Ghezalirapporteringen lika dövblind nu som då

Skriver idag i Resumé:

Fem år efter att svensk-algeriern Mehdi Muhammed Ghezali flögs hem från Guantánamo sitter han på nytt bakom lås och galler i Pakistan, misstänkt för terrorism. Därför vore det ganska klädsamt om några ur den dövblinda journalistmobb träder fram, som sommaren 2004 stod på pulpeterna och dirigerade en hel presskör till Ghezalis ära.

De får gärna försöka förklara hur de tänkte den gången. Det gäller också för de sju riksdagsledamöter som satt i Guantánamogruppens styrelse och som, med något undantag, nu gömmer sig bakom draperierna.

Efter Ghezalis hemkomst började spektaklet med att Guantánamogruppens Gösta Hultén valde ut sin gamla SKP-kompis Nils Funcke, då på DNs ledarredaktion, som tillsammans med Ekots Fredrik Furtenbach fick göra exklusiva intervjuer med Ghezali. Om det nu ens kunde kallas intervjuer, men exklusivt var det så det förslog.

DN-materialet var utlagd över åtta spalter och i Ekot blev det lika många minuter. Men det fanns inte en enda kritisk fråga om vad han haft för sig i sex olika länder innan han greps. Och snart sagt inget om talibaner eller al Qaida. I DN presterades hela elva ord om hans syn på terrorism och de orden kom som svar på en enstavig fråga om USA. Jodå, frågan löd kärnfullt ”USA?”

Mehdi Ghezali hade nu talat, inte talat ut. Och Gösta Hultén hade så långt lyckats med sin listiga kampanj. Men mediernas tryck var så stort att det snart fick bli en presskonferens i Örebro. Den var helt igenom riggad av Hultén, som viskande sufflerade Ghezali bakom en skog av mikrofoner. Ombudet Peter Ahltin bröstade för sin del upp sig med stora skadeståndskrav mot USA. Kritiska frågor avbröts eller möttes med tystnad. Hultén pekade också själv ut de tv-bolag som fick göra egna intervjuer. Och därefter vispades Ghezali tillbaka in i gömställets totala skugga.

Så vanns den dövblinda journalistmobben och hela kungariket, för nu hade Guantánamofången talat en gång till. Och en okritisk story spreds över halva jorden.

Idag, fem år senare, är det raka motsatsen. Trots att vi, helt säkert, inte vet ett smack mer än att Ghezali & Co gripits i inbördeskrigets Pakistan med en massa dollar i fickorna, är det löpsedlar och spaltmetrar överallt om en terrormisstänkt Ghezali. Källorna är lika ensidiga som de är pakistanskt tvivelaktiga i form av lokala polischefer och dito journalister.

Ena dagen pekas det i riktning mot talibanfästet Waziristan i nordväst som gängets resmål. Nästa dag handlar det om ett funnet bombbälte, eller så är det hårda förhör med MI6 och CIA. Säpo är förresten nog också med på ett hörn i Islamabad, hur nu det skulle gå till. På den tredje dagen var herr Ghezali uppstigen och på väg för att träffa självaste Usama bin Ladin. Jojo. Inte undra på att CIA vill vara med.

Förra gången det begav sig i fallet Ghezali kände vi till så gott som hela resrutten. Från Algeriet, via moskén i London, rånbytet i Albufeira, utslängd från universitetet i Medina, vidare till Peshawar och därifrån till det ökända Algerian House i Jalalabad, där tilltänkta al Qaida-rekryter höll till. Och ändå fick de viktiga frågorna förbli obesvarade.

Idag är storyn, om möjligt, ännu mera okritisk eftersom vi i sak vet så lite. Men skillnaden är nu att storyn körs från rakt motsatta hållet. Mehdi Ghezali är gripen, misstänkt för terrorism eller planerad sådan. Punkt. Och därmed är han numera fredlös.

Förra gången, för fem år sedan, skrev jag att när solen går upp spricker trollen. Men hur ser trollen egentligen ut den här gången?