens söndersågade sakframställning är den ena springande punkten i hela målet. Den andra, och betydligt mera svårbedömda, punkten gäller hur högt Attunda tingsrätt väljer att lägga ribban för att skadestånd ska beviljas.
Det finns också en tredje, svårknäckt nöt för tingsrätten. Nämligen hur man ska förhålla sig till vissa förändringar i skadeståndslagen efter 1989. Det gäller att skadestånd inte längre kan hävdas om själva saken sedan tidigare avgjorts i högsta instans. Och så har ju också skett i det här fallet, både i Högsta domstolen och i Regeringsrätten.
Men läkarsidan hävdar att förändringen inte spelar någon roll, eftersom domskälen från tingsrätten 1988 inte kunde överklagas. Det skedde ju aldrig någon verklig prövning av domskälen. Möjligen visar det här fallet till och med på en lucka i lagen som är svår att komma förbi.
Saken gäller alltså om den värsta rättsskandalen under 1900-talets andra hälft verkligen ska få avgöras eller ej, av en serie lagparagrafer och dess tolkningar, som för gemene man ter sig tämligen ogiltiga i sammanhanget. Någon har sagt att ytterst handlar det om ifall Attunda tingsrätt vågar ha civilkurage nog att för en gångs skull göra rätt i fallet Catrine da Costa.
Men i sluttampen kan det mycket väl bli så att det blir Svea hovrätt som får avgöra en sakframställnings värde i ett skadeståndsmål, inklusive när invändningar ska inges, plus ribbans höjd, samt tolkningen av skadeståndslagen. Möjligen också att till sist skipa rättvisa.
Den 18 februari, då ljuset för länge sedan har vänt, faller en ytterst intressant dom i Attunda tingsrätt.
Fotnot: Denna artikel finns nu också på www.newsmill.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar