GOTT NYTT ÅR!

Ett stort varmt tack till alla läsare!

Jag är alldeles överväldigad av det enorma gensvaret på mina artiklar, referat och kommentarer kring skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt.

Mitt material om rättegången i fallet Catrine da Costa har sedan den 30 november lästs av drygt 25 000 personer. Och jag har aldrig tidigare haft så många besök på min sida.

Tack också för alla kommentarer här, på Newsmill, bloggar och i mailen! De är i de flesta fall lärorika, uppmuntrande och konstruktiva. Och sådant skärper blicken.

Bilden på isbjörnarna är hämtad från ett urval av årets bästa bilder som National Geografic gjort.

GOTT NYTT ÅR!

Gubbjävlar och snorungar

Hans örfil mot en 12-årig pojke i Värnamo Folkets park gav eko över hela landet. Och pensionärer i hundratal bussades till domstolen när saken var uppe i tingsrätten i Jönköping. Idag dömdes 70-årige Ronald Fasth till 30 dagsböter för ringa misshandel. Pojken hade kallat 70-åringen för ”gubbjävel”, efter att Fasth tillrättavisat honom.

Det var i juli i år som sinnet rann över för Ronald Fasth. Under sommaren hade ett gäng ungdomar hållit till i Folkets park. Fasth har tidigare berättat hur de skräpat ner och förstört. Bland annat ska de ha cyklat på minigolfbanan och cyklat in på en veranda bland parkens cafébord.

När Ronald Fasth påtalade för ungdomarna att de inte fick bete sig så, möttes han av ett "gubbjävel" från pojken, som efter det fick ta emot en örfil av Fasth. Han har erkänt slaget och sagt sig varit provocerad. I rättegången sa han att han med slaget ville inge lite respekt.

I och för sig kan det aldrig vara tillåtet att slå ett barn, men domen i Jönköpings tingsrätt väcker ändå många berättigade frågor. Och efter all uppmärksamhet kring fallet har ungdomarna fortsatt att trakassera Fasth och förstöra i folkparken.

Den första frågan är vilka signaler domen sänder till unga tonåringar? I fortsättningen är det tydligen helt okey att kalla en äldre människa för gubbjävel, för den ungdom som anser sig fel behandlad. I förlängningen är det tydligen inte längre så att en äldre människa kan ifrågasätta när unga beter sig som ligister och småhuliganer, för att nu kalla Värnamos snorungar vid dess rätta namn.

Det finns också anledning att fråga varför åklagaren åtalade Fasth för misshandel och samtidigt struntade i grabbens ofredande och vandalism i folkparken. Eller varför han inte helt sonika la ner hela ärendet. Man kan gott dra fram den gamla rättsprincipen som säger att i tveksamma fall hellre fria än fälla. Helt kort bygger domen på en felaktig rättsmoral.

I juridiska kretsar är det ganska väl känt att i Småland finns det åtskilliga åklagare som med envis klåfingrighet åtalar för struntsaker. Ärenden som i ett storstadsområde aldrig ens skulle nå en åklagare för prövning. Och på samma sätt är det måhända på många andra håll utanför storstäderna.

Det betyder att, geografiskt sett, har vi ingen likhet inför lagen. Och det är naturligtvis ett betydligt mera allvarligt problem än en, möjligen eller ej berättigad, örfil i Värnamo Folkets park.

Nu kan det ju hända att Ronald Fasth väljer att överklaga till Göta hovrätt. Men då uppstår problemet att den hovrätten ligger vägg i vägg med Jönköpings tingsrätt, vilket betyder att Fasth riskerar att en gång till råka ut för samma småländska stollighet.

Många tycker säkert att alltihop är en struntsak, utan större värde. Gubbjäveln fick en knäpp på näsan, dömd för ringa misshandel, plus lägsta möjliga dagsbot och grabben fick upprättelse.

Men det håller inte. Därför att domen sänder alldeles för många felaktiga signaler, där sensmoralen blir att en människas tillrättavisning av en ungdom kan ignoreras.

Kort sagt att gamla gubbar och gamla kärringar ska tiga. Och det är väl ändå inte till ett sådant samhälle vi vill att unga människor ska fostras.

Länkar: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pensionar-som-orfilade-12-aring-doms-till-boter_4010249.svd

http://www.dn.se/nyheter/sverige/orfil-varnamo-pensionar-dagsboter-1.1020785

Länk till en längre radiointervju med ungdomarna i Värnamo:http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1854631&BroadcastDate=&IsBlock=0

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se

Har domstolen civilkurage i da Costa-fallet?

På årets mörkaste dag och på skadeståndsmålets kortaste förhandlingsdag, avslutades rättegången mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten, med båda parternas slutanföranden. Efter bara två och en halv timme, hade båda sidor lagt fram komplett skilda beskrivningar av händelserna från 1984, då Catrine da Costas döda kropp hittades, och framåt.

Advokaterna Carl-Johan Vahlén och Kajsa Blomgren sa att ”det här är Thomas och Teets sista chans till upprättelse”, efter 25 års kränkningar. Och när Teet Härm fick möjlighet att säga något till rätten för sin egen del sa han ”jag skulle kunna hålla låda till nyår. Därför ska jag rest my case, som de säger på tv”.

Frågan om eventuellt felaktig myndighetsutövning överlämnade läkarsidan till rättens bedömning, men när det gällde begångna fel och försummelser, återkom den sidan med en rad exempel.

Man pekade på ett antal typfel i polisutredningen, som att den inte hölls öppen för eventuellt andra gärningsmän. Utredarna var vidare inte utbildade för uppdraget; det fanns flera dröjsmål och man ignorerade den så kallade objektivitetsplikten.

Läkarsidan anser att rättsläkaren Jovan Rajs av rent formella skäl var jävig, då Teet Härm var hans adept och kollega. Polisen skulle helt enkelt ha bytt ut Rajs, eftersom han gick utanför sin yrkesroll.

Felen listades därefter i ett tjugotal punkter, som till exempel att man aldrig upprättade något tidschema över den påstådda gärningen. Det rådde en oerhörd röra i akten, vilket ledde till att fem viktiga vittnesförhör försvann. Vidare ignorerade utredarna det faktum att man än idag inte känner till orsaken till da Costas död.

Det var fel att inte utreda läkarnas hävdade alibin. Polisen övertolkade utredningsresultatet av barnet Allgéns påstådda upplevelser. Det var fel att så blint lita till mammans berättelser.

Vidare var det fel att ”fotohandlarparet Schröder tilläts peka ut person efter person, tills de pekade rätt”, sa advokat Blomgren. Till sist klippte hon till med att ”Jovan Rajs och mammans paranoia förstörde möjligheten att hitta gärningsmannen”.

Åtalet mot de båda läkarna 1988 avfärdades med att ”Anders Helin saknade förmåga att dra logiska slutsatser om hur ett brott hade begåtts”. Det har hela tiden varit läkarsidans absolut centrala punkt, man borde aldrig ha väckt åtal mot läkarna 1988. Frågan borde istället ha återförts till utredningsstadiet.

Advokaterna ansåg också, något överraskande, att tingsrätten då den skrev de omdebatterade domskälen om styckningen borde ha varit medveten om att en förvaltningsdomstol senare skulle kunna ta upp den saken. Och domaren, Carl-Anton Spaks, uttalande att domskälen skulle ses som konsumentupplysning ”gav ett intryck av att de var skyldiga”.

Kammarrättens bedömning 1991, då läkarna deslegitimerades avfärdades som ett exempel på felaktig bevisvärdering, genom att man fäste avseende vid vittnen som inte var trovärdiga.

Mot slutet kunde, advokat Carl-Johan Vahlén, inte låta bli att ge tingsrätten aningen av en näsknäpp om vad han tyckte att det ska stå i domen. Det kom mot bakgrund av att rättens ordförande, vid ett tidigare tillfälle, helt abrupt hade frågat läkarsidan vad de tyckte att det borde stå i domen, eftersom staten tvingats dra tillbaka det mesta av sin sakframställning. Så Vahlén tog sats och läste innantill.

”Oavsett om det förekommit felaktig bevisvärdering och rättstillämpning, har polisens och åklagarens myndighetsutövning, haft den grad av fel och försummelser, med hänsyn till vad Thomas och Teet hade att räkna med, att ersättning skall utgå."

Staten genom Justitiekanslern, JKs ombud, förre chefsrådmannen Ingvar Gunnarson, avvisade varenda punkt på läkarsidans lista över kränkningar.

”Det ska mycket till för att misstag ska grunda skadestånd. Eventuella missgrepp under förundersökningen har inte haft någon inverkan på domstolarnas avgöranden”, sade Gunnarson sammanfattningsvis.

Han sa också att den kammarrättsdom där läkarna fråntogs sina legitimationer ”ligger fast med full rättskraft. Den har också granskats av högsta instans, Regeringsrätten, vid flera tillfällen”.

”Och hur ska de då kunna beviljas skadestånd för att de inte kunnat utöva sitt yrke”, sade Gunnarson, som fortsatte ”inga fel har begåtts i Kammarrätten, även om det nu inte är någon vanlig situation [Attunda tingsrätt] har att bedöma”.

Därefter återkom Ingvar Gunnarson till den lista med kritik mot läkarsidan, som staten tidigare tvingats kasta överbord, eftersom den helt enkelt inte lämnats in i tid vid förberedelserna av skadeståndsmålet. Staten hade ett och ett halvt år på sig att sköta den saken.

”Jag återkommer nu till detta, med en viss känsla av déjà vu”, sa Ingvar Gunnarson.

Och att nu ta upp den långa listan, som Gunnarson läste innantill ifrån, får inte ha någon betydelse i målet. Inte ens om staten överklagar en framtida dom där läkarna eventuellt tilldöms skadestånd.

Alla inblandade vet att statens söndersågade sakframställning är den ena springande punkten i hela målet. Den andra, och betydligt mera svårbedömda, punkten gäller hur högt Attunda tingsrätt väljer att lägga ribban för att skadestånd ska beviljas.

Det finns också en tredje, svårknäckt nöt för tingsrätten. Nämligen hur man ska förhålla sig till vissa förändringar i skadeståndslagen efter 1989. Det gäller att skadestånd inte längre kan hävdas om själva saken sedan tidigare avgjorts i högsta instans. Och så har ju också skett i det här fallet, både i Högsta domstolen och i Regeringsrätten.

Men läkarsidan hävdar att förändringen inte spelar någon roll, eftersom domskälen från tingsrätten 1988 inte kunde överklagas. Det skedde ju aldrig någon verklig prövning av domskälen. Möjligen visar det här fallet till och med på en lucka i lagen som är svår att komma förbi.

Saken gäller alltså om den värsta rättsskandalen under 1900-talets andra hälft verkligen ska få avgöras eller ej, av en serie lagparagrafer och dess tolkningar, som för gemene man ter sig tämligen ogiltiga i sammanhanget. Någon har sagt att ytterst handlar det om ifall Attunda tingsrätt vågar ha civilkurage nog att för en gångs skull göra rätt i fallet Catrine da Costa.

Men i sluttampen kan det mycket väl bli så att det blir Svea hovrätt som får avgöra en sakframställnings värde i ett skadeståndsmål, inklusive när invändningar ska inges, plus ribbans höjd, samt tolkningen av skadeståndslagen. Möjligen också att till sist skipa rättvisa.

Den 18 februari, då ljuset för länge sedan har vänt, faller en ytterst intressant dom i Attunda tingsrätt.

Fotnot: Denna artikel finns nu också på www.newsmill.se

Sista ronden i da Costa-målet

Imorgon måndag går sista ronden i skadeståndsmålet mellan de styckningsanklagade läkarna och staten. Då är det dags för båda sidornas slutpläderingar. Läkarsidan kommer då hävda att de 156 redovisade juridiska felen och försummelserna har varit kumulerade. Enkelt uttryckt att fel på fel, har skapat nya fel. Staten genom Justitiekanslern kommer hävda att det vid varje enskilt, påstått tillfälle inte har begåtts några fel som är skadeståndsgrundande. Alternativt kommer man att påstå att felen var ursäktliga.

Nyhetsmässigt är de viktigaste händelserna under rättegången att staten, genom ombudet förre chefsrådmannen Ingvar Gunnarson, tvingades stryka bort huvuddelen av sin sakframställning.

Därtill kommer vittnesmålen från, rättsläkaren Jovan Rajs, som försökte sätta sin heder i pant, samt nämndemannen, John-Henri Holmberg, som sa att han inte begrep följderna av domskälen i tingsrättens dom 1988. Advokat Kerstin Koorti berättade dessutom att hon har en uppsättning fingeravryck från liksäckarna, som hon nu försöker få analyserade i Finland.

Beträffande statens sakframställning går den frågan tillbaka till förberedelserna i målet, då först läkarsidan la fram sina synpunkter och krav. Staten anmodades då att lämna in sin syn på detta, något sådant lämnades dock aldrig till rätten. Men när huvudförhandlingen startade den 30 november hade, JKs Ingvar Gunnarson, med sig en 26 punkter lång lista med invändningar.

Det blev en lång palaver, med åtskilliga pauser för olika överläggningar som slutade med att Gunnarson tvingades dra tillbaka samtliga 26 punkter. I korridorerna hette det att något sådant får en jurist möjligen uppleva en gång under hela sin karriär. Och en närmast chockad ordförande i rätten, Sten Falkner, vände sig till läkarsidans bås i rättssalen och utbrast ”vad förväntar ni er att det ska stå i en kommande 200-sidig dom?”

Vad han egentligen syftade på var att i sina detaljer fanns det egentligen inte längre några invändningar kvar från statens sida.

Nästa nyhet levererades av rättsläkaren, professor Jovan Rajs. Han var den som obducerade den döda kroppen efter Catrine da Costa. I sitt obduktionsutlåtande pekade han indirekt ut sin kollega och adept, Teet Härm, som både mördare och likstyckare. Ett par veckor före utlåtandet skrev han dessutom brev till chefen för polisens tekniska rotel, Vincent Lange, där Rajs utan vidare pekade ut Teet Härm.

Så i ett försök att sätta sin heder i pant för att obduktionsutlåtandet var korrekt, påstod Rajs nu att han inte vet vem som mördade da Costa. Men den panten rök all världens väg i samma ögonblick som han uttalade orden.

För det första motsägs hans vittnesmål att brevet till Vincent Lange. För det andra motsägs han av kriminalkommissarien Jan Olsson, som detaljrikt vittnade om vad Rajs sagt om Teet Härm som gärningsman. För det tredje motsägs Jovan Rajs obduktionsutlåtande av en hel hop, svenska och utländska, rättsmedicinska experter som förvandlade hans utlåtande till vrakgods. Helt enkelt därför att ingen med säkerhet kan säga, när, var eller hur, Catrine da Costa avled. Och lika lite kan man säga om vem som var gärningsman.

En viktig nyhet var advokat Kerstin Koortis vittnesmål, då hon berättade att hon har tillgång till en uppsättnings fingeravtryck från säckarnas insidor, där kroppsdelarna låg. Avtrycken är säkrade, men polisen har inte velat medverka till att identifiera dem. Därför har hon vänt sig till finsk polis för att få hjälp den vägen.

Den fjärde nyheten kom under vittnesmålet med nämndemannen, John-Henri Holmberg, som avslöjade en del interiörer från överläggningarna i tingsgrätten 1988. Rättens ordförande, Carl-Anton Spak, pressade på för att få en enhällig dom. Men Holmberg förstod inte vilka konsekvenserna skulle bli av domskälen, där de båda läkarna pekades ut som likstyckare.

Nämndemannen sa också att han inte hade tillräcklig kraft att skriva sig skiljaktig. Även om han inte uttalade orden i rätten, var det tydligt att han var mycket ångerfull. Och den slutgiltiga domen fick han inte se förrän samma dag den offentliggjordes.

De viktigaste intrycken från rättegången är att målet åtskilliga gånger tippat till förmån för de båda läkarna. Det gäller framför allt då staten tvingades kasta överbord sina invändningar i 26 punkter. Det var en illa kringränd Ingvar Gunnarson, som uppgivet konstaterade ”jag kan ju inte ta tillbaka allt det här”. Men det var precis vad han tvingades till.

Över huvud taget är det slående hur passiv Gunnarson har varit längs hela vägen. Det går faktiskt inte att komma ifrån känslan av att för staten är målet en så skållhet potatis, att man valt att slänga den i knät på en pensionerad chefsrådman, som har alla tänkbara karriär-risker bakom sig. Och Gunnarson är tillika gammal kollega och arbetskamrat med de två domare i Stockholms tingsrätt som ytterst ansvarade för att skapa en av Sveriges allra värsta rättsskandaler.

De båda chefsrådmännen, Ingegerd Westlander och Carl-Anton Spak, som dömde i tingsrätten 1988, tillhör de allra värsta busarna i hela affären Catrine da Costa. De båda domarna hör hemma på samma juridiska soptipp som åklagaren Anders Helin, som åtalade på skriftlig inrådan av dåvarande riksåklagaren Magnus Sjöberg.

Någon enda av de fyra, borde på ett tidigt stadium ha insett hur det höll på att gå helt överstyr. Och att man var på god väg att krossa två unga läkares liv. Det är de två läkarna som nu sitter i Attunda tingsrätt och lyssnar på innehållet i en monumental rättsskandal som pågått i 25 år.

Om jag räknat rätt, är den här processen fjortonde gången saken är uppe för bedömning av någon rättslig myndighet. Varje gång har de båda läkarna förlorat. Så vad är det som talar för att de ska vinna den här gången?

Att vinna ett skadeståndsmål är svårt. Att vinna ett skadeståndsmål mot staten är näst intill omöjligt. Men det här är första gången som myndigheters samtliga felaktigheter och försummelser presenterats sammantaget. Kanske är det framför allt den enorma mängden fel och brister som talar till läkarnas fördel.

När affären Catrine da Costa nått domstol ytterligare en gång väljer medierna att så gott som helt och hållet nonchalera målet. Alternativt har nyhetsbyrån TT fått sköta bevakningen, på ett sätt som varit så biased, att det utan vidare kan kallas för falsk rapportering.

På den första rättegångsdagen var pådraget ganska ordentligt, men därefter har de flesta tidningar, radio och tv valt att tiga, med undantag för några få nedslag. Det är samma medier som då det begav sig, inte tvekade en enda sekund att delta i lynchmobbens offentliga avrättning.

Fotnot: Denna artikel finns också på www.newsmill.se

Nämndeman begrep inte domskälens följder

”Jag var för naiv och för dum för att begripa vad det skulle leda till.” Det sa förre nämndemannen John-Henri Holmberg, om de förödande domskälen då Stockholms tingsrätt 1988 friade de både läkarna från mord. Men i domskälen slog man fast att de båda hade styckat Catrine da Costas kropp. Och det var domskälen, som tre år senare, ledde till att läkarna förlorade sina legitimationer.

Nämndemannen hördes en andra gång, efter att rådmannen i målet, Ingegerd Westlander, hade hörts. Hon skötte målet som referent och var därmed den som i praktiken stod för skrivningarna.

Westlander var ytterligare ett vittne med ganska selektiva minnesbilder på centrala punkter. Det gällde till exempel den viktiga frågan om nämnden röstade om både själva mordåtalet och domskälen kring styckningen, men det kom hon inte ihåg.

På andra punkter sa Westlander att hon inte ville svara med hänvisning till domareden. Och den så enormt uppmärksammade domen i Kammarrätten, då legitimationerna drogs in, påstod hon sig inte tagit del av.

Den förra chefsrådmannen i tingsrätten, och senare också justitierådet i Högsta domstolen, Ingegerd Westlander ville heller inte kännas vid att domarkollegan i målet, Carl-Anton Spak, vid ett tillfälle kallade domskälen om styckningen för ”konsumentupplysning”.

Förhöret med Westlander ledde till att läkarsidans advokater valde att höra nämndemannen Holmberg på nytt, som berättade att Carl-Anton Spak sagt att ”det skulle vara bedrövligt om man [nämnden] inte var enig”.

”Den här rättegången präglades av stora problem. Det var inte svårt att peka på olikheter eller diskrepanser i målet.”

Nämndemannen sa också man primärt bara överlade i själva skuldfrågan och att ”hur domskälen skulle skrivas var jag inte medveten om”. Den fullständiga domen, inklusive skrivningen om styckningen, fick Holmberg se först samma dag som den offentliggjordes.

”Hur domskälen skulle skrivas var jag inte medveten om och inte heller vilka konsekvenserna skulle bli. Jag tyckte nog att domskälen gavs större bevisvärde än vad vi hade diskuterat.”

”Fanns det utrymme att vara skiljaktig i domen”, frågade advokat Kajsa Blomgren.

”Det fanns ett betydande tryck att vara enig”, svarade Holmberg. ”Jag fattade inte vad [domskälen] skulle få för konsekvenser, varken medialt eller juridiskt.”

Enligt Rättegångsbalken får domskäl inte ha någon rättsverkan. Men det blev precis tvärtom, eftersom just domskälen ledde till att läkarna förlorade sina legitimationer 1991, efter många turer och en slutgiltig dom i Kammarrätten.

Ordförande i det målet var lagman, Peter Wennerholm, som sa att ”vi ville göra allt som står i mänsklig makt för att ingenting skulle gå snett”.

Trots det tog Kammarrätten hänsyn till starkt ifrågasatta vittnen, som damen med hunden och som påstod att hon sett de båda läkarna gå in på rättsläkarstationen under pingsthelgen 1984. Detsamma gällde för den minst lika mycket kritiserade konfrontationen med fotohandlarparet. Fotohandlarens hustru vägrade först att infinna sig i Kammarrätten, som då kallades till en särskild överläggning. Också den överläggningen har rönt stark kritik i efterhand.

Tre år efter domen i tingsrätten, skulle alltså kammarrätten plötsligt pröva om läkarna hade styckat da Costas döda kropp. Och det skulle ske med beviskrav som i ett brottmål, trots att kammarrätten enbart är en förvaltningsdomstol.

Sådana beviskrav definierade Peter Wennerholm, i förhöret, som att det ska vara ”ställt utom rimligt tvivel”.

Ändå innehåller domen svävande formuleringar som ”vissa andra omständigheter, kan ha hänt, talar för”.

Wennerholm fick frågan hur han bedömde uttrycket ”kan ha hänt”.

”Väldigt svagt”, kom det lågmälda svaret.

”Om det hade funnits vittnesmål om att Catrine da Costa varit i livet efter pingsthelgen 1984, hade det påverkat er?”

”Frågan var ju bara, har de båda begått den här styckningen.”

Så avslutades förhöret med lagmannen Peter Wennerholm, som hade varit så mån om att ingenting skulle gå snett.

På måndag avslutas rättegången i skadeståndsmålet, med parternas slutpläderingar.

JKs ombud gjorde bort sig i rätten

Än en gång förnekade förre chefsåklagaren Anders Helin sina tidigare och flertaliga uttalanden om att han inte skulle ha väckt åtal 1988 mot de båda då mord- och styckningsanklagade läkarna i fallet Catrine da Costa, om han på den tiden hade vetat vad han idag känner till. Det skedde idag när skadeståndsmålet mellan läkarna och staten fortsatte. Justitiekanslerns ombud, förre chefsrådmannen Ingvar Gunnarson, lyckades samtidigt förvandla sitt förhör med Helin till en smärre cirkus, genom så många ledande frågor att han åtskilliga gånger avbröts och uppmanades att skärpa till sin frågeteknik.

Med en papperskasse från en advokatbyrå i ena handen och en armbågskrycka i den andra, gjorde så till sist en åldrad Anders Helin entré i rättssalen. Det var det förhör som alla inblandade väntat på, med nyckelvittnet Helin. Men den avgörande frågan fick han aldrig i rättssalen. Den kom istället efter förhöret och då från oss fåtaliga journalister.

”Anser du fortfarande att det var rätt att åtala?”

”Ja”, blev det korta svaret. Och när Helin konfronterades, utanför rättssalen, med sina tidigare uttalanden om den saken skakade han bara på axlarna, slog ut med armarna och brydde sig inte om att svara, för att sedan försvinna.

I en lång, otydlig och ledande fråga hade Ingvar Gunnarson i sitt förhör plockat fram en intervju där Helin för tidningen Metro skulle ha sagt att han ångrade åtalet.

”Jag känner inte igen att jag skulle ha sagt så. De vrängde väl till det.” Det intressanta är att just intervjun med Metro inte finns dokumenterad på band.

Beträffande åtalet om incest riktat mot Thomas Allgén sa Anders Helin att det ”grundade sig på barnets berättelse och det utlåtande som gjordes”.

Därefter försökte Ingvar Gunnarson ställa en fråga kring en av de 26 punkter, som han tvingats utesluta från sin sakframställning, men avbröts bryskt av läkarsidans advokater. Efter en mindre palaver fick frågan i alla fall ställas, men rätten kan inte ta hänsyn till svaret.

Om de många förhören med barnet Allgéns mamma kom det en så vid fråga att svaret kunde plockas upp i stort sett hur som helst. Helin sa ”Jag är inte säker på att jag förstår frågan”.

Det blev nytt avbrott med påpekanden från rätten och till slut kom det en fråga som handlade om ett av de många förhören med mamman som inte gav något och varför det då hölls.

”Om ett förhör ger något vet man ju inte förrän förhöret har hållits.”

Beträffande de kritiserade vittneskonfrontationerna löd Gunnarsons fråga ”Gjorde ni så gott ni kunde?”

Det blev nytt avbrott och ny fråga. ”Hur gjorde ni?” Svaret som följde från Helin handlade mest om hur en konfrontation, i största allmänhet, gick till på den tiden.

Efter ett tag med upprepade avbrott och klagomål på ledande frågor, från både läkarsidan och rättens ordförande, utbrast Ingvar Gunnarson till slut ”Förlåt, jag har inte vant mig vid den här petigheten än.”

Då kom skratten på åhörarbänkarna och en rättslig process hade plötsligt förvandlats till cirkus. Som gammal erfaren rådman och tillika avdelningschef på Stockholms tingsrätt, vet Gunnarson naturligtvis mycket väl att vid ett huvudförhör med ett vittne är det inte tillåtet att ställa ledande frågor. Alternativt kan man spekulera i att han som statens ombud, är så övertygad om att vinna målet att han, helt enkelt inte bryr sig om sitt eget frågeupplägg.

Efter en paus tog läkarsidans advokater över förhöret.

”Varför ändrade du datum för morddagen från pingstafton till annandag pingst 1984?” frågade Carl-Johan Vahlén.

”Därför att det dök upp ett vittne [arkitekten Ankers] som hade skjutsat Catrine da Costa på söndagen. Det fick jag veta när rättegången börjat”, svarade Helin.

”När fick du veta att några personer uppgav sig ha sett Catrine efter pingsthelgen?” Här handlade det om en serie förhör som försvann och som återfanns långt senare.

”Det fick jag kännedom om för någon månad sedan”, påstod Helin.

Helin bekräftade också tidigare uppgifter att han vid ett tillfälle övervägde att lägga ned åtalet. Det skedde efter hovrättens beslut att försätta läkarna på fri fot efter den första rättegången och återförvisa målet till tingsrätten.

”Ja, då konfererade jag med Riksåklagaren”, som ska ha lämnat ett skriftligt svar till Helin om att fortsätta målet i tingsrätten, eftersom det inte hade framkommit något nytt som kunde ligga till grund för att lägga ner åtalet.

”Hur bedömde du tillförlitligheten i rättsläkaren Jovan Rajs utlåtande?”

”Jag tyckte att det fanns en tyngd i vad han sa”, menade Anders Helin. Men läkarsidan avstod från att närmare pressa Helin om ett brev från den tyske rättsmedicinske experten Klaus Püschel till Rajs och där Püschel skriver att Rajs bör akta sig för att uttala sig ”med säkerhet och utan tvekan” i sitt obduktionsutlåtande.

Rajs påstod inför rätten, förra veckan, att han hade lämnat över det kritiska brevet till Helin. Men det finns misstankar att brevet aldrig kom till åklagarens kännedom och att det inte ens diariefördes på rättsläkarstationen. Idag hade Helin ingen som helst minnesbild av brevet.

Tidigare på onsdagen hördes den tidigare nämndemannen John-Henri Holmberg, som satt med vid den andra omgången i tingsrätten. Domen, inklusive de förödande domskälen, föll efter bara sex arbetsdagar. Holmberg bekräftade nu tidigare uppgifter om varför det var så bråttom.

”Det var en stor rättegång med sex nämndemän och det fanns stundande semestrar. Överläggningen fick inte brytas förrän det fanns en enhällig uppfattning.”

Det fanns alltså ett tydligt hot om att nämndemännens semestrar skulle frysa inne, om de inte kunde enas snabbt nog. När det sedan gällde domskälen sa sig Holmberg inte ha något minne av resonemangen kring det. I det fallet hänvisade han också till vad som får sägas och inte sägas med tanke på domareden.

Rätten hade tidigare slagit fast att vittnesplikten tar över från vad som stadgas i domareden, men det håller inte advokaterna med om. En sådan fråga, har så vitt känt, aldrig prövats.

Efter onsdagens cirkusartade föreställning med Ingvar Gunnarson i huvudrollen, återstår nu bara två förhör på torsdagen. Därefter blir det slutpläderingar på måndag. Tingsrättens dom lär inte komma förrän i februari nästa år.

Riksmedierna missar nyheterna

Branschtidningen Resumé skriver idag om mediernas bevakning av skadeståndsmålet:

Skribenten och frilansjournalisten Anders Carlgren är skarpt kritisk till mediernas rapportering om skadeståndsmålet i da Costa-fallet. Enligt honom far TT med osanningar och speglar endast ena sidan, medan övrigas dagliga rapportering är så gott som obefintlig:

– Två större nyheter har gått spårlöst förbi.

I slutet av november inleddes skadeståndsmålet mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten. Läkarnas advokater yrkar på skadestånd i 40-miljonersklassen och processen beräknas pågå fram till jul. Anders Carlgren med erfarenhet som utrikes-korrespondent, reporter och programledare samt en av grundarna till God morgon Världen, bevakar rättegången in i minsta detalj på sin blogg. Han är ytterst förvånad över mediernas bristfälliga rapportering.

– Det är märkligt att riksmedia i stort sett struntar i rättegången. Inte minst mot bakgrund av hur medierna i princip agerade lynchmobb då det begav sig. Och med tanke på att fallet en gång för alla ska avgöras tycker jag att det vore klädsamt om riksmedia utökade sin bevakning av skadeståndsmålet, men man skiter i stort sett i rättegången, säger Anders Carlgren.

Sedan han började skriva om rättegången på sin blogg har han fått ett enormt gensvar.
– Det dröser in kommentarer och många ställer sig frågande till att tidningarna inte skriver om rättegången, säger Anders Carlgren.

Anders Carlgren påpekar att två viktiga nyheter redan gått media i stort sett spårlöst förbi.
Enligt bloggen rör en sådan att:…”ombudet Ingvar Gunnarsson tvingades ta tillbaka den absoluta lejonparten, i 26 punkter, av statens invändningar mot läkarsidan.

Mats Johansson, redaktionschef på TT.

Den andra nyheten rör läkarnas försvarsadvokat Kerstin Koorti:
”Koorti avslöjade bland annat att hon hade en uppsättning av de fingeravtryck som för några år sedan hittades på insidan av de säckar, där kroppsdelar från Catrine da Costa hde placerats. Kerstin Koorti underrsöker nu, på egen hand, om fingeravtrycken kan identifieras av polisen i Helsingfors”.

På sin blogg beskriver Anders Carlgren anledningen till att hon väljer att kontakta finsk polis: ”Resultatet gick tillbaka till polisen, som dock vägrade att tala om för advokaten vad man kommit fram till. ”Nej, det talar vi inte om för dig. Därför att då lämnar du bara in en ny resningsansökan.”

Från 1999 har DN:s kriminalreporter, Stefan Lisinski, på heltid bevakat olika brott. Han delar uppfattningen att tidningens bevakning av skadeståndsmålet har varit begränsad, men menar att det har att göra med tillgången på resurser.

– Det är en jätteprocess som vi inte har haft möjlighet att följa så noga. Jag hoppas ändå vi ska kunna göra något ordentligt nedslag. Samtidigt är fallet så pass gammalt att det inte är lika intressant för den unga generationen, säger han.

Enligt Anders Carlgren har TT följt rättgången i högre utsträckning än andra medier, men här ställer han sig frågande till varför TT endast speglar rättsläkaren Jovan Rajs vittnesmål:

– 20 års gammalt tugg och TT väljer att upprepa mannens lögner. Detta är allvarligt med tanke på TT:s enorma genomslag på landsorten, säger Anders Carlgren.
TT:s redaktionschef, Mats Johansson, tillbakavisar kritiken:

– Vi har valt att bevaka några nyckelvittnen och se om de efter 20 år har ändrat sin version. Ett sådant är Jovan Rajs. Vad gäller nerslag i övrigt har vi begränsat utrymme.
Enligt honom har nyhetsledningen fattat beslut om begränsad bevakning av da Costa-målet:

– Vi upplever att kundernas intresse kring fallet, det vill säga tidningarnas, inte är så stort länge.

Texterna som skrivs kring fallet publiceras inte i någon högre utsträckning.
Mats Johansson hävdar också att TT sällan har möjlighet att följa rättegångar dag för dag utan som nu har gjort bedömningen att klara bevakningen med punktvisa nedslag.

– Ifall något anmärkningsvärt sker ser vi ändå till att få informationen. Som reporter bevakade jag Bofors-målet i 38 dagar någon gång på 80-talet och sådant gör TT sällan nu för tiden, säger Mats Johansson.

Hur ser du på uppgifterna om att Koorti kontaktat polisen i Helsingfors kring fingeravtrycken?
– Detta kände jag inte till, säger Mats Johansson.

Karl-Johan Byttner
____________________________________________________________________

Fotnot: Jag återkommer under kvällen med referat och kommentarer efter dagens förhandlingar i tingsrätten, där bland andra nyckelvittnet Anders Helin hördes. Jag vågar omgående påstå att det utvecklade sig till en smärre cirkus, med JKs ombud Ingvar Gunnarson i huvudrollen.

Fingeravtryck på liksäckarna kan utredas på nytt – i Finland

När den första decembersnön idag svepte in över Stockholm, vittnade advokat Kerstin Koorti i det pågående skadeståndsmålet vid Attunda tingsrätt, mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten. Koorti avslöjade bland annat att hon har en uppsättning av de fingeravtryck som för några år sedan hittades på insidan av de säckar, där kroppsdelar från Catrine da Costa hade placerats. Kerstin Koorti undersöker nu, på egen hand, om fingeravtrycken kan identifieras av polisen i Helsingfors.

Bakgrunden till Koortis vittnesmål är att 2002 var hon ombud för läkarna. Hon fick då avslag på en resningsansökan i Regeringsrätten i legitimationsfrågan, därför att man inte hade tillräckligt med ny bevisning. Advokat Koorti valde då att söka bakåt i utredningen och gick tillbaka de plastsäckar, där kvarlevorna efter da Costa hade legat.

Så småningom fick Koorti polisen att skicka säckarna till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping (SKL), där man hade fått ny utrustning för att söka efter fingeravtryck, som i korthet går ut på att ytan som ska undersökas bestryks med flera tunna lager guld. Då fann man på säckarnas insidor avtryck från fem eller sex olika personer.

Resultatet gick tillbaka till polisen, som dock vägrade att tala om för advokaten vad man kommit fram till. ”Nej, det talar vi inte om för dig. Därför att då lämnar du bara in en ny resningsansökan.” Det spelade ingen roll att det var Kerstin Koorti som tagit initiativ till undersökningen med den nya utrustningen hos SKL.

Efter en del bråk, fick hon dock veta att varken Thomas Allgéns eller Teet Härms avtryck hade hittats. Man kunde också utesluta den utredningspersonal som hanterat säckarna. Polisen lovade att Koorti skulle få ett skriftligt intyg på att de nya fynden inte omfattade Allgéns och Härms avtryck, men det fick hon aldrig. Hon fick heller aldrig veta om det fanns några andra personer som hade identifierats med hjälp av fingeravtrycken.

Advokat Kerstin Koorti, som flera gånger tidigare tagit initiativ till egna utredningar och anlitat utländska experter, undersöker nu om den finska kriminalpolisen med hjälp av olika register kan identifiera avtrycken på säckarna.

Hängda från början

I ett annat vittnesmål framträdde journalisten, Olle Andersson, som vid tiden för förhandlingarna i tingsrätten 1988 arbetade på Sveriges Television och täckte målet för regionala ABC-Nytt. Han berättade hur medierna rapporterade om målet.

”Det hade målats upp en diabolisk bild av de båda åtalade. De var hängda i medierna från början. Och då hade vi ändå landets mest erfarna reportrar på plats.”

Om korridorsnacket mellan journalisterna i rättegångspauser sa Olle Andersson att, ”Den samstämmiga inställningen var att de här båda läkarna var skyldiga så det stänker om det. De här borde hängas upp i sina genitalier”.

Olle Andersson var också påtagligt självkritisk om sin egen bevakning. ”Under mina 35 år har jag aldrig varit med om någon liknande. Jag undantar ingen, inte ens jag själv. Jag löpte med så gott det gick. Jag var dåligt påläst och ser tillbaka på min bevakning utan någon som helst stolthet.”

Om sin upplevelse av den enorma uppståndelsen kring de båda förhandlingarna i tingsrätten sa han att ”Det var som en gammaldags offentlig lynchning”.

Jovan Rajs misstankar

För att motbevisa professor Jovan Rajs påstående i ett förhör förra veckan, att han inte vet vem som mördade Catrine da Costa, hade läkarsidan kallat kriminalkommissarie Jan Olsson till ett andra förhör i rätten. På 80-talet arbetade Olsson tillsammans med Rajs i utredningen.

”Har Rajs haft någon uppfattning om vem han misstänkte?” frågade advokat Kajsa Blomgren.

”De gånger han talade med mig gjorde han klart att han misstänkte en kollega. Man skulle inte känna någon tvekan om att det rörde sig om Teet Härm.” svarade Jan Olsson.

Kriminalkommissarien berättade också om en middag hemma hos paret Rajs. ”De gick hela tiden fram till fönstret och talade om en vit bil. Det kändes ganska egendomligt att de var så upptagna av detta. De var uppenbart rädda för Teet Härm.” sa Jan Olsson. Härm hade en vit bil av märket Golf.

Professor Rajs rädsla för Härm har han också själv beskrivit i sina memoarer från 2001.

"Under en kortare tid var jag rädd för att [Teet Härm], om han misstänkte att jag kunde avslöja honom, kanske skulle vilja röja mig ur vägen, skjuta eller knivhugga mig i ryggen en mörk höstkväll. Men min rädsla gick snabbt över. Jag förstod att han inte hyste något personligt agg mot mig, jag var hans respekterade lärare som han nu ville ha som sin motståndare. Han iscensatte ett skådespel, utan mig inga aktörer. Han ville hellre ha mig levande än död."

Ett selektivt minne

Tidigare på måndagen, som var den sjunde rättegångsdagen, hördes förre kriminalinspektören Per-Åke Larsson, på telefon från Thailand. Han var den som på chefsåklagare Anders Helins uppdrag 1987, ledde den återupptagna utredningen mot de båda läkarna.

Förhöret formade sig till en mycket pratig tillställning, med åtskilliga privata och ovidkommande utläggningar från Larssons sida.

Per-Åke Larssons minnesbilder var också ganska tydligt selektiva. Han mindes till exempel i detalj när han kallades upp till Helin och fick utredningsuppdraget och vilka övervägningar han gjorde för egen del innan han accepterade, eftersom det var en utredning med kraftig bäring i riktning mot massmedial bevakning.

”Jag visste ju att det skulle bli ett jäkla liv, när det här togs upp igen. Men jag var inte bangen, utan beställde upp ett stort kassaskåp för handlingarna.”

Idag sa sig Larsson vara medveten om att han inte fick ta del av alla handlingar. Han vittnade också om att han ”på nåder fick böna och be om olika papper”.

Men vem som hade hittat, det tidigare borttappade, förhöret med den arkitekt som troligen var en av de sista människor som såg Catrine da Costa i livet, visste inte Larsson alls. Arkitekten hade flera olika vapen hemma i sin bostad. Han hittades senare död i ett badkar.

Per Åke Larsson fick också en fråga om läkarnas alibin på annandag pingst, den 11 juni 1984.

”Det vill jag inte gå in på under ed”, blev svaret.

Beträffande den starkt ifrågasatta konfrontationsparad som Larsson var med om, med det så kallade fotohandlarparet som vittnen sa Larsson, ”Jag hade ganska stor erfarenhet av att göra konfrontationer”.

Genom hela förhöret med Per-Åke Larsson löpte en outtalad underström av dels att han på givna punkter inte mindes och dels att han ville lägga över ansvaret för en kritiserad utredning på åklagaren, Anders Helin.

När förhöret med Larsson var över undslapp han sig, ”kan vi aldrig få ett slut på det här, vi får hoppas att det här är sista gången”. Han syftade på de många processerna i fallet Catrine da Costa. Då svarade ordförande Sten Falkner ”det får vi verkligen hoppas”.

