Imorgon måndag går sista ronden i skadeståndsmålet mellan de styckningsanklagade läkarna och staten. Då är det dags för båda sidornas slutpläderingar. Läkarsidan kommer då hävda att de 156 redovisade juridiska felen och försummelserna har varit kumulerade. Enkelt uttryckt att fel på fel, har skapat nya fel. Staten genom Justitiekanslern kommer hävda att det vid varje enskilt, påstått tillfälle inte har begåtts några fel som är skadeståndsgrundande. Alternativt kommer man att påstå att felen var ursäktliga.
Nyhetsmässigt är de viktigaste händelserna under rättegången att staten, genom ombudet förre chefsrådmannen Ingvar Gunnarson, tvingades stryka bort huvuddelen av sin sakframställning.
Därtill kommer vittnesmålen från, rättsläkaren Jovan Rajs, som försökte sätta sin heder i pant, samt nämndemannen, John-Henri Holmberg, som sa att han inte begrep följderna av domskälen i tingsrättens dom 1988. Advokat Kerstin Koorti berättade dessutom att hon har en uppsättning fingeravryck från liksäckarna, som hon nu försöker få analyserade i Finland.
Beträffande statens sakframställning går den frågan tillbaka till förberedelserna i målet, då först läkarsidan la fram sina synpunkter och krav. Staten anmodades då att lämna in sin syn på detta, något sådant lämnades dock aldrig till rätten. Men när huvudförhandlingen startade den 30 november hade, JKs Ingvar Gunnarson, med sig en 26 punkter lång lista med invändningar.
Det blev en lång palaver, med åtskilliga pauser för olika överläggningar som slutade med att Gunnarson tvingades dra tillbaka samtliga 26 punkter. I korridorerna hette det att något sådant får en jurist möjligen uppleva en gång under hela sin karriär. Och en närmast chockad ordförande i rätten, Sten Falkner, vände sig till läkarsidans bås i rättssalen och utbrast ”vad förväntar ni er att det ska stå i en kommande 200-sidig dom?”
Vad han egentligen syftade på var att i sina detaljer fanns det egentligen inte längre några invändningar kvar från statens sida.
Nästa nyhet levererades av rättsläkaren, professor Jovan Rajs. Han var den som obducerade den döda kroppen efter Catrine da Costa. I sitt obduktionsutlåtande pekade han indirekt ut sin kollega och adept, Teet Härm, som både mördare och likstyckare. Ett par veckor före utlåtandet skrev han dessutom brev till chefen för polisens tekniska rotel, Vincent Lange, där Rajs utan vidare pekade ut Teet Härm.
Så i ett försök att sätta sin heder i pant för att obduktionsutlåtandet var korrekt, påstod Rajs nu att han inte vet vem som mördade da Costa. Men den panten rök all världens väg i samma ögonblick som han uttalade orden.
För det första motsägs hans vittnesmål att brevet till Vincent Lange. För det andra motsägs han av kriminalkommissarien Jan Olsson, som detaljrikt vittnade om vad Rajs sagt om Teet Härm som gärningsman. För det tredje motsägs Jovan Rajs obduktionsutlåtande av en hel hop, svenska och utländska, rättsmedicinska experter som förvandlade hans utlåtande till vrakgods. Helt enkelt därför att ingen med säkerhet kan säga, när, var eller hur, Catrine da Costa avled. Och lika lite kan man säga om vem som var gärningsman.
En viktig nyhet var advokat Kerstin Koortis vittnesmål, då hon berättade att hon har tillgång till en uppsättnings fingeravtryck från säckarnas insidor, där kroppsdelarna låg. Avtrycken är säkrade, men polisen har inte velat medverka till att identifiera dem. Därför har hon vänt sig till finsk polis för att få hjälp den vägen.
Den fjärde nyheten kom under vittnesmålet med nämndemannen, John-Henri Holmberg, som avslöjade en del interiörer från överläggningarna i tingsgrätten 1988. Rättens ordförande, Carl-Anton Spak, pressade på för att få en enhällig dom. Men Holmberg förstod inte vilka konsekvenserna skulle bli av domskälen, där de båda läkarna pekades ut som likstyckare.
Nämndemannen sa också att han inte hade tillräcklig kraft att skriva sig skiljaktig. Även om han inte uttalade orden i rätten, var det tydligt att han var mycket ångerfull. Och den slutgiltiga domen fick han inte se förrän samma dag den offentliggjordes.
De viktigaste intrycken från rättegången är att målet åtskilliga gånger tippat till förmån för de båda läkarna. Det gäller framför allt då staten tvingades kasta överbord sina invändningar i 26 punkter. Det var en illa kringränd Ingvar Gunnarson, som uppgivet konstaterade ”jag kan ju inte ta tillbaka allt det här”. Men det var precis vad han tvingades till.
Över huvud taget är det slående hur passiv Gunnarson har varit längs hela vägen. Det går faktiskt inte att komma ifrån känslan av att för staten är målet en så skållhet potatis, att man valt att slänga den i knät på en pensionerad chefsrådman, som har alla tänkbara karriär-risker bakom sig. Och Gunnarson är tillika gammal kollega och arbetskamrat med de två domare i Stockholms tingsrätt som ytterst ansvarade för att skapa en av Sveriges allra värsta rättsskandaler.
De båda chefsrådmännen, Ingegerd Westlander och Carl-Anton Spak, som dömde i tingsrätten 1988, tillhör de allra värsta busarna i hela affären Catrine da Costa. De båda domarna hör hemma på samma juridiska soptipp som åklagaren Anders Helin, som åtalade på skriftlig inrådan av dåvarande riksåklagaren Magnus Sjöberg.
Någon enda av de fyra, borde på ett tidigt stadium ha insett hur det höll på att gå helt överstyr. Och att man var på god väg att krossa två unga läkares liv. Det är de två läkarna som nu sitter i Attunda tingsrätt och lyssnar på innehållet i en monumental rättsskandal som pågått i 25 år.
Om jag räknat rätt, är den här processen fjortonde gången saken är uppe för bedömning av någon rättslig myndighet. Varje gång har de båda läkarna förlorat. Så vad är det som talar för att de ska vinna den här gången?
Att vinna ett skadeståndsmål är svårt. Att vinna ett skadeståndsmål mot staten är näst intill omöjligt. Men det här är första gången som myndigheters samtliga felaktigheter och försummelser presenterats sammantaget. Kanske är det framför allt den enorma mängden fel och brister som talar till läkarnas fördel.
När affären Catrine da Costa nått domstol ytterligare en gång väljer medierna att så gott som helt och hållet nonchalera målet. Alternativt har nyhetsbyrån TT fått sköta bevakningen, på ett sätt som varit så biased, att det utan vidare kan kallas för falsk rapportering.
På den första rättegångsdagen var pådraget ganska ordentligt, men därefter har de flesta tidningar, radio och tv valt att tiga, med undantag för några få nedslag. Det är samma medier som då det begav sig, inte tvekade en enda sekund att delta i lynchmobbens offentliga avrättning.
Fotnot: Denna artikel finns också på www.newsmill.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar