”Jag var för naiv och för dum för att begripa vad det skulle leda till.” Det sa förre nämndemannen John-Henri Holmberg, om de förödande domskälen då Stockholms tingsrätt 1988 friade de både läkarna från mord. Men i domskälen slog man fast att de båda hade styckat Catrine da Costas kropp. Och det var domskälen, som tre år senare, ledde till att läkarna förlorade sina legitimationer.
Nämndemannen hördes en andra gång, efter att rådmannen i målet, Ingegerd Westlander, hade hörts. Hon skötte målet som referent och var därmed den som i praktiken stod för skrivningarna.
Westlander var ytterligare ett vittne med ganska selektiva minnesbilder på centrala punkter. Det gällde till exempel den viktiga frågan om nämnden röstade om både själva mordåtalet och domskälen kring styckningen, men det kom hon inte ihåg.
På andra punkter sa Westlander att hon inte ville svara med hänvisning till domareden. Och den så enormt uppmärksammade domen i Kammarrätten, då legitimationerna drogs in, påstod hon sig inte tagit del av.
Den förra chefsrådmannen i tingsrätten, och senare också justitierådet i Högsta domstolen, Ingegerd Westlander ville heller inte kännas vid att domarkollegan i målet, Carl-Anton Spak, vid ett tillfälle kallade domskälen om styckningen för ”konsumentupplysning”.
Förhöret med Westlander ledde till att läkarsidans advokater valde att höra nämndemannen Holmberg på nytt, som berättade att Carl-Anton Spak sagt att ”det skulle vara bedrövligt om man [nämnden] inte var enig”.
”Den här rättegången präglades av stora problem. Det var inte svårt att peka på olikheter eller diskrepanser i målet.”
Nämndemannen sa också man primärt bara överlade i själva skuldfrågan och att ”hur domskälen skulle skrivas var jag inte medveten om”. Den fullständiga domen, inklusive skrivningen om styckningen, fick Holmberg se först samma dag som den offentliggjordes.
”Hur domskälen skulle skrivas var jag inte medveten om och inte heller vilka konsekvenserna skulle bli. Jag tyckte nog att domskälen gavs större bevisvärde än vad vi hade diskuterat.”
”Fanns det utrymme att vara skiljaktig i domen”, frågade advokat Kajsa Blomgren.
”Det fanns ett betydande tryck att vara enig”, svarade Holmberg. ”Jag fattade inte vad [domskälen] skulle få för konsekvenser, varken medialt eller juridiskt.”
Enligt Rättegångsbalken får domskäl inte ha någon rättsverkan. Men det blev precis tvärtom, eftersom just domskälen ledde till att läkarna förlorade sina legitimationer 1991, efter många turer och en slutgiltig dom i Kammarrätten.
Ordförande i det målet var lagman, Peter Wennerholm, som sa att ”vi ville göra allt som står i mänsklig makt för att ingenting skulle gå snett”.
Trots det tog Kammarrätten hänsyn till starkt ifrågasatta vittnen, som damen med hunden och som påstod att hon sett de båda läkarna gå in på rättsläkarstationen under pingsthelgen 1984. Detsamma gällde för den minst lika mycket kritiserade konfrontationen med fotohandlarparet. Fotohandlarens hustru vägrade först att infinna sig i Kammarrätten, som då kallades till en särskild överläggning. Också den överläggningen har rönt stark kritik i efterhand.
Tre år efter domen i tingsrätten, skulle alltså kammarrätten plötsligt pröva om läkarna hade styckat da Costas döda kropp. Och det skulle ske med beviskrav som i ett brottmål, trots att kammarrätten enbart är en förvaltningsdomstol.
Sådana beviskrav definierade Peter Wennerholm, i förhöret, som att det ska vara ”ställt utom rimligt tvivel”.
Ändå innehåller domen svävande formuleringar som ”vissa andra omständigheter, kan ha hänt, talar för”.
Wennerholm fick frågan hur han bedömde uttrycket ”kan ha hänt”.
”Väldigt svagt”, kom det lågmälda svaret.
”Om det hade funnits vittnesmål om att Catrine da Costa varit i livet efter pingsthelgen 1984, hade det påverkat er?”
”Frågan var ju bara, har de båda begått den här styckningen.”
Så avslutades förhöret med lagmannen Peter Wennerholm, som hade varit så mån om att ingenting skulle gå snett.
På måndag avslutas rättegången i skadeståndsmålet, med parternas slutpläderingar.
3 kommentarer:
I går fick Tomas Quick resning, han har sannolikt inte begått de åtta mord som han har blivit dömd för.
En ännu värre rättsskandal som svärtar ned Sverige!! Vad är det för fel på vårt juridiska system?
Den fria bevisvärderingen är väl det första problemet.
Det här och Quick fallet kommer att få stora konsekvenser för rättsväsendet, misstänker jag.
Kanske kommer det rent av till stånd granskande ögon som i efterhand får granska rättsfall där sådana här tveksamheter förekommer.
"Bortom rimligt tvivel" är ledordet.
//Mr G
Skicka en kommentar