Det var andra gången under rättegången som Falkner gjorde sig skyldig till a Freudian slip of the tongue. Förra gången frågade han advokaterna vad de tyckte att det skulle stå i den kommande domen. Vad han sa idag kan tolkas som att han hoppas att ingen av parterna överklagar. Och det har han naturligtvis ingen rätt att uttala sig om.

Beträffande konfrontationerna har de vid det här laget avvisats av en ganska lång rad experter som helt oprofessionella och att de saknar värde. Utanför rättssalen har det till och med hävdats att konfrontationerna med fotohandlarparet är värre än den som genomfördes med Christer Pettersson i Palmeutredningen.

Idag var det dags för ytterligare en expert, docenten i rättspsykologi Nils Wiklund, att avfärda konfrontationen.

”Det går inte att bedöma utpekandet som trovärdigt. Redan efter fyra månader sjunker trovärdigheten och ju längre tiden går, desto mera minskar tillförlitligheten.”

I det här fallet dröjde det flera år mellan den påstådda händelsen i fotoaffären och utpekandet.

Wiklund har dels slutfört en analys av konfrontationen, som ursprungligen genomfördes av vittnesexperten Birgit Hellbom, och dels i ett yttrande analyserat Hellboms utlåtande om ”Barnets berättelse”, som från början gjordes tillsammans med vittnespsykologen Astrid Holgersson.

Undersökningen om barnet Allgéns eventuella upplevelser avfärdade Nils Wiklund med hänvisning till att den som gjorde utlåtandet, Frank Lindblad, ”saknar utbildning i utsagepsykologisk analys”.

På onsdag blir det förhör med förre chefsåklagaren Anders Helin, som betraktas som ett nyckelvittne i målet. Då ska också en före detta nämndeman i tingsrätten höras. Frågan är bara vad han egentligen kan säga om den tingsrättens överväganden, med tanke på att han en gång svurit domareden.

Detsamma gäller för två domare som statens ombud har kallat till senare i veckan. Om Justitiekanslern uppmanat sina, två enda, egna vittnen i målet att bryta domareden kan det bli en intressant ordväxling mellan parternas företrädare.

Falsk rapportering om skadeståndsmålet i da Costa-fallet

Att som journalist rapportera om en händelse är en sak. Att rapportera sakligt och korrekt är ibland en helt annan sak. Och alla vet att felaktig rapportering kan få ödesdigra konsekvenser för både bedömningar och opinionsyttringar av olika slag. När nyhetsbyrån TTs reporter, Ewa Tures, ägnar sig åt ren falskrapportering i det pågående skadeståndsmålet, mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten, blir det särskilt allvarligt eftersom TT har så enormt stor genomslagskraft i landets samtliga medier av någon betydelse.

Det handlar om förhöret med rättsläkaren Jovan Rajs, respektive det med barnpsykiatern Frank Lindblad. I fallet Rajs, som obducerade den döda kroppen, är det i och för sig inget fel på det som står i texten om hans vittnesmål.

Det handlar istället om vad som inte står där. I texten flyter Ewa Tures enkelt förbi Rajs påstående i rätten att han inte vet vem som mördade da Costa, när han så helt tydligt tidigare pekat ut Teet Härm som mördare och likstyckare. I stället heter det att ”Nu är det upp till läkarnas advokater att försöka visa att Rajs och andra tjänstemän agerat felaktigt i sina tidigare ställningstaganden”.

Och det var också precis vad som skedde direkt efter förhöret med Rajs. Då sågades nämligen Rajs vittnesmål sönder och samman av två rättsläkare, som tillsammans med fyra andra dessutom skrivit ett sakkunnigutlåtande. Men det utelämnade TT helt och hållet och därmed stod Jovan Rajs helt oemotsagd med sina gamla, och numera ganska dammiga, ståndpunkter om en sexualsadistisk och aggressiv styckning.

TT utelämnade också den hetsiga ordväxling, som utbröt i rättssalen då advokat Kajsa Blomgren försökte läsa högt ur Rajs memoarer. Han avbröt henne och röt om att det här inte är ”Moskva 36”, det vill säga Stalins utrensningar på 1930-talet. Att helt och hållet utelämna en så häpnadsväckande jämförelse är lindrigt sagt mycket märkligt.

Det andra exemplet gäller förhöret med Frank Lindblad som skrev det kontroversiella utlåtandet där det bland annat påstods att Thomas Allgéns dotter skulle kunna ha varit med om styckning av en människokropp.

Här fick Lindblad frågan om omgivningens, dvs. utredningspersonalens och mammans, intresse för den lilla flickans underliv kan ha påverkat barnet. Lindblad svarade entydigt ”Ja, det är klart att det kan”. Men det utelämnade TT och nöjde sig med nästa mening i svaret som löd ”Det beror på hur man förklarar det för barnet”. Genom att halvera vittnesutsagan har den alltså förskönats från ett entydigt ja, till ett villkorat svar.

Även i det här fallet valde TT helt och hållet bort ett av läkarsidans vittnen, rättspsykiatern Tomas Eriksson, som avvisade barnets berättelse som ”nonsens”. Eriksson sa också att ”På 1980-talet hade vi en lång rad rättegångar, där oskyldiga dömdes och det faller en skammens ljus över detta”, sa han och hävdade vidare att i fallet da Costa har ”Den som lämnat uppgiften varit suggererad av tidsandan som rådde”.

Att redigera citat eller att helt och hållet strunta i en viss parts uppfattning i en given sak, är förvisso ett lika gammalt som väl beprövat journalistiskt trick för att nå ett visst mål. Men det är lika fullt osaklig och partisk falskrapportering.

Reportern, Ewa Tures, har under åtskilliga år arbetat på TT som kriminalreporter och hon kan ingalunda vara okunnig om dynamiken i en rättslig process, det vill säga att olika vittnesutsagor ställs mot varandra. Och det finns faktiskt en journalistisk skyldighet att rapportera från båda sidor i en rättslig process.

Men i det här fallet återstår inget annat alternativ än att Tures och TT gjort det medvetna valet att ställa sig på statens och Justitiekanslerns sida i målet. I förlängningen betyder det att nyhetsbyrån TT hänger kvar i den gamla unkna uppfattningen att de båda läkarna på ett eller annat sätt var inblandade i styckningen av Catrine da Costas kropp. En sådan, sakligt sett felaktig, hållning är ingenting annat än en journalistisk förbrytelse.

Eftersom TTs genomruttna rapportering publicerats i en lång rad tidningar, både på papper och på nätet, vore det ganska klädsamt om Pressombudsmannen, Yrsa Stenius, tar ett eget initiativ och granskar materialet.

Felaktiga rubriker

Helt andra och betydligt mera finstilta exempel handlar om vad man som journalist egentligen ska kalla hela saken. Trots att en hel hop rättsmedicinska experter, inklusive åklagare och polis, numera entydigt hävdar att ingen kan säga hur Catrine da Costa avled sommaren 1984, envisas de flesta medier med att använda uttrycket ”styckmordet” eller ”mordet”. Det återfinns oftast i rubriker, men finns också här och var i brödtexter.

Det gäller till exempel landets största tidningar, som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen. Däremot använder Svenska Dagbladet numera uttrycket ”da Costa-fallet”, vilket naturligtvis är det korrekta.

Ett värre exempel är uttrycket ”styckmordsläkarna”, som återfinns på åtskilliga håll, inklusive Dagens Medicin, Sydsvenskan, Ekot och TV4. Att det rent lögnaktiga uttrycket också hittas hos TT gör saken än värre, eftersom TT har så stor spridning över hela landet. Lägg därtill att TTs material också fångas upp av flera stora utländska nyhetsbyråer.

Fakta är att de båda läkarna är friade från mord, men anklagade för styckning i tingsrättens domskäl. Ett eventuellt sådant brott var dock vid tiden för domen preskriberat. Domskälen kunde heller inte överklagas. Domskäl får enligt lag inte ha någon rättsverkan, men så blev det ändå när de båda deslegitimerades 1991.

Infama idiotier

En krönika, i Expressen den 8 december, som stinker av 1980-talets vanställda publicistik i fallet, står Lars Lindström för. Rubriken är ”Obducenten säger att han känner sig våldtagen”.

Det handlar om Teet Härms vittnesmål, där han bland annat säger ”att han känner sig våldtagen – och jämför sig med kvinnor som jagas av och gömmer sig för sina män”.

Sedan rullar det vidare med ”Att obducenten i Attunda tingsrätt i december 2009 jämför sin situation med värnlösa och misshandlade kvinnors läge kan lätt uppfattas som en provokation”. Och avslutningen följer samma mönster.

”Jag blev anklagad för mord, inte bara ett mord, utan flera, och sedan har anklagelserna staplats på varandra. Det säger sig självt att det inte är så lätt att leva med den stigmatisering det innebär, säger obducenten. Han är stigmatiserad. Han är våldtagen in på bara kroppen. Han förstår hur förföljda kvinnor känner sig. Liknelserna är i sammanhanget utmanande. Mordfallet må vara preskriberat - men nu kan könsdebatten kring Catrine da Costa-fallet åter ta fart.”

Lars Lindström har jobbat på Expressen sedan 1986 och därmed var han med på den tiden då tokfeministerna hade fritt spelrum i spalterna. Även om en krönikör äger rätten att tycka och skriva snart sagt vad som helst, borde en journalist med Lars Lindströms erfarenhet inte tillåta sig att förfalla till den tidens infama idiotier.

Vid sammanlagt bara tre tillfällen, sedan den 30 november, då skadeståndsmålet inleddes har det flesta riksmedier varit på plats i Attunda tingsrätt. Det största misstaget var, så här långt, att samtliga avstod från att lyssna på statens sakframställning, då ombudet Ingvar Gunnarson tvingades ta tillbaka den absoluta lejonparten, i 26 punkter, av statens invändningar mot läkarsidan. Det var dramatik i den högre juridiska skolan, och är något som påverkar fortsättningen av hela målet.

Och det var ju tråkigt för medierna. Inte för reportrarna, som missade en nyhet. Inte för tidningarna, som tappade bort sitt uppdrag. Inte för radio och TV, som hade kunnat förmedla dramatiken.

Den taffliga bevakningen drabbar bara de läsare, lyssnare och tittare, som har rätt att få veta följderna av de juridiska irrfärderna, kring en ung kvinnas tragiska död för 25 år sedan. Och vad som sedan drabbade de båda anklagade läkarna med så förödande kraft.

