Läkarna vittnade om 25 års helvete

”Idag är det 25 år sedan detta helvete drabbade mig. Och mitt liv har bara blivit sämre och sämre.” Det var Thomas Allgéns svar på frågan i Attunda tingsrätt idag, hur hans liv har blivit efter anklagelserna om att ha mördat och styckat Catrine da Costas döda kropp. Och när det var Teet Härms tur att svara på samma fråga sa han ”Vilket liv? Jag har inget liv”.

Förhören med de båda läkarna i det pågående skadeståndsmålet mot staten genom Justitiekanslern, markerade inledningen på sammanlagt 20 vittnesförhör, och när Thomas Allgén satte sig i vittnesbåset var allmänhetens intresse så stort att alla åhörare inte fick plats i rättssalen.

Klädd i en smårutig tweedkavaj och randig skjorta öppen i halsen, satt Allgén med armarna tätt intill kroppen och djupt böjd framför skranket. Han redogjorde för sin läkarkarriär fram till den där decemberdagen 1984 då allt slogs i spillror. Det var då han anmäldes för sexuella övergrepp på sin dotter.

Tre år senare kom anklagelserna om mord och styckning efter att exhustrun anmält honom och påstått att han säkert varit inblandad på något sätt.

Utfrågningen av Thomas Allgén var ganska passiv till sin karaktär från hans ombuds sida, advokat Carl-Johan Vahlén. Mycket kom att handla om olika datum och årtal, som Allgén i en del fall hade svårt att minnas. Han förefaller helt enkelt att ha trängt bort en hel del av rättssamhällets uppenbara övergrepp.

Det gäller till exempel hur det gick till när den påstådda incesten utreddes, något som delvis skedde helt bakom hans rygg då han tjänstgjorde som läkare i Alingsås och Borås. Allgén hade också svårt att minnas mera exakt när den första mordanklagelsen kom.

Däremot hade han helt tydliga minnesbilder av pingsthelgen 1984, på den tiden trodde man att det var just då Catrine da Costa försvann. Det var nämligen dåvarande hustruns 30-årsdag som firades under den helgen. Idag är tidpunkten för da Costas försvinnande mera oklar.

När rättskarusellen hade snurrat färdigt 1991, i sina första sju-åtta akter, hade Thomas Allgén friats för mord, men var samtidigt fortsatt anklagad för likstyckning. Han hade dessutom slutgiltigt förlorat sin läkarlegitimation. Sin dotter såg han för sista gången i mars 1985.

Under 1990-talet arbetade han i sin fars medicinska laboratorieföretag som ekonom och IT-ansvarig, dock utan något medicinskt ansvar, men efter en anmälan till Socialstyrelsen gjordes en tillsynsutredning. Och när media fick tag i den anmälan hette det att ”monsterläkaren arbetar igen”.

Slutligen citerade Thomas Allgén sin far, som om sonen sagt att han enbart ”överlevt genom att vara stoisk”. Pappan ska själv höras senare i målet.

Förhören med den förre rättsläkaren, Teet Härm, inleddes på samma sätt med att han redogjorde för sin utbildning och karriär fram till den dag då han angavs av sin tidigare svärfar som mördare och likstyckare. Anklagelsen späddes senare på av hans chef och mentor på rättsläkarstationen, professor Jovan Rajs, som först hade ställt sig bakom sin adept.

Teet Härm hävdade inför rätten att han var ”den ende som kunde samarbeta med Rajs”, samtidigt som Rajs var hans handledare.

Han berättade vidare om hur han blev anklagad för mord, ”inte bara ett mord, utan flera”. Det gällde inte bara Catrine da Costa, utan också hans tidigare sambo vars självmord utreddes hela fyra gånger innan det till slut skrevs av.

”Det säger sig självt att det inte är så lätt att leva med en sådan stigmatisering. Man kan inte säga vem man är, när man blir så stämplad”, sa Teet Härm som något av en förklaring till varför han i november 1985 försökte ta sitt eget liv. Det skedde dagen efter att han fått besked om att hans förordnande på rättsläkarstationen inte hade förlängts.