”Barnets vittnesuppgifter är nonsens”

När skadeståndsmålet mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten i fallet Catrine da Costa just passerat halvtid, vittnade idag docenten i rättspsykiatri, Tomas Eriksson, som hävdade att det som kommit att kallas för Barnets berättelse, ”har karaktären av nonsens”.

Det handlar om den berättelse som Thomas Allgéns dåvarande hustru spelade in med parets dotter under cirka tio timmar, då flickan bara var två år gammal, inklusive hustruns anteckningar. Hennes dokumentation gick ut på att flickan vid bara 18 månaders ålder skulle ha bevittnat styckningen av Catrine da Costas kropp, samt att Thomas Allgén skulle ha förgripit sig sexuellt på dottern.

Saken utreddes på barnspsykiatriska kliniken vid S:t Görans sjukhus, och i januari 1986 skrev läkaren Frank Lindblad och psykologen Margareta Erixon ett 14 sidor långt utlåtande. Där står det att ”Den rimligaste allmänna tolkning som vi har kommit fram till är att [barnet] varit utsatt för och/eller bevittnat mycket skrämmande upplevelser av för vuxna sexuell eller aggressiv karaktär”. Frank Lindblad, för sin del, lyssnade dock aldrig på de inspelade banden.

De båda skrev vidare i utlåtandet att ”Bevittnandet vid 1 ½ års ålder, av styckandet av en människokropp skulle kunna vara en sådan skrämmande upplevelse och skulle kunna vara en rimlig bakgrund till mycket av vad [barnet] förmedlar”.

Det långa utlåtandet togs in i mordutredningen och spelade stor, om än inte avgörande, roll i både tingsrätten och kammarrätten. Hustruns anteckningar och inspelningar har långt senare avfärdats som grova överdrifter, om beteendet i sig inte var att beteckna som övergrepp mot den egna dottern.

Det intressanta är att mamman i sina många skilda vittnesmål betraktades som trovärdig, men den trovärdigheten byggde i allt väsentligt på barnets berättelse, som i sin tur senare avvisats komplett och totalt.

Docent Tomas Eriksson sa i sitt vittnesmål idag att ”Barns hjärnor är inte utvecklade så att de kan förstå sammanhang vid den [tidiga] åldern. Man kan inte ta någonting för gott från en treåring i ett sådant här sammanhang”. Eriksson ansåg att ett barns tidigaste minnen kan vara tidigast från treårsåldern, vilket i så fall fullständigt diskvalificerar barnet Allgéns minnesbilder från 18 månaders ålder.

”På 1980-talet hade vi en lång rad rättegångar, där oskyldiga dömdes och det faller en skammens ljus över detta”, sa Eriksson, som också hävdade att i fallet da Costa har ”Den som lämnat uppgiften varit suggererad av tidsandan som rådde”.

Ett mycket kort vittnesmål med läkaren, Frank Lindblad, som skrev utlåtandet följde direkt därefter, där nyckelfrågan från advokat Kajsa Blomgren var:

”Om man [som utredare eller mamma] ägnar ett barns underliv ett omfattande intresse, kan det påverka [barnet]?”

”Ja, det är klart att det kan”, svarade Lindblad, som höll med om att även ett dåligt förhållande mellan ett föräldrapar kan påverka ett barn. Paret Allgén var vid tidpunkten för den barnpsykiatriska utredningen separerade.

Avsikten med de båda vittnesmålen kan tolkas som att läkarsidan ville visa att man aldrig gjorde någon bedömning av rimligheten i barnets berättelse, utan snarare var förblindad av både tidsanda och mediestormen mot de båda läkarna.

Möjligen anser advokaterna också att polis och åklagare övertolkade Frank Lindblads utlåtande, som på åtskilliga punkter använder uttryck som ”rimligaste allmänna tolkning, skulle kunna vara, långsökt hypotes, alternativ hypotes, möjligt är”. De fem skilda uttrycken kan ju, med viss lätthet, betraktas som svävande och röjer möjligen ett visst mått av osäkerhet i utlåtandet, som polisen aldrig tog hänsyn till.

Tidigare på den sjätte rättegångsdagen vittnade Thomas Allgéns far, Lars-Göran, om hur familjen påverkats under de 25 år som gått sedan de första anklagelserna mot sonen presterades. Pappan berättade bland annat om hur Thomas Allgéns hustru inför polisen påstått att maken var utsatt för utpressning och att stora summor försvunnit från hans bankkonto.

Lars-Göran Allgén skaffade då fram kontoutdrag som motbevisade påståendet och tog med sig utdragen till häktet, där sonen Thomas satt. Strax därpå dök åklagaren, Anders Helin, upp, varpå han utan ett ord rykte pappren ur pappans händer och försvann.

Rätten fick också höra hur kriminalinspektör Per-Åke Larsson vid ett tillfälle uppmanade pappan att han ”med sin fadersauktoritet borde söka förmå Thomas att erkänna”.

Lars-Göran Allgén, som idag är 85 år gammal, redogjorde också för sina upplevelser av den första förhandlingen i tingsrätten. ”Det var rena pöbelupploppet”, löd hans sammanfattning av den händelsen, där hopen på gatan utanför rättssalen bland annat skanderade ”Ropen skalla, griftefrid åt alla”.

Onsdagen avslutades med ett förhör kring det så kallade dagboksvittnet, Marianne Seppälä, som kände Catrine da Costa. Hon förhördes på ett tidigt stadium om sina kontakter med da Costa kring pingsthelgen 1984. Flera år senare dök hon upp med en dagbok, där hon påstod att da Costa träffat två läkare, tillsammans med den enes dotter.

Dagboken har numera avfärdats som ett falsarium och om detta sa kriminalkommissarie Bertil Salin att ”Dagboken borde ha kommit fram redan 1984”. Seppälä blev långt senare föremål för en förundersökning, misstänkt för grov mened, men den utredningen lades ner med hänvisning till att det gått så lång tid efter ett eventuellt brott.

Skadeståndsmålet tar nu paus till måndag nästa vecka.

Jovan Rajs förlorade heder

”Catrine da Costa är mördad. Vem som har mördat henne vet jag inte”. Det överraskande uttalandet kom idag från professor emeritus Jovan Rajs inför Attunda tingsrätt, när han förhördes om sin starkt ifrågasatta roll i fallet Catrine da Costa.

Vad han sa kan ses som en rejäl pudel, efter att tidigare entydigt slagit fast att Teet Härm var skyldig till både mord och styckning av den döda kroppen. Rajs var Härms handledare på rättsläkarstationen i Solna och den som obducerade da Costas kropp.

Det han sa idag står i bjärt kontrast till ett handskrivet brev till chefen för polisens tekniska rotel, Vincent Lange, i november 1984. Rajs påstod där att Härm mördat da Costa med hjälp av sin fästmö, att liket fotograferats och att Härm grävt ner huvudet på parets villatomt i Täby.

Jovan Rajs tvärsäkra uttalanden i brevet, plus obduktionsutlåtandet som utan namns nämnande pekade i riktning mot Teet Härm som seriemördare, var helt avgörande för hur saken hanterades ända fram till 1991, då Kammarrätten drog in läkarnas legitimationer.

Utdrag ur Jovan Rajs brev till Vincent Lange.


När advokat Kajsa Blomgren inledde förhöret med Jovan Rajs, sträckte hon på sig lite extra och påminde om en nyfiket intresserad jaktfalk, som på håll studerar ett presumtivt byte.

”Är det en rättsläkares uppgift att sätta dit en gärningsman?” frågade Blomgren.

”Absolut inte”, kom det prompt från Rajs, som därmed försökte svära sig fri från både brevet till Lange och obduktionsutlåtandet.

Flera gånger försvarade sig Jovan Rajs med att han inte kunde upprepa vad han sagt då det begav sig på 1980-talet, han avvisade vidare Socialstyrelsens rättsliga råd som kritiserat honom i sammanhanget, samt förringade sina kontakter med den kontroversiella sociologen Hanna Olsson.

Olsson var den portalfigur, som från ett feministiskt perspektiv drev opinionen framför sig likt en mobb och fram till en lynchjustis mot de båda läkarna. Olsson fanns idag bland åhörarna i rättssalen och i en paus avvisade hon alla propåer om en intervju med ett mycket bestämt ”Nej”.

Advokat Blomgren tog också upp en passage ur Jovan Rajs memoarer, där han beskriver Teet Härm som en Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Men då hade professor Rajs fått nog och ropade aggressivt ”Inga citat, ska du läsa får du läsa upp hela kapitlet. Det här är inte Moskva 1936”.

Med det verbala utbrottet försökte Rajs jämställa förhandlingen i skadeståndsmålet med Josef Stalins utrensningar i Sovjetunionen på 1930-talet, då bland annat intelligentia och akademiker avrättades.

Om Jovan Rajs på 1980-talet var en upphöjd professor i rättsmedicin som ingen, varken ville eller vågade ifrågasatta, så förvandlades han idag till en slagen pensionär som förgäves försökte försvara sin heder med orden ”Gud bevare mig från att jag skulle skada någon oskyldig”. Och när de orden hade klingat ut i rättssalen försvann han snabbt tillsammans med Hanna Olssons feministiska entourage.

Bilden av en Jovan Rajs som förlorat sin heder förstärktes betydligt då, rätten senare på dagen, hörde Anders Eriksson, professor i rättsmedicin i Umeå. Han har tillsammans med fem rättsmedicinska kolleger skrivit ett sakkunnigutlåtande. Det utlåtandet stöds dessutom av bortåt 20 andra rättsmedicinare, svenska och utländska, men som inte hör till undertecknarna.

I ett antal punkter slår man fast att orsaken till Catrine da Costas död inte kan fastställas. Det går heller inte att säga på vilket sätt hon dog; om det var mord, dråp, självmord, eller en överdos, etc.

Vidare kan tidpunkten för hennes död inte fastställas. Och beträffande styckningen slog Anders Eriksson fast att ”Rättsläkare får aldrig lära sig att stycka människor. Alltså finns det ingen professionell styckningsmetod”. Det senare var Jovan Rajs inne på i sitt obduktionsutlåtande 1984.

När det sedan gällde det gamla påståendet om två likstyckare sa Eriksson att det finns inget vetenskapligt stöd för något sådant. ”Det är en bisarr ståndpunkt”, sa han.

Tisdagens förhandlingar avslutades med ett förhör med före detta kriminalkommissarien Jan Olsson. Han var specialist på undersökningar av brottsplatser och därefter chef för Stockholmspolisens särskilda grupp för gärningsmannaprofiler och vid skilda tidpunkter var han involverad i utredningen.

Olsson kände på den tiden både Teet Härm och Jovan Rajs, men han trodde aldrig på polisens teorier om Härms och Allgéns skuld. Den uppfattningen framförde han också då, men fick svaret ”Den här Härm är så listig. Han driver med oss och har lagt ut villospår”.

Till sist sa Jan Olsson spontant ”Jag beklagar att jag har varit en del av ett system, som gjort att det har blivit så här.

Vad han egentligen talade om är ett rättssystem utan fungerande kontrollmekanismer, i kombination med olika utredande myndigheters väl utvecklade tunnelseende. Den förödande kombinationen drevs dessutom framåt av en dövblind mediedomstol, som vi egentligen bara känner till från totalitära stater.

Läkarna vittnade om 25 års helvete

”Idag är det 25 år sedan detta helvete drabbade mig. Och mitt liv har bara blivit sämre och sämre.” Det var Thomas Allgéns svar på frågan i Attunda tingsrätt idag, hur hans liv har blivit efter anklagelserna om att ha mördat och styckat Catrine da Costas döda kropp. Och när det var Teet Härms tur att svara på samma fråga sa han ”Vilket liv? Jag har inget liv”.

Förhören med de båda läkarna i det pågående skadeståndsmålet mot staten genom Justitiekanslern, markerade inledningen på sammanlagt 20 vittnesförhör, och när Thomas Allgén satte sig i vittnesbåset var allmänhetens intresse så stort att alla åhörare inte fick plats i rättssalen.

Klädd i en smårutig tweedkavaj och randig skjorta öppen i halsen, satt Allgén med armarna tätt intill kroppen och djupt böjd framför skranket. Han redogjorde för sin läkarkarriär fram till den där decemberdagen 1984 då allt slogs i spillror. Det var då han anmäldes för sexuella övergrepp på sin dotter.

Tre år senare kom anklagelserna om mord och styckning efter att exhustrun anmält honom och påstått att han säkert varit inblandad på något sätt.

Utfrågningen av Thomas Allgén var ganska passiv till sin karaktär från hans ombuds sida, advokat Carl-Johan Vahlén. Mycket kom att handla om olika datum och årtal, som Allgén i en del fall hade svårt att minnas. Han förefaller helt enkelt att ha trängt bort en hel del av rättssamhällets uppenbara övergrepp.

Det gäller till exempel hur det gick till när den påstådda incesten utreddes, något som delvis skedde helt bakom hans rygg då han tjänstgjorde som läkare i Alingsås och Borås. Allgén hade också svårt att minnas mera exakt när den första mordanklagelsen kom.

Däremot hade han helt tydliga minnesbilder av pingsthelgen 1984, på den tiden trodde man att det var just då Catrine da Costa försvann. Det var nämligen dåvarande hustruns 30-årsdag som firades under den helgen. Idag är tidpunkten för da Costas försvinnande mera oklar.

När rättskarusellen hade snurrat färdigt 1991, i sina första sju-åtta akter, hade Thomas Allgén friats för mord, men var samtidigt fortsatt anklagad för likstyckning. Han hade dessutom slutgiltigt förlorat sin läkarlegitimation. Sin dotter såg han för sista gången i mars 1985.

Under 1990-talet arbetade han i sin fars medicinska laboratorieföretag som ekonom och IT-ansvarig, dock utan något medicinskt ansvar, men efter en anmälan till Socialstyrelsen gjordes en tillsynsutredning. Och när media fick tag i den anmälan hette det att ”monsterläkaren arbetar igen”.

Slutligen citerade Thomas Allgén sin far, som om sonen sagt att han enbart ”överlevt genom att vara stoisk”. Pappan ska själv höras senare i målet.

Förhören med den förre rättsläkaren, Teet Härm, inleddes på samma sätt med att han redogjorde för sin utbildning och karriär fram till den dag då han angavs av sin tidigare svärfar som mördare och likstyckare. Anklagelsen späddes senare på av hans chef och mentor på rättsläkarstationen, professor Jovan Rajs, som först hade ställt sig bakom sin adept.

Teet Härm hävdade inför rätten att han var ”den ende som kunde samarbeta med Rajs”, samtidigt som Rajs var hans handledare.

Han berättade vidare om hur han blev anklagad för mord, ”inte bara ett mord, utan flera”. Det gällde inte bara Catrine da Costa, utan också hans tidigare sambo vars självmord utreddes hela fyra gånger innan det till slut skrevs av.

”Det säger sig självt att det inte är så lätt att leva med en sådan stigmatisering. Man kan inte säga vem man är, när man blir så stämplad”, sa Teet Härm som något av en förklaring till varför han i november 1985 försökte ta sitt eget liv. Det skedde dagen efter att han fått besked om att hans förordnande på rättsläkarstationen inte hade förlängts.

Han betraktades som kliniskt död då han med hjärtstillestånd fördes till sjukhus, men återupplivades. Följderna av det självmordsförsöket blev bland annat en allvarlig hörselskada.

I augusti 1986 lades misstankarna mot honom ner och Teet Härm försökte då arbeta som läkare på nytt, men försöken fick avbrytas eftersom hörselskadan hindrade honom i patientkontakterna.

Anklagelserna mot Härm drabbade även hans mor, som på den tiden arbetade på Rikspolisstyrelsen. Härm berättade överraskande hur kriminalkommissarie Inge Reneborg hade kommit till hans mor och bryskt sagt att ”din son sitter uppe på taket” Mamman trodde att det rörde sig om att sonen var på häktet i polishusets översta våningar för att undersöka någon person.

Då ska Reneborg ha sagt ”nej, han sitter anhållen för mord, men du behöver inte vara orolig för han erkänner inom en vecka”. Enligt Teet Härm ”fick mamma packa ihop sina pinaler och gå hem och hon fick aldrig tillbaka jobbet”. Mamman sjukskrevs och omplacerades till sist till en helt annan arbetsplats.

På en fråga från advokat Kajsa Blomgren, som var betydligt mera aktiv i sin frågeteknik, om hur han mår idag svarade Härm ”Hur jag mår? Det är väldigt subjektivt. Det jag upplever som klart svårast är att jag har stått i centrum och fått styra och ställa. Men allt det har tagits ifrån mig”.

När de båda förhören var avklarade muttrade en äldre ärrad professor som suttit på första bänk och lyssnat ”vad skulle det här vara bra för”. Han syftade på att förhören egentligen inte tillförde någonting nytt i sak.

Och det var i allt väsentligt en korrekt iakttagelse, men Kajsa Blomgren sa senare till Ekots reporter att ”det var betydelsefullt därför att de har ju aldrig fått säga någonting, utan har blivit totalt nermejade av nya anklagelser och upprepningar av anklagelser om att de är lögnare”.

Det tredje, och för dagen sista, förhöret hölls med kriminalinspektör Pim Martinsson, som var med om den inledande fasen av utredningen kring Catrine da Costas död. Han var bland annat med på de båda fyndplatser där likdelarna hittades i juli 1984.

Martinsson berättade hur man sökte efter en gärningsman genom att fråga ut fler än 150 kända prostituerade och narkotikamissbrukare. ”Men det gav väldigt lite. Vi hittade aldrig någon klar koppling mellan rättsläkaren och Catrine da Costa”, sa Martinsson. Han sa också att efter gripandet av Teet Härm ”var det uppenbart att informationen [om Härm] hade spridits ner på gatan”. I verkligheten var det hela 188 personer som blev intervjuade av polisen.

Om polisens kontakter med Härms chef, professor Jovan Rajs hette det att ”när vi delgav Rajs vår misstanke [mot Härm] slog han helt bakut. Men efter några dagar hade han ändrat uppfattning”. Pim Martinssons uttalande här, ska ses mot bakgrund av att Rajs utpekande av Teet Härm som gärningsman spelade en avgörande roll i tingsrättens dom.

Det så kallade dagboksvittnet, Marianne Seppälä, avfärdade Pim Martinsson för sin del med att ”hennes trovärdighet var synnerligen låg. Det snuddar till falsarium”. Seppälä kände da Costa och flera år efter hennes död gjorde Seppälä entré med en dagbok som möjligen pekade i riktning mot de båda läkarna som gärningsmän. Men dagboken har senare avfärdats som en efterhandskonstruktion.

Författaren Jan Guillou har i sammanhanget kallat henne för ”menedsvittnet”. Det finns till och med de som hävdar att dagboken i själva verket är konstruerad med hjälp av en namngiven person inom den feministiska lobby, som så hätskt drev opinionen mot de båda läkarna.

I morgon tisdag väntar det ytterst betydelsefulla förhöret med professor Jovan Rajs.

Vår upplysta värld

NASAs bild visar hur vi använder belysning utomhus nattetid. Eller hoplagda bilder är nog mera korrekt uttryckt, eftersom hela jordklotet här ligger i mörker.

Man har använt sig av två skilda satellitsystem, Defense Meteorological Satellite Program och Operational Linescan System. De båda systemen används egentligen för att undersöka och identifiera moln på natten.

Notera att hela Västeuropa är väl upplyst, likaså Japan och östra USA, inklusive Californien. En överraskning dock att Indien är så jämnt upplyst. Tittar man noga kan man också se vad som troligen är transsibiriska järnvägen hela vägen från Moskva till Vladivostok. Den ligger där som en tunt streck.

I Latinamerika verkar det mest vara områdena kring Rio de Janeiro och Buenos Aires som är upplysta.

De omfattande mörka partierna talar ju också sitt språk, trots att elektricitet ju inte är någon nymodighet direkt.

Sedan kan man ju alltid fråga sig varför bilden släpps just dagen innan klimatkonferensen i Köpenhamn inleds. Det är väl det mest politiskt korrekta NASA kan bidra med inför det stora Köpenhamnsmötet.

Förhandlingsplan i skadeståndsmålet

Eftersom många frågat efter schemat i målet, lägger jag ut förhandlingsplanen för de återstående elva dagarna. Tre av dessa är reservdagar.

Måndag 7 december

0930-1130 Förhör med Thomas Allgén.

1230-1430 Förhör med Teet Härm.

1430-1530 Vittnesförhör med kriminalkommissarie Pim Martinsson.

Tisdag 8 december

0930-1030 Sakkunnigförhör med fd. kommissarie Bo Wide.