Han betraktades som kliniskt död då han med hjärtstillestånd fördes till sjukhus, men återupplivades. Följderna av det självmordsförsöket blev bland annat en allvarlig hörselskada.

I augusti 1986 lades misstankarna mot honom ner och Teet Härm försökte då arbeta som läkare på nytt, men försöken fick avbrytas eftersom hörselskadan hindrade honom i patientkontakterna.

Anklagelserna mot Härm drabbade även hans mor, som på den tiden arbetade på Rikspolisstyrelsen. Härm berättade överraskande hur kriminalkommissarie Inge Reneborg hade kommit till hans mor och bryskt sagt att ”din son sitter uppe på taket” Mamman trodde att det rörde sig om att sonen var på häktet i polishusets översta våningar för att undersöka någon person.

Då ska Reneborg ha sagt ”nej, han sitter anhållen för mord, men du behöver inte vara orolig för han erkänner inom en vecka”. Enligt Teet Härm ”fick mamma packa ihop sina pinaler och gå hem och hon fick aldrig tillbaka jobbet”. Mamman sjukskrevs och omplacerades till sist till en helt annan arbetsplats.

På en fråga från advokat Kajsa Blomgren, som var betydligt mera aktiv i sin frågeteknik, om hur han mår idag svarade Härm ”Hur jag mår? Det är väldigt subjektivt. Det jag upplever som klart svårast är att jag har stått i centrum och fått styra och ställa. Men allt det har tagits ifrån mig”.

När de båda förhören var avklarade muttrade en äldre ärrad professor som suttit på första bänk och lyssnat ”vad skulle det här vara bra för”. Han syftade på att förhören egentligen inte tillförde någonting nytt i sak.

Och det var i allt väsentligt en korrekt iakttagelse, men Kajsa Blomgren sa senare till Ekots reporter att ”det var betydelsefullt därför att de har ju aldrig fått säga någonting, utan har blivit totalt nermejade av nya anklagelser och upprepningar av anklagelser om att de är lögnare”.

Det tredje, och för dagen sista, förhöret hölls med kriminalinspektör Pim Martinsson, som var med om den inledande fasen av utredningen kring Catrine da Costas död. Han var bland annat med på de båda fyndplatser där likdelarna hittades i juli 1984.

Martinsson berättade hur man sökte efter en gärningsman genom att fråga ut fler än 150 kända prostituerade och narkotikamissbrukare. ”Men det gav väldigt lite. Vi hittade aldrig någon klar koppling mellan rättsläkaren och Catrine da Costa”, sa Martinsson. Han sa också att efter gripandet av Teet Härm ”var det uppenbart att informationen [om Härm] hade spridits ner på gatan”. I verkligheten var det hela 188 personer som blev intervjuade av polisen.

Om polisens kontakter med Härms chef, professor Jovan Rajs hette det att ”när vi delgav Rajs vår misstanke [mot Härm] slog han helt bakut. Men efter några dagar hade han ändrat uppfattning”. Pim Martinssons uttalande här, ska ses mot bakgrund av att Rajs utpekande av Teet Härm som gärningsman spelade en avgörande roll i tingsrättens dom.

Det så kallade dagboksvittnet, Marianne Seppälä, avfärdade Pim Martinsson för sin del med att ”hennes trovärdighet var synnerligen låg. Det snuddar till falsarium”. Seppälä kände da Costa och flera år efter hennes död gjorde Seppälä entré med en dagbok som möjligen pekade i riktning mot de båda läkarna som gärningsmän. Men dagboken har senare avfärdats som en efterhandskonstruktion.

Författaren Jan Guillou har i sammanhanget kallat henne för ”menedsvittnet”. Det finns till och med de som hävdar att dagboken i själva verket är konstruerad med hjälp av en namngiven person inom den feministiska lobby, som så hätskt drev opinionen mot de båda läkarna.

I morgon tisdag väntar det ytterst betydelsefulla förhöret med professor Jovan Rajs.