1030-1200 Vittnesförhör med professor emeritus Jovan Rajs.

1300-14.00 Sakkunnigförhör med professor Anders Eriksson.

1400-1500 Sakkunnigförhör med docent Peter Krantz.

1530-1630 Sakkunnigförhör med fd. kriminalkommissarie Jan Olsson.

Onsdag 9 december

0930-1030 Vittnesförhör med fd. överläkare Lars-Göran Allgén.

1030-1200 Sakkunnigförhör med med. dr. Tomas Eriksson

1300-1400 Vittnesförhör med docent Frank Lindblad.

1500-1600 Sakkunnigförhör med kriminalkommissarie Bertil Salin.

Måndag 14 december

0930-1030 Sakkunnigförhör med docent Nils Wiklund.

1030-1200 Vittnesförhör med fd. kriminalinspektör Per-Åke Larsson.

1300-1430 Vittnesförhör med kriminalinspektör Bengt Wingqvist.

1430-1515 Vittnesförhör med tv-reporter Olle Andersson.

1515-1600 Vittnesförhör med advokat Kerstin Koorti.

Tisdag 15 december

Reservdag

Onsdag 16 december

0930-1030 Vittnesförhör med chefsjurist Nils Blom.

1100-1200 Vittnesförhör med fd. nämndeman John-Henri Holmberg.

1330-1600 Vittnesförhör med fd. chefsåklagare Anders Helin

Torsdag 17 december

0930-1200 Vittnesförhör med fd. justitieråd Ingegerd Westlander.

1300-1600 Vittnesförhör med fd. kammarrättslagman Peter Wennerholm.

Fredag 18 december

Reservdag

Måndag 21 december

0930-1630 Slutanföranden

Tisdag 22 december

0930-1630 Slutanföranden

Onsdag 23 december

Reservdag

Sensationell vändning i styckmordsmålet - staten la sig platt!

Den tredje rättegångsdagen, i skadeståndsmålet mellan de stycknings-anklagade båda läkarna i fallet da Costa och staten, var som att följa ett parti schack med djävulen och där djävulen till slut tvingas till ett förödmjukande damoffer. Plötsligt la sig nämligen statens ombud helt platt och drog sensationellt tillbaka lejonparten av sin sakframställan.

Och efter en hel serie avbrott frågade rättens ordförande Sten Falkner, lika sensationellt, läkarsidan ”vad de förväntar sig att det så småningom ska stå i en 200-sidig dom”. I rättens korridorer hette det att det här är något som en jurist möjligen får uppleva en gång i hela sin karriär.

Statens ombud, förre chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson, inledde dagen med att svepande förneka samtliga skadeståndsgrundande krav som till exempel fel och försummelser i myndighetsutövning, samt alla påståenden om oriktig rättstillämpning.

Därefter följde en lista i 26 punkter med invändningar mot de 159 fel som läkarsidan tidigare presenterat. Men Gunnarsson avbröts omedelbart därför att de invändningarna skulle egentligen har presterats redan när målet befann sig på ett förberedande stadium.

Dessutom fanns det tydliga oklarheter i statens invändningar. Flera gånger hävdade Gunnarsson att det fanns ”andra omständigheter till stöd för staten”. Men han kunde inte redogöra för vilka omständigheter det rör sig om. Han påstod också att vid det kommande förhöret med åklagare Anders Helin ska det komma fram nya omständigheter i sak, men inte heller här kunde Gunnarsson säga vad det handlar om.

Försvarets totala vändning i teknisk betydelse blev en het nyhet i rättssalen, därför att när målet inleddes i måndags förklarade Ingvar Gunnarsson att statens hållning enbart skulle vara defensiv. Men bara några dagar senare var omsvängningen total.

”Vi har tjatat hål i huvudet på dem”, sa advokat Kajsa Blomgren i en paus om läkarsidans upprepade försök att få staten att presentera sina skäl för att avvisa kraven, men några detaljerade skäl har aldrig redovisats.

Och om listan nu skulle tillåtas vid huvudförhandlingen förklarade läkarsidan att i så fall kräver man både nya vittnesförhör och sakkunnigutlåtanden och man hotade dessutom med att hävda hinder för huvudförhandling. Sådant hinder är något ganska allvarligt.

”Men jag kan ju inte ta tillbaka allt det här”, var kommentaren från den något tilltufsade Gunnarsson, som syftade på sina 26 preparerade punkter.

Plötsligt var dramatiken total och efter en lång paus för överläggningar kom läkarsidan tillbaka med krav på elva nya vittnesförhör, inklusive fyra nya sakkunnigutlåtanden för att kunna motbevisa de 26 invändningarna. Överst på den nya vittneslistan stod Leif GW Perssons namn tillsammans med riksåklagaren.

Det hela var ett mycket taktiskt drag för att sätta press på både tingsrätten och staten. En hel bunt nya vittnen och utlåtanden skulle bokstavligen smula sönder rättens förhandlingsplan och möjligen också torpedera statens invändningar. Det skulle helt säkert inte heller vara någon önskesits att få in professor Persson i vittnesbåset. Hans uppfattning i fallet Catrine da Costa är mer än välkänd.

Advokat Carl-Johan Vahlén erbjöd så direkta överläggningar i enrum med motparten. Det ledde fram till sensationen att staten helt drog tillbaka huvuddelen av sin sakframställan. Vad som återstår för staten är nu bara ett par sidor med en tämligen harmlös beskrivning av händelseförloppet från 1984 och framåt, plus en del svepande och sammanfattande förnekanden av läkarsidans ytterst omfattande skadeståndskrav.

Att staten trodde att upplägget med invändningar först vid huvudförhandlingen skulle passera obemärkt framstår som en fullständig gåta. Dessutom var det säkert ganska enkelt för läkarsidan att räkna ut statens planering och därmed lika enkelt att vidta egna mått och steg i form av det taktiska draget.

I det här målet har det flera gånger talats om hur chikanerande domskälen var för läkarna i den gamla tingsrättsdomen från 1988. Men dagens utveckling i målet är närmast vanhedrande för staten, i så måtto att man har skämt ut sig själv. Kanske var den gamle chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, väl medveten om just det när han så uppgivet förklarade att han tar tillbaka det mesta av vad han tidigare sagt.

Läkarnas omvända klassresa

När de båda läkarnas advokat, Kajsa Blomgren, idag talade inför rätten om mer än 20 års lidande klippte hon till med att det rör sig om en omvänd klassresa. Det var helt säkert ganska effektfullt och dessutom sant.

Blomgren talade om de båda läkarnas isolering och att uppfattas som paria i samhället. Båda saknar dessutom idag det mesta av socialt nätverk. Teet Härm lever så gott som helt isolerat, utan egen försörjning. Och i mataffärer har han mer än en gång fått höra ”jag vet vem du är”.

Thomas Allgén arbetade på 90-talet i sin pappas företag. Men när media upptäckte det hette det att ”monsterläkaren arbetar igen”. Och när firman lades ner stod han helt utan arbete. Sin dotter, Karin, har han inte träffat sedan 1987.

Så såg den omvända klassresan ut. Från att ha varit unga läkare med familjer, vänner, framtid och dessutom spirande karriärer framför sig, till att bli utstötta, uthängda, hånade och hatade som pestsmittade djur. Det var den bilden som Kajsa Blomgren ville hamra in hos de tre domarna. Och av deras anleten att döma gick det hem.

Ett annat avsnitt under den andra rättegångsdagen handlade om tänkbara räddningsåtgärder som hade kunnat vidtas för att undvika allt lidande. Blomgren sa att den frikännande domen i tingsrätten, i kombination med de förödande domskälen beträffande styckningen försatte läkarna i limbo.

Det hade varit bättre, menade hon, med en fällande dom i tingsrätten som sedan hade kunnat överklagas. DNA-undersökning av de hårstrån som legat undangömda hade också kunnat göras betydligt tidigare och detsamma gäller de omtalade fingeravtrycken på liksäckarna.

Till det kan läggas något som Kajsa Blomgren valde bort, nämligen hur den åklagare som begärde ut det så kallade slaktar-DNA-provet från Huddinge sjukhus undvek att borra det spåret i botten när Svea hovrätt avvisade hans krav. Åklagaren brydde sig nämligen inte om att begära prövningstillstånd i frågan hos Högsta domstolen.

Ett helt avgörande avsnitt i målet gäller begångna fel och försummelser i myndighetsutövning, som grund för skadeståndskraven. Läkarsidan presenterade åtta huvudpunkter som bland annat omfattar sådant som att gärningsbeskrivningen inte var objektiv, två utomstående personer fick härja fritt i utredningen, plus ett rättegångsfel i tingsrätten. Domstolen skulle inte ha tagit om målet från början med nya ledamöter, utan istället fortsatt handläggningen efter hovrättens återförvisning.

Men på en punkt högg advokat Blomgren rejält i sten. Hon hävdade att läckor till media saboterade målet, men det kan inte anges som ett fel eftersom grundlagens meddelarskydd tar över. Sedan spelar det ingen roll att hon kan ha rätt i sak om hur läckorna saboterade.

På en annan punkt ville hon dra upp SVTs dubiösa granskning av fallet, men blev snart avbruten eftersom tv-företaget inte är en myndighet. Sedan kvittar det att SVT är ett statens aktiebolag.

Vid en tredje punkt ville Kajsa Blomgren i målet dra in kritik mot både Högsta domstolen och Regeringsrätten, men tyvärr går det inte att föra talan mot de båda domstolarna, vilket också omedelbart påtalades.

Sådant rött bläck i kanten fläckar tyvärr läkarsidans i övrigt minutiösa framställning, på samma sätt som ett onödigt meningsutbyte mellan rättens ordförande och advokaterna om vilka lagrum som åberopas, skapar frågetecken.

Ganska enkla fel, struntsaker och sådant som den ena sidan ser som petitesser riskerar alltid att bidra till att en i övrigt korrekt förd talan påverkar rätten negativt eller att talan havererar.

Imorgon eftermiddag är det dags för statens ombud, förre chefsrådmannen vid Stockholms tingsrätt Ingvar Gunnarsson, att presentera försvaret. Det sker efter att han under snart sagt ett halvt dygn har suttit och lyssnat på hur hans gamla kollegor i tingsrätten, Birgitta Karlholm och Carl-Anton Spaak, har hudflängts för hur de två hanterade den process som markerade inledningen på de båda läkarnas omvända klassresa.